Som den minnesgoda bloggläsaren vet har jag under i princip hela mitt hästägarskap haft häst i en storstad, Malmö.

Jag har dessutom nästan alltid ridit i ridhus på morgnarna och/ eller ridit ut på helgerna eller innan det har hunnit bli mörkt.

Att rida i mörker betraktar jag personligen som fullständigt meningslöst och eftersom jag inte heller behövt göra det har jag tills nyligen faktiskt aldrig reflekterat (observera ordvitsen) över om och hur i så fall man syns i mörkret.

Ska jag vara ärlig så hade reflexer på den tiden lite av ”töntvarning” över sig för min del, det var något som bara dagisungar behövde typ.

På en dressyrtävling för kanske 2 år sedan fick jag ett reflexländtäcke i pris och jag bytte rask bort detta mot en något för stor, cerise (!) grimma med tillhörande grimskaft tänkande ”en extra grimma och grimskaft lär man i alla fall behöva någon gång, om inte annat som reserv, men när i hela fridens namn skulle jag rida med reflexländtäcke ha ha”.

Men sedan hände det otroliga; efter mer än 20 år uppstallad i en storstadsridskola med all upptänklig belysning i omgivningarna flyttade jag Archie till hålan Grevie utanför Staffanstorp och där råder det kompakt mörker både höst/ vintermorgnar och kvällar, i alla fall på de vägar som omger stallet.

Med andra ord skulle jag inte få för mig att rida ut i omgivningarna utan att kunna se och synas ordentligt men det som skrämmer mig är hur otroligt nonchalanta folk ”på landet” är med att försöka synas (läs: skydda sig från att bli överkörda).

Delar av vägen till stallet är en 70-väg, utan belysning och slingrande och jag vet inte hur många gånger jag stött på hundrastare, ryttare, mammor med barnvagnar, joggare osv som det varit mer tur än skicklighet att jag inte kört på.

Hur tänker folk?

Och har man hund och/ eller häst måtte man väl begripa att det aldrig går att till 100 % lita på dessa djur utan att de faktiskt kan hoppa till och rätt som det är befinna sig någon helt annanstans än där man vill, så även en hund i koppel.

Och på en smal väg är det ett ögonblicks verk att bli påkörd i dessa situationer!

Usch…jag hoppas verkligen att jag inte ska bli en ”ofrivillig mördare” av varken människor eller djur och blir faktiskt förbannad bara av tanken att ”folk” utsätter mig för detta helt i onödan.

Nej, hör upp idioter!!!! Stanna hemma eller sätt på er reflexer eller annat så att ni syns- det är min enträgna vädjan till er!!!!

Som jag redan har påpekat i någon kommentar kring det här med att klippa hästar så finns det en väldigt bra och viktig fördel med att se hästen utan ”hundra” kilo extra hår runt kroppen- man får en fullständigt korrekt bild av hästens vikt-status.

Jag misstänker att det går runt mer än en häst som SER tämligen fet ut bakom sitt skyddande pälslager men om man får bort detta ser man kanske något helt annat.

Sedan är ju inte heller en STOR MAGE alltid ”bevis” på att en häst får för mycket mat och behöver banta- titta på bilder på hur en del barn i u-länder ser ut om du inte förstår vad jag menar!

Men som sagt; en del hästar kan säkert tappa en del vikt efter att det saftiga gräset i hagen börjar tryta och samtidigt som man som ryttare kanske orkar rida mer på hösten efter en varm sommar.

Och om en tjock päls då kamouflerar att hästen faktiskt börjar bli tunn så är det givetvis inte så bra annat än om hästen de facto BEHÖVER gå ner i vikt.

Att JAG sedan tycker att det finns många andra fördelar med att få bort lång päls och ersätta denna med täcke har jag ordat så mycket om så det behöver nog ingen vidare utläggning misstänker jag.

Jag har nog (?) tipsat om detta förut men det tåler att tipsas om igen, det ypperliga sättet att följa pågående (och för all del kommande och avslutade) tävlingar hemma vid datorn eller var som helst där du har tillgång till Internet (i I-phonen tex):

http://www.equipe.nu/

Allt fler tävlingsarrangörer använder sig av detta system, även små klubbar med lokala klasser och själv tycker jag att det är ett suveränt sätt att hålla koll!

Den enda nackdelen skulle väl vara att i alla fall jag känner mig lite bortskämd med detta nya system så de få gånger någon arrangör inte har anslutit sig så blir jag smått irriterad, framför allt om de sedan tar flera dagar på sig att publicera resultaten efter en tävling.

