Läste i senaste numret av Ridsport Special att Varbergs ridskola har en ”pallregel”- där använder alla, såväl barn som vuxna ryttare, pall när de sitter upp vilket man på denna ridskola tror har bidragit till friskare hästar.

Jag är benägen att instämma- givetvis måste det fresta på när så många olika ryttare, varav vissa ovana och några kanske också överviktiga, ska klänga upp på hästarna ”för egen maskin”.

För egen del har jag använt mig av pallregeln i en herrans massa år och detta efter att ha läst en sjukgymnasts åsikter i frågan.

Denna menade att man skonar både sadel/stigläder, hästen och sig själv genom att sitta upp från något pall-liknande föremål (om man inte skulle ha tillgång till just en pall) och detta gjorde så djupt intryck på mig att jag allt sedan dess vågar påstå att jag på sin höjd sitter upp på ”traditionellt” vis kanske 1 gång av hundra.

Annars är det pall i ridhuset, pall på gårdsplanen, pall hos Ebba och lastluckan på mitt släp på tävling som gäller :).

Hur sitter du upp? Tycker du det är pinsamt att använda pall (som om du inte är tillräckligt smidig för att sitta upp så som man blivit lärd) eller är det helt självklart för dig med något att stå på?

”Är ridning att betrakta som motion (läs: är det verkligen jobbigt för ryttaren eller är det hästen som gör jobbet)”.

På denna fråga anser jag att man inte kan svara JA eller NEJ och jag skulle vilja göra en jämförelse med tex att gå/ promenera.

Beroende på både hur snabbt och hur länge man går kan man får utmärkt motion av att promenara liksom det i princip inte behöver generera någon träning alls.

Jag kommer att tänka på en stallarbetare jag kände en gång i tiden som var mycket överviktig när hon började arbeta med hästar.

Eftersom arbetet innebar väldigt mycket fysisk aktivitet vari bland annat ganska långa och många promenader till hagarna ingick förväntade jag mig att se personens kroppshydda minska allt eftersom tiden gick.

Men icke- människan behöll sin rejäla rondör under alla år och i början undrade jag hur detta kunde komma sig tills jag såg hur exempelvis vandringarna till och från hagen såg ut.

Låt mig säga så här; på den tid personen gick till och från hagen hade jag, i MIN takt, lyckats gå samma sträcka minst 3 gånger- så sakta gick det.

Och med ett sådant undertempo med dessutom inlagda pauser för att tända en cigg osv så blev det givetvis inte mycket bevänt med motionen.

Samma sak menar jag att det är med ridning.

Man kan rida i 2 timmar utan att en svettdroppe kan skönjas i armhålan och man kan göra detsamma i 15 minuter och hålla på att ramla av hästen av trötthet.

Hur ansträngande det är att rida kan bero på många olika faktorer, exempelvis:

– ens egen kondition

– hästen man rider på (en mycket pigg ”självgående” häst brukar inte trötta en lika mycket som en sjusovare som ständigt behöver drivas).

– vilken form av ridning som utförs (att rida ut BRUKAR inte vara lika ansträngande som att tex sitta och rida dressyr på bana) osv.

Så ni som undrar om man får motion av att rida får fortsätta att sväva i ovisshet tills ni har provat själv för detta kan som sagt vara så otroligt individuellt att man inte kan ge något entydigt svar- tycker jag i alla fall :).

Ja, som ni själva ser så har ju ridhusets mått minskat dramatiskt av halmbalarna som står på ena kortsidan, eller hur? Fyyy så uselt av arrangören att ha fräckheten att ordna tävlingar under sådana bistra förhållanden….
Nu när man själv inte längre kan räknas som ”ungdom” får det väl anses legitimt att klaga på desamma, så som ”gubbar och kärringar” gjort i alla tider, och det gör jag också ibland, det vet ni.

Jag tycker att det finns för många ungdomar som är lata, bortskämda och väldigt dåliga på att uttrycka sig i både tal och skrift och det har jag tagit upp vid ett flertal tillfällen på bloggen.

Idag läste jag på en ungdomsblogg lite åsikter om den pay-and-jump som anordnades hos oss i Grevie i lördags och då slog mig samma sak igen; usch så kräsen dagens hästungdom är!

