Förra helgen såg jag ett inlägg på ett whippetforum på Facebook där en uppfödare hade lagt upp bilder på olika täcken hon sytt till försäljning.

Jag fastnade direkt för täcket på bilden nedan tänkandes att det hade klätt min prinsessa sååå himla bra men sedan började Spara att resonera med Slösa i mitt huvud.

Jag fick erkänna att Soya redan har 2 fullt fungerande (och snygga) täcken och när jag rådfrågade maken sa han samma sak (typiskt…jag ville INTE ha medhåll…).

Men täcket lämnade mig ingen ro och kan ni tänka er; igår när jag skulle gå ut med Soya upptäckte jag, och verkligen från ingenstans en stor reva i det ena täcket!!!!

Grönt ljus för ett nytt täckesköp tändes genast och visste jag inte bättre skulle jag tro att Soya själv har tagit sönder sitt täcke för att få det här nya, underbara!

Vad sägs?

Idag fyller världens bästa Soya 7 år!

Inte den snabbaste ”snabbspringaren” i Sverige (möjligen i Staffanstorp) men otroligt älskad ändå.

Sedan var det inte för att tävla som vi köpte henne så hennes usla resultat är förlåtna sedan länge och om inte annat sedan vi fick veta att hon lider av ett hjärtfel. Kanske var det därför som hon alltid tog vääääldigt god tid på sig på rundbanan? Ingen vet och det spelar inte heller någon roll.

Jag har tagit fasta på hennes uppfödares skämt (?) då jag frågade hur länge en whippet brukar leva och han svarade ”för länge” så jag hoppas att hon blir i alla fall 100 år…eller så…

Smart!

Usch så sur jag blir när jag redan på nyårsafton eller senast på nyårsdagen läser flera inlägg om bortsprungna hundar på Facebook.

Bortsprungna för att de skrämts av smällare/ raketer och ingenting annat.

Jag fattar inte hur man som hundägare kan vara så slarvig/aningslös/ korkad att man LÅTER detta hända för ja, enligt mig har man faktiskt ett val.

Hur snäll hunden än är så tycker jag tex att den inte ens ska gå utanför dörren efter säg…20.00 på nyår och MÅSTE man absolut rasta den får man ha ett rejält koppel/ sele eller vad tusan som helst som kan hålla kvar hunden.

Jag kan knappt tänka mig ett värre scenario för en hund än att bli så rädd att den springer hemifrån och kommer bort, i beckmörker och kyla, allt medan det smäller överallt. Snacka om trauma!

Jag FÖRSÖKER inte ens att leka med Soya utomhus när det är dåligt väder- jag vet att det enda hon vill är att ”göra det hon ska” och därefter slå sprintrekord hem.

DÅ kan hon minsann springa….(tänker på hennes usla karriär som Sveriges genom tiderna långsammaste whippet på rundbana) 🙂 !