Sådär- då var arbetsveckan till ända och det gick lika fort som vanligt.

Med Archie blev det ett ”sådär” pass i lånesadeln i morse, inte pga själva sadeln utan för att Archie nu vid ett par tillfällen börjat bita sig fast i den ena tygeln vilket dels är ovanligt och dels i dagsläget svårt att arbeta bort.

Det kan vara en tillfällighet eller bero på att jag bytt träns (denna nosgrimman ser inte riktigt ut som den jag haft i flera år) eller att Archie fått något ”problem ” pga min, som det visade sig, trasiga sadel eller…..I don’t know.

Får se om det ger sig och har beställt tid hos massör i nästa vecka för säkerhets skull.

Vad gäller lånesadeln upplevde jag inte den av många omvittnade euforiska känslan av att ha hittat hem och fått en ny häst.

Troligen beror det på att min egen sadel passar så pass bra som den gör och dessutom har Archie inte ens på töm/ i lina varit någon supergångartshäst så det skulle ju vara konstigt om just ett sadelbyte skulle framkalla ett aldrig tidigare skådat rörelsemönster :)!

När jag hade gått och lagt mig igår kväll låg jag och klappade på Soya då jag plötsligt kände att hon har fått som en knöl på undersidan och mitt på svansen.

Förhårdnaden är lite större än en ärta och oöm men jag fick genast panik och ställde frågan på ett vinthundsforum om vad andra trodde att det kunde vara. (Fick svar nästa dag att det nog är ofarligt och att hon troligen slagit svansen- vi får se hur det utvecklar sig och jag ska be några whippetägare titta på henne på söndag och så ska vi jämföra svansar).

Sov sedan jättedåligt de få timmar jag ens lyckades sova så jag var inte på topp när jag steg upp.

Archie blev tömkörd i ottan, vågade inte rida i knarr-sadeln efter att en bloggläsare varnat mig igår.

Fick under dagen tag på den sadelmakare Amerigo rekommenderar och fick löfte om att komma och visa sadeln under dagen vilket jag också gjorde.

Det som hänt därefter har redan gett stoff för flera blogginlägg men jag tror att jag i dagsläget nöjer mig med att ge er en kort, friserad version och den lyder som följer:

Sadeln ska lagas av sadelmakaren och jag får förhoppningsvis tillbaka den om ca 3 veckor.

Precis som den tipsande bloggläsaren trodde var det några nitar som hade gått sönder men koppjärnet var helt i alla fall.

Jag har fått låna en Amerigo-sadel av en annan modell än min (Vega, jag har en Classic) i några dagar, sedan får vi se.

Precis som jag skrev i föregående inlägg finns ju ”allt” en hästmänniska i Skåne behöver mitt framför näsan så en Amerigo-medarbetare bor ”givetvis” också i Staffanstorp som jag- därav det smidiga lånet.

Det finns mycket mer i denna story men det vill jag inte gå in på just nu utan jag vill avvakta vissa ”saker” innan jag tar ställning till hur jag ska agera.

Planen idag var att åka och träna för Ebba men jag fick under dagen veta att både dagens och fredagens lektioner är inställda.

I stället blev det ett dressyrpass på egen hand och det var väl inget att skriva hem om precis.

Jag blev oerhört irriterad och distraherad av att min sadel plötsligt börjat KNARRA?!?!

Why, oh why?

Någon som har en teori?

Efter passet smorde jag sadeln rejält men om knarradet fortsätter trots det vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Börja rida med öronproppar kanske?

Det är inte ofta det händer (tack och lov) men i morse hade jag verkligen en riktig morgon från helvetet.

Allting tog hundra gånger så lång tid som vanligt, saker gick fel, trasslade in sig osv.

Redan innan jag satt i sadeln borde jag ha kunnat lista ut att det hade varit bättre att skjuta upp passet men är man en manisk planerare så går det givetvis inte att rucka på det som bestämts.

Så det blev inget bra pass alls, det mesta kändes om inte dåligt så i alla fall på sin höjd halvbra.

Medan jag red började det dessutom ösregna och jag fick gå med min superkänsliga sadel mellan ridhuset och stallet för jag hade givetvis inget sadelskydd eller något annat som jag kunde täcka sadeln med.

Nej usch….det kändes som ett under att jag hann till jobbet i tid, genomstressad och dyngsur av att gå i regnet mellan bilen och huset där jag jobbar (hade glömt jackan hemma som lök på laxen).

Sedan fortsatte det att hällregna i princip hela arbetsdagen (gissa vem som blev upprepat våt under sina hembesök) och det var först då det nästan var dags att köra till stallet som det blev uppehåll.

