Idag både började och slutade jag ridpasset med att träna på att variera tempot i galoppen, något jag ofta glömmer bort.

Men på tävling tycker jag att man ofta ser just denna brist- inte så mycket hos mig kanske (om jag får säga det själv) men hos många andra. Man ser ibland ingen som helst skillnad mellan arbets och mellangalopp och detta ska ju visas i så gott som alla program, även i de lättaste klasserna.

En övning som vi gjorde hos Ebba sist och som jag också tränade på idag var att göra 3 stycken 10-metersvolter på långsidan och verkligen se till att ha hästen rak däremellan och även att rida noga genom hörnpasseringarna och inte bara fortsätta med lite halvt-om-halvt inåtställd och böjd häst efter den sista volten.

Kunde som så ofta konstatera att när Archie går som sämst på hacket ser han säkert inte klok ut- rak som en planka även när han ska vara böjd och ”med” medan han, när han går som bäst känns minst lika bra som på tränset- i jättebra form, med bjudning och hur följsam som helst.

Jag är glad att jag kan använda mig av denna betsling i alla situationer- dels sparar det hästens mun och tänder (tandläkare Torbjörn Lundström är ju en stor förespråkare av att man ska byta både betsling och nosgrimma ofta- gärna flera gånger i veckan) och dels kan det ju faktiskt hända något med hästen som gör att man inte kan ha bett i munnen på den ett kortare eller längre tag. Tänk då vad trist att behöva ställa av hästen ”bara” pga detta eller att då börja joxa med andra nödlösningar.

Hoppningen gick bättre än förra veckan- jag som dels bara tränar en gång i veckan nu och dels inte är lika tuff som i unga dagar (måste ju dessutom tänka på att jag är ensam i ridhuset = ingen som hittar mig på flera timmar om det skulle hända något) har insett att det bästa är att hoppa ”tillrättalagda” serier som exempelvis den nedan:

3 studs-hinder, därefter 1 galoppsprång till en oxer och sedan ytterligare 3 galoppsprång till nästa oxer.

Hoppade även linjen nedan: oxern och därefter ”flagghindret” ganska många galoppsprång (räknade aldrig) längre fram.

När vi hade ridit färdigt och även skrittat ut med lilla Soya (som numera helst ligger på min jacka i en stol och tittar på när jag rider- som en regissör ungefär) så gick vi in i stallet där Archie stannade till och tittade in i Rockys box.

Jag undrade varför och kikade också in och fick då se gangstern ligga så här avslappnat.

Då var han inte lika kaxig som när han stegrar så flott över staketen mot sin lika ”störiga” kompis Arch.

Blev väldigt glad då jag såg en massa hinder i ridhuset i morse- min plan var annars att ta fram minsta möjliga antal för att kunna hoppa lite men utan att behöva lägga alltför mycket tid på just byggnation.

Även om vi har flex på jobbet så försöker jag alltid att vara så snabb som möjligt under mina morgonbesök i stallet och att dra fram hur mycket bommar och stöd som helst känner jag att jag helt enkelt inte vill prioritera.

Började passet med att rida lite ”dressyr” (inget märkvärdigt- mest lite uppmjukande ”runt-runt-ridning om jag ska vara ärlig) och som jag redan konstaterat tidigare och som tycks mig lite konstigt, fast på ett bra sätt, är att flatbacksadeln är riktigt bra/ bekväm att sitta ner i kort trav i.

Så var det inte med min 40-åriga Stübben hopp kan jag lova även om nöden ibland inte hade någon lag och jag bland annat red i den tämligen regelbundet under en period då jag letade dressyrsadel åt Décima. Då var det bara att bita ihop även om det kändes väldligt obekvämt.

Idag blev det hoppning av linjen ni ser ovan, studs över de 3 cavallettina och därefter 1 galoppsprång fram till a-hindret och samma avstånd till b och c-hindret- samtliga räcken.

Archie hoppade denna serie jättebra och fick verkligen lyfta på benen i kvicka språng vilket är jättenyttigt för alla hästar men säkert ännu mer för de lite långsammare.

Jag hoppade även den gröna oxern som uppvärmning och den svart-vita oxern ganska många gånger före, mellan och efter ”serie-hoppningen” och även här fick jag mestadels till väldigt flotta språng- det är ytterst sällan som Archie river några hinder överhuvudtaget och idag gjorde han det inte alls.

Passet avslutades med lite samlad galopp och dito trav och som vanligt hade hoppningen verkligen lösgjort Archie så han gick hur bra som helst- en riktig dressyrhäst iförd ponnyhack och flatbacksadel :=)!

