Även i morse var det bara ett fåtal grader varmt (dvs svinkallt) på morgonen men fördelen med det är att det då brukar bli fint höstväder och det blev det också.

Solen strålade och då blev det genast ganska varmt mitt på dagen så när jag hade slutat jobbet åkte jag för att rida ut på min lille häst.

Idag flöt allting på bra och även om jag bara red ”rakt fram” övade jag en del på övergångar mellan skritt och trav med snabba och lätta reaktioner.

Jag red utan sporrar och hade förvisso spö med mig men utan att använda det en enda gång och det var inga som helst problem.

Gårdagens problem med att ljusen på mitt släp inte ville fungera avhjälptes också till 100% efter ett besök hos min kära bilmekaniker där jag alltid får utomordentlig service så nu har jag en sak mindre att fixa på min agenda.

Jag har glömt att nämna det men jag får förhoppningsvis min nya sadel i veckan och det ska verkligen bli kul.

Inte för att jag eller för den delen Archie har lidit precis som det är nu men den nya sadeln var ändå, i alla fall vid utprovningen, snäppet bättre och det räcker för mig.

Usch vilken trist tävlingsdag det har varit idag!

När jag steg upp halv fem (suck….) var det frost på bilrutan och temperaturmätaren visade höstens bottennotering, bara EN plusgrad!

Dimman låg dessutom så tät så tät- det gick knappt att se några meter framför sig på vissa sträckor.

Tänk om det hade varit sådant väder på LC:n igår!!!!

Domarna hade ju inte kunnat bedöma ett enda lopp och hundarna hade för den delen inte sett trasan.

När jag kopplade släpet insåg jag att en lampa som pajade på bilen igår gjorde att det inte gick fram någon el till släpet över huvudtaget- alla lampor vägrade lysa!

Det kändes ju verkligen säkert att köra med ett nersläckt (men tack och lov vitt) släp i dimman men vi lyckades komma fram helskinnade och körde bara fel sista biten eftersom arrangören inte hade skyltat ordentligt till själva parkeringen.

Väl på plats kändes allting hur bra som helst tills jag red in på banan där jag skulle rida LA:4.

Som på en given signal efter inledningshalten DOG Archie fullständigt och jag var faktiskt på väg att lämna banan flera gånger i frustration.

Inte ens mina till slut BANKANDE skänklar gjorde någon skillnad och det var precis som domaren skrev i protokollet ”väl kämpat på en fin häst som för dagen inte ville gå fram” eller något sådant.

Om jag kunde skylla på NÅGOT, vad som helst, men när jag red bort till framridningsridhuset efter ritten och för att rida lite mer satt jag plötsligt på en häst som FLÖG fram och jag fullständigt NJÖT av hur otroligt fantastiskt och underbart han gick.

Således har Archie nu lärt sig samma sak som tusentals hästar före honom- inne på banan går det att maska utan att man som ryttare har så mycket att sätta emot!

Om jag inte lyckas vända/ ändra detta är det så klart fruktansvärt och jag är dessutom så luttrad att jag inte är alls övertygad om att det går.

Dels har tendenserna funnits där redan innan och dels är detta som sagt inget världsunikt problem.

Tyvärr kommer det också i förlängningen att innebära att våra vägar måste skiljas åt och det känns ännu bittrare när jag nu fler och fler gånger även fått känna på vilken potetial Archie faktiskt har.

Jag har ju från dag 1 köpt Archie som en ren tävlingshäst och för mig räcker det absolut inte med en häst som fungerar på träning, hur underbart den än skulle gå där.

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg- jag annonserar inte ut hästen imorgon 🙂 utan börjar med att anmäla honom till en träningstävling i dressyr nästa vecka där jag ska se om det är lika illa och om jag kan göra något inne på banan för att vända det.

Jag är en fighter och vill verkligen uttömma alla möjligheter men tyvärr har jag andras erfarenheter av samma problem som en mycket dålig statistik att slåss emot!

Idag skulle Soya delta i årets sista LC-tävling och eftersom incheckningen skulle vara avklarad innan klockan åtta och jag hade över en timmes bilfärd till tävlingsplatsen (Skottorp vid Laholm) så blev det uppstigning i ottan för att hinna mocka och fodra innan.

Eftersom jag inte kände för att stiga upp typ halv fyra för att hinna rida också fick detta anstå och det stressade mig en del.

