Inte mycket att rapportera om- än utförs inga världssensationer i sadeln och det händer inget annat kul att rapportera om heller.

Minusgrader och snöfall ute men enligt vår dagstidning ska det snart bli plusgrader igen. Jag tror det när jag ser det….

Som ni kunde läsa redan i föregående inlägg har det varit riktigt kallt idag och jag har varit så tacksam för mina termostövlar och dito byxor- hade inte klarat vintern utan de sistnämnda och ska köpa ytterligare par i Ullared nästa vecka tänkte jag.

Soya blev rejält motionerad i Järavallen i morse- hon och Åsas dogs sprang så att snön yrde.

Själv försökte jag gå i den djupaste snön för flåsets skull- väldigt bra träning om man dessutom försöker att gå så fort man kan.

Archie behövde för sin del inte gå så fort han kunde- jag nöjde mig med att trava omkring ganska kravlöst i ridhuset och det gick bra.

Jag rider än så länge i termostövlar vilket känns ganska mycket klumpigare än läder-ditona och detta skulle jag aldrig göra om jag red mer ”på allvar” men till den ridning jag ägnar mig åt just nu duger det, om inte annat för att inte fötterna ska förfrysa.

Har sett ett par stövlar som jag ska önska mig av tomten (mer om dessa i separat inlägg längre fram) men tills dess får jag se ut som Michelinkvinnan personifierad.

I morse var det dags för den årliga händelse som jag hatar mest- bilbesiktningen.

Jag vet inte hur många gånger i ungdomens dagar (då jag inte hade råd med annat än ganska gamla bilar) jag körde gråtande från besiktningen vetandes att det nu väntade ”vatten och bröd” för att ha råd att laga bilen så att den inte skulle få körförbud.

De senaste åren har det gått bättre och jag älskar min nuvarande bil, en 10 år gammal V-70, men nervositeten kvarstår.

Det mesta kring bilar är ju så himla dyrt att laga- därav den årliga ångesten.

Denna gången gick det dock bra, bromsarna bak tog ojämnt och måste fixas till men det får jag överleva. Bilen har under de år jag haft den inte kostat några större summor i reparationer och lite får man väl ändå räkna med.

Efter jobbet var det dags att åka till stallet och väl där var jag väldigt glad att jag inte hade planerat att rida ut idag.

Medan det var helt vindstilla och behagligt igår var det som om is-spikar piskade mitt ansikte den korta vägen till ridhuset.

Jag travade alltså uppsuttet för första gången på vad som känns som en evighet och det kändes väldigt bra.

Passet blev ett ”runt-runt”-pass- mycket mer ville jag inte göra idag utan får stegra kraven allt eftersom.

Träffade också Lina i stallet och gratulerade till den lyckade uppkörningen och körkortet som togs idag.

Det enda konstiga med att Lina nu får köra bil är att jag inte kan begripa hur HON kan vara så pass gammal när JAG är typ 20 och det ändå skiljer mer än 20 år i ålder mellan oss. Den ekvationen får jag fundera lite på :)….

Partners in crime:)

Idag var det min tur att ha stalltjänst så det var bara att infinna sig i stallet strax innan 7, utfodra 7 djur, mocka till det egna djuret, fixa med lite allt möjligt och sedan släppa ut allihop i var sin hage klockan 8.

Jag och Soya begav oss därefter direkt till Skryllegården för att försöka springa en mil i snön och det gjorde vi också även om vissa av oss var något (läs. MYCKET) tröttare än andra vid målgång.

Idag blev det hämtmat- bakad potatis för undertecknad och pizza för maken och Soya smorde kråset rejält av resterna :).

På eftermiddagen var det dags att ta in alla djuren och därefter tog Soya och jag en lång skritt-tur på hennes häst, jag på densamma och Soya springandes bredvid.

Archie gick med myrsteg till att börja med; han är inte broddad än och lite ovan vid det knöliga och lite hala underlaget så han gjorde som han brukar vid sådana tillfällen; han tog det försiktigt och tog ut steget först när han kände sig säker.

Det blev ett omväxlande pass trots att vi som sagt bara skrittade, först följde lite ”dressyr” där jag checkade av att det gick lätt att böja igenom Archie åt båda hållen trots ponnyhacket, därpå följde lite öppna och sedan skritt på tygeln med i väldigt lång och låg form.

