När jag var 17 år gammal åkte jag och min dåvarande ”bästis” Elizabeth (då 15 år gammal) på ridläger.

Att ridlägret inte alls blev som vi tänkt oss är en underdrift och vi avbröt vistelsen innan vi mer eller mindre hann packa upp väskorna.

Eftersom jag redan då tyckte mig ha ordets gåva och skinn på näsan så nöjde vi oss inte med att konstatera att vi kände oss grundlurade; vi krävde alla pengarna tillbaka. Och som jag upptäckt så många gånger sedan dess; kan man bara formulera sig och inte ställer orimliga krav så får man alltid igenom det man vill. Så visst fick vi pengarna tillbaka även om lägerarrangören slingrade sig och förnekade det mesta av våra anklagelser.

Jag har tyvärr inte sparat hans svar på vårt ”kravbrev” men vårt eget brev var en desto roligare läsning så här mer än 20 år senare.

Bilden är tagen våren 1986 på Jägersros stallbacke. Notera ”frillan” :=)!

Alla har vi väl begått en eller många synder i ungdomen? Till mina synder får väl räknas att jag, knappt 18 år gammal inledde ett förhållande med en 22 (!!!) år äldre man som jag ganska snart flyttade ihop med.

Förhållandet varade faktiskt i nästan 4 år även om 90 % av min omgivning förfasade sig då vi träffades.

Jag var då en mönsterstudent och ”folk” såg framför sig hur mina betyg skulle rasa och jag skulle bli allmänt ”förstörd”.

Givetvis gjorde jag allt för att bevisa motsatsen och jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i alla ämnen utom musik och gymnastik, fick stipendium och kunde sedermera söka till precis vilken högskolelinje jag ville tack vare de maximala betygen.

Under denna nästan 4-åriga period red jag endast sporadiskt på ridskolan utan ägnade den mesta delen av min fritid till att hjälpa min dåvarande sambo med att träna olika travare eftersom det var det han försörjde sig på.

Jag hade, som så många ”ridmänniskor”, enorma fördomar mot travfolk och travhästar men fann snabbt att snällare och mer lätthanterliga hästar knappt gick att finna. Jag både körde och red mängder av travare och trots att många knappt hade haft varken sadel eller sele på sig hände det aldrig att jag ramlade av eller råkade ut för andra incidenter.

Min sits under denna period var säkert inte den vackraste eftersom man ofta red i gamla, billiga, nersuttna sadlar och givetvis aldrig för någon tränare eller något dressyrarbete. Det var mest full fart framåt!

Första gången jag tävlade annat än hemma på klubben var den 12 mars 1988, dvs för nästan exakt 20 år sedan.
Jag deltog i en hopptävling, klass LC, A1c som det hette på den tiden (dvs 1 meter) hos Örestads Ryttarsällskap, ”min” klubbs närmaste granne.

Det jag förundrar mig över då jag ser kortet och minns tillbaka är att jag RED till tävlingsplatsen.
Förvisso tar det bara ca 5-10 minuter att KÖRA mellan ridskolorna men redan på den tiden var vägen jag delvis red på oerhört starkt trafikerad även om jag till största delen red på cykelbana/ trottoar.

Nu var Menelli en mycket snäll häst men jag måste helt enkelt också ha varit mycket dumdristigare på den tiden (plus att jag saknade transport och inte tyckte mig ha råd att hyra en) för idag hade jag aldrig ens kommit på tanken att genomföra ett sådant projekt.

Tävlingen blev för min del oerhört lyckad då jag lyckades knipa en placering trots kopiös nervositet eftersom massor av klubbkamrater satt på läktaren.

På bilden syns också min dåvarande klubbkamrat Maria Tallsveden som fortfarande tävlar i hoppning, dock under annat efternamn (som jag för mitt liv inte kan komma på just nu).

1989 träffade jag och blev tillsammans med en kille som, precis som jag, hade ett stort hästintresse. Han var en flitig gäst på hopptävlingar runt om i hela Skåne, ofta med stora framgångar.

En dag när vi satt och bläddrade i mitt fotoalbum så säger killen plötsligt:

”Men det är ju jag och mina föräldrar” och pekar på bilden ovan.

Bilden är alltså tagen året innan och föreställer min mormor som var på besök från fd Jugoslavien. Hon hade följt med till en hopptävling i Dagstorp där jag deltog och det är min mamma som har tagit kortet.

Och knappt ett år senare är jag alltså tillsammans med killen som också har råkat fastna på bild.

Är inte detta ett konstigt sammanträffande så säg?

