I lördags då jag var och tävlade fastnade jag med bil och släp på den dyiga parkeringen.

Personalen i sekretariatet skickade ut en man med traktor för att hjälpa mig och denne man lyckades tillsammans med en annan man som också kom för att hjälpa till få loss både bil och släp.

Innan vi alla åter befann oss på torr mark hade dock ”traktormannen” råkat skada en sak på min transport, detta medan han försökte att dra loss oss.

Jag blev något förskräckt men fick det lugnande beskedet att ”ja, ja…det där svetsar man lätt fast igen”.

För att göra en lång historia något kortare så fixade Gert-Eve (läs mer om denne hjälpsamme man i inlägget ”Hur det gick till när jag köpte min första transport”) transporten för 800:–. Ingen liten summa tycker jag och då fick jag ändå ett juste kompis-pris.

Händelsen fick mig att börja fundera över hjälp som erbjuds av utomstående!

Nu kostade lagningen av släpet ”bara” 800:– men tänk om det hade handlat om 5.000:– i stället? Vem skulle då betala? Mannen som är snäll nog och erbjuder sin hjälp men förstör något i stället för att hjälpa eller jag som tar emot hjälpen?

Inte helt lätt att svara på tycker jag. I detta fallet kommer jag inte att kräva någon på pengar men hade det handlat om en större summa hade jag nog vänt mig till ryttarföreningen som ordnade tävlingen och förhört mig om de inte har någon form av ansvar (och framför allt försäkring) som gäller när tävlingar ordnas.

Men som sagt, jag fick mig en tankeställare! Man kanske inte i alla lägen ska ta emot hjälp av folk utan att förvissa sig om deras kompetens och framför allt så får man kanske vara beredd på att saker kan förstöras/ gå sönder och i så fall redan innan hjälpen tas emot ta ställning till hur man gör då.

När jag köpte min första hästtransport var jag en fattig hästägare som behövde alla extrapengar jag kunde tjäna. Eftersom jag var den enda i stallet som hade hästtransport på den tiden var det många som ville låna den.

Jag såg min chans till relativt lättförtjänta pengar och lyckades också mer eller mindre betala hela transporten med pengar som jag i efterhand fick in på uthyrningen.

MEN: jag var redan då förutseende och informerade alla som hyrde transporten om att ALLT som förstördes/ skadades måste lagas/ersättas/ återställas i ursprungligt skick av den som hyrde.

Och det var ju tur att jag gjorde den överenskommelsen!

En stallkamrat som skulle knuffa transporten bakåt för att parkera den råkade trycka in hela rutan framtill på släpet (hon satte handen på rutan, tryckte till hårt och rutan flög in i transporten).

En annan körde flera kilometer utan att dra upp stödhjulet = inget hjul kvar och en tredje hade inte satt fast elkontakten ordentligt så den lossnade och krossades under färden.

Småsaker i sammanhanget kan man ju tycka men det var ändå skönt för mig att slippa ha både besvär och kostnader för diverse lagningar.

Idag har jag ett långt finare släp än mitt första och lånar endast i undantagsfall ut det och bara till folk jag känner och med mycket snälla hästar.

Vad gäller övrig hästutrustning kan jag tänka mig att låna ut det mesta i princip, min sadel undantagen.

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hade jag enorma problem med att finna en passande sadel till Décima. Efter att ha provat vad som kändes som HUNDRATALS sadlar som alla satt på hästens alla kroppsdelar utom i sadelläget lyckades jag slutligen finna en sadel som låg bra men som idag kostar över 25.000:– i nypris.

Jag skulle aldrig ha köpt en så dyr sadel om det inte varit absolut nödvändigt och eftersom sadeln även passar Archie har jag behållit den. Jag är extremt rädd om sadeln och vill av den anledningen inte låna ut den.

Hur skulle man förhålla sig till om någon lånade sadeln och gjorde en stor reva i den? Skulle jag kräva en ny sadel för 27.000:–? Hur lagar man en reva i en sadel utan att det syns?

Nej, bättre än att grubbla på sådana frågor är att inte låna ut sadeln till någon!

Har man hästskötare och/ eller medryttare bör man också ta sig en funderare på vem som ska ersätta vad om skada/ förlust sker.