Väl på den vackra tävlingsplatsen kunde jag konstatera att det var tur att jag hade en extra jacka i bilen- den värmde skönt i den morgontidiga kylan.

Tyvärr (och inte helt ovanligt) var det strul med LC-utrustningen vilket gjorde att första omgångens lopp drog ut otroligt på tiden.

När inte ens resultaten efter denna omgång var redovisade (pga datastrul) strax efter klockan två och man inte heller kunde veta när den andra omgången skulle komma igång valde jag att köra hem och strunta i resten av tävlingen.

Jag jagar ju inga cert eller dylikt utan deltar för att det är kul men efter så många timmar hann jag tröttna och kände dessutom att jag var tvungen att åka hem och rida eftersom jag ska tävla (också i ottan) imorgon.

Så tyvärr har jag ingen aning om hur det gick för Soya i det första loppet, man kunde bara se en liten bit av början och slutet på banan så hur hon sprang resten vet jag som sagt inte alls.

Hon tyckte dock det var lika kul som alltid och jag tyckte det var kul att återse en del gamla whippetbekanta.

Eftersom jag bröt tävlingen hann jag rida innan det blev mörkt och det blev ett ganska kravlöst uteridningspass i strålande solsken.

Archie kändes mjuk och fin och det är bara att hoppas att detta håller i sig till imorgon bitti.

Efter ett mycket trevligt pass hos Ebba idag måste jag uttrycka min tacksamhet över att Archie valde att ta med sig Dressyrkungen dit och dela passet med honom.

Dressyrkungen har varit hos Ebba vid enstaka tillfällen men dels var det länge sedan sist och dels brukar han inte vilja stanna så länge per gång.

Idag tränade vi förutom de sedvanliga rörelserna även en hel del på bakdelsvändningar och jag fick vända runt Ebba som petade på Archie lite med ett spö från marken.

Detta fick en strålande effekt på reaktionsförmågan och jag har nog aldrig känt Archie vända så aktivt förut och ändå utan stress.

Detta var i slutet av passet och när Ebba därefter bad mig avsluta med lite galopp så var framför allt den vänstra galoppen, som kan vara hemsk när Archie sätter den sidan till, otroligt fin.

Så det mjukade nog upp benen att göra de där bakdelsvändningarna :)!

Väcktes 04.15, inte av den sedvanliga ”truddelutten” från telefonen utan av ett väldigt skrapande ljud vilket fick mig att inse samma sak som varje år vid denna tid:
 
”De är tillbaka”!
 
De är MÖSSEN som i början av oktober söker sig in i vårt hus från åkrarna som omger oss så nu är det bara till att ladda fällorna- igen!
 
Har efter att ha riskerat att smälla sönder mina fingrar med de traditionella musfällorna i trä (brukar säljas i 2-pack för typ en tia) investerat i mer lätt-betade plastfällor som man kan återanvända gång efter annan.
 
Vid ett tillfälle kan man verkligen säga att vi hade omarbetat uttrycket ”två flugor i samma smäll” för då satt de just 2- om inte flugor så möss i en och samma fälla!
 
Att maken inte vaknade av morgonens oväsen må vara honom förlåtet men Soya var en större besvikelse!
 
Det är bara att inse att hennes hörsel är selektiv- dels hör hon det hon vill höra och dels vill hon inte höra något ALLS om hon anser att sömnkvoten inte är uppfylld.
 
Efter att ha burit ner den högst motvilliga sömndyrkaren från ovanvåningen begav vi oss till hennes häst som jag tänkte tömköra (Soya tittar som mest på men sover oftast då också- dvs då hästen springer ibland centimetrar ifrån henne).
 
Väl i ridhuset kunde jag konstatera att vårt underlag har fått en hel del nytt spån som påfyllning sedan gårdagen och även om det inte var något fel på det som det var innan så är det nog inte fel att fylla på innan underlaget blir allt för stumt.
 
Archie såg ut att ha lite problem med fästet i galoppen men det rättar säkert till sig när underlaget har satt sig lite mer.

Redan på väg till jobbet började gratulationerna att hagla via Facebook, jag fyller både år, har namnsdag och bröllopsdag idag och även om jag inte precis vill fira (snarare sörja….) att jag blir äldre har det varit otroligt trevligt att bli uppmärksammad av så många vänner och bekanta. Tack alla!

Även mina underbara arbetskamrater firade mig och vi gick traditionsenligt och åt buffé på en av mina favorit-lunchrestauranger.

