Efter hagintag vid 14.00 bestämde jag mig för att utnyttja den djupa snön till lite styrketräning- jag vet ju själv hur jobbigt det är att pulsa fram i det vita.

Det blev en 45 minuter lång tur i skritt- längre vågade jag inte rida eftersom det just är mycket mer ansträngande att behöva ta sådana jättekliv för att kunna förflytta sig.

Jag lyckades hitta några ställen där Archie kunde hämta andan lite och gå på plogad mark och det uppskattade han nog.

Det gnisslade väldigt under hans fötter när han gick- inte så konstigt eftersom det var ca minus 8 grader.

Men eftersom det var vindstilla (och han hade dubbla täcken på sig för första gången under en uteritt) så överlevde både han och jag kylan även om mina fötter klagade lite efteråt.

Scooterhuvan var dock en hit så den ska jag använda fler gånger.

Maräng? Nej…snö!

Min marängvandrare!

Skåne är vackert- säg inget annat!

Det slår sällan fel- när man har möjlighet att sova ut så vaknar man i stället i ottan- helt av sig själv!

Händer det er också?

Efter några fruktlösa om-somningsförsök steg jag upp och åkte till stallet för att i alla fall göra lite nytta- jag släppte ut alla hästarna från vårt stall i hagen.

När detta och övriga bestyr var avklarade körde jag till Skryllegården med Soya i syfte att ge henne (och mig själv också för all del) dagens motionsrunda.

Där vi bor är det så mycket snö överallt just nu att man i hundrastningssyfte har 2 alternativ:

1. Gå ganska kort sträcka (typ 10 minuter) på plogad väg

2. Gå avsevärt längre sträcka (i princip hur långt som helst) fast i knädjup snö.

Eftersom det idag var väldigt kallt när vi åkte till stallet (minus 14 grader) vill jag inte ha Soya pulsande i den djupa snön och valde just därför Skryllegårdens, om än slarvigt,plogade motionsspår.

Idag invigde jag scooter-huvan jag köpte i Ullared och den värmde gott även om ögonfransar och ögonbryn var helt vita av frost.

När vi började gå var det minus 13 och när vi körde därifrån 1½ timme senare hade temperaturen bara stigit med 2 grader.

Jag trodde att Soya kanske skulle vara lite ”kinkig” i kylan men med sin tjockaste täcke, massor av tass-salva på fossingarna och eftersom hon var lös och kunde springa så fort hon ville och behövde för att hålla sig varm så var det inga som helst problem.

Kom nu mammi…nu får det vara nog med naturfotografering….

….I´m off! Vi synes!

Åhhhh vad härligt med JULFIRANDE människor:)!!!!

Dessa gjorde att jag var mol allena i stallet redan 14.30 och det var jätteskönt att gå och dra benen efter sig i stället för att behöva skynda sig så som jag alltid gör om jag någon gång rider på eftermiddagen och vill slippa ”medryttare” i ridhuset.

Vanligtvis vet man aldrig när x antal ridande, longerande och ledande människor dyker upp och jag som är så invand på att alltid vara ensam föredrar faktiskt just detta.

Idag kunde jag lättat konstatera att den jätte-pinne som Archie verkade ha svalt igår och som gjorde honom precis så styv när jag började rida var spårlöst borta.

Kanske kom pinnen ut den naturliga vägen- gudarna ska veta att boxen såg ut som om enorma mängder av allt möjligt hade inmundigats när jag mockade i morse :).

Skämt å sido, Archie var mycket smidigare idag och vi fortsatte gårdagens arbete med skolor, skolor och därefter lite mer skolor innan vi avslutade med skolor- nä faktiskt inte utan galopp med några byten.

Archie har alltid haft svårt för skolorna och min nya strategi är att NÖTA in dessa utan att TJATA :).

