Till skillnad från många som tävlar tycker jag INTE om prisutdelningar, i alla fall inte till häst.

Jag gör ALLT för att slippa ta med hästen till prisutdelning (ska inte avslöja mina ”undanflykter här :=)) och ska sanningen fram har Archie, med sina hittills 16 placeringar (varav 3 segrar!) aldrig varit närvarande vid en sådan ceremoni. Heron (99 placeringar) och Décima (ca 50 placeringar) frekventerade inte heller prisutdelningarna speciellt ofta och jag tror inte att de sörjde detta det minsta.

Anledningen till min avoghet mot detta fenomen är att jag alltid har strävat efter att göra tävlandet så lustfyllt, enkelt och bekvämt som möjligt för mina hästar. Jag försöker att åka till tävlingsplatser som ligger nära ”mitt” stall, jag undviker att stanna borta längre än nödvändigt och jag vill inte dra ut hästen ur släpet i onödan.
Ingen kan få mig att tro annat än att hästen föredrar att stå i släpet och mumsa på hö framför att i hast lastas ur, få på sig sadel och träns och sedan galoppera 1 varv inne i ridhuset efter rosettutdelning.

En del ryttare påstår att deras hästar VET att de har varit duktiga när de står och tar emot rosetten men sådant förmänskligande köper jag inte. Visst kan hästen känna att ryttaren är nöjd och glad men ANLEDNINGEN till detta är jag fullständigt övertygad om att hästen inte har hjärnkapacitet nog att koppla ihop, så jag tror inte att hästen tänker typ ”Yippi…nu står jag här och får en rosett eftersom jag gjorde ett så bra dressyrprogram för 3 timmar sedan då jag slog alla andra ekipage”. Nääää….Man kan få sin häst att känna sig nöjd och tillfreds på många andra sätt än genom att dra ut den på en prisutdelning :=).

En annan anledning till att jag undviker prisutdelningar till häst är faktiskt skaderisken. Jag har flera gånger sett hästar fara omkring lite okontrollerat och det skulle ju verkligen kännas hemskt att komma hem med en häst som visserligen fick en rosett men samtidigt blev sparkad och halt efter en tävling.

Slutligen är det så på de tävlingar som jag deltar i att det oftast är ”de närmast sörjande” som står på läktaren när vi ryttare tar emot våra pris. Det är inte precis ett folkhav som står och gör vågen och jag kan inte tänka mig att det för den begränsade publiken spelar såååå stor roll om hästar är närvarande eller inte.

För EGEN del tycker jag att det är kul att få pris och jag hoppas verkligen att jag får delta i många, många prisutdelningar till innan jag avslutar min ryttarkariär!

”Där konsten tar slut tar våldet vid” säger man ibland medan andra hävdar, om inte att ”den man älskar agar man” så i var fall att ”lite stryk har ingen dött av”.

Ja, det finns alla varianter…

Själv får jag väl erkänna att jag var mer hetsig i ungdomen och kunde då också straffa hästar utan att egentligen tänka efter vad jag ville med detta.

”När fan blir gammal blir han religiös” säger man också ibland och då har jag väl blivit, om inte religiös så i vart fall klokare, lugnare och gör mer genomtänkta saker. Jag tycker fortfarande att det kan vara berättigat att slå till en häst ibland och till mitt ”försvar” hävdar jag att det är så hästar själva uppfostrar varandra.

MEN: man ska veta vad man gör och VARFÖR man straffar hästen. Man ska också vara säker på att reda ut situationen och inte utsätta sig själv för någon fara.

Jag ser ibland hästägare som i välmening (läs: de vill inte ”bråka”) låter sina hästar göra mer eller mindre som de vill. Skulle hästen göra något som ogillas så säger ägaren som mest med något höjt tonläge ”Nej fy Kalle”. Men frågan är: VET Kalle att han har gjort fel och framför allt; kommer Kalle att upphöra med sitt beteende?

Enligt min erfarenhet är svaret på båda frågorna oftast NEJ! Ägaren har helt enkelt inte tydligt nog markerat att hästen har gjort fel.

Hästar är oftast skickliga på att pejla av med vilka människor man kan göra lite som man vill med och vilka det inte ens är lönt att testa.

Jag tror att många problem vad gäller både ridning och framför allt hantering egentligen handlar om ett LEDARSKAPS-problem, dvs att hästen inte vet eller bryr sig om vem som är ledaren. Eller så har hästen FÅTT BLI ledare!

Lastning är för mig ett klassiskt ledarskapsproblem. Det KAN finnas andra orsaker till att en häst är svårlastad (ett trauma kopplat till trånga utrymmen, tidigare dåliga erfarenheter av att åka transport osv) men det vanligaste är att hästen inte respekterar att ägaren (= ledaren) vill att hästen ska gå in i transporten. Så enkelt är det i min värld!