Kan ju tillägga att min mamma varken före eller efter att bilden togs någonsin träffade min dåvarande pojkvän (vi gjorde slut efter bara några månader).

Efter att jag köpt Menelli, min första egna häst, visade det sig ganska snart att hon var något av det mest svårlastade som stått i 4 järnskor.

Bilderna ovan är tagna i juni 1988 då jag ägt henne i ca 1 år. Jag hade då kört Menelli till 1 eller 2 tävlingar och insett att hon var en häst som kunde ta 5 minuter eller 5 timmar att lasta eller så skulle jag kanske inte ens komma iväg till min tävling.

Pga ovanstående och för att vara verkligt säker på att kunna delta i en planerad tävling hos Dagstorportens Ryttarförening hyrde jag en stallplats bredvid klubben dit jag körde hästen dagen innan för att slippa vara nervös för att inte komma iväg på tävlingsdagen.

Idag kan jag nästan skratta åt denna minutiösa planering eftersom det tar ca 30 minuter att köra från MCR till Dagstorp.

På den ena bilden är det min mamma som står och håller i Menellis svans. Att hon ser så glad ut (mamma alltså) är för att vi lyckades ta oss hem samma dag som tävlingen var slut!

Det positiva med att ha ägt en extremt svårlastad häst är att jag verkligen fick LÄRA mig att lasta och sedan dess har jag aldrig misslyckats med att lasta NÅGON häst.

Efter att ha kämpat med Menelli på egen hand och med hjälp av diverse mer eller mindre seriösa metoder och lastningsmedhjälpare fick jag rådet att be Jana Wannius, som på den tiden var vår ridhuschef, om hjälp.

”Är det någon som kan hjälpa dig så är det Jana Wannius” sade man.

Sagt och gjort. Jag kopplade på min mest ”hjälplösa-flickan-röst” och ringde stammande till Jana och sa ”dom säger att DU är den ENDA som kan hjälpa mig”.

Vem kan motstå sådant smicker? Ingen karl jag känner i alla fall :=).

Jana kavlade upp ärmarna och beredde sig på en enkel match med ”den ouppfostrade hästen som ägdes av den alltför klena flickan”.

Men tiden gick, Menelli bjöd på oväntat motstånd och Jana blev rödare och rödare i ansiktet. Till slut började han svära och det var inte det konstigaste utan att han helt plötsligt svor på SKÅNSKA, denne man som pratar så ”uppländska” som man bara kan?!?!?

Men hästen kom in i transporten till slut och vi misslyckades därefter aldrig mer med att lasta henne.

Det är i korta ordalag och i skrift inte så lätt att beskriva HUR Jana fick in hästen men principen är att det ska vara otrevligt att gå bakåt eller stå still medan allt tänk framåt MOT transporten ska belönas. Dessutom måste hästen vara väl inramad om den försöker springa åt sidan (som i Menellis fall) och vi använde rejäla hinderinfångare för ändamålet. När Menelli hade sprungit omkull dessa ett par gånger och märkt att infångarna till skillnad från de människor som tidigare hjälpt till inte flyttade sig och att det gjorde ONT att springa över dom så valde hon att gå framåt, särskilt som hon fick en longeringspisk i baken om hon gick bakåt. Det var absolut inte tal om någon misshandel av något slag utan mer en konsekvens-pedagogik som jag funnit ytterst fungerande. Man kan modifiera denna metod på olika sätt men det viktiga som jag ser det är att ha gott om tid, vara lugn och verkligen berömma när hästen gör rätt samtidigt som man markerar när hästen gör fel. Att med våld slå/ dra in hästen kan säkert fungera EN gång men det man alltid ska tänka på är att det ska komma FLERA gånger.

Som ni kan se och läsa tyckte jag redan som ung om att uttrycka mig i skrift även om en lätt rodnad nu sprider sig över mina kinder då jag läser dessa ungdomens alster.

Carinus, född 1965 och efter Toddhurst XX ue Frondeur var alltså min första sköthäst.

Fördelen med att jag dyrkade honom var att jag var tämligen ensam om detta om därför alltid fick rida honom på lektionerna.

Bilderna ovan är tagna 1983, min dåvarande ”bästis” Elizabeth Larsson håller Flinta.

När jag hade ridit i kanske knappt 2 år började jag sköta en jättefin unghäst som nyss hade blivit inriden. Av denna anledning tyckte inte ägaren att det var lämpligt att jag red på hästen men turligt nog hade hon även en annan häst, den då 13 år gamle Flintwater, en valack importerad från England.