Min tanke hur detta ska uppnås, dvs till slut få Archie att gå i öppna och sluta i sömnen utan att spy av leda dessförinnan, är att rida skolor stora delar av passen men att hela tiden variera dessa- rida dom i alla tre gångarterna och ständigt och snabbt växla mellan öppna, sluta och förvänd sluta så att Archie aldrig riktigt ska veta vad som ska komma härnäst.

Så klart ska jag även träna på annat också, som idag då jag tex fick till fina galoppfattningar från skritt, en bra ryggning och dito bakdelsvändningar.

Nu ligger jag så djupt nersjunken som det går i soffan. Har precis gått en kort runda med Mimmi som ligger och sover mellan mina ben (!) och jag njuter av att veta att dagens bestyr är avklarade.

Ute är det minus 8 grader, inne jobbar värmefläkten och jag har 2 egenutvalda julklappsböcker (arbetsgivarens julgåva) att grotta ner mig i om jag vill.

Idag känns det som att det är lördag i och med att alla är lediga men det återstår alltså ytterligare 2 härligt lediga dagar.

Dagen har hittills också förflutit som många lördagar, stallbesök med mockning och foderfix vid 8 och därefter ett besök på Skryllegården där Soya och jag sprang en mil.

Julafton och inte helt optimalt väglag till trots stod det en hel del bilar på parkeringen; antingen är det fler än jag som inte tar så allvarligt på julen eller så vill folk motionera bort lite kalorier inför dignande julbord?

Jag hade lovat att hjälpa till med hagintag idag och möttes av en Archie som stod med knäna upp till snö i en av gräshagarna.

Det ska bli intressant att känna hur han är att rida i eftermiddag, om styvheten igår berodde på att han inte var ute i hagen och om dagens snöpulsande har mjukat upp honom.

Nu puttrar en fläskfilé-gryta på spisen, när denna har förpassats till min mage är det dags för dagens tredje och förhoppningsvis sista stallbesök!

Även idag stämde väderleksprognosen alltför väl, snö och blåst mest hela dagen.

Jag lånade den semesterfirande makens bil för att köra till jobbet, den är både ny och utrustad med dubbdäck så jag bedömde mina chanser till framkomlighet som större med detta fordon än med min egen Volvo med året-runt-däck.

Att köra var faktiskt inga problem- nej idag har det bara varit smärre ”problem” (läs: sådant man får räkna med vintertid) i stallet.

Först upptäckte jag att vattnet i stallet hade frusit när jag kom dit i morse, det kom inget vatten från kranen och inte till vattenkopparna heller.

Hästarna fick vattnas för hand under dagen och tack och lov så kom vattnet igång senare.

När jag återvände efter jobbet fick jag höra att hästarna inte släppts ut under dagen och detta är nog första gången detta har hänt sedan jag flyttade dit, annars är man i detta stall inte så mjäkiga utan släppet ut i alla väder vilket jag personligen tycker är jättebra.

Då det så blev dags att rida inträffade nästa lite ovanliga incident; jag och min stallkamrat som skulle rida i ridhuset kom inte in i detta och ännu mer skrämmande: den tjej som ridit där med sin häst KOM INTE UT?!?!?!?

Snön hade alltså inom loppet av en timme (!!!) fykt ihop i en sådan massa precis utanför stallporten att denna omöjligt gick att rubba och om ni tittar på bilderna nedan så förstår ni varför.

Som tur är har vår stallägare rejäla ”resurser” annars vet jag inte hur vi skulle ha fått ut Karin och Alfresco- eller jo, Karin hade nog kunnat ta sig ut genom en liten dörr avsedd för MÄNNISKOR men vad vi skulle ha gjort med Alfresco- ja….det kan man ju fråga sig.

Han hade väl fått vandra runt i ridhuset medan x antal personer knäckte sina ryggar med skottning :)?

Hur som helst så slutade äventyret lyckligt, Karin och Alfresco befriades och jag och Archie kunde gå in i ridhuset obehindrat.