Efter detta kom vi till ett ställe där vi både kunde klättra i några pyttebackar och rida i lite djup-snö och det gjorde vi en liten stund.

Om det nu ska bli en lika lång snö-vinter som förra året (man har varnat för det har jag hört) kan man lika gärna börja träna på att rida i snö så fort tillfälle ges.

Träningen tror jag är mycket bra om den görs med måtta, försiktigt i början och framför allt någorlunda regelbundet så att hästens muskler hinna vänja sig.

Efter lite mer än en timme var vi hemma igen- inte det minsta frusna eftersom det var fullständigt vindstilla och mycket behagligt.

Vi mötte inte en själ mer än några killar som kom körande längst åkrarna och när den ene hoppade ur pick-upen och började titta efter något frågade jag efter vad på vilket han svarade ”spår efter räv”.

Jag har faktiskt aldrig sett någon räv i dessa trakter men killen påstod att de finns så då är det säkert så också.

Eftersom en snäll stallkamrat har lovat att fixa kvällsfodringen är jag klar med stalltjänsten för idag och kan ta det lugnt på den fronten de närmaste 6 veckorna.

Nu har jag och maken precis satt upp alla adventsljusstakar, ett av de få mysiga attribut med vinter och jul om ni frågar mig.

De lyser upp så fint och man kan ju inte få för mycket ljus vid den här tiden på året eller hur?

Idag dristade jag mig till att åka till Skryllegården, ett rekreationsområde med många elljusspår av varierande längd.

Eftersom vädret var lite ostadigt (risk för snö och någon minusgrad) hoppades jag att jag skulle vara mer eller mindre ensam så att jag skulle få vandra ostört med en lös Soya.

Och jag hade tur; både med vädret som höll sig på mattan medan jag var där och med att få gå mer eller mindre ensam.

Jag valde den längsta slingan, 10 kilometer, och gick denna i rask takt på plogade vägar.

Nästa gång kommer jag att springa samma sträcka tänker jag- nu när jag har bekantat
mig med hur den går.

På eftermiddagen åkte jag till stallet med 2 mål som båda uppfylldes, att skritta i ridhuset och att klippa mammuten Archie.

Den absolut enda fördelen med att Archies päls vuxit ut så mycket har varit att jag har kunnat strunta i länd/ridtäcke trots att jag bara skrittar men det uppväger inte på långa vägar nackdelarna (ser gräsligt ut, svårt att borsta ordentligt, svårt att avgöra ”hullstatus” osv).

Det var en fröjd att klippa med min stora klippmaskin som nu hade nyslipade skär och fungerade perfekt efter att jag fått hem den reservdel som gjorde att den bröt ihop vid senaste klippningen och jag fick stå och fibbla med den lilla Oster-maskinen.

Nu rasade håren i rask takt och det blev snyggt och prydligt utan att hästen blev flådd in på skinnet (en trist ”biverkning” av den lilla saxens skär).

Jag klippte hela huvudet inklusive öronen (sååå luddiga) och benen ända ner till hovarna.

Förhoppningsvis räcker det med denna tredje (!) helklippning, trots bra sax och underbart snäll häst är detta en syssla jag gärna slipper.

Long time no see- känns som en evighet sedan jag hade denna ”utsikt” framför mig 🙂

Idag var det äntligen dags att äntra sadeln och tillika Archie- även om det bara blev ett långt skrittpass i ridhuset i morse.

Det var trevligt att konstatera att Archie kändes lika mjuk och följsam som vanligt när jag tog tyglarna- inget stretande där inte.

Alla hästar har så klart sina brister och svagheter men just de som ständigt ”ifrågasätter” den korrekta formen och som ”stretar emot” bara man tar i tyglarna har jag väldigt svårt för och de är en inte alltför ovanlig syn bland hästägare som inte rider så bra/ inte prioriterar dressyr.

Det ser så tråkigt ut och är givetvis också svårt för ryttaren.

Efter jobbet blev det bara en snabb vända i stallet och sedan en 30-minuters mycket rask promenad i isande vindar och lite snöfall med Soya.

Vi ville både hem och nu sitter jag med blossande kinder- som en riktig julgumma :)!

Archie pustar ut med lite snö-snacks efter veterinärbesöket.