Personligen skulle jag inte få för mig att kräva mina (minderåriga) skötare på något men så får de heller aldrig rida i den dyra sadeln utan hålla tillgodo med en snart 40-årig hoppsadel i stället :=). Fast den använder jag själv också relativt ofta så det är inte så hemskt som det låter….

Eftersom jag själv har tävlat dressyr i mer än 20 års tid känner jag mig ”behörig” att lämna en del, som jag själv tror i alla fall, användbara tips och råd till dig som tävlar eller vill börja tävla dressyr.

Egen och andras erfarenhet har lärt mig att man i de flesta fall ”får det man betalar för”. Köper man en dyr dressyrhäst är sannolikheten att man ska lyckas på tävlingsbanorna långt större än om man köper fd travare för 5.000, om vi ska hård-dra det hela!

Men: för det första så är det inte bara en hästs pris eller URSPRUNGLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR som avgör framgångarna på tävlingsarenan och för det andra är det långt ifrån alla som ens KAN (läs: har de ekonomiska förutsättningarna) köpa en dyr häst även om de skulle vilja det.

Därför tänkte jag ge tips om sådant som man kan förbättra hos ALLA ryttare/hästar/ ekipage, dvs sådant som inte har ett dugg att göra med om hästen rör sig extraordinärt, har lätt för samling, ökning eller dylikt.

Eftersom jag som sagt har tävlat sedan urminnes tider har jag också hunnit med att SE mängder av ekipage i lätt och medelsvår klass och det är till ryttare på denna nivå dessa tips och råd är ämnade.När man själv tävlar och studerar sina medtävlare tycker jag att det är lätt att se sådant som ofta brister och där man som ryttare kan förlora många onödiga poäng som kanske kostar en placering eller fler.

Nedan tänkte jag lista sådant som ALLA kan förbättra och som säkerligen kommer att påverka kommande resultat:

1. Tyglarnas längd: jag skulle vilja säga att minst 50 % av alla tävlande ekipage rider med för långa tyglar. Till att börja med ser det oerhört slarvigt ut samtidigt som det är väldigt lätt att rätta till: det är bara att korta tyglarna helt enkelt. Om hästen inte accepterar att tyglarna kortas till normal längd är det något som behöver korrigeras i utbildningen: man ska inte behöva rida på halvlånga tyglar för att hästen ”vill” det.

Med för långa tyglar följer bla större svårighet att STANNA hästen. Ryttaren måste dra längre tid i tyglarna innan hästen minskar farten/ stannar, det kan bli ett seg-dragande som även detta ser slarvigt ut och tar för lång tid.

Man ser också en del ekipage där det ser ut som att ryttaren nästan ”bär” hästen med tyglarna, dvs man får intrycket av att om någon rusade fram och kapade tyglarna så skulle hästen ramla ihop på marken. Usch!

2. Ryggningar: jag ser nästan aldrig hästar rygga korrekt på tävling, inte ens i medelsvår klass.

En häst kan läras att rygga redan då den är mycket ung (3-4 år gammal) och man bör tidigt lära sin häst att odramatiskt gå bakåt. Om det underlättar kan man börja med denna träning från marken men det viktiga är att hästen lärs att ryggning inte är något farligt eller en form av bestraffning (en del använder tyvärr ryggningen som just bestraffning genom att dra hästen bakåt under hårda hjälper).

När hästen ryggar ska den göra detta RAKT bakåt, lugnt och med så många steg som ryttaren vill.
På tävling ser jag ofta hästar som
a) vägrar att röra sig bakåt trots att ryttaren SLITER i tyglarna
b) kastar sig bakåt
c) ryggar snett
d) ryggar 3 steg trots att det ska vara 6 steg i programmet och sedan vägrar att fortsätta

Som sagt: en korrekt ryggning har inte det minsta med hästens bra eller dåliga gångarter att göra och här kan man tjäna välbehövliga poäng på vilken typ av häst som helst.

3. Halter: även här ser man slarv, slarv, slarv! Till att börja med ska hästen ställa upp sig korrekt och det kan hästar ha mer eller mindre svårt för och ryttaren mer eller mindre lätt för att känna. MEN: att stå STILLA borde alla ryttare klara av att känna om hästen gör eller inte!