När hästar inte står stilla på stallgången, när de inte vill låta sig spolas av med vatten, när de drar i grimskaftet när man leder dom, när de inte vill komma in från hagen, när de ”hytter” med bakbenen när täcket läggs på….ja, jag skulle kunna ge en miljon exempel på ledarskapsproblem!

Så klart förespråkar jag INTE att man ska SLÅ in respekt/ lydnad i en häst men om hästen uppvisar ett oönskat beteende MÅSTE man åtgärda det och inte tro att det ska gå över av sig själv för det gör det oftast inte utan blir snarare värre med tiden.Och om det inte hjälper med milda metoder får man ta till grövre artilleri vid behov.

Exempel: man är ute och går med sin häst och hästen försöker dra iväg. Först börjar man med att endast ta tag i grimskaftet något kraftigare. Får man respons så lättar man på trycket och går lugnt vidare. Men händer ingenting får man ta tag HÅRDARE! Och händer ingenting då heller; ja, då får man till slut kanske RYCKA tag i hästen. Men har man påbörjat någon form av korrigering/ uppfostring så måste man slutföra densamma. Man kan inte bara prova att ta tag i hästen, få noll respons och sedan för sig själv konstatera ”Nähä…det hjälpte inte. Vad tråkigt”.

Känner man sig osäker ska man inte tveka att fråga mer kunniga om hjälp; hellre än att listan på saker man inte kan/ vågar/ vill göra med sin häst bara växer.

När jag själv köpte häst förstod jag inte hur vanligt det tydligen är att även människor som själva ÄGER hästar har så mycket oro och rädslor i kroppen som är förknippade med hästen och hanteringen/ ridningen av densamma.Själv har jag svårt att förstå att man kan fortsätta med en hobby/ livsstil som skapar olust. Att hålla på med hästar ska vara roligt och lättsamt, inget man ska må dåligt av. Då måste man göra något åt saken och eftersom majoriteten av hästar ÄR snälla i min värld så behövs det oftast inte så mycket för att få harmoni i sin häst-hobby.

En förflugen kommentar från en stallkamrat fick mig idag att fundera över fenomenet AVUNDSJUKA.
Är det ett vanligt mänskligt drag att visa/ känna avundsjuka eller är det något som är speciellt framträdande bland ”hästfolk”? Jag vet inte. Vad tror ni?

Då jag köpte Heron var min tanke från början att kanske någon gång i framtiden tävla några klubbtävlingar i hoppning och dressyr. Som ett slutmål ”hundra år in i framtiden” drömde jag om att vi kanske skulle kunna tävla LA dressyr och LC hoppning som bäst.

Ni som varit flitiga läsare av bloggen vet redan att Heron uppfyllde mina drömmar med råge, och det väldigt snabbt. Jag blev tack vare min begåvade och bussiga häst en tävlingsfanatiker utan dess like och ville plötsligt tävla så fort tillfälle gavs.

Samtidigt som jag inledde Herons hoppkarriär så hade jag klubbkamrater som hade långt ”finare” (läs: DYRARE) hästar som de tävlade med. Det var framför allt yngre ryttare i 20-25 årsåldern som hade det mycket väl förspänt ekonomiskt (ofta tack vare sina föräldrar) och jag kände mig i början verkligen som ”kusinen från landet” i deras sällskap.

Heron hade i inköp kostat mindre än vissas UTRUSTNING så det var faktiskt inte utan en viss stolthet och glädje som vi allt som oftast slog dessa ekipage på tävlingsbanorna. Tyvärr var det sällan och aldrig någon av mina så kallade klubb-KAMRATER visade någon uppskattning över att ha en så duktig häst som tävlade för klubben. Själv var jag tacksam över att man (jag) faktiskt kunde ha framgång UTAN lassvis med pengar i bagaget och för mig var Herons tävlingsinsatser belöning nog utan att jag behövde trakta efter andras gratulationer och lyckönskningar.

Fast redan då blev jag ledsen över att kunna konstatera att vissa personer hade långt större benägenhet att vilja prata med mig när det gick dåligt än när det gick bra.

Frågade de hur det hade gått på en tävling och jag svarade att jag hade blivit placerad såg de ut som om de hade svalt en citron och de lyckades med nöd och näppe krysta fram ”ja, det var ju roligt”.

Om jag däremot berättade om något misslyckande på hoppbanan så sa samma personer ”nääää, vad tråkigt” men deras ansiktuttryck gav sken av att jag just hade berättat världens roligaste historia!

Ja, herregud!

När jag köpte Décima och hon började tävla dressyr gick det också bra redan från början.

Då hette det: ”Birgitta har haft TUR igen”.

