Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Varje år samma ångest och det är sååå skönt att ha detta avklarat nu!
Ridningen klarade jag som vanligt av redan i morse; planen var att rida på utebanan men den var faktiskt för blöt efter en massa regnande igår och i förrgår så det fick bli ridhuset i stället.
Jag jobbar numera mest med att försöka höja kvalitén på de rörelser som ingår i ”mina” program- Vicke får inte bli framtung eller kort i halsen, bytena ska vara luftiga, han får inte gå på dubbla spår i galoppökningarna och tja….en miljon saker till. Ungefär.
I morse bestämde jag och en stallkamrat oss för att skritta ut tillsammans.
Det duggregnade lite lätt när vi gav oss ut men efter ett tag tilltog vätan och efter en timme kände jag bara ”låt mig komma in i värmen nu, nu, nu”.
Mina ridbyxor var helt genomvåta och jag såg till att göra klart allt i stallet i rekordfart så jag kunde åka hem och äntligen slita av mig allt blött.
Som ni ser har det lämnats en ca 2 meter bred ”sträng” runt åkrarna åt oss så att vi kan ta oss vidare till skogen. Tur är det för annars hade vi fått lasta och köra dit vilket känns lite onödigt (eller så hade man fått skritta rätt länge på trafikerade vägar vilket inte heller känns så säkert eftersom det kör en del tung trafik där).
Min nya favorit i stallet; en pytte-chihuahua som får plats i min handflata.
Inte det minsta ”bjäbbig” heller som en del kan vara så den leker jag med så ofta jag kan.
Nu har jag precis kommit hem efter att ha fått ny färg på naglarna och möttes av de här vackra blommorna från min fina man.
Nu var det flera veckor sedan Olof red Vicke och jag slits ständigt mellan om jag ska rida mer själv eller låta honom rida- båda delarna behövs och ger effekt men jag har ju inte obegränsat med pengar tyvärr.
Idag behövde jag inte vela i alla fall; jag har varit drabbad av förkylningen (influensan?) från helvetet och även om jag är på bättringsvägen så har det mest satt sig i halsen = jag kan knappt prata!
”Vad skönt för dig att få rida i tystnad” väste jag när Olof satt upp- vanligtvis babblar jag konstant medan han rider eftersom jag har så få tillfällen att prata med en vettig hästmänniska IRL (jag är nästan alltid ensam i ”mitt” stall).
”Oj vad liten han blev” kommenterade mamman till en annan elev Olofs uppsittning och som hon påpekade så ser ju Vicke mycket mindre ut än när hans mycket kortare ägare sitter i sadeln.
Men liten eller stor…fan…ursäkta…vad fin han såg ut.
Halsen kommer fram mer och mer även på kandaret, traven ser bättre ut, alla spelande muskler…ja, jag är en partisk ägare men så tycker jag.
Jag bad Olof att rida lite skolor och ”glädjande” nog bekräftar han att de ÄR svåra så det är faktiskt inte bara en oskicklig ryttares ”fel” att det blir låga betyg på tävling.
Ska man förenkla och sammanfatta handlar det om att Vicke inte bär tillräckligt med vänster bak, inte tar stöd i vänster tygeln när den är yttertygel och behöver komma mer mellan denna tygel och höger skänkel. Lätt som en plätt…not!
Intressant att se att min teori kring en annan sak stämmer; precis som jag förutspådde för över 1 år sedan.
Då sa jag till Olof att det inte skulle förvåna mig om Vicke börjar använda piaffen för att komma undan arbete- jag har sett det hos andra hästar som har lätt för samling.
Och nu kommer det då och då. När det blir för jobbigt och man vill ha både samling och utföra whatever (säg en skola tex) så börjar Vicke piaffera- för det är ju så enkelt för honom jäkla typ 🙂 !
Ja, ja…inget som oroar mig alls utan mer ett konstaterande och så klart något man ska ha i åtanke och inte uppmuntra.
Idag gjorde jag något som jag nästan aldrig gör; dels för att tillfällena inte är så många men också för att jag är lat och bekväm; jag åkte och red på en klubbs ”öppna bana” inför helgens tävlingar.
För övrigt ett jättebra initiativ och lättförtjänta pengar för klubben och något som fler borde ta efter kanske?
Med facit i hand var det bra att jag åkte dit (tog 25 minuter att köra) för det var ju lite spänningar och gloende initialt och det slipper jag gärna.
Önskar att jag kunde säga att passet gick såååå bra men det kan jag inte 🙂 , känslan var helt ok men inte så som jag skulle önska på tävling- då måste allting ”snäppas upp” så vi får väl se om jag lyckas när det gäller.
Nu har jag gjort vad jag har kunnat så här långt i alla fall…
Konstaterade idag att en del går väldigt mycket snabbare i och med vårens ankomst.
Jag behöver inte lägga tid på att täcka varken Vicke eller Molly, slipper mina egna termobyxor och dubbla jackor- en mycket smidigare påklädning helt enkelt.
