Jag minns att vi förra sommaren, då jag själv letade häst diskuterade huruvida ”man” skulle våga köpa häst utomlands.

Flera var mycket tveksamma precis som jag själv av flera olika anledningar. Problem med språket, risken att bli lurad, svårigheter att lämna tillbaka hästen om man vill reklamera den osv angavs som skäl till vår tvekan.

Efter att ha läst detta blogginlägg undrar jag hur ni förhåller er till hästar som NÅGON ANNAN importerat till Sverige- dvs skulle ni våga köpa en sådan häst?

Själv är jag fortsatt tveksam av precis de skäl som anges i blogginlägget.

Jag har nog hört för många historier om folk som blivit lurade för att våga chansa själv- skulle jag ändå göra det skulle det nog till väldigt exceptionella omständigheter.

Min upplevelse är att det idag fortfarande i mångt är köparens marknad och att det därför går att köpa helt ok svenskuppfödda hästar för samma pengar som dito importerade.

Och om hästarna på alla plan är likvärdiga så köper jag absolut hellre en svenskuppfödd än en utlandsfödd häst- utan tvekan.

Men som sagt; vad tycker och känner ni?

Hittade denna bild på Facebook och vad illustrerar den månne?

Jo, tydligen går hästarna på den ridskola dit jag sålde Archie på 6 veckors bete- det uppskattar han säkert den lilla latmasken 🙂  !

I helgen skedde 2 nya dödsfall inom fälttävlan och som nästan alltid i dessa fall (oj, en ofrivillig ordvits…) samt då ryttare eller hästar skadas svårt väcks frågor om att förbjuda sporten helt.

”Man” säger att riskerna för människa och djur är för stora- att sporten är för farlig.

Och jag kan absolut hålla med om att det är en farlig sport som jag själv aldrig skulle våga prova men därifrån till ett förbud- nej, inte enligt mig.

Jag tycker nog att i alla fall vuxna människor själva ska få bestämma över sina liv det här fallet men visst…tyvärr bestämmer man ju också över ett djurs liv och utsätter det för en potentiell fara.

Men ska man börja ifrågasätta allt som är farligt för hästar så kan ju dessa skadas allvarligt även när de hoppar ”vanliga” hinder eller gör vad tusan som helst med en ryttare på ryggen.

Vinthundar som deltar i hundkapp skadas ibland också rejält och jag har då och då hört de som inte är insatta på fullt allvar tycka synd om hundarna som ”man tvingar att springa”.

Har man som jag otaliga gånger sett den nästan hysteriska glädjen hos hundar som springer så vet man att det inte handlar om ens en antydan till tvång men åter igen- oavsett vilket så kan hundarna skada sig.

Men för att gå tillbaka till ursprungsfrågan så tycker jag alltså inte att fälttävlan ska förbjudas- vad tycker ni och varför?

Not to worry….Vicke har inte flyttat från ”sitt” stall permanent men har däremot tillfälligt inkvarterats i en av de två uteboxarna vi har på anläggningen.

Anledningen är att stallet ska tvättas och målas- bokstavligen från golv till tak och då går det inte att ha hästarna stående i detta.

Våra för närvarande 5 hästar fick inte alla plats i det andra, modernare stallet på anläggningen så Vicks och en annan häst hamnade i uteboxarna.

Jag vet att en del rynkar på näsan åt dessa boxar då de just inte är så moderna men ska jag vara ärlig så hade jag, om jag kunde strunta i MIN EGEN bekvämlighet hellre haft Vicke i en av uteboxarna än inne i stallet.

Även om luften i vårt lilla stall är mycket bra är den ÄNNU bättre i uteboxarna som dessutom är mycket större så minuset är egentligen ”bara” att det blir jobbigare för en själv med avstånd till sadelkammare, avsaknad av stallgång/ uppbindningsplats osv.

Och nu på sommaren är allt detta uthärdligt men jag som är så extremt frusen vet med mig att jag hade tyckt att det var jobbigt på vintern.

Minns ni tävlingen för ett tag sedan där ni ombads att komma på ett lämpligt namn till fölet på vår anläggning?

Förslagen var många och själv fastnade jag nästan direkt för bloggläsaren Mys förslag- inte för att jag tycker att Sam är världens finaste namn precis men för att han liksom PASSAR att heta just Sam.

Nu var det ju inte upp till mig att avgöra denna lilla tävling men ägaren tyckte uppenbarligen som jag och nu är det officiellt enligt stalltavlan i alla fall 🙂 !

Sedan flera veckor tillbaka har jag nästan alltid då jag helghandlat på City Gross i Staffanstorp noterat ett udda par precis utanför entrén: ett ANK-PAR.

De spatserar omkring väldigt obekymrat bland alla kunder och får väl gissningsvis smaka på både det ena och det andra som tappas eller ges.

Idag såg jag bara hanen men han är tydligen den mest sociala av dom enligt initierade källor 🙂 .

Hade en diskussion över mailen med en vän som skrev så här:

”Att prata öga mot öga med någon verkar vara svårt idag, det ska mailas och smsas en massa istället för att ta ett snack ”på riktigt”, det blir på något sätt en massa skitsnack och missförstånd helt i onödan enligt mig. Det här är kanske en generationsfråga men bara delvis eftersom det långtifrån bara är de som är yngre som gör så här….

Är jag ute och cyklar med mitt resonemang?! Kanske och kanske inte…för jag var på ett seminarium för ett tag sedan och då tog en av föreläsarna upp att social kompetens börjar bli en bristvara eftersom de yngre helt enkelt inte skolas i hur man gör vid personliga möten längre.”

Som en del av er vet har jag själv tagit upp detta fenomen på bloggen vid några tillfällen; detta att vissa är långt mer förtjusta i att ”diskutera” allt möjligt via sms, mail eller stallets anslagstavla än att PRATA med den det gäller.

Jag kan själv, tro det eller ej ha ha, tycka att det är ganska obekvämt/ obehagligt att diskutera en del saker med den det gäller och visst kan det då kännas skönt att bara ”slänga iväg” ett mail eller ett sms i stället men man har då också bäddat för både missförstånd och att man aldrig riktigt reder ut frågan till fullo- det har jag flera egna erfarenheter av i alla fall.

Någon gång tycker jag att det jag har skrivit har varit KRISTALLKLART och ändå har folk kunnat komma med frågor som visat att de inte fattat någonting så man kan verkligen inte förutsätta att alla läser och tänker som man själv gör.

Och jag ser absolut en risk med att den sociala kompetensen avtrubbas om man vill avhandla ALLT i skriftlig form.

För övrigt behöver man inte gå längre än till fenomenet ”näthat” och dylikt för att förstå riskerna- det har idag, på gott och ont, blivit så lätt att skriva nästan vad som helst på nätet att i alla fall en del människor helt har förlorat sinnet för proportioner och kan uttrycka sig på ett sådant sätt som de inte ens i sina vildaste drömmar skulle  göra IRL.