Som jag berättade i ett blogginlägg den 3 december (Snygg OCh varm…och aldrig förenas de två…eller?) är jag långt ifrån en modeikon när jag vandrar omkring i stallet, framför allt inte nu på vintern.

Om man ens kan KÄNNA IGEN mig med mössan djupt nerdragen i pannan och med en jacka som ser lätt uppblåst ut så är det snarare tur än skicklighet skulle jag vilja påstå.

Efter att ha tillbringat 2 timmar pulsande i snö under den senaste whippet-träffen fick jag inse att mina ridskor av traditionell modell inte var lämpade för denna sortens utevistelse och om jag inte hade begripit det talade nog mina dubbla par strumpor som man kunde vrida ur sitt tydliga språk.

Varma vinterskor för stallmiljö och hundpromenader behövde inköpas akut och helst så billigt som möjligt!

Tyvärr verkar det inte tillverkas vinterskor för mina ändamål som ser något så när normala/ snygga ut eller så var jag aldeles för sent ute och allting var redan uppköpt (mest troligt) för det enda jag fann efter idogt letande var nedanstående skor. Det fanns dessutom endast ETT ENDA par kvar och dessutom i min storlek så man får ju ändå säga att jag hade en viss tur i oturen.

Men min fråga är nu:

Har ni någonsin sett så här fula vinterskor…..för det har INTE jag!

Tack och lov är funktionen ungefär 100 gånger bättre än utseendet men ändå….

Om ni har sett fulare skor tycker jag att ni ska ta ett kort på dom och skicka till mig (maila på bm6610@hotmail.com).

Med facit i hand en typisk kvinnlig pose som karlen Arch inte vet hur han ska tolka :=)

Redan i blogginlägg från den 12 februari 2008 (Tillbakablickar; den utdömda hästen som blev ung på nytt) vittnade jag om hur klantigt jag tog fel på en utdömd polishäst och en mycket fin tävlings-dito.

Och i dagens blogginlägg bevisade jag än en gång hur väldigt ”icke-observant” jag är vad gäller andras hästar.

Otroligt nog har jag lyckats lära mig namnen på övriga 6 hästar i ”mitt” nya stall (och även skilja på de likartade namnen Tulle och Tage) men att skilja tex de 2 bruna stora hästarna som står i stallet åt skulle jag svårligen göra om jag såg dom på håll i hagen.

I morgonens inlägg publicerade jag ett kort på Archie och en skimmel som jag påstod var VALACKEN Aramis (en för övrigt SKITSNYGG häst som jag sett på nära håll flera gånger).

Pinsamt nog var det dock inte alls Aramis som var förevigad på kortet utan STOET Vera som jag bara kan skylla på hade täcke på sig och som jag aldrig studerat närmare.

Ja, det är jag i ett nötskal.

Whippetägarna som deltagit på våra träffar kan säkert vittna om samma förväxlingar med deras hundar.

Jag har behövt månader på mig att skilja hundar åt och att lära mig deras namn medan andra direkt verkar snappa upp både hundars namn och utseende.

Även här får jag kanske skylla på att min egen hund är den i särklass lättaste att känna igen eftersom INGEN annan hund är svart (eller så snygg *GARV*) men jag borde nog ändå vara lite mer ”vaken” känner jag :=).

I nästa vecka är det dags för Archie, som skos var 7:e vecka, att få nya skor.

Jag kommer att be hovslagaren att sätta på skor som på bilden ovan, dvs med 2 små broddar som inte går att skruva ur.

Polisrytteriet har sådana broddar på sina hästar året runt (vi har förresten samma hovslagare :=)) och själv tycker jag att de räcker till för den ridning jag ägnar mig åt.

Dels är det ju inte så ofta man behöver broddar i mina trakter (må jag inte ångra dessa ord….) och dels är jag ju ingen uteridningsmänniska av stora mått.

Jag kan som en jämförelse nämna att de hästar som gått med broddar pga ”vinterväglag” (dvs inte när de tävlat hoppning på gräs :=)) på ridskolan de senaste decennierna kan räknas på i princip ena handens fingrar; så ovanligt är det med broddar där.

Vet inte hur läget är i nya stallet som ju ligger mer på landsbygden men själv kommer jag som sagt att nöja mig med dessa små broddar.

Snösulor tycker jag över huvudtaget inte är intressant då jag läst för mycket negativt om dessa. De är jättebra när det finns ordentligt med snö men hur ofta har vi det i Skåne (åter igen…..må jag inte få ångra dessa ord).

Här smälter snön oftast bort inom några dagar eller ibland rent av några timmar och då är det tydligen väldigt lätt att få tappskor om man rider med snösulor.

Hur som helst så är min strategi att sätta på broddar för då behöver man dom oftast inte medan man utan dessa lär ångra sig många gånger om (min tidigare erfarenhet).