Nu vill jag direkt säga att jag inte hade det minsta med denna lilla hopptävling att göra mer än att jag står i samma stall och en av ”arrangörerna” (en gymnasie-elev) och att jag var åskådare i typ 10 minuter så det är inget ”surt-sa-räven”-inlägg utan bara en enkel reflektion över hur bortskämda vissa har blivit i dagens hästsverige och då ungdomar framför allt.

På bloggen kan man läsa kommentarer som ”underlaget var skit kasst” och ”ddom hade ett litet ridhus på 20*60 men där var fult med halmbalar i nästan halva ridhuset, så ridhuset blev 20*40.”

Själv tänker jag tillbaka på hur det tex såg ut på min hemmaklubb för sisådär 25 år sedan eller mer…

Man ska då betänka att detta var en av de större klubbarna i Sverige med ett på den tiden nästan unikt ridhus (stort, isolerat mm).

När vi hade ”stora” tävlingar kom den tidens elit (en del fortfarande aktiva idag) och red fram på en ”utebana” som ibland mer såg ut som en gyttjebrottningsarena- på den tiden hade vi inte 2 ridhus utan använde en rastpaddock utanför stallet till framhoppning.

I denna lera och dynga flög hästarna över 130-hinder och högre utan att blinka och ryttarna höll inte på och ”pep” som dagens sönder-curlade kids utan koncentrerade sig på att RIDA– och det med den äran!

Att då höra/läsa om dessa snorungars kvidande över underlaget eller annat samtidigt som de knappt förmår att ta sig runt en 1-meters bana utan fel tycker jag ter sig både skrattretande och tankeväckande. För detta har jag hört många gånger så just blogginlägget ovan är på inget sätt unikt (och huruvida just DENNA skribent hoppar sina banor felfritt eller inte låter jag vara osagt).

Sedan menar jag givetvis inte att man ska acceptera hur usla tävlingsförhållanden som helst eller att det på något sätt var ”bättre förr” så som ”gamlingar” gärna vill låta påskina samtidigt som de berättar att DE minsann fick gå 15 milometer till skolan i snöstorm och utan skor men man borde kanske på vissa håll idag koncentrera sig på att träna och rida, även under icke-optimala förhållanden, i stället för att gnälla för minsta lilla fis?

Och vilka signaler ger man till de ungdomar som faktiskt inte är lata och bortskämda utan har tagit sig an ett sådant här projekt men som sedan får en massa gnäll och kritik som ”tack”?

Inte sällan läser jag på olika hästforum om hästägare (privatpersoner) som av olika anledningar gått med på att sälja sin häst på avbetalning.
 
Eftersom detta, om man läser på forumen i alla fall, oftast är dömt att medföra allsköns problem måste jag säga att jag har otroligt svårt att förstå hur någon kan gå med på det.
 
Jag vet inte hur många skräckexempel jag läst om folk som lämnat ifrån sig häst och ibland också pass och skrivit på överlåtelsehandlingar för att därefter bedrövat kunnat konstatera att den uppgjorda avbetalningsplanen inte sköts.
 
Antingen så får de inga pengar alls eller så kommer det små skvättar då och då men inte alls med det intervall som överenskommits och ofta efter att säljaren fått ”jaga” köparen via brev, mail, sms och även ”hotat” med kronofogde och annat.
 
Jag kan inte förstå varför man skulle vilja riskera att utsätta sig för detta frivilligt för även om man KANSKE i slutändan får sina pengar så har man verkligen fått kämpa för dom och haft otroligt mycket obehag under resans gång.
 
I min värld ska det mycket till för att man ska köpa något som man inte kan betala kontant och OM det trots allt skulle inträffa så bör man verkligen inte blanda in andra privatpersoner i detta.
 
Som säljare skulle jag aldrig någonsin acceptera att lämna ifrån mig en häst utan att betalning var till fullo erlagd.
 
Jag vill inte behöva fundera över OM och i så fall NÄR jag ska få mina pengar och vad som händer om hästen tex blir skadad eller till och med dör innan betalning är avslutad.
 
Jag vill inte heller riskera att behöva ta tillbaka en häst efter x antal månader för att köparen plötsligt påstår sig sakna betalningsförmåga.  
 
Nej, om en potentiell köpare inte kunde betala hästen i sin helhet omgående skulle jag kräva att personen tog ett lån hos en bank eller något låneinstitut- det är detta dessa är till för och inget som privatpersoner ska behöva beblanda sig med (dvs att agera penga-utlånare åt vilt främmande människor som vill ha något man äger) .
 