När jag skulle åka hem från stallet igår kväll upptäckte jag till min glädje att det stod en massa hinder i ridhuset så jag passade givetvis på att hoppträna på dessa i morse. Mig skulle det ha tagit ”en evighet” att bära fram så mycket bommar och stöd så det gäller att passa på!

Så här såg ”banan” ut:
2 studs-serier med 3 hinder vardera (de grönvita bommarna samt de svart-röda som knappt syns på bilden), en 4-kombination med 1, 2 och 1 galoppsprång mellan hinderna samt en vattenmatta i ensamt majestät.

Jag började med att travhoppa över vattenmattan som uppvärmning och hann tänka tillbaka på både Heron och Décima som båda var mycket misstänksamma mot denna typ av hinder.

Just eftersom båda fick övertygas extremt mycket för att hoppa vatten introducerade jag detta hinder för Archie redan då han var 3 år och löshoppade.

För honom har det aldrig varit något konstigt alls med mattor och han har sedan dess både löshoppat och hoppat uppsuttet över alla möjliga mattor utan att reagera. Jätteskönt faktiskt!

Efter travhoppningen hoppade jag studsserierna- först den ena serien- sedan 3 eller 4 galoppsprång till vattenmattan och sedan över nästa serie.

Jag tycker att denna övningen var bra av flera skäl; dels ge ju studshoppningen i sig väldigt bra smidighet tycker jag och dels tränar man på att styra hästen när hinderna kommer så tätt på som serie-matta-serie.

På tal om styra insåg jag förra veckan att jag inte alls tänker på att jag faktiskt inte har bett i munnen på Archie när jag hoppar- det går verkligen precis lika bra att hoppa på hacket som med ett träns!

Efter allt studsande så hoppade jag 4-kombinationen, som synes var det räcken hela vägen. Archie var väldigt duktig och tvekade inte det minsta någon gång utan kom tvärtom på alla hinderna väldigt bra. Som ni ser valde jag att hoppa in lågt; då kan man rädda sitautionen om man skulle komma in lite ”fel” och sedan hade jag de andra hinderna lite högre och det sista högst (1.10).

Som avslutning hoppade jag de 2 första hinderna i kombinationen från andra hållet; också detta en bra träning på att komma in lite snävt och tänka på att verkligen visa hästen vad man vill.

Vattenmattan- inget konstigt om man lär hästen att den är ofarlig redan från början. Ett bra knep är som nämnts att börja med att löshoppa över den- så slipper man själv också ”hänga löst” om hästen krånglar och inte vill hoppa.

Dagens bana bestod som synes av ett ensamt räcke på den ena långsidan och en 3-kombination på motsatt sida. 3 cavallettin i mitten.

Med sitt täcke ser Soya ibland ut som kon och precis som man kan använda koner för precisions-ridning så kan man använda min hund till detsamma (fråga Sally som har ridit milimetrar ifrån henne hur många gånger som helst utan att varken hund eller häst brytt sig).

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: hoppning är verkligen lösgörande!

Efter x antal språng både travade och galopperade Archie underbart ”svingigt” (inte svinigt ha ha) och han gick precis i den form jag ville hela tiden, trots ponnyhacket, som i mina ögon nästan är som att rida med en grimma :-).

Men för att ta det från början så inledde jag hoppningen med mina nya favoriter, cavallettina över vilka jag först travade flera gånger. Jag försökte vända tillbaka rätt snabbt efter varje ”genomtravning” så att det blev lite mer intensivt över bommarna än om jag skulle trava över halva ridhuset innan jag styrde emot dom igen.

Efter detta travhoppade jag c-hindret i kombinationen och när Archie hade gjort detta 3-4 gånger övergick vi till att galoppera över cavallettina i en studs-serie med ca 3 meter mellan varje hinder.

När även detta var avklarat hoppade jag 3-kombinationen (ett galoppsprång mellan a och b-hindret och 2 mellan b och c-hindret) flera gånger.

Hoppningen avslutades med hoppning av det ensamma räcket och sedan var det alltså sluthoppat för dagen med i princip bara väldigt fina språng. KUL!

Jag kan verkligen rekommendera att hoppa studs förresten, när man har gjort det några vändor brukar hästarna komma upp väldigt bra med ryggen och få bättre språng på enskilda hinder därefter.

Min träning avslutades med att jag galopperade lite mer samlat på en så liten volt jag kunde och här tog jag Soya till hjälp faktiskt:-)! Jag försökte centrera volten runt henne som i en jättepiruett och det gick faktiskt väldigt bra.

