När jag var 20 år gammal (dvs för 22 år sedan) fick jag plötsligt för mig att jag ville köpa egen häst.
Jag hade då ridit på ridskola i 6 år samt även skött och ridit några privathästar samt en hel drös travare på Jägersro travbana.

Om inte minnet sviker mig helt köpte jag den första hästen jag åkte och tittade på! Jag kan i vart fall inte minnas att jag provred någon annan häst :=)!

Det jag minns var att hästen i fråga i annonsen (ur Ridsport) beskevs som

1. skimmel
2. familjehäst

Jag såg framför mig en vit häst med lite gula kissfläckar (så såg lektionshästarna ut i vårt stall på morgonen eftersom alla stod i spiltor på den tiden) och ”familjehäst” var i min föreställningsvärld lite samma sak som en promenadhäst som egentligen varken dög till hoppning eller dressyr. Fördomar? Jag?

Varför jag ens åkte och tittade på en häst som jag hade utmålat på detta vis i min fantasi kan man verkligen undra men det gjorde jag och den syn som mötte mig blev därför tämligen chockartad.
Jag fick nämligen se den dittills snyggaste grå-skimmel jag sett i mitt liv och hästen kunde dessutom gå både hoppning och dressyr utifrån de (ringa) krav jag hade på den tiden.

Som den klassiska förstagångs/nybörjar-köpare jag var bestämde jag mig mer eller mindre på plats för att köpa hästen och rådfrågade ingen (jag var ju såååå kunnig själv).

Som lök på laxen skrev jag under en ”hemmagjord” köpehandling där det stod ungefär så här:

”Köparen är väl medveten om att hästen har en lättare allergi som kan yttra sig i hosta vid utfodring med dammigt foder eller ridning i dammiga miljöer”.

Hästen köptes (jag var ej med på besiktningen) och kom till MCR genom att säljaren körde dit den.

”Alla” i stallet föll som furor över hästens utseende, den var verkligen vrålsnygg. Tom vår dåvarande ridskolechef Jana Wannius som sett det mesta i hästväg lovordade min vackra häst.

När jag hade ägt den vackra hästen i en knapp vecka började den hosta, detta trots att det var sommar, vackert väder och jag varken gav den mögligt foder eller red i något dammigt ridhus.

Jag upptäckte dessutom tämligen omgående att hästen och jag inte passade ihop, i alla fall kändes det så för mig DÅ. Hästen var ganska tittig tyckte mesiga jag och hoppade till för minsta lilla grej när vi var ute och red. Jag var ständigt på helspänn och livrädd att ramla av.

Mina kokande känslor för hästen svalnade som i ett frysfack då den både hostade och fjantade sig och jag ville bara att den skulle försvinna bort, bort, bort.

Jag ringde säljaren och ville reklamera köpet och säljaren gick med på att vi skulle träffas tillsammans med en veterinär som JAG hade valt ut innan någonting avgjordes.

Det som gjorde mig fundersam var att säljaren kom till vårt möte i stallet med sin lastbil vilket jag tolkade som att han mer eller mindre var beredd på att åka hem med hästen.

Veterinären som jag anlitat kunde till min bedrövelse inte alls 100 %-igt fastställa varför hästen hostade just då och sa att det lika gärna kunde vara en form av förkylning pga den nya stallmiljön (hästen kom från ett stall med en handfull hästar och till ett 70-hästars stall) som av kroniska besvär.

”Men jag vill ÄNDÅ lämna tillbaka hästen” sa jag tjurigt och till min enorma lättnad tog säljaren tillbaka hästen utan vidare diskussion.

Så blev jag snabbt och lätt befriad från mitt hästköp som annars kunde blivit en dyrköpt läxa. Jag kan aldrig tänka mig att jag rent juridiskt hade kunnat lämna tillbaka hästen på så lösa boliner, i vart fall inte efter så kort tid. Och att ha en häst uppstallad i flera månader för att se om hostan bara berodde på en kanske ovanligt svårläkt förkylning eller var något kroniskt; ja, det hade varken varit roligt eller billigt för mig, då en fattig student som levde på studielån.

Jag upptäckte efter en tid att hästen såldes vidare till Malmö Ridklubb och där blev deras mycket uppskattade voltigehäst (!!!) under många år. Hästen deltog tom i VM som hölls i Stockholm några år senare och finns även som FRIMÄRKE!!!!!

Några år efter försäljningen till Malmö Ridklubb träffade jag en av hästens skötare på en hopptävling. Jag passade då givetvis på att fråga hur det var med den vackra hästen och fick till svar att man hade STORA problem med hästens luftrör.

Så jag har alltså varit ägare till en häst som gått VM! Hur många kan stoltsera med en sådan merit?

För att göra historien än lite mer uppseendeväckande kan jag berätta hur jag än en gång upptäckte hur liten framför allt HÄST-världen är.

Många, många år efter denna hästaffär började jag ”hålla till” på ett diskussionsforum om hästar på Internet (se mer om detta i separat inlägg).

Döm om min förvåning när säljaren av min första häst också började frekventera samma sida efter några år. Vår ”gemensamma nämnare”, den vackra hästen diskuterade vi aldrig mer.

Jag har under min mer än 20 åriga tid som hästägare hunnit köpa 4 hästar.

Om dessa ytterst genomtänkta och kloka affärer (absolut inte!!!!) tänkte jag berätta i några inlägg framöver.

