Hästrackaren, nu 22 år gammal (!!!) vann nämligen Danska mästerskapen i ponnytrav samma dag!

I Sverige hade Djingis inte fått tävla pga sin höga ålder men i Danmark har man andra regler och Djingis är därför utlånad till en flicka där, med stor framgång som synes!

Verkligen jätteroligt!

Jag har skojat med Corre och sagt att jag gärna tar Djingis som sällskapshäst åt Arch om vi hittar en gård att flytta till fast med tanke på hur bra det går för honom i Danmark (gårdagens seger var inte den första) lär nog flickan som lånar/kör honom inte vara särskilt intresserad av att lämna tillbaka honom i brådarasket :=).

Och eftersom det är en av mina favorithistorier från stallet så måste jag dra den igen även om jag vet att jag redan skrivit om det på bloggen vid ett tidigare tillfälle:

En gång kom ett ridskolebarn och frågade var hästarna Djingis och Khan stod….visst är barn härliga!

Som jag nämnde härom dagen så är jag en flitig annons-läsare.

Jag har köpt massor av saker på annons, allt från vårt hus till hunden och hästen för att inte tala om alla bilar jag haft genom åren, häst och ryttarutrustning, möbler osv.

Jag är ofta inne och kollar på Blocket och fascineras just nu av den enorma mängd stallplatser som utannonseras.

Hade jag inte varit så bortskämd så hade jag drunknat i alla erbjudanden om diverse mycket förmånliga uppstallningsmöjligheter men för just min del faller 9 av 10 erbjudanden på att det saknas ridhus till själva stallplatsen.

Annars verkar det som sagt finnas hur många stall som helst där man kan hysa in hästen och jämfört med vad jag betalar nu (3000/ månad exklusive utsläpp/ intag och extra hö) så skulle jag i princip kunna halvera min stallhyra om jag ”bara” kunde avstå från ridhus.

Såg förresten detta fina varmblod på annons:

http://www.blocket.se/lund/Varmblodsvalack_23010712.htm?ca=23_11&w=1

Visst är den snygg?

Och när vi ändå tittar på hästar på annons så kan jag passa på att visa Archies boxgranne:

http://www.blocket.se/malmo/Halvfodervard_ar_letas_till_B_ponny_23253643.htm?ca=23_11&w=1

Och hade jag nu fått den där jäkla gården som jag hade spetsan in mig på så kunde jag kanske ringt på denna annons :=)?

http://www.blocket.se/eslov/Asna_23374731.htm?ca=23_11&w=1

Lite lustigt för vi pratade faktiskt i stallet om att det nog inte hade varit lätt att hitta just en åsna som sällskap.

Annars trodde jag att det skulle vimla av gamla ponnys och ”uttjänta” travare som man mer eller mindre kunde få gratis alternativt få låna som sällskap men det utbudet är i princip obefintligt.

Sedan förstår jag inte hur vissa annonsörer resonerar?

En person har annonserat ut sin gård till försäljning alternativt uthyrning.

Jag ringde själv och pratade med personen och det lät väldigt seriöst. Personen hade också fått många svar vad gällde just uthyrningen av gården.

Bara några dagar senare ser jag att samma person annonserar ut stallplatser i sitt stall (på sin gård)?!?!?

För mig är det inte det minsta logiskt att man vill ha nya inackorderingar samtidigt som man vill sälja/ hyra ut sin gård.

Vad är det som säger att de nya köparna är intresserade att behålla dessa inackorderingar? Och att behöva flytta sin häst från ett stall dit man precis har flyttat tror jag få är intesserade av. Märkligt….

Innan jag startade min egen blogg för över 2 år sedan hade jag, som alltid är bland de ”sista med det senaste” faktiskt inte läst en enda blogg vad jag kan komma ihåg.

Och så klart trodde jag då inte att jag skapade något världsunikt :=) men har sedan dess ändå blivit förvånad över hur otroligt vanligt det är att folk bloggar- ”alla gör det” känns det ibland som.

Och eftersom det finns så många som bloggar så har man också valt lite olika ”approach” på sitt bloggande.

Väldigt många skriver extremt detaljerat om sin vardag och mer eller mindre allt som händer dom och är också tämligen okritiska i sitt sätt att beskriva både händelser och personer som kan vara otroligt lätta att känna igen.

Bara i vårt stall och på jobbet finns och har det funnits flera bloggare och jag ska villigt erkänna att jag ibland har känt en viss oro för om och i så fall hur vissa situationer/ samtal/ incidenter osv som utspelat sig i stallet/ på arbetsplatsen skulle återges på nätet.

