Om ni någon gång funderar på att köpa en TÅLIG klocka, till stallet tex, kan jag varmt rekommendera ovanstående.

Vicke har noga hållfasthetskontrollerat den åtskilliga gånger och brukar ha som vana att i alla fall någon gång i veckan försöka klia huvudet mot den så att den faller till marken.

Än så länge går klockan som ett URVERK 🙂    ……allt studsande mot stallgolvet till trots.

Häromdagen pratade jag med en vän om det här med social kompetens och tex det faktum att man per automatik inte behöver vara en bra instruktör ”bara” för att man är en mycket skicklig ryttare.

Man kan också vara hur duktig som helst på att förklara hur en skänkelvikning ska ridas men ÄNDÅ få elever som lämnar lektionen mer eller mindre i tårar.

Diskussionen ledde oss in på ”hur det var förr”, inte bara när det gällde instruktörer utan också djurkliniker och veterinärer och låt mig säga det igen: det var INTE bättre förr utan snarare mycket sämre.

Att utvecklingen har gått framåt vad gäller diagnosticering, mediciner, diverse apparatur osv är ett o-omtvistligt faktum men det är inte bara i detta avseende som jag märker stor skillnad mot för tex 20 år sedan.

Jag minns ju hur det var när min hund eller häst behövde veterinärvård på den tiden.

Gällde det hästen hade jag i princip 2 kliniker att tillgå, ATG i Malmö och Helsingborgs djursjukhus.

Att få vänta på hältutredningstid i 2 veckor var snarare regel än undantag och när man väl fick träffa veterinären var denne ofta stressad, ”höll på med” flera hästar samtidigt och man fick ibland nästan springa efter honom och fråga efter instruktioner vad gällde tex eftervård.

Var hunden sjuk fick man snabbt en tid på djursjukhuset i Malmö men fick å andra sidan i princip utan undantag vänta minst en halvtimme, ofta mer, på att få träffa veterinären på utsatt tid.

Idag är situationen en helt annan och mycket proffsigare.

Det finns i alla fall i Malmö-regionen en uppsjö av kliniker inom en radie av säg 10 mil och nu har man fattat (eller tvingats fatta?) det här med KUND-VÅRD.

Man får tider mycket snabbare (pga den ökade konkurrensen) och redan INNAN man kommer kan man ofta läsa mycket matnyttigt på klinikens hemsida så att man både får en bild av vem som jobbar där (om man är ny kund), vilka behandlingsmetoder som erbjuds och kanske också tips och råd som man kan ha nytta av.

Just detta att man är en BETALANDE KUND är något jag belyst på bloggen flera gånger- det får inte glömmas bort menar jag!

Jag tycker att vi djurägare ibland är lite väl ”flata”- vi finner oss i mycket för våra djurs skull men VARFÖR egentligen?

Vi skulle nog inte fortsätta att handla i en affär där vi fick usel service, som inte höll sina öppettider och/ eller skällde ut oss som kunder men när det kommer till tex instruktörer och veterinärer kan vi ibland svälja en hel del och jag vill åter flagga för att detta är något vi inte ska behöva göra.

Idag är utbudet så mycket större, konkurrensen om oss kunder likaså, det finns kunskap att hämta på många fler ställen och man har, tycker jag, ett annat fokus på social kompetens hos sina anställda och har förstått att kundvård är det som ger just kunder, dvs krasst uttryckt PENGAR.

Nu har jag svamlat omkring och hoppat lite i tankarna men jag undrar ändå: är detta något också ni känner igen?

Har ni tidigare haft dåliga erfarenheter som har förbättrats eller märker ni ingen skillnad?

Står ni ut med en instruktör som ni egentligen skulle vilja be ”dra” eller har ni rent av bytt tränare för att ni inte varit nöjda?

Hur väljer ni veterinär- utifrån avstånd, kompetens, bemötande eller annat?

…tycker jag själv i alla fall…eller ni kanske också kan ha väldigt roligt åt era egna skämt?

Härom dagen slog det mig som en blixt från en klar himmel: det ULTIMATA smeknamnet för Vicke just nu och som är så självklart att ni säkert aldrig in a million years hade kommit på vilket jag tänker på.

Ni har säkert era tvivel på mig som ”duktig namngivare” efter att ha läst om Gullis, Katten med Hatten, Skyggis och de andra kattskrällena som jag tex har döpt men när jag nu avslöjar Vickes nya smeknamn måste ni väl erkänna att det är klockrent:

Givetvis borde Vicke i alla fall just nu kallas för:

V R I C K E……eller vad säger ni?!?!?!

Erkänn att det var liiiite (läs: mycket) vitsigt och roligt (eller är det bara om man är 12 år som man skrattar åt sådant ha ha ha????)

Jag förstår verkligen att man som bloggläsare engagerar sig i bloggskribentens liv och leverne eller i alla fall känner att man vill komma med tips och råd, ombedd eller inte men ibland tycker jag att det nästan blir lite komiskt.

Läser på en blogg att bloggägarens häst var mycket spänd på årets första dressyrtävling och även om bloggaren var förvånad över detta så uppfattade i alla fall inte jag att detta var någon större katastrof.

Men genast kommer ”råd” från läsarna; allt från att kolla hästens syn och hörsel till att ta blodprov och kolla så att hästen inte har erlichia?!?!?!

Ja, i alla fall jag skakar på huvudet- erlichia är nog inte det första JAG skulle gissa att en tävlings-spänd häst lider av.

Men visst….allt är möjligt…nästan….

Såg ni den nya serien ”Ryttareliten” på tv 1 idag?

Vad tyckte ni?

En serie ni kommer att följa?

Även om jag för egen del har försökt att ”hålla tillbaka” en hel del vad gäller mina FÖRDOMAR kring ”akademisk ridkonst”, delvis för att jag har sett för få exempel IRL och för att dessa kanske inte har varit representativa så kan jag inte låta bli att skratta elakt när jag läser en annan bloggares åsikt om detta ”släkte” i detta inlägg.

När jag tänker efter finns det nog ingen del av hästeriet som utövare av tex ”traditionell dressyr” gör sig så lustiga över och frågan är varför?

Har vi verkligen inget gemensamt? Är skillnaderna för stora?

Vad är det som sticker så i ögonen?

Är det att man rider på hästar som i många dressyr och hopputövares ögon ”inte duger”?

Är det de ibland udda raserna? Den annorlunda utbildningsskalan där man tycks skritta sig till döds (i en dressyrryttares ögon?).

Är det utrustningen eller ryttarnas ibland udda kläder?

Vad är era erfarenheter av AR och varför tror ni att många (jag bland dom ska erkännas) blir så provocerade ibland?