Många ryttare låter hästen göra halt en sekund och sedan tillåter de att hästen går framåt. FEL! Lär hästen att stå still så länge du vill, om det så är 1 minut och inte en sekund. Börja med korta ”stillheter” och öka sedan tiden för hur länge hästen ska ACCEPTERA att stå stilla. Detta är en ren lydnadssak och har inte heller med hästens gångarter o dylikt att göra.

4. Bakdelsvändningar: en svår rörelse att utföra korrekt får man förmoda eftersom man även här kan få se alla varianter av vändningar där väl ”mellandelsvändningen” är den vanligaste enligt mig.

Det kan var svårt att känna hur hästen trampar i vändningen men personligen tycker jag att det är bättre att göra en större korrekt vändning(som volt tillbaka ungefär) än en mindre där hästen går bakåt, snurrar runt sig själv på olika konstiga vis osv.

5. Vägarna rätta ridande: att rida korrekta vägar har enbart med ryttaren att göra och inte ett dugg med hästens förutsättningar som dressyrhäst. Lär dig hur tex serpentiner ska ridas (titta på bilder, fråga en dressyrdomare eller din tränare). Det är inte svårare att rida rakt över ridbanan än som i någon form av ”snett igenom” (som vissa felaktigt rider) men det kostar poäng!

Likaså ska du göra de olika rörelserna EXAKT vid den bokstav som det är föreskrivet, inte flera meter före eller efter.

6. Helhetsintrycket: jag vill inte påstå att man garanteras fler poäng om man ser prydlig ut men varför chansa :=)? Man kanske inte har den gångartsmässigt bästa hästen men alla har råd med tvål och vatten och kan se till att både hästen, man själv och utrustningen är oklanderligt ren och att hästen är flätad.
Undvik allt som ”flaxar” som tex ditt hår, dina skänklar, stigläderna, remmen till nosgrimman osv. Stoppa in allt så mycket det går och försök att sitta så stilla du kan i sadeln. Alla ryttare har inte lika lätt för att inta en korrekt sits men man kan i alla fall försöka att TITTA UPP och i den riktning man rider. Om man tittar på hästens hals sjunker man automatiskt ihop och får en felaktig sits, dessutom ser det fult ut.

Jaha…då är det bara att hoppa upp i sadeln och öva!

Om jag ska nämna en uppfinning som jag verkligen tycker har….tja….om inte REVOLUTIONERAT mitt liv…så i alla fall gjort det bra mycket trevligare på många sätt så skulle jag säga INTERNET.

Jag använder mig idag väldigt mycket av Internet och det känns som att det inte finns mycket här i världen som man inte kan få veta genom några enkla knapptryckningar.

Som jag redan nämnt tidigare träffade jag min man genom Internet för 6 år sedan (www.spraydate.se).

Kort efter att vi träffats köpte vi vårt hus efter att ha tittat i www.hemnet.se varje ledig stund.

Décima såldes genom en annons jag läst på www.bukefalos.com och Archie köptes på samma sätt.

Mina 3 senaste bilar har jag köpt av en av våra närmaste grannar: www.osterledensbil.com.

Om man vill se var jag arbetar kan man gå in på: http://komin/topplankar/forvaltningar/sdfsodrainnerstaden/individochfamilj/vuxnaochboende/sektionboende/hejaren.4.43a4266c112be0864a580001104.html

Och om man vill se var Archie bor kollar man på www.malmocivilaryttare.nu

Förutom den träning jag får genom att rida på Archie får jag välbehövlig motion på www.mastraningscenter.nu 4 dagar i veckan ungefär.

När jag inte skriver på min blogg läser jag gärna på diskussionsforumet www.ryttartorget.se
där jag varit aktiv i mer än 10 år.

Och när jag behöver goda råd om hästar i allmänhet och dressyr i synnerhet mailar jag till min goda vän Ann: www.annhammarlund.se

Annars läser jag också mycket på Svenska Ridsportförbundets hemsida, http://www2.ridsport.se/, det är via den jag anmäler mig till olika tävlingar, kollar resultat, lär mig nya dressyrprogram mm. En mycket användbar och omfattande hemsida!

