Då och då får jag ett anfall av ”jag vill ha en häst till”.

Det har hittills stupat på kostnadsbiten framför allt; ska jag ha två hästar ska det vara två som jag kan träna och tävla med och det klarar inte min ekonomi som det ser ut just nu.

Att jag åter har börjat tänka i dessa banor är både för att Vicke är skadad och för att vi faktiskt har en plats i stallet i några månader framöver (till efter sommaren närmare bestämt).

Det kanske trots allt finns någon som skulle vilja få sin häst utbildad ett tag och till en mycket billigare kostnad än om den skulle lämnas iväg till ett proffs?

Ja, jag får väl se om jag orkar dra i detta och leta aktivt så att säga men skulle ni ha några idéer får ni gärna höra av er till mig!

En fördel med att stå på en större anläggning är att man får en inblick i även andras hästägande så att säga och i stunder då man står med en skadad häst kan det, i alla fall för mig, vara en tröst i att man verkligen inte är ensam om sitt elände.

Någon skrev här på bloggen att det var två saker man kunde veta i livet; att man skulle dö någon gång och att ens häst skulle bli halt någon gång och så är det ju.

De som påstår att de aldrig har haft en skadad/ halt häst vet bara inte vad som VÄNTAR- för tro mig- INGEN klarar av att ha häst i många år utan att denna någon gång blir halt eller skadad/ sjuk.

Sedan finns det så klart alla typer av skador, vissa väldigt mystiska och oförklarliga, andra framridna, en del från hagen, ibland genom någon smitta, utfodring, skoning, transportering osv osv i all oändlighet.

Med Vickes skada känns det å ena sidan skönt att jag är övertygad om att detta inte är något jag har ridit fram fast å andra sidan gör det också att denna typ av skada kan komma igen….och igen…och igen.

Om man VET säkert att man pga så kallat handhavandefel har orsakat något kan man ju ”bara” undvika att göra samma sak igen för att problemet inte ska återkomma men vad gör man med en häst som skadar sig i hagen eller boxen, ensam?

Ska man aldrig släppa ut hästen i hagen igen liksom?

Nej, det är verkligen inte lätt att vara hästägare alla gånger och jag antar att det är fler än jag som ibland undrar vad man håller på med?

En läsare undrade lite kring ”nervositet när man tävlar” nyligen och jag tänkte berätta hur jag ser på saken och vad som hjälper mig att hålla nerverna i schack när jag tävlar.

När jag ser tillbaka på mitt mer än 25 åriga och tämligen frekventa tävlande i både hoppning och dressyr inser jag hur detta har förändrats över tid- tack och lov höll jag på att säga.

I början av min tävlingskarriär kunde jag reta mig i DAGAR över dåliga/ uteblivna förväntade resultat och det var så klart ingen trevlig känsla.

Allt eftersom mitt tävlande har fortskridit har tiden för hur länge jag har tjurat/ varit ledsen osv minskat; numera inser jag att ”det kommer snart en ny tävling och nya möjligheter”.

För mig har det bästa sättet att slippa för jobbig nervositet varit att tävla OFTA, vanans makt ska inte underskatas.

Sedan har jag också alltid haft mycket snälla och lätthanterade tävlingshästar, Kreon undantagen, och det tycker i alla fall jag hjälper mycket.

Att liksom inte behöva fundera över hur tex lastningen ska gå, om hästen ska glo på saker på framridningen, visa cirkuskonster inne på banan osv- för sådant hade gjort mig nervös.

Jag minns då jag i början av min ryttarkarriär hade en initialt extremt svårlastad häst, Menelli.

Bara jag låg hemma i sängen och tänkte på hur det skulle gå (eller inte) att lasta henne kunde göra mig sömnlös och supernervös i timmar.

Vad gäller val av tävlingsplats påverkar detta mig också delvis- jag är mycket mindre nervös om jag tävlar någonstans i obygden där ingen känner mig än om jag skulle tävla på hemmaplan även om detta också har slipats bort genom åren.

För att återgå till det här med ”vanans makt” måste jag förresten absolut nämna att jag tror att många hade varit hjälpta av att FÖRBEREDA sig optimalt inför tävlingen- inte bara rent träningsmässigt så att säga utan även från det att man stiger upp tävlingsdagen.

Att ha ett tidschema som inte är pressat tex tycker jag själv är jätteviktigt i alla fall- jag kommer hellre en timme för tidigt till en tävlingsplats än 5 minuter senare än plan så att jag måste börjar stirra omkring.

Vad gäller medhjälpare/ sällskap till tävlingar åker jag ju 9 gånger av 10 ensam och det stör mig inte det minsta faktiskt och det beror delvis på att jag VET att jag klarar mig utan hjälp.

Hade jag varit tvungen att förlita mig på andra hade detta kunnat vara en sak som kunde gjort mig nervös i tävlingssammanhang- om medhjälparen av någon anledning hade varit tvungen att ”hoppa av” och hur jag skulle klara mig i så fall.