Efter jobbet åkte jag en snabb runda inom stallet för att släppa ut Ri och Arch och sedan fick Soya sin motion innan dagens alla måsten kunde anses avklarade!
 

När jag steg upp i morse var min första tanke faktiskt ungefär ”usch” eller ”blä” för jag kände mig ganska trött och inte alls pigg på att rida och ägna mig åt de trettioelva sedvanliga förberedelserna innan jag kunde sätta mig i sadeln (fodra, mocka, strö, sopa, sätta på mig stövlar, borsta, tränsa, sadla osv osv).

Min andra tanke var ”SKÄMS!!!! Birgitta” och det gjorde jag.

För givetvis är jag tacksam över att jag faktiskt har en ridbar häst att stiga upp till och de gånger när Archie har varit halt hade jag gett vad som helst för att få stiga upp i ottan och rida.

Väl i sadeln kanske Archie kände att han ville belöna min karaktär för efter en halvtimmes ridning som gick helt ok med bland annat 6 (SEX!!!) rena byten i rad (åt det lätta hållet men i alla fall….) så bytte han från ingenstans plats med sitt alter-ego (jodå…det är inte bara jag som har sådana) DRESSYRKUNGEN!

Och Dressyrkungen var härlig att rida på må ni tro!

Han hade en bättre bjudning än Archie och dansade fram så härligt! Själv satt jag bara och njöt- både över hur lätt och bra allting kändes och hur stilla mina skänklar hängde utmed Dressyrkungens sidor.

Ja, det är bara att tacka för denna visit- kanske kunde jag få kungen att flytta in till Grevie för gott och så kunde ju Archie bo hos honom i stället- var han nu håller hus (visste jag DET skulle jag tvångshämta honom!!!!)

Idag använde jag en av mina komptimmar och begav mig till stallet lite tidigare.

Tog med mig Soya så att hon skulle kunna rida, om inte på sin häst så med honom i alla fall :).

Ännu en dag med otroligt hårda vindar gjorde att vi verkligen blev genomfläktade under vår mer än 1 timme långa tur och Soya var nog mycket glad över sitt täcke.

Archie skötte sig som vanligt utmärkt och visade än en gång hur klok han är.

Förra gången vi red ut red vi förbi en trädgård där någon har satt upp en metall-propeller av något slag på gräsmattan, troligen i syfte att skrämma bort fåglar. Denna propeller snurrade för fullt i vinden och jag trodde att Archies hjärta skulle stanna när han såg den i söndags.

Efter lite övertalning och då han märkte att Soya var helt oberörd passerade även Archie detta hemska föremål allt medan jag svor eder över all ”skit” folk har i sina trädgårdar även i en hästtät by där man borde kunna lista ut att sådant kommer att skrämma livet ur flera stackare.

Idag red vi förbi samma trädgård och Archie traskade helt obekymrat förbi- nu visste han ju att propellern inte skulle anfalla honom utan bara snurra för allt vad den var värd!

Tjooo vad det blåser! Inte helt lätt att ta några kort i det här vädret.
Nu gick det bättre :)!
Archie letar och äter löv i sin ”eftermiddagshage”.
Vår tidigare dåliga (läs: för djupa) gruspaddock ska få nytt underlag och arbetet har här påbörjats.

Just eftersom underlaget inte har varit bra har jag aldrig nyttjat denna paddock men blir den mer ridbar efter byte av materialet som den innehåller så kommer jag absolut att rida även där och inte bara använda ridhuset.
Drottningen av Grevies tron håller sakta men säkert på att byggas upp dag för dag. Här har fröken hittat resterna av Rockys hov (vilket inte är så makabert som det låter- jag menar det som hovslagaren tagit bort vid skoningen) som hon förtjust mumsar på.

Idag var vi hos Ebba som planenligt red Archie.

Det blev mycket arbete i skritt vilket inspirerade mig till ett eget inlägg om denna gångart- publiceras om några dagar.

Archie fick även träna på sin reaktionsförmåga då Ebba snabbt som en virvelvind krävde galopp, halt, ryggning och skritt om vartannat och i en ”salig röra”.

Jag var glad att jag hann klippa Archie igår, idag var det ca + 15 grader och min pålle var rejält svettig trots den avskalade hårremmen.

Ringde förresten och beställde en ny reservdel till min klippmaskin idag och om det utfaller så som jag tror kommer det ett separat inlägg om den eminenta serviceinrättning som jag anlitat.