Eftersom jag har fullt upp med att arbeta, ta hand om Archie, mitt hus och min man :=) så finns det inte mycket tid över till shoppning. Jag brukar avsätta 2-3 heldagar om året till detta i Ullared, www.gekas.se och efter dom inköps-turerna brukar det inte finnas mycket mer som jag behöver!

Tipsa gärna om fler trevliga hemsidor som man kan ha nytt av!

Jag har ibland hört hästägare nästan lite stolt säga att deras häst är en ”enmanshäst”, dvs det är i princip bara hästägaren som kan hantera och framför allt rida hästen. Det är vad ägaren tror i alla fall :=)!

För det första tror jag väldigt lite på snacket om enmanshästar och för det andra tycker jag att det absolut inte är något att sträva efter eller stoltsera över, snarare tvärtom. Har man lyckats SKAPA en enmanshäst (för det är enligt min erfarenhet inget som hästar blir av sig själva) så är det snarare något att skämmas över.

Själv är jag mycket glad och tacksam över att alla hästar jag ägt har varit så fogliga och samarbetsvilliga att i princip vem som helst har kunnat ha hand om dom och även rida på dom.

Ett minne kommer genast över mig….

Vid ett tillfälle när jag var och tävlade med Heron behövde jag någon som kunde hålla honom medan jag gick in i cafeterian för att handla något att äta.

Jag grabbade som vanligt tag i första bästa person utan att studera denna närmare och frågade om killen kunde hålla min mycket snälla häst vilket killen samtyckte till.

När jag står i cafeterian, från vilken man kunde se ut mot där Heron stod hör jag hur några säger med medlidande i rösten ”Ohhh….det var väl roligt för xx” och menar då att det var roligt för killen som står och håller Heron att han fick denna ”ära”.

När jag kommer ut, lite lätt konfunderad över kommentaren inne i cafeterian, inser jag att jag överlämnat Heron till en förståndshandikappad kille som glad och stolt stod och höll min underbara vän…..

Jag har låtit samtliga skötare jag haft (fast det har i ärlighetens namn inte varit så många) rida ut på mina hästar.

En av skötarna hade en riderfarenhet som i princip sträckte sig till ett 10-tal ridlektioner på en annan ridskola men när hon och jag var ute och red, hon på Heron och jag på någon lånad häst kunde man tro att hon var på väg att rida rakt in i världscup-finalen :=)! Heron spänstade på i perfekt form och tjejen satt bara och åkte runt men det såg väldigt trevligt ut :=).

Décima var så snäll att min nuvarande skötare Lina red ut henne i galoppsadel och ponnyhack: inga problem där heller!

Och även Archie går som värsta dressyrmaskinen när både Lina och Elina rider ut vilket han visade senast förra veckan då vi var ute tillsammans.

Jag skulle skämmas om jag hade en häst som konstrade och krävde en halvtimmes ”böjande och bändade” innan någon annan än jag kunde rida. Det skulle jag se som ett misslyckande för i min värld ska hästar gå på tygeln från steg 1 och tills man hoppar av.

Jag skulle heller aldrig låta skötarna rida Archie om han gick med huvudet i vädret eftersom detta enligt min uppfattning är det som sliter allra mest på en häst. Om hästen går lite bakom hand och till och med släpper bettet är detta inte alls lika slitsamt för hästens rygg som om den hela tiden strävar uppåt med huvud och hals.

Jag minns att någon tokstolle i stallet sa för många herrans år sedan:

”Åh..det är så SYND om Heron. Han måste till och med gå på tygeln när Birgitta rider ut” ??!?!?

Eftersom jag alltid haft så väluppfostrade hästar så har mitt hästägande helt klart underlättats. Visst skulle jag klara mig utan både skötare och folk som hjälper till med tex in och uttag i hagen men det skulle helt klart bli mer besvärligt, ta mer tid, kräva mer planering osv.

Förra året, dvs då Archie var 4 år gammal hände det ganska ofta att han låg och vilade sig i boxen på eftermiddagarna.
I höstas upphörde tupplurerna men sedan ca 1 vecka tillbaka har Archie åter börjat sova sin skönhetssömn.

Häromdagen gick det så långt att han låg ner i hagen vid 10-tiden då hans skötare Elina gick förbi och passade på att ta ovanstående urgulliga kort.