Om köparen av olika anledningar varken kunde låna pengar i bank, hos låneinstitut eller på annat sätt (av vänner, släkt, where ever) skulle jag helt enkelt inte sälja till denna person: det skulle för mig vara tecken på en så tveksam ekonomi att JAG inte skulle vilja riskera att inte få MINA pengar i slutändan.
 
Nej, ska man sälja på avbetalning tycker jag bara att man ska göra det om man iskallt är villig att acceptera att man kanske aldrig får några/ delar av pengarna köparen förblivit skyldig och vem brukar göra det?     

Nu ska Birgitta, 44, härma ungdomsbloggarna och utse dagens hissar och dissar :)!

Dagens hiss är således:

1. Min sovmorgon till 08.00 (så lätt det vore att göra detta till en vana….).
2. Att jag har semester.
3. Alla nya vägar jag hittade på Soyas och min joggingrunda idag.
4. Att jag orkade springa en hel timme utan uppehåll! Duktig flicka!
5. Min nya värmefläkt! Sååå bra! Ännu effektivare än föregångaren (eller så blev den gamla för utmattad till slut?).
6. Att mitt pinn-petade öga är helt återställt!
7. Att förkylningen som bröt ut i måndags är helt borta! Esberitox rules helt klart!

Dagens diss får väl anses vara:

1. Vädret: kallt och blåsigt. Dock inte skymten av snö än tack och lov!
2. Att det verkar stört omöjligt att hitta ett annat FINT hus- dödsäsongen är enligt mäklarna nu dessutom!
3. Att det är något fel på alla trisslotter maken och jag köper. Ingen miljonvinst?!?Kan man reklamera?
4. Att jag inte får rida (än). Är sååå sugen!
5. Att Archie trots 2 helklippningar börjar se ut som en mammut!
6. Att de täcken jag beställt till Soya inte har kommit trots löfte om snabb leverans.
7. Det hemska mörker som bara sprider sig mer och mer över dygnet. Hatar det!

Summa summarum: livet är fullt av I-landsproblem men jag är tacksam så länge vi alla är friska- det är trots allt det viktigaste för mig även om det är sååå lätt att gnälla över allt möjligt.

Igår fick jag en kommentar från en läsare som tyckte att min blogg var roligare förr och att det nu var tråkigt att läsa om mina dagliga bestyr och de ”speciella annonserna”.

Som jag svarade skribenten kan jag väl hålla med i sak att bloggen kanske inte är så rolig när man inte kommer på så många intressanta ämnen att diskutera kring samtidigt som hästen vilar och det varken finns träningar eller tävlingar att rapportera om.

Men nu är det som det är och jag kan inte påstå att jag känner mig speciellt ”skyldig”.

Jag kan knappast köpa en häst till, börja rida western eller byta stall och tränare bara för att ha någonting att skriva om utan trivs tvärtom när livet inte innehåller så många tvära kast.

Jag har personligen hittills inte stött på en enda blogg som kunnat leverera dagliga hyperintressanta och roliga topics så varför skulle jag :)?

Många som startar en blogg går ut väldigt ”hårt” och skriver både mycket och intressant i början men sedan läggs bloggen ner efter några månader medan andra kanske skriver ett eller ett fåtal inlägg i veckan och då är det säkert också lättare att hålla ambitionsnivån på topp.

Själv känner jag mig inte som någon idéspruta och har inte för avsikt att bli någon heller bara för att någon/ vissa/ alla bloggläsare tycker att jag har blivit ”tråkig”.

Jag vet ju också att min blogg har så otroligt vitt skilda läsare, folk (tex arbetskamrater) som knappt vet fram och bak på en häst, hundägare (framför allt de med whippet) som tycker att det är kul att läsa om Soya och olika debattämnen kring detta djurslag samt ”rena” hästmänniskor varav en del känner mig IRL sedan åratal tillbaka medan andra är fullständiga främlingar.

Att tillfredsställa så olika människors smak på hur en blogg ska vara för att vara läsvärd tänker jag inte ens försöka mig på utan jag skriver som jag vill och så får de som vill läsa. It´s as simple as that.

Ett annat alternativ är att någon anställer mig som heltidsbloggare för säg 30.000 pix i månaden- då ska ni nog få inlägg så ni kissar på er av skratt, debattämnen så att fingrarna värker av kommentarskrivande osv.