I och för sig tycker jag att man i både tal och skrift ska kunna stå för sina åsikter men det kan också vara så att den som sedan ska återge detta både överdriver, missuppfattar eller kanske inte ens har hört hela historien.

Och det är väl det som jag kan känna är bloggandets baksida; att folk kan skriva ganska mycket ”vad som helst” om lätt identifierbara personer som kanske inte har den minsta lust att figurera på nätet.

Att man vill skriva om sig själv (bloggare borde kanske kallas blottare?) må ju vara hänt men när man skriver om andra personer bör man vara ganska försiktig anser jag.

Själv har jag valt att väldigt ofta ”om-konstruera” en del av det jag skriver om just för att ingen ska känna sig utpekad eller säkert veta att det är just dom jag skriver om.

Om jag tex skriver att något hände ”häromdagen” kan det lika gärna ha inträffat för 2 år sedan, någon som beskrivs som en ”hon” kan i själva verket vara en ”han” (men inte alltid) och jag döper ofta om människor eller ändrar något annat kring deras person.

Det som händer mig själv, maken, Soya och Arch återges faktiskt alltid 100% sanningsenligt och jag skulle aldrig drömma om att tex hitta på tränings eller tävlingsresultat (sådant är dessutom superlätt att kolla upp) men vad gäller andra personer eller djur så berättar jag bara sanningsenligt om dessa (dvs utan om-konstrueringar enligt ovan) om det jag skriver om är något positivt eller i vart fall helt neutralt.

Några få folk och fä har figurerat med sina rätta namn osv tämligen frekvent: hästskötar-Lina, Lena, Birks ägare, mitt ponnybarn Sally, Corre och deras respektive hästar Mulle och Searching tex men dessa personer vet jag regelbundet läser bloggen och kommenterar och jag brukar också fråga om jag får skriva vissa saker utan att göra några ändringar så att inget sker bakom deras ryggar.

Så…som svar på bloggrubriken så vill jag nog inte påstå att jag ljuger i bloggen men däremot ändrar jag ibland på detaljer som i sak inte påverkar ”budskapet” men som ändå gör att ingen behöver känna sig ”uthängd”. Och det är så jag tycker att det ska vara.

Sedan är ingen felfri och har jag råkat trampa någon på tårna så har det inte skett avsiktligt och jag ber i så fall om ursäkt för det!

För några veckor sedan skrev jag i ett blogginlägg att jag tyckte att det skulle vara roligt att bli bedömd av 3 domare för att se om/ hur deras bedömningar skilde sig åt. För jag VET att det kan skilja oerhört mycket från domare till domare ocb ibland har man som ryttare verkligen svårt att förstå sina poäng och /eller kommentarerna som ibland åtföljer dom.

Och det är inte bara när vi ”amatörer” rider som domarna kan ha helt olika uppfattning om kvalitén på ritterna.

Såg idag resultaten från Ystad Ridklubbs regionala/ nationella tävlingar i helgen och där fanns en del resultat som verkligen visade på (för) stora skillnader mellan de olika domarna.

För att ta några exempel från Prix S:t Georges-klassen så ansåg en domare att ryttare A borde vinna klassen medan en av de andra domarna ansåg att ryttarens prestation borde utgöra en 16:e plats av 30 startande!

Samma domare som var så snål med poängen mot ryttare A ansåg i stället att ryttare B borde vinna medan de andra domarna placerade denna ryttare på 12:e respektive 13:e plats!

Sedan har vi ryttare C som enligt en av domarna borde blivit 3:a i klassen medan de två övriga placerade henne på 20:e plats.

Faktiskt var det bara kring de 3 sämsta ryttarna som domarna var mer eller mindre rörande överens.

I Intermédiaire II-klassen tyckte en domare att ryttare D borde vinna medan en annan ansåg att ekipaget borde hamna bland de sista i klassen, som 10:a av 12 startande!

Så nog är dressyr en bedömningssport alltid! Men det är ju inget nytt under solen….

De flesta skulle nog spontant svara NEJ på denna fråga, eller?

Ämnet aktualiserades för några veckor sedan då jag stötte på en bekant som har egen gård.

Vi kom att prata om det här med hag/utevistelse och bekanten berättade att han tar in sina hästar från hagen vid 14.00-tiden för att de ska hinna äta och vila innan han rider vilket sker ca 18.00!

Jag blev ärligt talat så paff över denna kommentar att jag inte fann mig och ställde frågor som tex:

Vad gör dina hästar i hagen egentligen och hur mycket mat fodrar du med om det tar så otroligt lång tid för dina hästar att äta upp?!?!?!?