Det trevliga med Archie är att han är totalt orädd då han ligger ner och man kan gå in i boxen och kela med honom hur länge som helst utan att han gör en ansats till att vilja resa sig upp. Det är snarare då man, långt om länge, går ut ur boxen som han reser på sig.

Jag undrar om Archie är inne i en växtperiod? Han äter som vanligt, är pigg och glad och visar inga tecken på att må dåligt på något vis men jag tar det säkra före det osäkra och rider lite lugnare ett tag, ger lite extra kraftfoder och ökar mängden e- och b-vitamin.

Eftersom jag bara har löst lokal licens i år och gjorde samma sak förra året blir det inte några prispengar om Archie placerar sig utan i stället hederspris av olika slag.
Jag har redan hunnit få några mycket fina och/ eller användbara saker (bla en vacker glastallrik och en sprayflaska till matlagningsolja) och även sådant som bara lär bli liggande (en gummiskrapa tex, jag har redan 2 sedan tidigare).

Då Archie vann en LC förra året fick vi en säck havrefritt foder i pris men eftersom allt kraftfoder redan ingår i min stallhyra sålde jag säcken till andrapristagaren som blev glad för lite billig hästmat.

Ja, när jag tänker efter har det blivit en del roliga, tråkiga, orginella och användbara saker genom åren.

Det absolut första jag fick i hederspris-väg var då Menelli deltog i sin första tävling i hoppning hos Burlövs ryttarförening. Jag red där 2 LC-klasser (1 meter) och blev placerad i båda. I den ena klassen fick jag en RÖD hovkrats och i den andra klassen och i rättvisans och jämlikhetens namn en BLÅ hovkrats!

Herons allra första pris bestod i att man fick välja mellan en RÖD grimma eller en BLÅ grimma, jag valde den röda och använde den i många, många år.

Vid något tillfälle under tiden som Petra skötte Heron tjatade hon om att han (Heron), läs Petra, ville ha vinröda fleece-lindor. Jag gav ej vika för tjatet men döm om bådas vår förvåning då Heron på en tävling lyckades få….ja, just det….ett 4-pack vinröda fleecelindor!

Det ”lustigaste” jag fått i hederspris var nog en jättetandkräms-tub! Den varade i alla fall i en evighet vilken nog inte den CHIPSPÅSE gjorde som en annan pristagare i samma klass fick!

En kompis berättade på tal om lustiga priser om att hon fått ett presentkort på en PIZZA i pris! Sedan läste jag om några andra tävlande som fått ½ kg kaffe, en ensilagebal och ett fiskespö (!!!!) i pris. Ja, vad ska man säga :=)?

Själv tycker jag ofta att jag har haft otur i fråga om priser. Tex red jag en gång 2 1.10-hoppningar och lyckades vinna den ena. I den klassen var förstapriset en tävlingsmapp i oxblodsfärgat skinn som jag faktiskt fortfarande använder trots att den är långt över 10 år gammal vid det här laget. I den andra 1.10-klassen var förstapriset ett täcke men då blev jag givetvis 2:a och fick en joggingoverall som snarare hade passat en 2-meters karl än mig. Så några täcken har jag aldrig lyckats vinna (tyvärr).

De hästar jag ägt har varit inbördes olika vad gäller vissa egenskaper/ egenheter och de har haft olika kvalitéer men något som samtliga haft 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och 52 veckor om året har varit bra självförtroende och ett glatt humör.

Aldrig att jag har mötts av bakåtstrukna öron eller att hästarna har verkar vrånga och ovilliga när jag har hanterat dom.

Hur uppnår man sådan tro på sig själv och glädje i livet?

Jag tror att det enkla svaret är att mina hästar alltid har ÖVERÖSTS av positiv feedback, av bekräftelse och fötjusning från min sida.

Det går inte en dag utan att Archie får veta att han är snyggast i hela världen och bäst på alla sätt och vis!

Jag är inte så naiv att jag tror att han förstår de exakta orden men INNEBÖRDEN förstår han säkert utifrån mitt kroppsspråk, tonläge och agerande över huvud taget.

Och en häst (eller en människa för den delen) som jämt och ständigt får höra att den är störst, bäst och vackrast känner sig nog sådan också.