Det kan ju inte ta många minuter att göra detta tänker den krävande Birgitta!

På tal om gårdagens diskussioner om hästar som ”dör” inne på dressyrbanan, vad man kan göra åt det osv så måste jag säga att jag tycker att det är lite konstigt att man MÅSTE ha sporrar när man tävlar dressyr.

Egentligen är det väl skickligare om man kan klara sig utan dessa hjälpförstärkare, hur diskret de än används, eller?

Det vore lite kul att se vad som skulle hända om sporrar i stället FÖRBJÖDS helt och hållet- undras tro vilka som trots det skulle ha tillräcklig ”fart” osv på sina hästar.

För jag har mer än en gång noterat att även de som säger sig ha otroligt framåt hästar rider med rejäla ”doningar” till sporrar.

Visst kan man säga att en sporre aldrig är skrapare än den fot som den sitter på precis som ett bett inte är skarpare än den hand som håller i tygeln men ändå….

I samband med gårdagens inlägg där jag beskrev min frustration över att Archie har börjat ”lägga av” när jag tävlar har jag som förslag på hur detta skulle kunna avhjälpas från några bloggläsare fått rådet att prova att rida för någon annan tränare.

Jag vill inte helt avfärda rådet som sådant; jag HAR bytt tränare några gånger i mitt liv av olika anledningar men vill samtidigt poängtera att jag i dagsläget är fullständigt nöjd med nuvarande tränare och att jag därför för stunden inte vill byta bort henne.

Jag vill se om några “enklare” åtgärder räcker för att väcka Archie på dressyrbanan innan jag ens börjar överväga ett eventuellt tränarbyte faktiskt och känner inte riktigt att det är där ”skon klämmer” om jag ska vara ärlig. Kanske har jag fel men det får i så fall tiden utvisa.

Om jag hade tyckt att Archie på alla vis gick sämre idag än för säg 1 år sedan så hade ett tränarbyte känts mer aktuellt/ befogat men nu är det som sagt inte på det viset utan just nu handlar det om ett väldigt vanligt problem som också har drabbat mig- hästen har börjat såsa sig inne på tävlingsbanan.

På träningarna går det däremot tvärtom bättre och bättre just nu- konstigt kan man tycka och det kanske är så att jag behöver ge allt mer TID för att verkligen kunna ställa rätt ”diagnos”.

Att byta tränare är ingen ”quick-fix”- det tar mer eller mindre lång tid att bli samspelta osv och som sagt så växer bra tränare inte heller på träd. Det är med andra ord inte så att varken jag eller någon annan jag känner har en lista på olika tränare som genast har tid och lust att ta sig an ett nytt ekipage och dessutom finns det en hel del annat också som ska passa (träningstider, träningsplats, pris osv).

Sedan anser JAG att en del har för stor tilltro till just ”tränarbyte” som sådant (rätta mig om jag har fel Ann- du som själv är tränare).

Ofta kanske man upplever en smekmånadsperiod med den nya tränaren men sedan inser man nog att de flestas ”röda tråd” är lik alla andra vettiga tränares ”röda trådar”- sååå många olika vis finns det faktiskt inte att rida på, eller?

Det är väl mer personkemin som ska stämma i många fall och att en del fördrar lite ”mjukare” tränare framför de som står och gormar (något förenklat) men som sagt, en ryggning är en ryggning och kan inte göras på 10 olika sätt (sade hon något raljerande).

Jag tycker dessutom att en del allt för lättvindigt skyller på just tränaren så fort förväntade resultat uteblir och så ska det genast bytas tränare i förhoppning att det ska bli bättre.

Och ibland blir det så- ibland inte. Men man har också ett eget ansvar som ryttare, det mesta av ridningen gör man ju faktiskt UTAN tränaren.

Som ni kan läsa i bifogad länk har några gymnasieungdomar valt att anorda en pay-and-jump som sitt projektarbete i skolan.
 
Ett väldigt roligt initiativ tycker jag även om jag förstår att inte alla har möjlighet att låna en anläggning på detta vis för att kunna genomföra en så här pass stor grej (just denna pay-and-jump ska hållas i ”mitt” ridhus i Grevie).
 
Det enda jag tycker är synd med denna pay-and-jump är att den bara är öppen för de med stora hästar och att lägsta höjd är 90 centimeter.
 
Jag misstänker att man genom denna begränsning inte kommer att få så många startande vilket i alla fall JAG tycker är synd när man nu gjort en så här pass stor satsning.
 