Väl hos Archie släppte jag honom, Rocky och Alfresco i var sin hage och efter lite mockning och matpyssel pustar jag nu ut i soffan.

Förhoppningsvis blir det inte mer regn innan någon av de andra hästägarna tar in djuren, annars har de regntäcken alla 3 och kommer nog att överleva.

Ja, det är väl inte svårt att gissa vem som fick jobba- moi, och vem som fick en vilodag- Arch :)!

Efter 4 veckors ledighet var det ändå nästan som om man knappt hade varit borta från jobbet och eftersom kollegorna gjort ett gott jobb med att hålla ställningarna så känner jag mig inte helt slut så här efter den första arbetsdagen.

Archie har som sagt fått vila- det gör han inte så ofta så det stör men någon gång mår säkert han också bra av en liten andhämtningspaus.

Tycker annars att jag rider ganska ”hårt”, i alla fall om jag jämför med andra hästägare. Mina pass är ofta både längre och intensivare än många andras, den slutsatsen drar jag utifrån det jag sett och det folk själva berättar.

Denna söndag var det min tur att ha stalltjänst, ett som tidigare nämnts inte speciellt betungande ”arbete” eftersom det bara står 5 hästar (av totalt 7) i stallet.

Stalltjänst innebär hos oss att man fodrar hästarna runt 07.00, släpper ut dom när de har ätit (efter ca en timme), tar in dom vid 14.30 och ger dom mat samt fodrar en sista gång 19.00.

För mig som bor nära är det lätt som en plätt, det är väl snarare om man bor långt ifrån och/ eller har andra saker inbokade under dagen som det kan vara lite besvärligt.

Men eftersom man bara har jour var 7:e vecka och tämligen enkelt kan få någon att ta i alla fall någon av passen åt en så tycker jag att vi kommer lindrigt undan i jämförelse med en del stall där man har hur många ”engagemang” som helst i veckan med både fodringar och intag/ utsläpp kors och tvärs.

Det verkar också vara en lättköpt grogrund för diverse konfliker (många stalltjänst-pass)- alltid är det någon som missar, kommer försent eller vad som helst och som sedan råkar i blåsväder.

Hur som helst…utöver min stalltjänst har jag inte gjort många knop idag.

Påbörjade Marie Jungstedts ”Den farliga leken”, annars har jag faktiskt inte läst en bok under semestern.

Sent på eftermiddagen red jag ut med mina djur och Sofie på Bobbo, hon ville ha pålitligt sällskap och det trodde jag mig kunna utlova.

Ingen har hitills haft något negativt att säga om varken Soya eller Arch vid uteridning och inte heller Sofie hade något att klaga på utan ville tvärtom gärna ta en repris vid tillfälle :).

Idag var det dags för den årliga stalltvätten och för mig att delta i den för första gången.

Jag hann rida ett bra dressyrpass på Archie i ridhuset dessförinnan och övade då på det som jag hade tränat på hos Ebba igår. Gjorde dessutom några byten åt vardera hållet och de flesta blev helt ok tycker jag.

Klockan 08.30 skulle vi börja städa stallet och jag skrattade lite när jag läste 2 av de andra stalltjejernas bloggar igår- de förfasade sig över att de skulle behöva stiga upp såååå tidigt (den en skulle minsann gå upp klockan 08.00).

Ja, ja…tid är ett relativt begrepp- jag minns inte när jag ens sov till klockan 8 sist :).

Här ser ni stallägaren i full action med högtryckssprutan. Vi andra skurade vägar och tak med borstar och varmvatten utblandat med rengöringsmedel.

En hel del vatten blev det att sopa undan också- här Mys mamma Renée med kvasten i högsta hugg.

Etersom vi var så många (ca 10 stycken) gick arbetet snabbt och lätt och vi var klara på bara några timmar.

Stallet blev jättefint och själva belönade vi oss med….

….en god fika som stallägarna bjöd på.

Hästarna får gå ute lite längre idag så att stallet torkar upp och jag har precis varit och serverat dom lunch i deras hagar.

De verkade helt obekymrade över det annorlunda serveringsstället och det faktum att det regnade- mat brukar ju få hästar att glömma det mesta.

Själv ska jag också ägna mig åt mat, dvs matlagning inför besök av min goda vän Ann som kommer från Stockholm (AnnH här på bloggen :)).

Jag kan inte påstå att jag någonsin betraktat fredagen den 13:e som en otursdag och efter dagens olika händelser tror jag att ni kan instämma i att jag har goda grunder för min åsikt :).