Väl där blev det en dressyrpass på en häst som från början var stel som en pinne- jag trodde faktiskt inte att den uteblivna hagvistelsen idag och kanske även vilodagen igår påverkade honom så pass.

Mycket skolor blev det och övergångar mellan galopp och skritt och när passet avslutades kändes det i alla fall bra.

Inne i ridhuset står Karin och väntar på att bli utsläppt :).

Stallägarens traktor gjorde ett bra jobb….

….med lite hjälp av vanligt gammalt hederligt skottningsarbete av Ellinor (som gärna ville rida i ridhuset- därav hennes raska tillskyndande :).

Sådär….äntligen kunde porten slås upp och stax därefter kom Karin och Alfresco ut i friheten :)!

Ja, i alla fall om man jämför med gårdagskvällen!

Förvisso var det – 22 tidigt i morse men när jag körde hem från stallet ikväll var det bara – 3.

Tänk om temperaturen kunde stiga med lika många grader till imorgon- då hade vi haft + 17 grader, dvs nästan sommarvärme :).

Jag funderade idag över varför vi är så många som är både halvchockade och mer eller mindre missnöjda med rådande väder trots att det ju faktiskt är VINTER, dvs helt naturligt med snö och kyla.

Min teori är att i alla fall vi skåningar blivit så vana vid milda vintrar utan att man vissa år knappt skymtat en snöflinga att vi nu tycker att det är nästan konstigt när snön, som vi tycker, ”ställer till det”.

Själv tycker jag lite synd om de yrkesgrupper som lär gå en del minus på vädret, exempelvis alla tränare vars elever uteblir från träningar eftersom de inte kan ta sig dit.

Förhoppningsvis är detta något man som instruktör, framför allt om man har detta som sin enda inkomstkälla, har budgeterat i förväg.

Archie hade en planerad vilodag idag och det kändes faktiskt bra med tanke på den låga temperaturen i morse.

Jag tycker inte att jag är lika ”klemig” med att täcka honom i tid och otid som många andra jag ser som skrittar med dubbla täcken inomhus, rider med ländtäcke när det är +15 grader ute osv men idag fick han faktiskt ha TRE täcken på sig.

Eftersom det inte är jag som sköter utsläppet vet jag aldrig i vilken hage han hamnar eller hur länge de går ute när det är så här kallt så jag valde det säkra före det osäkra. Att stå i en liten rasthage utan mat när det är så kallt kräver lite varmare outfit än vid gående i stor gräshage- jag får bara hoppas att Archie inte fick träningsvärk i ryggen av denna extra tyngd av tjocka täcken :)!

När jag vaknade i morse blev jag lite halv-chockad över hur mycket snö det hade kommit under natten.

Bilen var helt övertäckt av det vita och jag var ganska nervös då jag körde till stallet- kändes inte såååå lockande att fastna mitt på de oplogade vägarna klockan 04.30.
 
Väl framme vågade jag faktiskt inte köra in på gårdsplanen eftersom höga vallar omgav denna utan parkerade hos en granne och gick 100-talet meter till fots i stället- hellre det än att som sagt inte kunna köra vidare efter stallbesöket.
 
Idag blev det tömkörning i nästan en timme och denna inleddes med skänkelvikning i skritt och trav utmed långsidorna.
 
Därefter tog galopparbetet vid och jag lät Archie galoppera på i friskt tempo på stora volter för att sedan både minska tempo och voltens yta tills han nästan galopperade så att jag kunde röra vid honom med handen.
 
Galoppen ser väldigt fin ut nu, framför allt i höger varv men även vänstergaloppen, den svaga, har förbättrat sig. Tempot är också mycket bra- jag behöver inte jaga på utan Archie spänstar på för egen maskin.
 
Jag avslutade med lite samlad trav- vill inte kalla det passage men det är ditåt vi strävar fast det än så länge ser ganska lamt ut.