Redan i morse var min plan att sätta på vanliga broddar i avvaktan på de permanenta eftersom vi just nu har väldigt mycket snö även om jag tycker att det är ett jäkla pilleri med detta projekt (rensa broddhål, gänga osv).

Steg till och med upp lite tidigare för att slippa stressa med detta men när jag väl skulle ta fram broddarna i stallet insåg jag att de ligger i ett skåp hemma i förrådet.

Jag suckade trött och övervägde att köra hem efter broddarna (det tar bara 3 minuter) men som tur var tittade jag på skorna innan för att hur broddhålen såg ut.

Och här avslöjas det hur ofta jag kratsar hovarna…PINSAMT sällan…..för när jag lyfte på den första hoven kunde jag konstatera att skorna inte hade några broddhål.

Uppsss!!!!!!! Så obeservant är jag!

Uteritten gick trots det utan problem och vi kunde både trava och galoppera i snön. Härligt!

Efter uteritten var det dags för utsläpp och här står Archie och diskuterar med en annan bloggskribents (Aramis) häst:

Archie:

Ja, våra ägare är väl för roliga med sina bloggar.

Aramis:

Ja, tänk så mycket strunt flickorna orkar skriva om.

Archie:

Fast ju mer de skriver desto mindre tid har de att dressera oss, eller vad tror du?

Aramis:

You wish my friend…you wish….

På denna bilden är Archie bara några dagar gammal och redan hundvan!

Vilken gullig ”omfamning” (ehhh…)! Archie, några veckor gammal och ”härdad”! Jag har alltid inbillat mig att det är just dessa första hundkontakter som gjort honom så accepterande mot hundar.

Igår när jag tömkörde Archie i ridhuset och såg Soya ligga centimetrar ifrån den volt på vilken han galopperade så flott kom jag att tänka på hur Soyas första ridhusbesök avlöpte.

Minns ni?

Jag skrev surt på bloggen om den lilla odågan som på alla vis försökte störa mig och Archie när jag red eller tömkörde honom.

Hon skällde som en idiot, försökte dra den stackars hästen i svansen, jagade honom och var allmänt vidrig allt medan gossen godmodigt traskade på.

Ärligt talat är jag övertygad om att följande konversation hade kunnat utspinna sig på den tiden, i alla fall om hästar kunde tala :=):

Birgitta, irriterad ägare:

”Håller du inte på att bli galen på den där jäkla APAN, förlåt, jag menar HUNDEN som jagar dig hela tiden”

Archie, med mild blick:

”Vilken hund????”

Birgitta, nu förundrad ägare:

”Menar du att du inte har varken hört eller sett det svarta monstret som hänger dig i hasorna”

Archie, förvånat och uppriktigt:

”NÄÄÄÄÄ. Jasså!!!! Jaha!!! Där ser man! ”

Hade inte Archie varit så snäll hade jag aldrig vågat fortsätta ha med Soya i ridhuset (otroligt nog har hon aldrig sagt ett PIP vid uteritter eller försökt att jaga Archie en meter då) men tack och lov så kunde jag efter några hörsel-skadande gånger med otäckingen konstatera att något hade botat henne fullständigt för numera är hon knäpptyst och jagar aldrig sin häst.

Nej, numera ligger hon antingen nonchalant utslängd var som helst i ridhuset (orden ”AKTA DIG” betyder fortfarande ingenting för henne) eller så går hon omkring om undersöker gud vet vad.

Även när andra hästar är i ridhuset låter hon dom vara och jag tror inte hon har missat en lektion med Sally och Mulle- min lilla hjälptränare!

Förresten:

På tal om ”djävla hund” och den granne som kallade sin hund för ”din djävel” härom dagen (se blogginlägg från den 15 december):

Visst låter det hemskt när folk pratar så till sina djur?

Nog för att jag kunnat bli vansinnigt arg på mina djur genom åren men att kalla tex Archie för en djävel finns liksom inte på världskartan.

Vi hade förr en hästägare i stallet som då och då SKREK ”DITT SVIIIIIN” till sin häst och det lät så hemsk att man blev gråtfärdig.

Detta konstaterat av en som tyvärr alltid varit lite för förtjust i att svära men där går verkligen min gräns….

Nu när det är mörkt stora delar av dygnet och antingen regnigt och lerigt eller svinkallt och fruset är det många som väljer att ge sina hästar ”vintervila”.

Men är detta något som ”normalhästen” verkligen behöver eller är det en ursäkt för den frusne och vintertrötte hästägaren ska slippa rida?

Om jag på gårdagens rubrik i bloggen svarade JA så skulle svaret på dagens rubrik tvärtom vara NEJ, NO, NEIN, NON och NE, i alla fall om vi med normalhästen menar en häst som rids max 1 timme om dagen, 5-6 dagar i veckan och som på sin höjd tävlar lätta klasser.

