I morse var det för ovanlighetens skull inte regnigt och lerigt utan kallt och fruset i marken.

Jag vill gärna passa på att motionera Archie utomhus på helgerna eftersom det nästan alltid är beckmörkt när jag kommer till stallet på vardagarna.

Att trava och galoppera uppsuttet kändes inte så lockande på så pass fruset underlag som rådde överallt idag men att trava i ”smygis-trav” på töm fungerade hur bra som helst.

Archie har verkligen fått in tänket att trava sakta men utan ”ben-harvande” (läs: släpande ben) och jag kan nu promenera obehindrat bakom medan gossen arbetar.

Ibland springer jag förvisso också själv några hundra meter men det är himla praktiskt att slippa göra det heeela tiden :=).

Som redan nämnts verkar min gloria ha tagit semester och det har sedan jag flyttade Archie till nya stallet i onsdags regnat mer på dessa få dagar än det gjort de senaste 3 månaderna.
Eller så är det helt enkelt det sedvanliga höstrusket som nu tagit ett fast grepp om oss och mot det har inte ens min solfångande gloria en chans.

I morse var det dags för det första dressyrpasset (uppstigning 04.45) och det skedde med regnet smattrande mot ridhustaket.
Ridhuset är 20 x 60 meter med en fin ridhusbotten OCH flera speglar på den ena kortsidan så det känns inte som att jag har ”bytt ner mig” vad inomhusträningen anbelangar och det var ju en mycket viktig faktor som jag tog hänsyn till då jag bestämde mig för detta stall.

En annan, för mig, viktig förutsättning var att jag skulle få ha Soya med mig och efter att ha läst en lång diskussion på nätet i veckan om huruvida det är tillåtet med hundar eller ej i privatstall har jag insett att detta är låååångt ifrån en självklarhet.

Själv hade jag som sagt aldrig flyttat till ett sådant stall och vad jag förstod på diskussionen på nätet så har många stall förbud mot hundar eller i alla fall en massa begränsningar som inte hade passat mig alls.

För att återgå till dagens ridpass då jag bland annat övade på öppnor och slutor utmed långsidorna, galoppfattningar från skritt och avbrott från galopp direkt till skritt kunde jag konstatera att speglarna hjälpte mig en hel del men att jag (supernärsynt) nog i alla fall borde PROVA att rida med glasögon så att jag SER något i speglarna annat än de sista metrarna.

Jag har alltid glasögon när jag kör bil (står inskrivet i körkortet som ett krav) men har faktiskt aldrig någonsin ridit med brillor. Får nog som sagt prova och se hur det känns (observera ordvitsen!)- kanske öppnar sig en ny (skrämmande???) värld?

Efter ridpasset fick Archie äta frukost medan Soya la sig på hans täcke och tog en tupplur och jag putsade våra saker.

Klockan 08.00 kom stallägar-dottern och frågade hur jag ställer mig till utsläpp i regn och det var ju bra att hon frågade DET eftersom man kan ha mååånga olika åsikter i just den frågan har erfarenheten lärt mig.

Jag svarade att jag vill att Archie ska ut i ”alla” väder (nåja….) så han och några andra hästar fick traska ner till var sin grushage i regnet. Archies hage hade ett klent träd utanför som i alla fall ger lite skydd så jag tyckte inte synd om honom även om vissa hästar fick stå kvar i stallvärmen.

Imorgon är tanken att Soya ska träna i Sjöbo och att jag ska köra bort med Archie till ridskolan för en uteritt med Lena och Birk så jag hoppas verkligen att vädret förbättras då båda aktiviteterna annars lär bli inställda.

Jag brukar med bestämdhet hävda att det finns ett skäl till att sadeln uppfanns, dvs det finns ingen som helst anledning att rida barbacka om man inte behöver.

Och jag har levt som jag har lärt i många, många år.

Kan inte minnas om jag någonsin red Heron barbacka under de 10 år jag ägde honom och Décimas och mina enstaka barbackaritter fick ett abrupt slut efter en uteritt då smarta Birgitta satt barbacka på ett halt termotäcke på hästen, utan hjälm (!!!!).
Efter att ett rådjur skuttat fram ”från ingenstans” hoppade Décima till och tyvärr hoppade jag inte åt samma håll så det hela slutade med att jag landade hårt på baken i stället!