Jag har många, många gånger slagits av hur liten hästvärlden är och hur man alltid kan hitta någon som känner någon som känner….ja, ni fattar…

I tisdags morse när jag skulle träna mötte mig tränaren Birgitta med orden ”jasså du blev 5:a i LB:n i söndags” (2 dagar tidigare).

”Hur vet du det” undrade jag.

Det visade sig då att Birgitta hade tränat en elev på måndagen och börjat prata om tävlingen som varit. Och eleven hade berättat att hon hade pratat med mig och därför visste mitt resultat (fördelen med ett ovanligt efternamn antar jag).

Det intressanta i detta är att denna Birgittas elev är en tjej som jag aldrig tidigare varken träffat eller hört talas om.

Jag satt helt enkelt ensam på en bänk i ridhuset medan tävlingen pågick och tittade på de olika ekipagen som jag hoppades inte skulle slå mitt och Archies resultat.
Efter en stund satte sig denna tjej bredvid mig och efter ytterligare en stund fällde jag en kommentar om en häst inne på banan (”Där har du klassens vinnare” sa jag, en kommentar som var fullständigt felaktig skulle det visa sig men det är en annan historia).

Vi började prata mer och mer och var ganska snart inbegripna i flera diskussioner som hade med dressyr och hästar att göra. Inte en enda gång nämndes dock min (dvs VÅR) tränares namn så jag hade ingen aning om vem tjejen tränade för.

Jag minns att jag efteråt tänkte att det var trevligt att man kunde ha givande diskussioner med ”vilt främmande” människor, bara för att man har ett gemensamt intresse. Och så visar det sig att vi båda rider för samma tränare! Ja, hästvärlden är som sagt liten…..

Idag löshoppade jag Archie, igår tömkörde jag, i förrgår red jag dressyr och hoppade några språng och imorgon ska jag rida ut!

Jag har alltid tillämpat en väldigt omväxlande träning vad gäller mina hästar.
Även om de alla köpts som dressyrhästar så har jag varit noga med att variera arbetet så mycket som det bara har gått uifrån hästens ålder, kondition och utbildningsnivå samt i viss mån efter ”yttre omständigheter” såsom väder och dagsljus (jag har tex ännu inte ridit ut med Archie när det har varit mörkt ute, helt enkelt eftersom jag inte vill riskera att han kanske blir skrämd och att det händer en olycka där sedan ingen kan hitta mig i mörkret).

I min träning av både den unga och vuxna hästen ingår löshoppning, uppsutten hoppning, gymnastikhoppning, longering, tömkörning (både i ridhus, utomhus och över bommar), dressyrträning såväl inom som utomhus, uteridning, klättring och givetvis även tävling.

Jag hör ibland ryttare som påstår att dressyr är TRÅKIGT. Jag vill i så fall hävda att detta enbart beror på ryttaren och ingenting annat.

Alla vuxna ridhästar kan läras många olika dressyrrörelser (med skiftande kvalitet förvisso) och man behöver inte, som vissa tycks tro, rinda ”runt, runt på fyrkantsspåret”. DET är INTE dressyr, möjligtvis en enklare form av motionering/ rastning av en häst.

Det är egentligen nästan bara fantasin som sätter gränserna för hur ett dressyrpass kan ridas. Även en unghäst kan man rida olika ridvägar med, öva tempoväxlingar, övergångar, halter och igångsättningar med.

Jag tror på att försöka påbörja en ridhästs utbildning mer eller mindre så fort man sitter på den första gången.
Jag vill att hästen genast ska vara på det klara med att det är jag som bestämmer när jag sitter i sadeln eller håller i tömmarna och jag vill inte slösa varken tid eller hästens ork på att låta den bocka, bralla, rusa omkring eller på annat sätt försöka undandra sig arbete.
Det är en så kort stund av dygnets 24 timmar som vi som ryttare kräver arbete av hästen och då är det viktig att det också blir just arbete (om man inte har bestämt sig för att bara ta en skön skritt-tur utomhus eller dylikt).