När jag körde tillbaka till stallet efter jobb och lite klädes-shopping var det dags för nästa vinter-chock: bilens temperaturmätare visade som kallast minus 23 (TJUGOTRE!!!!!) grader.

Jag kan inte minnas när det var så kallt här senast….jo, när jag gick på Socialhögskolan i Lund för snart 25 år sedan.

Då minns jag att jag hade hästtäcken (!) under huven på min gamla Peugeot medan den stod parkerad utanför skolan, allt för att den skulle starta när det var dags att köra hem igen!       

I morse valde jag att ha/ ta ”sovmorgon” till 05.20 så det blev ingen ridning förrän efter jobbet vilket jag lämnade lite tidigare för att just hinna motionera hästen.

När jag närmade mig stallet visade temperaturmätaren på bilen minus 9 grader så jag flög in i stallet, kastade på Archie sadel och kandar, släpade med mig läderridstövlarna upp till ridhuset, slet av mig termobyxorna väl där och sedan bar det iväg :).

Jag ville inte hinna bli nerkyld och samma procedur upprepades så fort mitt 45 minuter långa pass var avklarat- jag slängde mig av och slängde på jacka, byxor och termostövlar innan ni hade hunnit säga KYLA och den höll sig också mycket riktigt borta just pga dessa försiktighetsåtgärder.

Själva passet bestod av skolor i trav och galopp samt några byten som kändes riktigt bra och kandaret var det heller inga problem med tycker jag.

Väl i stallet överraskade Lina mig med hemmagjorda pepparkakor med glasyr (för vackra för att ätas kändes det som) och hemma väntade resterna av gårdagens björnbärspaj med vaniljsås.

Jag hittade ju ett riktigt björnbärs-Mecka i naturreservatet i Dalby i somras och plockade flera ton kändes det som och även om det då var lite segt med ihopsamlandet så var den goda måltiden idag värt det.

Jag har i många år hävdat att jag, om jag bara fick äta en enda rätt resten av mitt liv, hade valt äppelkaka med vaniljsås (går att äta morgon, middag och kväll) men bärpaj med samma sås kommer banne mig inte långt efter….

Morgonen inleddes med självpåtagen stalltjänst och när denna var avklarad så åkte jag med Soya till Skryllegården för att prova mina nyinköpta broddar i 10-kilometersspåret.

Som ni kunde läsa i föregående inlägg utföll halkskydden till stor belåtenhet och jag sprang om inte som en virvelvind så i alla fall tämligen obehindrat.

Innan vi körde hem igen försökte jag få Mimmi att agera fotomodell i sitt nya täcke men dels så är ljusförhållandena inte så bra och man ser inte täckets färger ordentligt (det är svart med mörkblå teddyfoder och dels så…..

….är doggy ofta en ganska ovillig ”posare”.

På eftermiddagen åkte jag tillbaka till stallet för att rida och jag ville passa på att utnyttja snön lite mer nu när den ändå ”bara ligger där” :).

Detta kortet råkad jag trycka av ofrivilligt när jag skulle stoppa ner telefonen i fickan men det blev ganska bra tycker jag 🙂

På väg till dressyrbanan!

Ett välkänt motiv- tog flera sådana här ”skuggbilder” av oss i somras.

Idag blev det alltså lite ”dressyr” utomhus även om jag mest red ”runt runt”. Tänkte att det var ansträngande nog i den halvdjupa snön så jag gjorde bara någon liten skänkelvikning även om jag hade lust till ”både det ena och det andra” :). Det var mysigt att ”gunga fram” men som sagt så tror jag att man får vara lite försiktig så här i början.

Morgonens körning till stallet var nog en av de värre- tror knappt att jag kört i så djup snö på vägarna dit innan och jag tänkte att det hade varit typiskt om jag fastnade någonstans.