Kan för tydlighetens skull berätta att det handlar om vuxna, välutbildade dressyrhästar som går en och en i hagen, inte om unghästar som lever rövare i stora flockar.

De hästar som jag ser och som dels är vuxna och som dels går ensamma rör sig sällan speciellt mycket i hagen och definitivt inte så att de sedan behöver vila och/ eller ägna timmar åt att äta innan man kan rida på dom.

För mig är hagen mer eller mindre en viloplats för hästen och när den tas in därifrån ska man i princip kunna sadla och tränsa direkt för att sedan rida ett normalt ridpass.

Om jag någonsin köper en egen gård kommer jag absolut att ha mina hästar ute minst 9-10 timmar om dagen och behöver de vila eller äta mer än de kan göra i hagen (där jag kommer att lägga ut mat efter behov) så får de banne mig göra detta på kvällen/natten!

Som svar på frågan i rubriken skulle jag nog vilja svara: JA!

Jag tycker ofta att man som ”gemene ryttare” betraktar longering som främst ett sätt att snabbt och tämligen kravlöst rasta av en häst som man inte har tid att rida. Typ…

Och visst går det oftast snabbare att longera än att rida, i alla fall om man bara tränsar hästen och hakar i en longeringslina och sedan ”sätter igång”.

Jag tycker att det är synd att det oftast är så jag ser longering användas och att jag dessutom sällan ser hästen komma till ett riktigt arbete när den longeras. Detta i sin tur beror på att den som longerar inte spänner in hästen utan låter den springa ”vind för våg”, oftast i ett övertempo och med sänkt rygg och huvudet rakt upp i skyn ibland ackompanjerat med diverse bakutsparkar, ruscher osv. I min värld är detta enbart ett sätt att utsätta hästen för en ökad skaderisk än om man skulle suttit på och ridit kontrollerat och jag har svårt att förstå syftet med sådan ”motion” (läs: avrastning).

Man kan faktiskt göra mycket arbete med hjälp av longering och både samla hästen, flytta den sidvärts, öva ökningar och minskningar, avbrott och igångsättningar osv.

Själv longerar jag sedan en tid tillbaka en gång i veckan och har då valt att inrikta mig på att försöka stärka och förbättra galoppen. Archie behöver komma mer in-under sig med bakbenen och skjuta ifrån bättre utan att bli lång och jag tycker att jag med longeringen kan uppnå detta. Dels kan jag se hur hela hans kropp och alla benen rör sig och dels kan jag påverka bakbenen genom att driva på med pisken samtidigt som Archie slipper tyngd på ryggen. Jag gör rejäla ökningar varvat med väldigt samlad galopp på små volter och tycker att jag ser resultat av detta arbete.

Det finns ryttare/ hästägare som trots att de har ridit/ haft egen häst i mer än 10 år inte kan tömköra och detta i sig kan man ju tycka mycket om eftersom jag anser att det är en del av en ryttares utbildning och kompetens som faktiskt inte är särskilt svår att förvärva men som man kan ha stor nytta av.Men om man nu av olika anledningar (kordinationssvårigheter- svårigheter att hantera 2 longeringslinor samtidigt verkar vara den stora stötestenen) inte kan/ vill tömköra borde man i alla fall lära sig att longera en häst ordentligt inspänd och därigenom få longeringen att göra mer nytta än som en ren avrastning.

Bortsett från att det är bra att kunna longera om man tex har ont i ryggen eller av andra anledningar har svårt att sitta i en sadel så har man ju, då man longerar möjlighet att studera hur hästen rör sig och man har också verkligen möjlighet att påverka dess bjudning utan något på ryggen som stör.

Longering är avslutningsvis också en form av ledarskapträning vilket blir väldigt tydligt då man ser hur en del hästar ”bär sig åt” när ägaren ska försöka att longera :=)!

Sist jag tävlade frågade en medtävlande mig om inte jag också tyckte att man borde ange vem som dömer de olika klasserna redan i propositionen till en tävling.

Medtävlanden menade att det är precis så det går till på hundutställningar och hon kunde inte förstå varför man inte gör likadant när det gäller hästar.

Jag vet att jag på samma fråga för länge sedan fick svaret av en tävlingsarrangör att man inte alltid visste vem som skulle döma när man publicerar propositionen men det tycker jag låter som en dålig ursäkt faktiskt. Den som inte i god tid bokar domare till sina tävlingar riskerar att stå helt utan när det väl är dags så jag undrar verkligen hur många som vågar sig på sådan gambling? Att en domare därefter ändå kan bli sjuk eller blir utbytt av andra orsaker må ju vara hänt men jag tror säkert att man hade kunnat publicera namnen om man hade velat.

