Det är verkligen inte ofta jag blir arg på Soya- hon kommer undan med det mesta faktiskt men i morse stod hon inte högt i kurs….

Jag var av olika anledningar tvungen att ta med henne när jag skulle hoppa Vicke och hade förträngt hur det brukade gå till när hon var med när jag hoppade Archie.

Både då och i morse ekade ”Soya AKTA DIG!!!!!!” ungefär tusen gånger i ridhuset- inte för att det hade någon direkt effekt….

Ibland kan Soya se ut som ett frågetecken (”talking to me?????”) när man pratar med henne och idag var definitivt en sådan dag.

Hon stod framför, bakom och bredvid de hinder jag ville hoppa och tja…det är ju tur att Vicks är som han är- snäll.

Ryktet säger att Vicke är uppväxt kring 2 minst sagt energiska stora hundar så kanske är det som en bloggläsare trodde; ”att Soya är som en västanfläkt i jämförelse för honom”.

Nåja, ouppfostrad hund eller inte så fick vi hoppat det vi skulle och det gick dessutom bra så slutet gott allting gott kanske man kan säga 🙂 ?

Idag fick Vicke en ny ryttare på ryggen- vår anläggnings c-tränare i hoppning för att vara exakt och skälet till detta var att jag gärna ville se hur det ser ut när Vicke hoppar och jag själv står på marken och hinderna gärna är lite högre än de bebis-pluttar som vi brukar hoppa tillsammans.

Och jag måste säga att det såg bra ut- Vicke hoppade lätt och villigt, rev inte en bom och hoppade flera hinder i följd som var i alla fall runt metern och lite till.

Extra kul var att min vän Åsa kom för att se Vicke för första gången och instämde i att han är så söt så :).

Som jag redan har berättat är min plan på inga vis att Vicke ska hopptävla- varken med mig eller någon annan på ryggen eftersom jag tycker att det hade tagit fokus från dressyren mer än vad jag i dagsläget vill.

Jag tycker helt enkelt inte att veckodagarna räcker till för att både träna och tävla hoppning och dressyr SERIÖST och nu vill jag satsa på dressyren och ser liksom ingen mening med att Vicke ska hopptävla på mini-nivå samtidigt.

Men att hopp-TRÄNA på ett lekfullt sätt och regelbundet tror jag är hur bra som helst för både variationen och träningen som sådan så det tänker jag fortsätta med är min plan.

Idag stod det hoppning på Vicke-Bickes schema och efter att ha nu hoppat honom….4 gånger är det väl (?) så måste jag säga att han är hur duktig som helst, i alla fall på den bebis-nivå vi befinner oss (än?).

Lite lustigt det där…jag köpte ju honom heeeelt ointresserad av hur han hoppade men ATT han hoppar på ett sätt som passar mig är ju verkligen roligt.

När jag säger ”passar mig” så menar jag att han hittills varit väldigt okomplicerad och ”bara” hoppat över det som jag har styrt emot samtidigt som han har gått med fin bjudning OCH varit lätt att reglera både framåt och bakåt- precis som en hopphäst ska vara :).

Detta kan så klart bero på att hinderna hittills varit mycket låga (max 90 cm) och helt ”otittiga”- hur han skulle reagera om jag plötsligt höjde en del och/ eller ställde fram annat än vanliga, traditionella bommar- det kan jag inte uttala mig om (än?).

Men ”so far so good” och det är så klart roligt och bra då jag inte är dummare än att jag är medveten om den RISK som det ändå innebär att hoppa ensam i ridhuset tidigt på morgonen.

Men dels VILL jag ha lugn och ro omkring mig när jag hoppar och dels är det inte så lyckat at dra fram hinder när andra rider så det får bli så här just nu i alla fall.

Ja, nog tusan finns det hopp i de långa dressyrbenen- det visade Vicke när han studsade omkring i morse.

Jag hade bygg upp en serie med 4 hinder som han fick studshoppa över och det gjorde han villigt och bra.

