Har man (läs: Birgitta) varit förkyld minst 2- 4 gånger om året så länge man kan minnas vet man gången ganska väl.
 
Det brukar alltid börja med lite ont i halsen som övergår till lite mer ont i halsen varefter näsan börjar rinna och sedan är förkylningen ett faktum.
 
Eftersom mina förkylningar inte är som andra människors, maken tex blir frisk efter några dagar, så vill jag till varje pris undvika dom- att vara täppt i näsan i 3-4 veckor är verkligen ingen hit och detta har i sin tur gjort mig till en näs-spraysmissbrukare vilket inte heller är att rekommendera.
 
Utan näs-sprayen låter jag dödssjuk även efter 2-3 veckors förkylning även om jag inte KÄNNER mig sjuk och dessutom är det omöjligt att andas annat än genom munnen- hopplöst på natten!
 
Näs-spraysavgiftningen som jag oftast lyckas genomföra efter som sagt 3-4 veckor är inte rolig men sedan är det lugnt tills nästa gång vilket sedan jag blev rekommenderad naturläkemedlet ESBERITOX kan dröja hur länge som helst.
 
Jag har redan i tidigare inlägg skrivit om detta för mig revolutionerande medel (små tabletter som man tar 3 ggr/ dag) och jag upphör aldrig att förvånas över att det faktiskt fungerar.
 
Tricket är att börja ta tabletterna SÅ FORT man känner minsta antydan till förkylning och som jag beskrev ovan så gör ju jag detta ganska lätt eftersom det börjar med halsont.
 
De gånger jag ignorerat detta tecken och inte tagit Esberitox i tid och blivit förkyld har jag i alla fall lyckats förkorta min förkylning med ganska många dagar tack vare tabletterna så jag är verkligen övertygad om deras effekt.
 
Häromdagen bevisades detta igen; jag vaknade med liiiite ont i halsen. Började ta mina tabletter direkt, några timmar senare hade jag riktigt ont i halsen, därefter avtog smärtan sakta och 2 dagar senare var det som om jag aldrig haft ont och någon förkylning bröt inte heller ut.
 
Halleluja säger jag och råder er verkligen att prova!

När Kreon ”köper” skor kostar de alltid 1100 kronor. När ägaren gör detsamma gör de mycket sällan det. Dagens köp….69 kronor. Fundera på det du bortskämda djur…

Igår skrev jag i en kommentar till ett inlägg att jag tycker om att planera och att jag oftast har en både plan B, C och D i beredskap.

Och tur är väl det…

Jag åker ju alltid till stallet innan jobbet och brukar byta om till mina jobbkläder antingen i stallet eller på jobbet.

När jag skulle göra detta i morse upptäckte jag att jag glömt att få med mig….BYXORNA!!!

Planerings-Birgittas kobra-hjärna övervägde snabbt sina alternativ:

1. Åka tillbaka till Staffanstorp (ca 4 mil totalt och jag tycker verkligen inte om att köra bil) för att hämta byxorna.

2. Gå i mina joggingbyxor på jobbet (de luktar säkert lite häst även om de är hyfsat rena, inte så trevligt även om mina arbetskamrater är ett förlåtande släkte).

3. SÄTTA PÅ SIG EXTRA-BYXORNA SOM PÅPASSLIGT LÅG I BILEN.

Tja….vilket alternativ tror ni att jag valde:)))).

Kan för övrigt meddela att samma sak gäller när jag ska åka och tävla.

Det finns knappt den sak jag inte har en dubblett av med mig ”just in case”- det skulle vara själva hästen då ha ha ha…och sadeln och tränset.

Annars ligger det alltid extra nummerlappar, gummiband, borstar, spö, regnjacka, hästtäcke, handskar, ridskor, ridjacka…tja..som sagt…det mesta faktiskt i bil och transport. Detta är saker som jag aldrig plockar ur och i ärlighetens namn ytterst sällan ANVÄNDER:))))!

Livet är fullt av roliga händelser och jag delar gärna med mig av mina till er.

Nu ska ni få läsa om något som varken har med hundar eller hästar att göra men kanske kan det vare en ”sedelärande historia” som ni kan ha nytta av någon gång?

Bakgrunden är att jag arbetar i centrala Malmö där det kan vara både svårt och dyrt att hitta parkeringsplats.

Under min arbetsplats finns ett garage där det kostar 600:–/ månad att hyra en plats, annars kan man parkera gratis om man kommer tidigt på morgonen och har lite tur på gator som ligger på 5-10 minuters promenadavstånd från kontoret.

Jag känner inte att jag vill lägga över 7000:– om året för något som är arbetsrelaterat när jag egentligen kan parkera gratis om än med ibland lite och ibland lite mer möda så jag har aldrig haft en garageplats men däremot fått låna en arbetskamrats dito när hon haft semester eller som nu senast är långtidssjukskriven.

Framför allt på vintern är det ju inte alltid så roligt att gräva fram bilen ur snömassor om det kommit mängder med snö och man står jobbklädd och huttrar och det har även funnits andra gånger då det så klart varit jättepraktiskt att bara susa ner till garaget med hissen i stället för att ge sig ut på en mini-promenad.

Hur som helst…när jag kom ner till garaget för några dagar sedan möttes jag av en i mina ögon ganska aggressiv lapp på vindrutan och på denna stod det ordagrant: ”EGENMÄKTIGT UTNYTTJANDE, VEM HAR GIVIT DIG TILLÅTELSE ATT ANVÄNDA MIN PARKERINGSPLATS. FLYTTA BILEN!!”

Jag blev tämligen förskräckt men tänkte också ”vilken idiot…jag FÅR ju stå här för min kollega”.

För att göra en lång historia något kortare visade det sig när jag ringde fastighetsägaren att det blivit något missförstånd och att platsen inte alls tillhörde min kollega (hon hade en annan plats som hon givetvis betalar för) och det var då jag fick min snilleblixt.

Jag författade ett brev till den ”utsatta” hyresgästen som jag visste har platsen GRATIS i sin hyra (det hade fastighetsägaren berättat, liksom vad personen hette) och bad såååå hemskt mycket om ursäkt för mitt övertramp samtidigt som jag undrade om personen var intresserad av att FRAMÖVER hyra ut sin plats för 200:–/ månad (min kollega kommer inom kort så hennes plats hade jag inte kunnat fortsätta låna oavsett).

Och undernas under….dagen efter mitt ”jag vet att jag gjorde fel men kan vi gå vidare”-brev får jag ett telefonsamtal från en lite skamsen hyresgäst som fått dåligt samvete och tyckte synd om min bil som personen nu undrade vart den hade tvingats ta vägen.

Samtycke om uthyrning à 200 pix per månad gavs och nu har jag alltså en plats i garaget för en tredjedel av den ”faktiska” kostnaden vilket både jag och hyresgästen tjänar på.

Hade detta hänt för 20 år sedan när min stubin var kortare och allting mer svart eller vitt hade jag aldrig i livet skrivit något brev och bett om ursäkt utan bara tjurat över att någon hade fräckheten att skriva ett anonymt brev till mig- som ni vet är jag allergisk mot just den sortens ”approach”.