I annat fall blir det som sagt som det blir- inte slutbloggat (än så länge i alla fall) men kanske inte heller lika roligt som ”förr” eller som ni skulle vilja.

Häromdagen såg jag att någon hade ställt tillbaka en grep på den plats där vi har dessa redskap hängande full av halm.

Jag kunde inte se denna skräcksyn utan att genast rusa fram och rengöra grepen och fick mig samtidigt en tankeställare kring hur olika man kan se på saker i ett stall och hur man också ibland prioriterar på vitt skilda sätt.

Hade mina fd stallkamrater på ridskolan sett mig i full färd med grep-rengöringen hade de nog fått sig ett gott skratt för där var både jag och många med mig otroligt slarviga med både hur vi återställde redskapen, hur stallgången sopades osv.

Andan i DET stallet var, hur hemskt det än kan låta, att ”det finns betald personal som kan sköta stallet” och man kunde ofta direkt se vem som var ny i stallet och vem som var en inventarie.

De nya inackorderingarna var oftast extremt noggranna med att sopa efter sig och hålla rent i början men allt eftersom de märkte ”hur andra gjorde” så förföll de till samma slappa stil. Tyvärr.

Redan innan jag kom till mitt nuvarande stall visste jag mycket väl att den ”låt-gå”-mentalitet som rådde på ridskolan inte är accepterad i de flesta andra stall och dessutom så finns här ingen som städar efter oss så givetvis har jag redan från dag 1 ”skött mig” och skulle alltså idag inte kunna se ett halmstrå på en grep utan att få hemska rysningar.

För jag gillar ordning och reda- tro inget annat även om jag var en ”slappis” förut.

Sedan har jag som sagt märkt att man prioriterar väldigt olika ibland och att olika saker kan ha hemskt olika betydelse/ dignitet beroende på person.

Själv har jag exempelvis ”mani” på 3 olika saker:

*Jag strör väldigt mycket i jämförelse med de flesta

*Jag tåler inte att se bal-band liggande annat än i papperskorgen (på ridskolan var det en del som kunde hänga dessa lite varstans i stället för att slänga dom och min mission var att gå runt och samla ihop dom när jag inte tålde att se eländet längre)

*Jag har aldrig någonsin (jag vet att det låter fullständigt osannolikt men det är helt sant) ställt in någon av mina hästar i deras boxar utan att dessa varit renmockade, dvs det finns ALDRIG (och då menar jag verkligen ALDRIG) en bajshög i boxen när jag ställer in hästen i den oavsett var hästen har varit, hur stressad jag är osv. (Borde jag söka för detta?).

Sedan tycker jag att det viktigaste kring min hästhållning är att min häst blir i första hand riden och i andra hand motionerad på något annat vis.

Detta kan låta som en konstig kommentar men tro mig; jag har stött på MÅNGA hästägare som har kunnat stå och rykta i timmar, mocka boxen med förstoringsglas eller ta isär huvudlaget i minsta beståndsdel för puts flera gånger i veckan men se RIDA….nja….det har kommit ganska långt ner på ”to do”-listan.

Givetvis kan man ”drabbas” av olika saker som gör att man inte kan/ vill/ hinner rida men det är konstigt hur vissa drabbas av dessa händelser så ofta medan det tex i princip aldrig händer mig.

Jag kan inte annat än tro att det ofta handlar om rena undanflykter- mitt eget motto är att ”det man vill det hinner man”.

Jag kände en gång en person som i mångas ögon gjorde allt för att slippa rida och man fick nästan känslan av att personen letade småskavanker på hästen för att avstå ridningen.

Minsta lilla sår förstorades upp till oanade proportioner, hade hästen en tiondels förhöjd temp någon dag fick den vila i veckor och råkade den sätta något i halsen och hosta till så spreds genast ryktet om värsta influensan hos detta djur.

De gånger hästen faktiskt HADE någon mindre skada såg ägaren nästan nöjd ut- nu var det ju legitimt med en längre vila för hästen och den fick ju givetvis en avsevärt längre ”semester” än någon annan ens hade övervägt för SIN häst.

Ja, som sagt- vi är alla olika….sedan vet jag inte om jag alltid instämmer i det som de flesta brukar tillägga: ”och tur är väl det”.