Eftersom jag visste att jag skulle till veterinären idag tittade jag på väderleksprognosen på nätet ungefär 50 gånger under gårdagen.

Kliniken ligger på Österlen, bara 6 mil från stallet men känt för att ofta drabbas hårdast när det blir snö i Skåne.

Idag hade jag tur- det började inte snöa ganska ymnigt förrän jag var 5 minuter hemifrån på väg FRÅN kliniken.

När jag körde hem från jobbet- lite senare än vanligt för att jobba in lite förlorad arbetstid- insåg jag hur smart jag är som kommer till jobbet tidigare än de flesta (vid 7) och därför också går lite tidigare (vid 15.30).

Rusningstrafiken bara en timme senare var hemsk och pga snön körde folk i ultrarapid. Jag hade blivit tokig om jag hade behövt sitta i dessa köer dagligen.

Eftersom Archie hade fått trava av sig på kliniken tyckte jag inte att han behövde mer motion för dagen så det blev bara en kort avborstning där jag kunde konstatera att jag kommer att klippa honom till helgen för den här långa pälsen är inget som jag vill befatta mig med längre tid än nödvändigt.

Archie hade svettats en del av Domosedanet (inför tandraspningen) och var helt ”intorkad” under täcket- URK (sa hon som inte har ryktat ordentligt sedan tonårstiden- inget jag prioriterar med andra ord :)).

På tal om tömkörningen på kliniken var det faktiskt kul att få visa Archie för veterinären annat än travandes i grimma mer eller mindre halt (det är ju då vi brukar besöka kliniken- inte när han är frisk).

Veterinären är ju stor Archie-fan sedan innan och då var det extra kul att få visa honom travandes flott och lätt som en ”riktig dressyrhäst” :).

Nu har jag precis kommit in efter en timmes rask promenad i snön med Pippi- snön lyser ju upp så pass att jag vågade gå med henne lös utan att riskera att hon försvinner. Inget ont som inte har något gott med sig med andra ord men annars får snön gärna försvinna fortare än kvickt för min del.

Blir ni någonsin trötta på er själv?
 
Jag ska ju villigt erkänna att jag kan bli det på mig själv då och då och igår var verkligen en sådan dag.
 
Ville inte skriva något om det på bloggen igårkväll då jag först ville vara säker på ”vissa saker” men nu när jag har facit i hand så är det ”bara” att konstatera att jag är en riktig idiot ibland.
 
För att ta det från början:
 
Som jag ju berättade häromdagen så tyckte jag då att Archie travade ”konstigt” på töm.
 
Han travade som en ”virvelvind” oinspänd men så fort jag spände in honom det minsta så spjärnade han emot i huvud/ hals och började småhoppa och trava mer uppåt än framåt.
 
Jag sa till stallkamrat Liv att jag hade trott att det var en ren olydnadsgrej om jag hade sett någon annan häst göra så men jag känner ju Archie efter att ha ägt honom i mer än 4 år- detta beteende är totalt främmande för honom.
 
Personligen anser jag att Archie är något av det mest lätt-tömkörda som går att finna i hästväg, han är otroligt stadig i formen och man kan med lätthet tömköra honom hållandes tömmarna i ena handen och utan att egentligen behöva ”ta” i honom- en riktig ”maskin” ha ha.
 
Så var det alltså inte när jag tömkörde häromdagen och varningsklockor ringde för fullt för min del.
 
När jag ringde veterinären i tisdags morse så sa jag något i stil med ”man skulle nästan kunna tro att han har ont i munnen eller något” och igår fick jag den eminenta idén att prova att tömköra med hacket på i stället.
 
Och se där- ”gamla tömkörnings-Archie” återkom direkt och travade hur fint som helst.
 
Bytte till tränset och hästen börjar småhoppa.
 
Bytte till ett annat träns (mitt ledträns utan nosgrimma och med ett ihåligt tjockt tränsbett)- åter fin trav.
 
Bytte tillbaka till ordinarie träns- småhopp!
 
Först när jag hade ”roat” mig med dessa huvudlagsbyten en lång stund tittade jag på det ordinarie tränset ORDENTLIGT och VAD SER JAG????
 
Idioten Birgitta har satt bettet BAK OCH FRAM?!?!?!?!
 
Detta är en form av tredelat ”specialbett” (Pessoa Magic System) som inte ska kunna knipa hästen i munnen RÄTT använt men nu satt det ju alltså inte rätt.
 