Håll utkik!

Kortet ovan är taget i december 1993. På den tiden hade jag varken tillgång till Internet, scanner eller mail men ville ändå skicka ett julkort till mina vänner.

Vad göra? Jag tog helt sonika ovanstående kort, körde 20 exemplar i kopiatorn (färg-kopiator fanns ej på den tiden, i alla fall inte på min arbetsplats)och skrev sedan på de svart-vita (fula!) kopiorna:

”SNÖN LYSER VIT PÅ TAKEN, ENDAST HERON ÄR VAKEN”.

På den tiden tyckte jag att detta var JÄTTE-PÅHITTIGT :=)!

I juli 1992 deltog jag och Heron i en hopptävling på Stortorget i Malmö, dvs mitt i centrala stan!
Tävlingen var en del i en hästsportvecka som Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, ordnade flera år i rad i syfte att öka intresset för ridning och visa upp ridsporten för de som kanske annars inte naturligt kom i kontakt med hästar.

Hopptävlingen var en ”företagshoppning” där olika företag skulle tävla mot varandra och jag fick då representera vad som på den tiden var Östra Socialförvaltningen, idag Rosengårds Stadsdelsförvaltning.
Egentligen fick alla företag betala en viss summa för att vara med och i gengäld fick de också reklamskyltar runt banan men jag fick ju säga till arrangören att socialbyrån där jag jobbade dels inte kunde bidra med några pengar och dels definitivt inte ville göra reklam för sin verksamhet :=).
Så i stället för att betala fick jag någon form av skriv-uppgift som skulle hjälpa Malmö Ridklubb i sin marknadsföring.

Trots att mitt ”företag”, dvs egentligen Malmös skattebetalare aldrig sponsrar något så lyckades jag utverka att min arbetsplats skänkte mig ett schabrak på vilket ”Östra Socialförvaltningen” var broderat. Det var faktiskt enormt på den tiden och jag vårdade detta schabrak ömt i många, många år.

Den klass jag deltog i var någonstans mellan 1.10-1.20 och jag var felfri i både grundomgång och omhoppning och blev 2:a (av 6 deltagare).

Jag hade innan vi satt upp i sadlarna varit lite fundersam över hur Heron skulle reagera över den minst sagt ovana miljön där läktarna dessutom var extremt nära hinderna men Heron var som vanligt sitt underbara bussiga jag och gick som om han aldrig gjort annat än vandrat på stadens gator.

Det var en underbar känsla att rida runt på Stortorget och mina arbetskamrater som kommit dit för att heja pratade om denna händelse i många år därefter.

Sommaren 1994 lastade jag Heron i min transport och åkte på en mini-semester till en klubbkamrat vars familj hade sommarhus på Öland. Vi var väl där i ca 10 dagar om jag minns rätt och hann tävla hoppning hos både Hyltans och Nybro ryttarförening.

Kortet föreställer Heron och min kamrats häst Mir då de går i en av hagarna som hörde till gården.

Samma dag som jag körde hem talades det i radion non-stop om Mattias Flink, den värnpliktige killen som dagen innan skjutit ihjäl flera personer.

Sommaren 1991 erbjöds jag och min stallkamrat Agneta Gustavsson att högtryckstvätta hela vårt stall på ridskolan, dvs ca 70 spiltor och boxar.
Det var verkligen ett smutsigt arbete och man fick hälla litervis med schampo i håret för att ens kunna arbeta upp lite lödder.
Vi var täckta av fågelskit och annat som man inte vill tänka på från topp till tå och det var endast tanken på den goda förtjänsten som gjorde att vi stod ut :=).

På en av bilderna ovan har jag hela armen djupt nerstucken i ett avlopp. Minns att jag var livrädd att en råtta eller något annat djur skulle bita mig trots att jag ser så glad ut på bilden (jag tänker väl på lönen kan jag tro).

1991 övertog jag och en stallkamrat, Agneta Gustavsson, driften av MCR:s cafeteria.

Jag, som då var singel, hade inga problem med att tillbringa de flesta kvällarna i stallet (det hade jag gjort ändå)och min ditills ur-usla ekonomi fick ett enormt uppsving.
Jag minns att jag och Agneta aktade oss för att berätta för folk hur mycket vi egentligen tjänade eftersom vi var övertygade om att cafeterian i så fall skulle tas ifrån oss (vi betalde ingenting till klubben för att få driva den och all vinst var vår egen).

Vi levde verkligen livets glada dagar i några år och jag kunde plötsligt köpa ny sadel, nya ridstövlar, lösa lånet på min dåvarande hästtransport mm mm utan att behöva fundera. En ny och mycket angenäm upplevelse.

Allt eftersom tiden gick minskade lönsamheten och då klubben efter några år ville ge en annan person chansen att driva cafeterian kändes det som att jag hade gjort mitt inom restaurangbranschen.

Även denna text, som jag skrev 1992, tycker jag fortfarande är ganska skojig!

Lina och Elina (mina hästskötare): Läs och inse hur bra ni har det :=)!

MCR har ”alltid” haft en klubbtidning och efter att jag började rida började jag också ganska snart att skriva insändare till denna.

Ofta är det så när jag läser gamla texter att jag tycker att de är urdåliga och/ eller ”pinsamma” men denna kan jag ändå känna är helt Ok trots att den skrevs redan 1992. Tycker fortfarande att det mesta stämmer dessutom :=).