Idag var det så varmt att jag kunde rida i bara långärmad tröja på utebanan och vi jobbade vidare med vårt sedvanliga traggel.
Vicke tyckte han skulle visa sig på styva linan och göra ettor när jag ville göra byten i vart fjärde och jag fick göra om linjen ur MSV B:5 (3 byten i vart fjärde på diagonalen) hur många gånger som helst innan det inte blev 4,1,1,1,4 och liknande oönskade kombinationer som man tyvärr inte får några bonuspoäng på när man tävlar 🙂 .
Nu väntar jag på att min ”hundraportioners” chili-con-carne ska bli färdig, jag gör alltid en jättegryta och ”höftar” alla ingredienser men det brukar bli bra.
I morse var ursprungsplanen att åka till Olof och så blev det också- dock utan hans medverkan så att säga.
Han fick förhinder men jag valde att åka i alla fall; för att utnyttja hans speglar 🙂 .
Det tar ju bara ca 12 minuter att köra dit så egentligen är det ren lathet att jag inte har gjort det tidigare; samtidigt som jag gnäller över hur mycket jag saknar speglar…ja, ja….
Så idag passade jag på att både rida och titta och det såg helt ok ut!
För ovanlighetens skull hade jag idag sällskap när jag red ut på morgonen- det har aldrig hänt i detta stallet men nu har vi fått en ny inackordering som både är morgonpigg och vill ha sällskap 🙂 !
Eftersom det var så länge sedan jag red ut med någon hade jag hunnit glömma en egenhet Vicke har med sällskap- han vill gärna gå i baken på den andra hästen och helst inte ta täten.
När han är ensam går han fram överallt utan tvekan men med andra hästar kan man nästan få intrycket att han är lite försiktig för då är det ”i svansen”-position som gäller. Konstigt….
Turen var i alla fall skön och vädret fullständigt underbart- stallkamraten red i t-shirt och frusna jag vågade lämna termobyxorna i stallet.
När Vicke var utsläppt ägnade jag en stund åt att dels dammsuga min bil och dels smörja upp en del lädersaker som inte används och som vintern hade gått hårt åt med mögelangrepp som följd.
När jag ändå var igång körde jag och tvättade bilen och tömde den på diverse ”vinterattiraljer” som jag alltid har liggande i reserv (vantar, halsduk osv) och nu ska jag tvätta allt och lägga ner det i källaren.
Förhoppningsvis behövs inte varken termobyxor eller curlingkängor på ett tag….
I morse hade jag lilla Molly med mig till stallet och vi började ridningen med att skritta ut en kortare sträcka innan vi äntrade utebanan.
En intressant sak slog mig först efteråt- jag har nu ridit 2 pass på denna bana och Vicke har inte visat ett uns av sin spända sida någonstans.
Som jag har berättat flera gånger förut har han vissa platser där det är som förgjort att få honom att slappna av oavsett om jag har ridit där i flera år (!!!) och jag vet att en del tycker att sådant är ”trams” och ska ridas bort men jag är då inte människa till att lyckas.
Och ärligt talat tror jag inte att det är ”trams” för då hade det uppträtt mer frekvent och lite överallt men det gör det tack och lov inte.
Det handlar om ena kortsidan på ridhuset där han stod i 4 år och kan förklaras med att den består av uppstaplade storbalar med halm och diverse hindermaterial som flyttas så att det inte alltid ser likadant ut.
Om det är denna skillnad i utseende, att det kanske finns smådjur i halmen som Vicke hör men inte vi människor eller om det handlar om att alla sakerna ”stör” honom vet jag inte men jag vet att massor av hästar reagerar just där.
Samma med nuvarande ridhus- också en kortsida full av hindermaterial och dylikt och samma spändhet alltid, alltid. Tröttsamt.
Sedan gick det inte heller att rida på Olofs förra utebana om vattenspridaren stod där, avstängd eller ej- det har både Olof och jag erfarit. Eller…gick gjorde det väl om man ville sitta 2 meter ovanpå en häst som vägrade att gå…typ…
Så…för att komma till saken känns det väldigt bra att Vicke har utsett nuvarande utebana till ett ”safe place” trots att det rent OBJEKTIVT finns saker att glo på kring denna bana också 🙂 .
Jag överfölls för övrigt under början av ritten av ett riktigt ”moment”- en genuin glädjekänsla över hur underbart livet är.
Det tycker jag förvisso i princip alltid men just när det så där ”hugger tag” i en- det känner jag inte dagligen men gjorde det då.
Minns uteritterna med en stallkamrat för många, många år sedan- jag på Archie och hon på ponnyn Birk.
Det kunde vara just sådana ”moments” och jag brukade ropa till henne ”känn in känslan Lena”- det var känslan av 100 % lycka för mig 🙂 !
Om bloggen
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Senaste kommentarer