Ägaren till Flintwater hade inte som största intresse att rida om man uttrycker sig diplomatiskt, det var inte många gånger i veckan som hon satte sig i sadeln och därmed öppnade sig enorma möjligheter för mig att rida mer än 1 gång i veckan på lektion.

Ganska snart red jag på ”Flinta” flera gånger i veckan och även om hästen var oriden och ingen dressyrhäst precis så var det på denna häst jag verkligen lärde mig att rida. Jag fick möjligheten att genom ”trial and error” och litervis med svett (både egen och Flintas) lära mig att rida en häst i form, göra olika dressyrrörelser korrekt mm.

När jag red på lektion på lektionshästarna så kunde jag ibland få en ”aha-upplevelse” men eftersom det var en hel vecka till nästa pass så hann ju känslan försvinna och det var bara att börja om från början igen. Dessutom hade jag, då jag red lektion dels en begränsad tid (60 minuter) och kanske 12 andra ryttare att ta hänsyn till.

På Flinta kunde jag rida flera gånger i veckan, ensam i ridhuset och hur länge jag ville.

Flinta var en envis rackare med en kondition som hade kunnat knäcka den bästa ryttare men jag var envis och red tills det mer eller mindre svartnade för ögonen.

Minns att jag brukade rida i det ena varvet tills jag hade så ont i armen som höll i yttertygeln att jag inte länge stod ut. Då bytte jag till det andra varvet och red där tills den andra armen höll på att ramla av och så höll jag på och skiftade fram och tillbaka.

Men övning ger färdighet och efter ett tag så kunde jag rida Flinta fint på tygeln till ”allas” förvåning. Ingen hade ditills sett hästen gå ”dressyr” och jag var mäkta stolt.

Mitt värsta minne från tiden med Flinta var en gång då han inte ville gå som jag ville och jag i rena ilskan red i 2 timmar i sträck. Hästen hade som sagt en superkondis och vek sig inte för något, trodde jag i alla fall.

Någon timme efter min maratonritt råkade jag titta till Flinta i stallet och då formligen RANN svetten av honom. Minns att jag såg svetten rinna ner för hans panna!
Gissa vem som blev LIVRÄDD att jag hade skadat hästen för livet?
Jag gick ut och gick och gick och gick i höstkylan tills svetten hade torkat och red aldrig mer i 2 timmar!

Storyn med Flinta fick ett sorgligt slut då ägaren efter många år fick för sig att sälja hästen, då ca 15 år gammal, till en ridskola.

Flinta som ditills varit en i mina ögon stålhäst som aldrig varit halt eller sjuk fick så fort han kom till ridskolan diverse krämpor och slaktades efter bara en kort tid.

Bilden är tagen då Micke och jag gifter oss i vår trädgård.

En sak som jag och min man Mikael definitivt inte har gemensamt är mitt hästintresse. Ändå har jag på sätt och vis detta intresse att tacka för att vi över huvud taget träffades. Tänk som det kan bli!

Micke och jag ”träffades” till att börja med genom att vi började chatta på Internet sommaren 2002. Ganska snart skrev Micke att hans dotter var väldigt hästintresserad och att han sökte efter någon ridskola där hon kunde börja rida. Jag var inte sen att rekommendera ”min” ridskola MCR där jag hade Décima uppstallad och föreslog lite lagom slugt att vi ju kunde träffas i stallet för att han skulle kunna bilda sig en uppfattning om ridskolan.

Väl på plats föreslog jag en långpromenad i solskenet med Décima som förkläde med tanken att om Micke verkade trist eller knepig så kunde jag snabbt avsluta det hela med att säga att Décima ville gå hem till stallet igen! Promenaden blev mycket trevlig, vi hade mycket att prata om och satt länge efteråt på en restaurang och diskuterade allt mellan himmel och jord. När Micke körde tillbaka mig till stallet där jag hade lämnat min bil undrade han om jag inte skulle ta en promenad med Décima nästa dag IGEN och jag som ALDRIG brukade gå ut på några längre vandringar med hästen överhuvudtaget (fast det visste ju inte han, ha ha) svarade blixtsnabbt att ”javisst, SJÄLVKLART ska jag och Décima gå ut på promenad imorgon igen” och Micke var sååå välkommen att följa med.

Ja, ibland är det tur att inte djur har talförmåga för Décima hade nog frågat vad jag sysslade med där vi 2 dagar i rad lullade runt med Micke i släptåg.

Men….vandringarna lönade sig i alla fall…..Micke och jag förlovade oss efter 9 månaders bekantskap (då hade vi redan hunnit köpa vårt hus) och gifte oss på min 40-årsdag den 7 oktober 2006.