Efter sedvanliga stallbestyr och lite matinköp inför helgen bestämde jag mig för att åka till en ridsportaffär i Flädie för att titta efter ett nytt träns åt Archie.

Det han har (ett brunt Henri de Rivel) har han haft i flera år och dels börjar det se slitet ut och dels fastnade Archie i något i stallet igår (hann faktiskt inte se vad för det gick så snabbt) och förstörde nackstycket lite grann.

Hade man velat hade man ändå kunnat använda tränset men som sagt; jag kände för lite förnyelse.

Men antingen är jag väldigt ute eller väldigt inne för det finns knappt några snygga bruna träns att uppbringa.

Är det så inne med brunt att alla träns är slutsålda eller är det så ute att de helt enkelt knappt tillverkas. Ja inte vet jag…

Besökte redan igår två ridsportsbutiker i Malmö, ”My one” och hästavdelningen på Eko (jag bojkottar ju numera Hööks) men ingen av dom hade något snyggt.

Jo, Eko hade ett i princip likadant träns som jag redan har (och det är också köpt på Eko en gång i tiden) men detta var i storlek COB och fler kunde inte beställas. Synd för tränset var både snyggt och prisvärt (under 600:–) men men….

I Flädie idag hittade jag faktiskt ett helt Ok Knights-träns för 1359:– (då ingick precis sådana tyglar som jag vill ha- släta lädertyglar med dito ”ploppar”).

Visst; jag hade egentligen velat ha en ännu bredare nosgrimma eftersom jag tycker att det är så snyggt men detta tränset var som sagt helt Ok och jag orkar dessutom varken lägga mer tid eller engagemang på att leta vidare.

Så med tränset får man väl ändå säga att jag hade tur på ”otursdagen” eller hur :)?

När jag sedan åkte till Ebba för att träna kan jag inte heller påstå att jag drabbades av någon otur- tvärtom eftersom Archie gick ovanligt bra.

Vi började passet med att rida trav-galopp och skritt-galopp-övergångar, gick därefter vidare till skänkelvikning i galopp utmed spåret och sedan öppna i galopp utmed spåret. Sedan blev det diagonalslutor i galopp, skänkelvikning i trav utmed spåret och på diagonalerna, öppna och sluta i trav utmed långsidorna och avslutningsvis ett fåtal travökningar.

Jag diskuterade med Ebba hur vi ska lägga upp träningen framöver- jag vill fortsätta att träna 2 gånger i veckan och undrade vilket hon trodde var bäst/ gav mest: om jag själv red båda passen eller om vi delar på dom.

Vi bestämde att vi för det mesta ska dela på dom men att jag någon gång kanske rider båda passen själv.

Jag tycker själv att jag har nytta av Ebbas ridning och rider på den (hennes ridning) dagen därpå.

Även när vi kommer att introducera lite mer avancerade saker för Archie tror jag det är bra om det blir Ebba som ”sätter dom”- så blir det rätt från början :).

Efter detta pass var vi inte fullt lika slut och svettiga som de senaste gångerna, nu var vi ”bara” genomsvettiga och lite darrbenta (i alla fall jag).

När jag kom tillbaka till stallet och stod och pratade med en av de andra hästägarna säger hon plötsligt: ”du har tappat ett örhänge” och DÅ inser jag att det är fredagen den 13:e- värsta otursdagen!!!

För mina örhängen är dels relativt dyra (guld och diamanter) och framför allt näst intill omöjliga att både sätta på och ta av.

Medan jag plockade in mina saker från släpet gick jag och tänkte att jag kunde skicka ett sms till Ebba och framföra att om någon någon gång i en avlägsen framtid möjligen skulle råka hitta ett örhänge i ridhuset (yeah right!!!) så är det mitt.

Och precis som jag tänker denna tanke och ska sopa ut en bajshög från transporten ser jag örhänget mitt i transporten, lite grusigt men fullständigt oskadat?!?!?!

Var det världens tur eller vad????

Nu får jag väl sitta blick stilla i soffan resten av kvällen och inte utmana ödet (hoppas inte detta inlägg försvinner ut i den oändliga rymden innan jag hinner publicera det- sådant är också såååå kul- NOT!!!).

Efter att ha ridit, putsat ridutrustning och fixat med mockning och foder i stallet släppt jag ut Archie i hagen och begav mig någon timme senare till naturreservatet vid Dalby tillsammans med Soya.

Det primära målet (för mig i alla fall) var att plocka björnbär- Soya har ingen faiblesse för detta till skillnad från tex en av Görels hundar som både plockar och äter bär (imponerad!) !