Enligt min erfarenhet är det just på höjder UNDER 90 centimeter som de flesta som åker till en pay-and-jump vill träna- annars kan många av dom lika gärna åka till en ”riktig” tävling tror jag de resonerar.
 
På de pay-and-jump där jag har deltagit har det varit en salig blandning av ponnys, ”halv-ponnys” och stora hästar men de flesta har faktiskt hoppat lägre än 90 centimeter även om en del så klart också valt högre höjder.   

Jag har flera gånger berättat om mina problem med ”flaxande skänklar” och hur jag har svårt att sitta stilla med benen när jag måste driva min ibland väl sömniga häst.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha olika brister i min sits, det är väl snarare en regel än ett undantag att man som framför allt ”amatör-ryttare” har tillägnat sig diverse ”olater” även om jag också sett så kallade proffs som både skumpar i sadeln, nickar med huvudet, rider med (för) höga händer osv.

Hur man kommer till rätta med dessa felaktigheter finns det många tips på och olika saker fungerar också olika bra och effektivt på olika ryttare.

Med tanke på hur många gånger jag hört Ebba säga ”räta på dig” till mig innan jag slutligen började göra just detta AUTOMATISKT (nåja….i alla fall i mina goda stunder) så verkar ”verbal repetition” (läs: TJAT) inte så effektivt på just mig.

Nej, i mitt fall har det visat sig att FOTON och framför allt VIDEO har en långt bättre effekt!

Jag har nog berättat om en klubbkamrat som av vänlighet???? (jag undrar än idag!!!!) gav mig några foton som hon hade tagit på mig och Décima på en dressyrtävling.

Maken till gräsliga kort har jag sällan skådat, jag personifierade till 150 % uttrycket ”sitta som en hösäck” kan man lugnt säga.

Klubbkamraten hann knappt vända ryggen till förrän jag rev itu korten i tusen bitar vilket med facit i hand var dumt; jag borde ha satt upp dom någonstans i stallet där jag kunde se dom varje gång det var dags för ett ridpass!

För ett tag sedan filmade Liv från stallet en av mina tävlingsritter och tydligen hade det gått för många år mellan de gräsliga korten och hennes videoupptagning för jag hade verkligen hunnit ”glömma bort mig” och satt och flaxade runt med benen under nästan hela travprogrammet på ett fullkomligt VIDRIGT vis.

Ja, det såg inte klokt ut men det goda som kom ur den filmen är att jag nu i alla fall ett tag framöver kommer att tänka på hur tusan jag sitter!

Kanske är det fler på vilka att se sig själv på film biter och därför tycker jag att ni ska lyda uppmaningen i rubriken.

Idag har ju var och varannan människa en videokamera, vissa till och med i mobilen, så det borde inte vara en omöjlighet.

Det är ju inte heller alla, som likt undertecknad kan skylla på att de rider i gryningen så vill ni bli förevigade på film kan det nog låta sig göras ganska lätt.

Och tänk vad trevligt om ni därigenom lyckas få en bättre sits, sitta snyggare och framför allt inte störa en stackars häst med ostadiga händer, flaxande ben eller ett evinnerligt skumpande i sadeln.

Inte nog med att mycket av detta ser FRUKTANSVÄRT fult ut, det kan faktiskt också skada hästen mer eller mindre i det långa loppet- tänk på det!

Konstig rubrik tänker kanske vissa av er men erfarenhetsmässigt vill jag nog påsta att vi alla till mans kan behöva en liten reminder om just detta.

Det är faktisk ytterst sällan som jag ser ryttare verkligen dressyr-ARBETA sina hästar i skritt utan många använder skritten som nästan enbart en PAUS i ridningen, en stund då hästen mer eller mindre förutsättningslöst får vila från arbete.

Antingen låter man hästen skritta (läs: vila) några gånger under ordinarie dressyrpass eller så skrittar man ett helt pass (oftast utomhus) och då till 90 % på långa tyglar.

Jag själv är mycket skyldig till ovanstående och blev nyligen rätt så beklämd då jag insåg att skritten för Archie numera är just inget annat än VAD HAN TROR ”en vila”.

Så fort jag börjar skritta lägger Archie av- det är för honom signalen ”nu kan du ta det lugnt” och det är jag själv som i mycket har bidragit till att han reagerar på detta vis.

När jag nu blivit varse detta problem- för jag ser det absolut som ett problem, om än inte av världsomstörtande dignitet, så kommer jag att ändra taktik och just börja ARBETA mer i skritt, det finns ju hur mycket som helst man kan göra som variation!