Förvisso var det rena turen att jag inte slog huvudet i stället men jag hade ändå ont så det räckte och minns att det var tämligen ansträngande att arbeta i stallet nästkommande dag saärskilt som jag skulle försöka gå så naturligt som möjligt för att inte avslöja mina skador. Ville inte ha en massa förmaningstal och särskilt inte de som handlade om hjälmanvändning så det var bara att bita ihop och se glad ut.

Sedan denna lilla incident har det alltså inte blivit fler barbackaritter och jag kan inte påstå att detta är något som jag har saknat det minsta. Som sagt så fyller sadeln en ypperlig funktion och jag har därför också alltid begagnat mig av den då jag ridit.

Idag drabbade dock latmasken mig när jag skulle skritta ut en sväng på eftermiddagen, mycket eftersom jag hade bytt till tävlingsschabraket som ska användas imorgon och jag inte ville riskera att smutsa ner det.

Så, i ren wild-and-crazy-anda lyckades jag stånka mig upp på Archie barbacka och skrittade sedan iväg med mitt ponnyhack som enda utrustning, denna gång med hjälm dock.

Både Soya och Archie skötte sig som vanligt galant vilket med min (icke)balans var tur då jag annars säkerligen hade fått ställa in morgondagens tävling.

Träffade Corre ute på ett av fälten där vi rider så jag har till och med vittne på min lilla ridtur som jag faktiskt avlutade med en viss lättnad efter en knapp timme.

Inte nog med att det inte känns speciellt säkert att rida utan sadel, jag tyckte dessutom att det var ganska obekvämt och fick lite ont i ryggen så detta får nog stanna vid ett engångsexperiment!

Idag har jag inget spännande debattämne att skriva om så jag tänkte helt tråkigt berätta lite om dagen och gårdagen, precis som man gör i en ”riktig” blogg, hur ointressant det än må vara.

Ett uttryck från ungdomen slog mig…

”Intresseklubben antecknar” sa man om någon började berätta något fullständig ointressant eller så sa man ”Aj! Jag har fått en intressepil i ögat” ?!?!? (Intresse-pil???? Var får folk allt ifrån???).

Nåja…hoppas ni inte behöver plocka fram vare sig anteckningsböcker eller dra ut pilar ur ögat utan ids läsa ändå…

Morgonen för mig inleddes med att Soya mycket demonstrativt ansåg att vi skulle lägga ytterligare ett väder till listan ”förhållanden under vilka man under inga omständigheter ska lämna hemmet”. På listan fanns redan SNÖ och REGN och nu skulle tydligen även BLÅST läggas till.

Hade jag inte haft kopplet hade jag aldrig lyckats släpa med mig det ovilliga djuret utanför dörren.

Där måste jag säga att Soya har väldigt mycket att lära av den gode Archie för vilken inget dåligt väder existerar. Han har ridits i stormar, piskande regn och snöoväder utan att blinka och det borde Soya ta lite mer intryck av tycker jag. Av hennes krävs dessutom inget arbete som av Archie och ändå måste hon oja sig?!?

När Archie var något yngre och fortfarande kunde bli rädd om vi mötte travekipage i full fart på Jägersros träningsbanor var ridning i orkan mycket mindre nervpåfrestande för oss båda, helt enkelt av den enkla anledningen att inga andra ryttare eller kuskar skulle få för sig att motionera hästar i sådant väder. Så vi var alltid garanterade fullständig ensamhet, läs: ingen travare som plötsligt dök upp från ingenstans med en smattrande vagn bakom sig! Att jag sedan höll på att slitas ur sadeln av de häftiga vindarna drabbade ju inte Archie i alla fall.

Nåväl, för att återgå till morgonens aktiviteter så var jag i stallet och red ett mycket trevligt ridpass efter stormvandringen med hunden. Archie kändes stundom extremt underbar att rida och jag var mycket nöjd med framför allt skänkelvikningarna utmed långsidorna som flöt på mycket bra.

Jag var och tränade för Ebba igår eftermiddag och hon påpekade glädjande att både min sits och våra skänkelvikningar har blivit mycket bättre och det är framför allt dessa två saker vi fokuserat på sedan jag började träna för henne.
Det enda ”mindre bra” som hände på träningen igår var att Archie emellanåt började gå i vad den okunnige skulle kalla ”passage-artad trav” i skänkelvikningarna medan ”vi som vet bättre” skulle kalla detta ”fräck och lat kadenstrav” (fräck = olydig och inte fräck= häftig :=)).