Min älskade Volvo är tyvärr inte den bandvagn jag önsketänker den till utan har tvärtom visat sig ganska klen när det gäller att ta sig loss från snö- det fick jag erfara förra vintern och vill helst slippa uppleva fler gånger om det går.

När jag skulle gå ner med Bobbo och Archie till hagarna sa stallägarnas dotter något i stil med att ”du får nog plöja dig fram” och jag förstod inte alls vad hon menade eftersom början av vår vandring gick hur lätt som helst.

Men när vi kom så långt som till bilden ovan- då förstod jag plötsligt vad hon menade för på 2 ställen hade snön fykt ihop till jättehöga vallar som jag fick mer eller mindre klättra över.

Över vall nummer 2, den på bilden ovan ramlade jag faktiskt och det var ju tur att jag hade två fostrade djur i vardera handen för de väntade bara lugnt tills jag hade kravlat mig upp igen så att vi kunde fortsätta på vår väg till hagarna.

Denna bild försöker illustrera ”snö upp till knäna” i bokstavlig bemärkelse.

Arch och Ri säher ”hej då ” till mig när jag skulle bege mig till nästa punkt på agendan denna morgon- rastningen av mig själv och Soya.

Tanken var att jag skulle träffa Robban och whipparna på Järavallen direkt efter stallbesöket men efter att ha pulsat runt på stallplanen och nästan kört fast med bilen insåg jag att det skulle vara dumt att chansa på att inte fastna på parkeringen på Järavallen. Den är det ingen som plogar och sist vi var där var det rena skridskobanan och jag vågade som sagt inte riskera att inte komma därifrån.

Eftersom jag vet att det finns både personal och plogar på Järavallen körde jag dit i stället och började det som skulle visa sig vara en mycket lååååång vandring i 10-kilometersspåret.

Den här käcka julgranen har jag sett innan men då har jag sprungit förbi den och inte haft tid att fotografera.

Pippi passade på att inviga sitt nya täcke idag och det klär henne verkligen.

Notera det ena örat :)!

Som synes var det inte plogat på den slinga vi gick (däremot i 5-kilometersspåret som jag hoppas kunna springa imorgon) och ni kan tro att det var jobbigt att gå.

Hela promenaden (läs: tortyr-vandringen) tog nästan 2½ timme (!), delvis beroende på att vi gick fel efter 8 kilometer (många markeringar var helt översnöade) och hamnade i ett skidspår!

Gissa om den hord av skidåkare vi mötte var överlyckliga över att vi trampade ner deras spår!

Till mitt försvar fick jag ropa att jag hade gått vilse (helt sant) och till deras försvar får man säga att de säkert vill passa på att åka ostört så sällan som det går att åka skidor i Skåne (helt sant) .

Väl i bilen bestämde jag mig för att åka till Jula och kolla in de ”människo-broddar” (halkskydd kallas de visst) som någon tipsat om på bloggen igår.

Och jag blev inte besviken! Köpte 2 par för 49 kronor styck- separat inlägg om dessa kommer imorgon när jag har provat vad de går för :).

Köpte även ett underställ på Intersport och sedan bar det av hemåt för att lämpa av Soya.

Själv skulle jag rida ut med Archie och även om jag knappt kan minnas att jag ridit ut utan Soya de 2 senaste åren så ansåg jag att 2½ timmes snöpulsande fick räcka som motion för den lilla.

Min plan var att rida en del i just djup snö med Archie och jag ville inte utsätta Soya för mer träning för dagen.

Archie jobbade på bra i den djupa snön och det var väl det närmaste uppsutten passage jag har kommit på honom :). Décima hade faktiskt tämligen lätt för passage men det kan jag inte påstå att Archie har (tyvärr).

Efter vår uteritt i nästan vindstilla väder som gjorde att de – 5 graderna kändes som flera plusgrader åkte jag och hämtade kina-mat- inte till vår kines alltså 🙂 utan till maken och mig.

Lill-kinesen fick ett grisöra i stället och var lika nöjd med det!