Kristianstad ridklubb har namngivit domare i propositionerna i massor av år; hur kan de klara något som uppenbarligen inte andra kan (läs: vill)?

Nu spelar det för min egen del ingen större roll vem som dömer eftersom jag dels tävlar så ofta och dels inte har någon ”hatdomare” som jag försöker undvika.

Värre var det då jag tävlade med Heron och Décima vilka en viss domare ALLTID dömde ner ohyggligt (tyckte jag i alla fall) och hon dömde ganska mycket på den tiden. Denna domare har jag inte sett på år och dar så nu bryr jag mig som sagt inte nämnvärt men eftersom jag vet att önskemål om ”domarpublicering” faktiskt finns bland ryttarna undrar jag än en gång varför man inte kan fixa till något till synes så enkelt?

Härom dagen hade jag för ovanlighetens skull en hopp- och inte en dressyrlektion för mitt ponnybarn Sally.

Eftersom jag själv alltid rider med spö oavsett om jag hoppar, rider dressyr eller rider ut frågade jag Sally:

”Ska du inte ha spö”

”Nä…det har jag aldrig….det behövs inte” svarade Sally.

Och eftersom Sally verkligen inte behöver använda spö till det som jag använder det till (som en förstärkt framåtdrivande hjälp)- hennes ponny har bjudning så det räcker och blir över- så tyckte jag inte att det var något konstigt med hennes svar.

Däremot blev jag full i skratt när hon fortsatte

”Men härom dagen ville inte Mulle gå förbi på ett ställe och då bröt jag av en gren och smiskade till honom. Och då gick han!”.

Underbart!

Jag kunde inte ha gett henne ett bättre tips själv och detta tycker jag är ett bra exempel på att en ”bra ryttare reder sig själv” eller att det alltid är bra att ha en ”plan B” när man rider.

Många ryttare blir helt handfallna när något oväntat händer när de rider och många gånger ser också hästen till att utnyttja situationen för att slippa arbete eller annat.

Det är enligt mig de ”beredda på allt-ryttare” som lyckas bäst på tävling, dvs de som har förmågan att snabbt och lätt anpassa sig från det planerade till det kanske något oväntade och där detta inte blir någon större ”affär”.

Att så långt det går försöka ha en plan B i all ridning gör att man känner sig säkrare som ryttare och att man får ett större register att spela med.

När man tävlar i hoppning kan man tex när man går banan tänka ut alternativa vägar om man missar den snäva svängen man tänkt ta eller motsatsen, om man plötsligt känner att hästen är långt mer lättsvängd när man väl är inne på banan kan man ha försökt att tänka ut en kortare väg.

När man tävlar dressyr kan man i förväg försöka tänka ut strategier för hur man ska förhålla sig om hästen blir spänd för domarbordet.

Osv…

Och har man inget spö när man rider går det lika bra med en gren om det skulle behövas:=)!

Om man är en god hästägare, och framför allt om man köper en ny sadel rekommederas man att se över dess stoppning ungefär en gång om året och jag läste till och med en rekommendation på en ”sadelsida” att om man hade en unghäst skulle man kolla sadeln en gång i halvåret.

Själv har jag inte alls varit en god hästägare utan snarare en mycket slarvig sådan i alla fall vad sadeln anbelangar eftersom jag nyligen insåg att det hade gått 3½ år sedan jag köpte min nya sadel och att den sedan dess varken blivit kollad eller omstoppad.

Till mitt försvar får jag väl anföra att jag dels varit extremt rädd om sadeln och framför allt hela tiden tyckt att sadeln inte försämrats i stoppningen (även om man så klart får ta min lekmannabedöning med en stor nypa salt kanske).

Efter att ha konstaterat min bristande sadelomvårdnad tog jag faktiskt genast itu med ”saken” och beställde tid hos en sadelmakare som Amerigo rekommenderar, Tim Jacobs i Flyinge.

Till min stora glädje och lättnad kunde Tim efter att ha undersökt sadeln konstatera att den faktiskt inte alls var i behov av någon omstoppning trots flera års användning så det var bara att tacka om göra en mental anteckning om att inte dröja lika länge till nästa koll.

Fast jag undrar i mitt stilla sinne om det bara är jag som är så slarvig? Hur ofta kollar ni era sadlar?

För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:

Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.

Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.

Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.

Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.

Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.

”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”

”Den är alltid så här stel i början”

”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”

För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.

Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.

Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.

Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.

En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.

Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.

Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.