Tur…ehhhh….ja, vad var det Ingmar Stenmark sa på sin tid:

”Ju mer jag TRÄNAR desto mer tur tycks det att jag har”.

Om jag får säga det själv har jag ALLTID tränat oerhört ambitiöst och att förringa all min möda och slit till TUR…nä, det köper jag inte!

Även Archie har ju inlett sitt tävlande på ett fantastiskt sätt, det kan jag inte annat än tycka efter årets hittills 11 placeringar på 14 starter.

Trots detta finns det folk i stallet som inte ens ids fråga hur det har gått när de ser att vi kommer tillbaka från en tävling, de bara går rakt förbi utan ett ord!

Jag måste säga att jag finner detta beteende mycket märkligt (och tråkigt) eftersom det ibland handlar om personer som själva haft tävlingskarriärer bakom sig.

Även om man är fullständigt ointresserad av andra människors tävlande kan jag tycka att det ”hör till god ton” att fråga hur det har gått om man ser att någon varit iväg och tävlat, ungefär som att man frågar ”hur är läget” även fast man inte önskar en fullständig redogörelse om personens väl och ve.

Och givetvis, precis som med mina andra hästar, så hörs redan klagovisor om hur mycket stackars Archie tävlar.

Jag har aldrig förstått varför folk som inte själva tävlar förfasar sig så över oss som valt att göra detta ofta. Hur ansträngande tror de att tävlande egentligen ÄR?

Jag är den första till att instämma i att tävlande inte är lika lämpligt för ALLA hästar då en del blir väldigt nervösa och uppstressade tex men alla mina hästar har faktiskt verkat tycka att det är ”kul” (om nu en häst hade använt ett sådant ord om ridning öht) att tävla. Dessutom talar ju de resultat man gör för sig själv. Jag tror inte att hästar som vantrivs i sin roll som tävlingsindivider lyckas placera sig gång på gång.

Hur som helst tror jag absolut att Archie i valet mellan att åka till en tävling, bli riden lite lösgörande i 20 minuter och sedan gå ett enkelt program på 5 minuter eller att tex träna för Birgitta i 45 minuter hade valt det förstnämnda.

Men visst: hade han fått välja mellan att tävla eller gå i hagen då tror även jag att han hade valt hagen :=)!

Nu är Archie dock inte varken köpt som ”hag-häst” eller promenadhäst utan som just TÄVLINGSHÄST så då är det ju inte så konstigt om han TÄVLAR, eller?

Nej, det är tråkigt med avundsjuka och det hade varit roligare om man kunde glädjas med den som tränar och försöker. Det har jag själv alltid gjort.

Först smutsar jag ner munnen med ensilage……

…..och sedan ger jag Archie en gnugg-behandling på ryggen!

Equterapeutbesöket (uppkollningen) avlöpte väl och S tyckte att den behandling Archie fick i förra veckan verkligen hade hjälpt.

Även idag blev det lite laser, akupunkturnålar och massage.

S finner det inte otroligt att Archies svårighet att flytta sig undan för höger skänkel kommer från hans högra bakknä som kan vara svagare än det vänstra (han har ju haft knäledsinflammation båda bak för 1½ år sedan). Detta skulle också kunna förklara att han vilar höger bak då han står på gången, dvs han avlastar knät lite då.

Jag ska nu rida på som vanligt i 1 månad och se om jag märker någon skillnad och framför allt fortsätta att försöka stärka Archie så att han lätt(are) utför det han idag har svårt för.

Vad gäller ”Borsta tänderna kompis” i rubriken så skulle jag vilja sända detta budskap till Archies gode vän Birk :=)!

Jag har ju i flera inlägg skrutit om hur lättskött, ren och renlig Archie är men nu har jag upptäckt en källa till nedsmutsning :=)!

Sedan gossarnas utetäcken kom av står de ofta och fnattar på varandra, se bild ovan. Archie har det lätt för sig då Birk är liten, han behöver inte anstränga sig det minsta för att komma åt överallt.

Men Birk, som är långt mindre än Archie når av förklarliga skäl inte så högt upp så det blir mest att han kliar Archie kring sadelläget.

Jag upptäcker nu dagligen ”spottiga” märken på min glänsande häst! Tycker gott att Birk kunde skölja munnen innan han går ut för att ge Archie en behandling så att min rena häst fortsätter att vara just REN :=)!

Skämt å sido; jag är oerhört tacksam över att Archie och Birk kommer så väl överens som de gör (och samma sak med mig och Birks 2 ägare). Archie kan säkert upplevas som ganska enerverande när han ska valla runt den häst han går med och dessutom hela tiden nosa den i baken. Birk är den av Archies hagkompisar som har uthärdat denna behandling bäst och med störst tålamod, övriga har tämligen snabbt sparkat bakut mot den helt oförstående Archie.