Att hästen kan behöva OMVÄXLING efter månader av ”tragglande” träning kan jag absolut hålla med om men jag tror att många överskattar det arbete de egentligen utför med sin häst och från vilket de inbillar sig att hästen behöver vila.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och snarare påstå att man ska vara extra noga med ATT rida på vintern, i alla fall man inte har tillgång till stora hagar där man VET att hästen motionerar sig rejält dagligen.

Jag tittar ofta på hur hästar beter sig i den form av små rasthagar som det vimlar av i mina trakter och enligt min erfarenhet blir det inte mycket till ”motion” på dessa små ytor. Hästarna står i ärlighetens namn mest stilla och att då låta hästen ”vintervila” i flera veckor i en sådan hage kan innebära att hästen lagrar upp ganska mycket överskottsenergi som till slut resulterar i att hästen skadar sig.

Ofta är det dessutom så att ”man” har hästen ute kortare tid/ färre timmar vid riktigt busväder och då reducerar man ju också hästens möjligheter till rörelse och stimulans.

Även på sommaren, då många också väljer att vila hästen genom att släppa den på bete kan ju hästen ”fara omkring” i hagen/ på betet men då bedömer i alla fall jag att skaderisken är mindre eftersom det då varken finns lera att halka omkring i eller frusna kraterhål som hästen kan vricka sig i.

Själv är jag tämligen restriktiv med ”vilor” av olika slag då min trista erfarenhet är att hästar brukar ordna detta på egen hand vare sig vi vill eller inte genom att bli halta eller på annat sätt skada sig så att man inte kan rida.

Jag föredrar som sagt OMVÄXLING framför ren vila och är överhuvud taget en stor förespråkare av varierat arbete för att bibehålla en både frisk och motiverad häst.

Kort svar: ja, det tror i alla fall jag.

Något längre svar: ja, utifrån det jag sett under mer än 20 år som hästägare så tror jag att det är så.

Exempelvis om man vill räkna ut hästens foderstat på nätet så finns det kolumner som ska fyllas i, bland annat en som handlar om det arbete hästen vanligtivs utför dagligen, typ ”promenadridning”, ”tränar ibland”, ”tränar” osv.

Utifrån de resonemang jag hör från olika hästägare kring deras hästs påstådda behov av både kraftfoder, diverse tillskott och av ”vintervila”, ”bete” osv anser i alla fall jag att många överskattar det arbete deras häst utför och den ansträngning det innebär.

Trots att många foderkunniga vittnar om att merparten av normalpresterande hästar inte behöver någon form av kraftfoder alls (under förutsättning av stråfodergivan är tillräcklig och med bra värden) så skulle jag tippa att 90 % av alla hästar som står inackorderade äter just kraftfoder.

När jag tog bort allt kraftfoder på Décima, som ändå reds mer än de flesta hästar jag känner och som regelbundet tävlade på Msv-nivå så märkte jag INGEN skillnad. Samma sak med Archie efter hans fånganfall.
Även Mulle får numera se kraftfodervagnen köra förbi boxen och han har ändå energi så det räcker och blir över.

Att man om man har ett eget litet stall väljer att byta ut delar av stråfodergivan mot kraftfoder kan jag förstå eftersom havren ibland är billigare än höt/ ensilaget och eftersom man kan lagra långt mer havre på samma utrymme som man har plats till för hö osv.

Men även i stall där det är fri tillgång på stråfoder envisas hästägare med att ge sina hästar diverse müslisfoder som de har bry med att släpa hem och som så klart inte är gratis.

Man kan undra varför?

Vad gäller ”ridmängden” har jag har som sagt haft häst i ett mycket stort stall i över 20 år och har därmed av naturliga skäl kunnat studera ett otal ryttare och deras hästar under dessa decennier.

Hur jag än tänker efter kan jag på denna långa tid inte komma på mer än TRE ryttare som haft för vana att rida mer än 1 timme om dagen. Ironiskt nog var alla tre ”dressyrryttare” fast jag nog snarare elakt skulle säga att de FÖRSÖKTE rida dressyr för trots dessa regelbundna maratonpass tyckte i varje fall jag inte att jag kunde se att de (passen) påverkade dessa hästar i någon positiv rikning.

99 av 100 hästar som jag känner till rids på sin höjd en timme om dagen (många inte ens det) och det är inte ovanligt med både 1 och 2, ibland rent utav 3 vilodagar.

Så klart kan man hinna med ohyggligt mycket ansträngande ridning på enbart 30 minuter, det beror ju givetvis helt och hållet på vad/ hur man rider men åter igen så rider 90 % av ryttare jag omges av föga ansträngande, dvs de är inte ute och kör snabbjobb, rider piaff och passage eller hoppar en 1.30-bana om och om igen.

Med detta sagt och i minne ska vi imorgon diskutera det allmänt vedertagna begreppet vintervila….