Efter en sovmorgon till 7 åkte jag till stallet för att mocka, fixa med foder och hjälpa till med hagutsläpp.

Hemma blev det både vila och lite ”arbete”- jag lagade en jättegryta som både räckte till dagens middag åt maken och mig och till flera luncher på jobbet.

På eftermiddagen hade jag lovat att hjälpa till med hagintag och efter detta gav Soya, Arch och jag oss ut på en tur i det extremt blåsiga vädret.

Det blev mest skritt och bara lite trav och galopp i en timme och sedan fick Soya sova i bilen medan jag tog itu med helgens stora projekt: klippningen av Archie.

När jag hade klippt en tredjedel av min snälla häst gick en förslitningsdel till klippmaskinen itu och jag blev bara såååå matt!

Jag tillät mig dock inte en sekunds vrede över denna oplanerade ”sinkare” utan FLÖG in i min bil, körde i ”hundranittio” hem medan jag funderade över var min gamla klippmaskin som jag inte använt på en evighet kunde tänkas ligga.

Otroligt nog fann jag maskinen nästan direkt och bara en stund efter det stod jag åter i stallet ”i full gång”.

Låt mig säga så här: det finns skäl till att denna sax legat orörd i många år, den köptes när jag var fattig och inte hade råd med något effektivare.

Idag skulle jag inte klippa någon annans häst för tusen kronor med denna klippmaskin, det tar om inte ”hundra år” så i alla fall minst dubbelt så lång tid att klippa med den än med min vanliga sax.

Givetvis fick jag klippa om hela hästen för att slippa ränder efter de olika skären och endast tack vare att Archie stod som ett ljus lyckades jag bli färdig efter 2 1/2 timme.

Nu är min häst renrakad och len som en baby-rumpa och efteråt känns det alltid lite ”nåja…. det var ju inte sååå farligt” (fast när man är halvvägs i klippningen är i alla fall jag spyfärdig).

Rubrikens ”tur eller otur” syftar på om det MEST var att betrakta som otur att saxen pajade eller om det var en enorm tur att jag bor så nära stallet och faktiskt hade en ersättningsmaskin som gick att använda.

Jag väljer faktiskt det sistnämnda.

När jag sedan körde hem dödstrött gjorde jag, vad jag hoppas, en god gärning.

På den mörka landsvägen utmed stallet (det är en 70-väg och belysning saknas på delar av vägen) mötte jag en helt svartklädd tonåring som var ute och joggade med musik i öronen.

Jag kände mig tvungen att stanna bilen jämsides med killen och informera honom om att han löpte en enorm risk att bli påkörd- han syntes i princip inte!

Killen lovade att skaffa reflexväst och det hoppas jag verkligen att han gör!

Morgonens ridpass avlöpte väl- jag tränade på galoppombyten ganska länge och fick till de flesta fullt godkänt tycker jag.

Hemma var min föresats att bara ta det lugnt och en tupplur på mer än 2 timmar passade därför bra.

Men, man kan ju inte helt lämna allt som man inte hinner med/ prioriterar på vardagarna åt sitt öde så det blev en del städning, lövkrattning och gräsklippning- årets sista hoppas jag.

Efter denna ansträngning tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av lite mer shopping (handlade en hel del kläder igår) varför jag begav mig till shoppingcentret Nova i Lund.

Det sägs att man inte ska tro på allt man läser i tidningarna men jag borde verkligen ha tagit en artikel jag läste i Sydsvenskan för ett tag sedan på fullaste allvar.

Det stod nämligen om fullständigt kaosartade situationer i samband med parkering, in och utfart till Nova och hade jag tagit varningen på allvar hade jag inte behövt stå med motorn på tomgång i 40 minuter innan jag milimeter för milimeter och tack vare ”vassa armbågar” ska erkännas äntligen lyckades komma ut från parkeringen.

Min enda tröst var att jag fick köpt det jag ville: ett par bekväma kängor som jag kan ha i jobbet.

Högklackat i all ära men de dagar jag har många hembesök att avverka och ska gå mycket är det värdelöst.

När jag väl hade krånglat mig ut från Nova åkte jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri, prata lite strunt med Liv och rasta snabbspringaren.

Nu tycker jag att jag har gjort vad jag ska för idag, min bok ”Vyssan lull” av Carin Gerhardsen kallar!