Ebba tyckte att jag skulle försöka att få lite bättre ”fart” i skänkelvikningarna och idag gick det hur bra som helst och utan antydan till denna gungande seg-trav.

På tal om Ebba förresten så kan ni, om ni är intresserade titta på hennes hemsida
http://www.dressyressen.se/
för att se i vilka underbart vackra omgivningar vi rider. Om ni tittar längst ner under fliken VERKSAMHET ser ni dessutom den som JAG, min vana trogen har döpt till NÖFFIS (Nöffis var också med på träningen igår förresten).

Efter träningen hos Ebba igår hade jag lovat att klippa en privatponny i stallet, Shadow (vilken enligt mina omdöpningsidéer borde kallas SKUGGIS men det gör han inte :=)).

Klippningen av Shadow fick mig att muttra till Lena, den lilles ägare, som gick förbi

”I fortsättingen klipper jag bara DEN (pekande på Birk) och DEN (pekande på Arch)”.

Shadow uppskattade nämligen inte klippning under magen och hytte med bakbenen vid några tillfällen och känner man inte hästen vet i alla fall inte jag vad jag ska tro om detta. Ska hästen sparka eller är det bara ett sätt att visa obehag?
Mina egna gossar skulle inte drömma om att lyfta bakbenen och skulle de mot förmodan göra det ändå så skulle jag…ja, ni vet…slå ihjäl dom :=). Nä..skämt å sido, skulle de lyfta benen så VET jag att detta inte betyder något och att det bara är att fortsätta klippningen.

Så bakbens-hotandet, att min jacka blev fullständigt nerhårad och fick tvättas vid hemkomst samt att jag fick jätteont i ryggen av att luta mig under en så liten häst fick mig att inse att min tid som ”klippare av allt och alla” definitivt är förbi.

Nu var ju Shadow ändå väldigt snäll och lättklippt men tex ponnybarnet Sallys odjur skulle jag inte klippa för alla pengar i världen (ja, du läste rätt Sally :=)).

Där är det Domosedan och ”Spanska ridskolan” på stallgången som gäller och jag tror att det skulle ha tagit mig lika lång tid att helklippa Arch som att jaga lille Mulle för att kanske lyckas klippa några tag på halsen. Så detta överlåter jag till andra, tålmodigare klippare och suckar tacksamt var gång jag ser levaderna, stegringarna och andra konststycken över att det inte MIN häst :=) !

Ja, detta var lite om det senaste dygnet, inte riktigt så karakteristiskt för vanemänniskan Birgitta.

I kväll ska maken och jag äntligen åka och titta på gården som jag redan nämnt och det ska bli extremt spännande. Om inte annat efter visningen så får jag väl vara glad åt den veckas fullständigt grandiosa dagdrömmar som totalt absorberat mig och sakta återvända till den faktiskt inte alls så tokiga VERKLIGHETEN!

Jag upphör aldrig att förvånas över människors förslagenhet och ondska!

Denna veckas ”Uppdrag granskning” handlade om en tjej, Veronica (i 20-års åldern) som lurat flera hästägare att ge bort sina hästar till henne i tron att de därmed gav bort sin häst som sällskapshäst åt Veronicas häst Rollex.

I Uppdrag granskning kunde man visa att Veronica fått minst 5 hästar på detta vis trots att det också uppdagades att Veronicas Rollex inte haft sällskap av någon av hästarna.

Vad som också uppdagades och som ingen av dom som skänkt bort sin häst till Veronica visste var att Veronica är ägare till….ETT SLAKTERI!!!!

Tja…var tror NI att hästarna som Veronica fick tagit vägen?

2 hästar kunde man bevisa var slaktade men jag och säkert många med mig är övertygade om att givetvis alla hästarna gått detta öde till mötes för att Veronica därigenom skulle tjäna pengar (ca 7000:– per häst enligt uppgift i tv-programmet).

Det som gör mig så beklämd är att en så ung tjej redan är så förslagen att hon uppnyttjat andra hästägares välvilja för att tjäna förhållandevis ”små” pengar. Det var ju knappast så att Veronica blev miljonär på kuppen, däremot lär hon vara stämplad för lång tid framöver i olika kretsar för sådant här glöms inte bort precis.