Otroligt slarvigt av mig att inte titta på en sådan enkel sak i stället för att kasta mig på telefonen och ringa veterinär men men…gjort är gjort…..
 
Jag valde faktiskt att åka till kliniken idag i alla fall- tiden var ändå bokad och jag ville bli försäkrad om att hästen nu verkligen ÄR ohalt.
 
Och efter tömkörning oinspänd, tömkörning inspänd och böjprov runt om så konstaterade veterinären just att det inte finns några reaktioner någonstans och det var så klart oerhört skönt.
 
Vi passade också på att titta igenom Archies mun där vi mycket riktigt kunde hitta ett litet sår och dessutom så slipades några hakar bort.
 
Nu får jag ju låta det vara osagt hur Archie hade känts att RIDA med det felvända bettet och frågan är när jag hade upptäckt att det var just felvänt (jag bytte nyligen till detta bett så jag minns inte ens om jag har hunnit använda det innan Archie blev halt)  men det är nog dumt att fundera vidare på detta utan bara konstatera att historien slutade lyckligt trots allt.     

Igår kväll började det snöa och det fortsatte under ganska många timmar idag.

Tack och lov har det varit ”mikroflingor” så det har inte samlats så mycket på marken, inne i varma och saltade Malmö är det mesta borta faktiskt men inte heller på landet dvs där stallet ligger och vi bor är det särskilt mycket snö.

Halt på vägarna är det hur som helst och det gäller att undvika tvära inbromsningar så man inte åker av vägen.

Själv hoppas jag att vi får barmark så fort som möjligt igen och avundas inte de delar av Sverige där det tydligen råder snökaos.

För Archies del blev det tömkörning för 5:e dagen i rad och när det lilla projektet var avklarat kom Liv och jag fick se några av hennes hästskulpturer live.

Jag har tidigare lovordat dessa alster på bloggen trots att jag bara sett bilder av dom och jag kan säga att jag inte blev besviken idag.
Sååå fina!

Vaknade strax innan 8- hade väl undermedvetet ställt in kroppen på den tiden eftersom ”min” veterinärs telefontid börjar då.

Om man är en god ”mellanrads-läsare” har man kanske förstått att jag inte är helt övertygad om att jag kommer att kunna börja rida om en vecka och det var detta jag ville diskutera med veterinären.

När jag tömkörde Archie igår passade jag på att låta honom trava lite och jag tyckte inte om det jag såg- oinspänd travar han på i fint tempo och ser fullständigt ohalt ut, inspänd (ej särskilt hårt) travar han mer uppåt än framåt och ser enkelt uttryckt ut inte ut som han brukar efter en viloperiod och under igångsättning.

Vi bestämde att jag ska komma med Archie till kliniken redan på torsdag- jag ser ingen anledning att dra ut på tiden utan vill så klart försöka få utrett vad detta konstiga tömkörningsspringande betyder.

Efter telefonsamtalet med kliniken tog jag med mig Soya och körde till det ställe vi var på förra torsdagen för att jogga.

Även om det regnade lite så tänkte jag att det var lika bra att ha löpningen avklarad om vädret kanske skulle bli ännu sämre och min tanke visade sig vara helt rätt.

Medan vi sprang hann det sluta regna ganska omgående men när vi väl var färdiga så regnade det ganska mycket och Soyas regntäcke var genomvått.

Idag sprang jag i 70 minuter utan avbrott och kände mig inte speciellt trött när jag var klar- det är verkligen roligt att märka hur snabbt man kan öka på sin ork / kondis.

Så om Archies ”tillstånd” får betraktas som ett minus så är i alla fall löpträningen ett plus även om jag tycker att det väldigt tråkigt egentligen och ”bara” gör det för att hålla mig själv och Soya i trim.

Efter lite matlagning begav jag mig senare på eftermiddagen till stallet med lilla Mimmi, jag valde att tömköra som jag tycker är långt roligare än att skritta uppsuttet.

När jag tänker efter så har jag alltid tyckt att det är roligt med tömkörningen, kanske för att mina hästar haft så lätt för det? Ännu en anledning till att jag vill kolla upp Archie- inte heller idag såg han så spänstig ut som han vanligtvis gör på töm och det oroar mig…..