Om man inte ska tävla i hoppning utan bara göra det för att ge hästen omväxling och gymnastik (och för att det är kul!) kan man ju välja övningar och hinder därefter och strunta i sådant som man inte gillar.

Och jag gillar studshoppning 🙂 så det kommer jag att använda mig av vid hopptränandet.

Idag var det äntligen dags för mig och Vicke att inleda vad jag hoppas ska bli våra regelbundna, gemensamma hoppträningar.

Jag har ju hopptränat alla hästar jag ägt och hopptävlat de flesta, den ende som jag snabbt avstod från att hoppa uppsuttet var Kreon som sin goda hoppförmåga till trots hade en tendens att bli väldigt upprörd och sparka bakut de få gånger han rev och då kändes det för osäkert att sitta på faktiskt.  Han hoppade i gengäld utmärkt på töm, något jag inte provat tidigare men som alltså fungerade väldigt bra för hans del.

Om Vicke fortsätter att hoppa som idag- villigt och utan drama så vill jag som sagt gärna göra detta regelbundet- jag tror ju på variation när man utbildar en häst och ser hoppningen som en nyttig och stärkande komponent om den utförs rätt.

Om ni undrar vad jag menar med det sistnämnda kan jag väl tycka att tex en tämligen talanglös häst och som man inte avser att tävla hoppning med och som oftare river hinder än tar sig över dom kan få slippa att hoppa- framför allt om den ägs/rids av en ryttare som är rädd för att hoppa och inte har någon känsla för avstånd, rytm osv.

Men detta är så klart upp till var och en- missförstå mig rätt, jag tror bara inte att sådan hoppning direkt STÄRKER hästen eller främjar dess självförtroende osv.

För att återgå till dagens hoppning så gick den hur bra som helst med tanke på att varken jag eller Vicke har hoppat på hur lång tid som helst.

Jag har extremt svårt att tro att det försiggick någon hoppning hos den dressyrutbildare där Vicke stod i ett år innan jag köpte honom och oavsett vilket så var det ju första gången VI hoppade tillsammans.

Några höjder kan jag inte skryta om att vi tog oss över- det mesta var väl vad en del hånfullt skulle benämna som ”nergrävda hinder” men man får ju börja någonstans och eftersom jag känner mig ringrostig så var detta good enough just nu.

Framöver är min tanke att mest gymnastikhoppa, mycket studs och relaterade avstånd för att få till bra språng som stärker och också gör att det känns lätt och kul.

Nergrävd oxer 🙂

Dito kryss och…

…ett räcke som faktiskt var hela 90 cm högt (eller lågt 🙂 ).

Och så en mini-studs!

Nu var det ett tag sedan Kreon studshoppade men i morse var det dags igen- jag vill gärna ha denna gymnastik och variation om det går att passa in mellan alla träningar, tävlingar, uteritter och annat som händer i veckorna.

Djuret hoppade lika bra som alltid- nu är han ju så van att det inte behövs några markbommar eller kryss för att göra det enklare utan han hoppar över hinderna så som ni ser dom på bilden.

120 språng blev det, vi hoppar först 6 gånger i vänster varv vilket blir 30 språng (6x 5 hinder), sedan byter vi varv och tar samma antal språng och sedan gör vi samma sak i vänster varv igen och avslutar i höger varv på samma vis.

Det låter mycket med 120 språng men ca en halvtimme inklusive lite uppvärmning och skrittpauser emellan och jag uppfattar inte att hästen är dödstrött efteråt, dock svettig och lagom jobbad- precis lagom enligt mig.

Det SKA ju vara en form av ”jobb” som ska påverka musklerna men samtidigt får man inte ”overdo it” för dels finns risken att hästen blir FÖR trött och dels riskerar man att hästen till slut inte VILL hoppa utan gör allt för att springa förbi, börjar riva osv. Då har träningen enligt mig mist sitt syfte.