Nu för tiden har Archie nästan slutat med att både valla och nosa i baken men ibland får han små återfall och då är det skönt med den tålige Birk, spottig om munnen eller ej :=)!

En smickrande bild på den svarta busen och….

….en mindre smickrande dito :=)! Notera hur man genom att fotografera från en viss vinkel kan ge en fullständigt missvisande bild av en häst. Här ser det ut som att Archie har världens klenaste hals medan han i själva verket -som jag skämtsamt brukar säga- består av 50 % hals och 50 % kropp, dvs halva hästen är en enda stor hals :=)!

…är rubriken i senaste numret (8) av Ridsport.

Där står att läsa: ”En häst som trivs med sitt liv och sin uppgift brukar vara trevlig och snäll att hålla på med. Om hästen förändras och blir grinig och sur kan det ofta ha att göra med någon sorts obehag. Om en häst får förändringar i beteendet är det alltid bra att undersöka den för att utesluta smärta, menar en etolog och professor i djurskydd”.

Jag blir glad av att läsa sådana här artiklar; inte för att jag tycker om att läsa om arga hästar utan för att det känns som att JAG kunde ha skrivit artikeln. Rena självklarheterna med andra ord, men tyvärr inte för alla. Och sorgligt nog är det oftast de som bäst hade behövt att läsa sådana här artiklar och framför allt: ta dom till sig, som minst bryr sig.

Jag har stött på flera hästar som JAG har varit övertygad om har haft något fysiskt fel som också har varit mycket sura och visat tydliga tecken på att vara allt annat än nöjda med livet. Det har handlat om hästar med stapplig gång, svåra att lösgöra, ibland till och med småhalta men där ägaren/ ryttaren skyllt hältan på att hästen ”är stel”, ”behöver värmas upp” eller liknande hemska bortförklaringar. Har det handlat om ett sto har det ibland hetat att hästen är ”märrig”.

En häst som rids normalt och inte är ”hundra år gammal” ska ALDRIG visa hälta när man börjar rida; gör den det bör en veterinär absolut undersöka den. Det är min åsikt i alla fall!

Enligt mig är ”snäll/ vänlig” ett allmäntillstånd för 90 % av alla NORMALA och FRISKA hästar. Det finns så klart undantag men om jag bara tittar på våra lektionshästar tex (ca 45 stycken) så är dom alla över lag mycket toleranta och milda i sitt sätt trots att de handhas av många olika (och ibland väldigt okunniga) människor.

Jag minns hur förvånad jag blev en gång då en familj köpte en, enligt mig, fullständigt olämplig häst till sin dotter. Flickan hade tidigare haft en ponny som hon skördade massor av priser med upp till LA dressyr och som övergångshäst köper familjen ett halvblodssto som ej varit riden på flera år, byggd i nerförsbacke, omöjlig att samla och seg i både mun och ben.

På fråga varför de valde just denna häst åt dottern blev svaret från föräldrarna ”den är så SNÄLL”?!?!?!

Jag fattade ingenting eftersom det för mig är så naturligt att hästar SKA vara snälla att jag inte specifikt söker den egenskapen hos en vuxen häst.

(Behöver jag förresten säga att flickans häst-intresse försvann med vindens hastighet…jag förstår henne….)

Jag funderar vidare på det faktum att vissa hästägare så hårdnackat hävdar att ett hästköp är ”för livet”, dvs man ska/får aldrig sälja sin häst.Kan denna inställning till viss del bottna i vilken relation man tycker sig ha med hästen?

Personligen ser jag min häst som närmast jämförbar med en VÄN. Och vänner kan komma och gå. Man kan vara vän med någon en längre eller kortare tid, man kan råka ut för saker som får vänskapen att brista eller så står den emot i princip allt.Och på samma sätt ser jag på min häst. Bara för att vi trivs ihop nu är det ingen garanti för att vi kommer att göra det i ”evigheternas evighet” och jag ser då inget fel i att avsluta ”relationen”.

Andra hästägare kanske mer jämför hästen med ett BARN? Sina barn väljer man inte och under normala omständigheter är de barn man har inte heller något man plötsligt väljer bort.Kanske tycker dessa hästägare att det är samma sak med hästar? Att hästar inte väljer oss och att vi, liksom med våra barn, har en skyldighet att alltid ta hand om dom?

Tja…det är bara en teori…..

För övrigt får jag rysningar och näst intill utslag då hästägare kallar sig själva för MAMMA (har nog aldrig hört någon manlig hästägare benämna sig pappa) i förhållande till hästen.Den dagen då jag skulle säga ”Hej Archie! Nu kommer MAMMA” är det dags för tvångströjan :=)!Visst är hästar underbara på många vis men att jämställa dom med människor på detta vis…näääää…..