Så för att sammanfatta MINA strategier för att inte vara (för) nervös när jag tävlar så är det att vara väl förberedd träningsmässigt, att känna min häst och veta hur den reagerar i tävlingsmiljö, att vara ute i god tid och att tävla så ofta att det liksom inte blir någon big deal.

Hur hanterar ni kära läsare nervositet när ni ska tävla? BLIR ni nervösa?

På tal om tv-serien Ryttareliten hörde jag att någon beklagat sig över att det som visas på tv kan framstå som väl ”räkmacke-aktigt” medan det finns de som jobbar inom hästnäringen som sliter 24/7 för nästan inga pengar alls.

De sistnämnda är aldrig lediga, kan aldrig tillåta sig att bli sjuka, kan inte unna sig något osv och deras liv är allmänt jobbigt minsann.

Och ja, visst har jag stött på dessa hästjobbare i olika former men att jag skulle tycka synd om dom- nej, inte det minsta faktiskt.

I min värld är denna form av kombinerat arbete/ fritid/ livsstil SJÄLVVALT och då får man också stå sitt kast och gilla läget eller försöka förändra läget.

Det är ju liksom ingen som TVINGAR en att jobba med hästar och får man ingen lönsamhet i det man gör så får man väl lägga ner…så enkelt är det i min bok.

Å andra sidan ”vet” jag vilken rävsax en del av dessa hästjobbare har satt sig i; de har ingen som helst utbildning att falla tillbaka på och inte heller någon annan arbetslivserfarenhet än att jobba med just hästar och visst: då är det verkligen inte så lätt om man tex närmar sig 50, börjar få diverse krämpor osv.

Har stött på det några gånger och dessa människor har i de fall jag känner till valt att fortsätta att jobba med hästar, fast kroppen säger ifrån, mycket för att de annars ser ett liv med flerårig (livslång?) arbetslöshet framför sig.

Jag kan själv ibland fantisera om att det hade haft sina FÖRDELAR att jobba hos tex någon mycket skicklig dressyrryttare- tänk vad jag skulle lära mig och hur mycket jag skulle utvecklas.

Men så tänker jag på alla nackdelar och de överväger så pass mycket att jag aldrig skulle ta en hästskötarjobb även om jag fick välja att jobba hos precis vilken ryttare som helst i hela världen.

Men som sagt; det är frivilligt att jobba med hästar, det passar vissa och andra inte men valet gör man själv.

Säga vad man vill- gårdagens program har verkligen engagerat.

Roade mig med att läsa kommentarerna på Hippsons Facebooksida där över 100 personer hade hunnit lämna sina avtryck sedan igår kväll och om ni är nyfikna på vad ”folk” tycker där så är det väl ungefär så här:

Lisen och Peder uppfattas av de flesta som väldigt ”mysiga”, Daniel som en surmupp som bar sig väldigt illa åt mot sin fd hästskötare och Charlotte är fortsatt otrevlig tycker vissa som även tycker lite synd om hennes man.

Det fanns även en kommentar från hästskötaren som själv tyckte att hon kunde ”ta” utskällningen då hon själv önskade att hon inte hade agerat som hon gjort. Tydligen var det bestämt sedan länge att detta skulle bli hennes sista tävling med hästen och hon hade svårt att separera sina känslor från sina arbetsuppgifter så att säga.

Jag är absolut inte förvånad över hur lätt folk dömer vilt främmande människor och själv har jag inte träffat någon av serie-deltagarna så jag har inget att tillföra vad gäller ”hur de är”.

Men det är nyttigt att bli påmind om ovanstående- dvs hur snabbt man kan betraktas som ”si eller så” enbart utifrån korta uttalanden man gör, hur folk tolkar ens kroppsspråk eller annat flyktigt som man kanske inte själv är medveten om och/ eller alls håller med om.

Man upphör aldrig att förvånas tycker jag och för ett tag sedan pratade jag med en hästägare som berättade att denna, då personens häst inköptes lurades grovt kring allt möjligt som hade med affären att göra av en ”vän” personen känt i 30 år?!?!?!

Idag undrar jag om ni har varit med om något liknande?

Har någon lurat er vad gäller något som har med ert hästeri att göra; om det så gäller hästköp, diverse utförda (eller inte utförda) tjänster, foder, uppstallning, transport eller annat?

Påtalade ni ”lurendrejeriet” och vad hände i så fall?

Förblev ni tysta och varför valde ni den vägen?

Efter att ha sett det andra programmet är jag ”fast” och kommer absolut att försöka följa serien.

Vad säger ni andra?

Har ni tänkt på hur många kort på jättevackra hästar som ”förstörs” genom att hästen är iförd en trasig och/ eller lerig grimma, balband i grimman, skitigt täcke eller dylikt.

Å andra sidan brukar man sällan gå runt med en vacker lädergrimma som man kan kasta på hästen för att ta en spontan-bild i hagen 🙂 .