Som jag berättade i föregående inlägg finns det trilijoners miljoner björnbärsbuskar där vi strövar- jag har aldrig sett något liknande faktiskt!

Idag mötte jag till och med några människor (!) och de ägnade sig precis som undertecknad åt just bärplockning.

Jag skulle tippa att en tiondel av bären var mogna men ändå lyckades jag plocka hur många liter som helst på de 2 timmarna jag gick där.

Den sparsamma Birgitta (gratis är godast ni vet….) ignorerade hela tiden den förnuftiga Birgitta som försökte påpeka att vår lilla frys redan är propfull därhemma- var ska alla dessa bär förvaras egentligen hade snål-Birgitta tänkt sig?

Tja…efter en militärisk upprensning och ihop-packning/ tryckning av allt i frysen fick faktiskt alla bären plats men nu får där banne mig inte plats så mycket som ett löv till (varför man nu skulle vilja frysa in just löv…).

Så här fin (hmmm….) blev min bärplockar-hand efteråt….

Efter ett långt shoppningförsök (utan resultat men mer om detta i kommade inlägg) i Malmö åkte jag till stallet för att släppa ut Archie, Alfresco och Bobbo i var sin hage och här ser ni hur Arch och Bobbo ”håller på” på valackers vis.

Fast vi kan pussas också….

Oupps….avslöjade! Bäst att låtsas som ingenting. Vi karlar…pussas…näää…tror inte de´va´!

Semestern börjar närma sig sitt slut (ångest…..) och jag tänkte passa på att hinna med ytterligare några små projekt innan dess.

Igår ägnade jag mig åt lite utomhusmåleri och givetvis kom regnet och förstörde allting som fick målas om när solen tittade fram.

Oljade också in en hel del trä och händerna stinker fortfarande av träolja.

Idag strålar solen igen och då är planen att åka till naturreservatet i Dalby och kontrollera björnbärs-statusen.

Jag har nog inte nämnt det men där finns så mycket björnbär att alla de här bärplockarna som det har varit så mycket skriverier om i media på sista tiden lätt hade kunnat göra sig en nätt vinst om de åkte till Dalby i stället :).

Frågan är bara om björnbären är redo att lämna sina buskar eller om de behöver ytterligare dagar på sig att ändra färg från röda till svarta. Så såg det ut i förra veckan i alla fall.

Vi får se.

Morgonen har ägnats åt lite hoppträning med den vackra svarta (eller snarare ljusbrun/gul/ guldiga).

Idag låg fokus på att hoppa flera hinder i sträck, jag blir gärna lite paralyserad när jag ska hoppa mer än ett hinder i taget och börjar ”ratta omkring” på ett halvförvirrat sätt.

För att undvika detta hoppade jag bara lågt och det hjälpte bra för vi fick till många fina språng.

”Fem-femtio” (5,5 meter mellan hinderna) ingår nästan alltid i min hoppträning.

Med detta tillrättalagda avstånd kan man få bra språng på lite högre höjd- fin gymnastik!

Efter att ha haft en häst (Heron) som nästan hellre dog än hoppade vattenmattor (med eller utan ”riktigt vatten”) vilket givetvis satte sig i huvudet på mig valde jag att introducera denna hindertyp för Archie på ett mycket tidigt och okomplicerat vis.

Han fick helt enkelt löshoppa över vattenmattan redan som 3 åring och för honom har den aldrig varit något konstigt. Ett tips till andra som känner sig osäkra! Och man kan för den delen även löshoppa andra hindertyper som man känner sig osäker på om man ska komma över sittandes på hästens rygg- på det viset behöver man inte vara rädd för att ramla av, krångla till det för hästen osv och man kan dessutom lättare (tycker jag) driva den över från marken.

Som synes har vi lite alla möjliga hinder i vår hinderpark….

…vilket så klart är mycket bra.

Stallägarnas dotter är ju själv c-tränare i hoppning och har träningar hemma och då är ju ett varierat hinderutbud helt klart att föredra.

Man blir törstig av att hoppa.

Gangster-Rocky funderar över om han ska lerinpacka sig även idag?

Rocky är den enda häst som Archie verkligen inte tycker om, annars är han väldigt godmodig och om han någon gång bits så är det mer på valackers ”lekiga” och ”störiga” vis, inte för att han är arg.

Men Rocky skulle Archie gärna ge ett icke-kärleksbett om han fick vilket jag tror beror på alla gånger Rocky försökt att bita honom när han passerat i stallgången.