Jag blir ofta aldeles varm om hjärtat när jag ser mina svartisar tillsammans och kan nu Soya hjälpa till lite vettigt på dressyrträningarna vore det ju….som jag brukar skriva YPPERLIGT :-).

En ”fem-femtio” närmast och en studsserie i galopp (cavalletti-bommarna) i bakgrunden

Idag stod det hoppning på mitt ridschema och eftersom jag inte har några planer på att återuppta hopptävlandet men ändå vill hålla igång själva känslan (som jag tycker att man tappar oerhört snabbt i hoppning om man jämför med dressyr) och gymnasticera Archie valde jag övningar som jag tycker främjar detta.

Innan jag började själva hoppningen fick jag dock gymnasticera mig själv, helt ofrivilligt från min sida kan jag ju säga men ibland har man inget val….

Jag var plötsligt av med Soya vilket jag inte ens hade märkt förrän jag hörde världens tystaste och tillika kortaste gnällande som det nog var rena turen att jag ens registrerade.

Soya är ”dum” på det viset; kommer hon bort och jag inte kan hitta henne så är hon tyst som en mus och sitter bara som ett frågetecken och väntar på att jag ska lokalisera henne med någon form av radar.

Hur som helst; det mycket lilla ljudet fick till och med min morgontrötta hjärna att gissa att Soya hade krupit mellan sargen och själva ridhusväggen någonstans, ett mellanrum på en halv meter som mest skulle jag gissa.

Jag red runt och tittade och mycket riktigt….plötsligt såg jag Soya som ynkligt försökte klänga på sargen som om hon skulle kunna ta sig upp den vägen.

Vad göra?

Tja…jag insåg att det bara var att hoppa av och försöka fiska upp henne på något vis, men hur?

Ställde en pall mot sargen och försökte häva mig ner mellan denna och ridhusväggen men Soya befann sig för långt ner för att jag skulle lyckas nå henne.

Jag förstod att enda sättet (om jag inte skulle vänta ut henne och hon kanske skulle våga ta sig tillbaka samma väg som hon kommit in- och det vågade jag inte lita på) var att hoppa in själv mellan sargen och väggen.

Sagt och gjort och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag, trots att jag är smidig som en kylskåp, i alla fall är hyfsat smärt och fick plats i detta trånga utrymme!

En mer ”robust” människa hade fastnat och hur skulle DET ha sett ut? Och vem skulle ha räddat oss?

Fatta vad pinsamt att behöva ringa och väcka stallägarna 05.30 för att meddela att man bokstavligen ”sitter fast” i ridhuset *GARV*!!!!

Nu behövde jag alltså inte göra detta utan lyckades hoppa ner, fiska upp Soya, slänga henne över sargen och sedan själv hoppa tillbaka- fullständigt täckt av gud vet hur gammalt ridhusdamm.

Jag hann tänka att ”om någon ser mig så här kommer de att tro att jag har ramlat av 15 gånger” men sedan insåg jag ju att det aldrig någonsin kommer något till ridhuset på denna okristliga tid….eller?

Nåväl….

Hoppade upp på Archie som hela tiden åsett mina gymnastiska procedurer under stillsamt förundrade blickar och återupptog ridningen och började med att trava över cavallettina.

När vi gjort detta x antal gånger (10 kanske) så ändrade jag avståndet till ca 3, 5 meter mellan dessa och galopperade över- som en studs-serie!

När även detta gjorts (kanske 5 gånger) så började jag den egentliga hoppningen och hoppade hinderna som ni ser på bilden samt ett ensamt räcke på andra långsidan (som inte syns på bild).

Hinderna ni ser är vad en del av oss kallar en ”fem-femtio”, vilket helt enkelt betyder att det är 5,5 meter mellan dom.

Det är egentligen meningen att man ska trava över A-hindret och sedan ta ett förkortat galoppsprång över B-hindret men jag brukar galoppera in, om än i lite kortare galopp.

Dagens hoppning gick, om vi ska använda ett av mina vanligast förekommande ord i bloggen, YPPERLIGT och jag var väldigt nöjd med Archie.

Ännu nöjdare blev jag efter att ha seglat över det som jag redan innan hade bestämt skulle vara sista hindret och fick höra ”braaaaaa Birgitta”.

Vände mig förvånat om och såg att stallägaren stod i andra änden av ridhuset, något som alltså aldrig någonsin inträffat sedan jag flyttade dit för ½ år sedan (han skulle vattna ridhuset visade det sig).

Jag har alltså aldrig stött på varken honom eller någon annan levande själ i ridhuset så dags på morgonen så det var verkligen roligt att han fick se Archie i sitt esse och dessutom HOPPANDES :=)!

(Hans egen dotter är btw C-tränare i hoppning).