Sedan kan man ju tycka att hästägare är väl godtrogna som skänker bort sin häst utan att kontrollera det stall dit hästen påstås ska bo osv men det finns säkert också förklaringar till varför man ibland gör på detta viset också.

Ett bra program hur som helst och jag hoppas verkligen att denna Veronica bittert får ångra vad hon gjort även om det inte är STRAFFBART att slakta en häst som någon skänkt bort till en.

Idag kom jag äntligen ihåg att använda mitt kandar igen!

Jag provade Décimas kandar på Archie vid en uteridning för ungefär ett halvår sedan bara för att se hur han skulle reagera på denna, lite annorlunda, typ av betsling. Och Archie reagerade inte nämnvärt (pust….Décimas tungfel blev ungefär dubbelt så påtagligt med kandaret).

Sedan dess vet jag inte hur många gånger jag har TÄNKT att jag skulle rida med kandaret igen men hur otroligt (senilt) det än kan låta så har jag glömt det gång på gång.

Jag packade till och med ner kandaret och tog med det till Yddinge men det hängde oanvänt på en krok i 2 månader. Hur kan man vara så vimsig?

Jag får ursäkta mig med att jag bara har velat prova kandaret vid en kortare uteridning eller om jag bara skulle skritta ut och det händer liksom inte så ofta.

Jag har alltså tänkt några dagar innan att ”på onsdag när jag skrittar ut så tar jag på kandaret” men sedan har jag ändå redan suttit i sadeln innan jag har kommit på ”javisst ja, jag skulle ju ha kandaret”….

Hur som helst så fick jag alltså till ett nytt provtillfälle idag när jag var ute och klättrade och det var inga konstigheter.

Även om man numera kan tävla högre upp i klasserna på träns än när jag hade Décima (så himla typiskt…..DÅ hade jag jublat över denna ändring i TR) så tycker jag att det är lika bra att introducera kandaret under lite mer lättsamma förhållanden.

Har förresten en internet-bekant vars häst heter KANDAR. HON lär inte glömma att använda sitt kandar :=)!

Idag var Archie och jag ute på en över 2 timmar lång skogsritt!

Som guide hade vi en tjej, Petra, som står uppstallad i Yddinge året runt och även den lille (Birk) och Lena följde med.

Lena och jag har inte vetat hur man skulle rida för att komma till den skog där vi var idag utan har ridit ut i de närliggande omgivningarna men med guide så öppnade sig en helt ny värld för oss.

Petra med ”Mufflan” lotsade oss med säker hand genom ängar, snår och vägar tills vi kom till en härlig bokskog där stillheten rådde. Vägarna var många, långa och mycket lämpade för ridning och vi njöt verkligen. Synd att vi inte hade kameran med så att ni kunde få se.

Archie skötte sig exemplariskt i den främmande miljön. Han verkade trygg i att Mufflan tog täten och koncentrerade sig mer på att försöka torka sig om munnen på hennes bakdel (en ovana han ansätter många med och som uppskattas av få) än på att titta sig omkring.

Vi red förbi en kohage (rena ”Bregott-fabriken”) men han lyfte knappt på blicken trots att han aldrig sett kor så länge jag har ägt honom och inte heller något annat skrämde upp honom eller fick honom att titta till. Den lille var mer misstänksam över korna :=)!

Efter lite mer än 2 timmar var vi åter hemma igen och det enda som var ansträngt efter den turen var min rumpa efter så mycket skrittande :=)!

På eftermiddagen fick jag och min man besök av min goda vän A från Stockholm som jag omnämnt i en del blogginlägg.

A är en duktig dressyrryttarinna (tillika tränare) och är väl den person som jag mest diskuterar olika dressyrproblem, lösningar, glädjeämnen, hästbekymmer mm med även om det till 95 % sker via mail.

Nu fick vi chansen att prata på för allt vad vi orkade och det var tur att våra respektive hade ANDRA samtalsämnen att dryfta som intresserade DOM för annars hade de nog somnat av uttråkning av allt vårt dresyrbabbel. Men det gäller att passa på :=), vi träffas så sällan och då finns det ju mycket att avhandla!