”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli” är en klok devis tycker jag.
Jag ser det som missriktad välvilja mot den unga hästen att under dess kanske hela första och andra år som ridhäst låta den springa omkring lite hur som helst, inte kräva att den går i form, inte accepterar hjälpena för ”gas och broms” fullt ut osv. Om man bara rider korta, välplanerade och konsekventa ridpass kan man med den unga hästen (3-4 år) göra det mesta som den sedan ska göra även som ”vuxen”, i alla fall vad gäller bjudning, form, takt, rakriktning och böjning.

Alla ryttare är kanske inte intresserade av att hoppa och då kan löshoppning vara ett utmärkt alternativ. Är man som ryttare väldigt osäker kan man göra mer skada än nytta om man ändå vill hoppa sin häst eftersom det är lätt hänt att en osäker ryttare skapar en osäker häst med risk för olyckor som följd.

Alla hästar löshoppar inte heller ”enligt regelboken” utan kanske blir oerhört hetsiga, osäkra, river ofta eller gör något annat som inte blir en ”positiv träning” och då får man överväga om man ska fortsätta att hoppa, dvs om hästen kan läras att förbättra sina svagheter eller om det medför en för stor risk att fortsätta med hoppningen.

Vad gäller tömkörning och/ eller longering är detta något som alla ryttare borde kunna och kan man det inte bör man försöka lära sig av någon kunnig person.

Dels är det en bra omväxling för hästen att inte alltid utbildas från ryggen och dels kan man som ryttare råka ut för någon fysisk krämpa som gör att man inte kan rida på många veckor medan man däremot skulle kunna stå på marken och longera/ tömköra.

Då Décima blev buköppnad pga grovtarmsomvridning för några år sedan ordinerades hon skritt-motion FÖR HAND 2 gånger om dagen i 8 veckor.
Redan efter några dagar höll både hästen och jag på att somna av ut-tråkning där vi hasade runt i ridhuset eller på vägarna runt stallet. Jag kom då på att jag ju kunde tömköra i skritt och göra lite sidvärtsrörelser, halter, ryggningar mm på töm och genast så blev våra pass mycket roligare. Dessutom var hästen i hyfsad kondition och väl vaken för hjälperna när jag åter fick börja rida och detta tackar jag också tömkörningen för.

När det gäller uteridning tror jag även här på att introducera detta tidigt för den unga hästen och ju mindre affär man gör av det hela desto mer odramatiskt brukar det bli. Man kan gärna ta med sig en mycket lugn och trygg häst de första gångerna man rider ut men man måste också ganska snart lära hästen att den ska kunna ridas ut ensam.

Jag vill på tal om utbildning passa på att nämna några ord om LASTNING som jag faktiskt också tycker borde ingå i ALLA hästars utbildning.

Jag har hittills inte stött på en enda häst som inte har gått att lasta och 9 av 10 hästar går dessutom att lasta fullständigt enkelt och odramatiskt om man bara har tränat dom rätt från början.

Jag tycker att det är alla hästägares SKYLDIGHET att se till så att hästen går att lasta enkelt och säkert och åter igen; klarar man det inte på egen hand får man be någon kunnig person om hjälp.

Även om man inte tävlar så kan man inte räkna med att ha sin häst uppstallad i samma stall från det att man köper den och tills dess att ens vägar skiljs åt. Man kanske vill åka på en träning, på bete, för att rida ut i andra omgivningar och FRAMFÖR ALLT: man kanske behöver transportera hästen akut till ett djursjukhus/ veterinär!

Jag minns en händelse för många år sedan då en av privathästarna på ridskolan blev blockhalt under en uteritt och hoppade fram på 3 ben. Ryttaren lyckades mirakulöst nog leda bort hästen till ett närliggande stall men hem till det egna stallet var det nästan 1 timmes skrittväg och så långt kunde hästen absolut inte förflytta sig.

Jag ombads att hämta hem hästen i min transport eftersom jag kände hästen och dessutom ansågs vara skicklig på att lasta; hästen var nämligen erkänt svårlastad.

Ni kan tänka er hur jag kände mig när jag skulle försöka förmå en livrädd, motsträvig häst som dessutom hoppade fram på 3 ben att gå in i en transport! Nej, det är inget man vill göra frivilligt, det kan jag lova. Jag lyckades förvisso lasta hästen till slut men frågan är hur mycket smärta den fick utstå i sitt onda ben under tiden, smärta som hade kunnat minskas om hästen traskat rakt in i trasporten.