Inlägg i kategorin Hundinlägg

Skrivet

Har man inte utgifter så får man (åter ett hundinlägg)

Blir kanske lite väl mycket hund på HÄST-bloggen just nu men så är det ibland….

Idag har Soya blivit sövd!!!!!

För att ta det från början så upptäckte min man i förra veckan att en liten kant på en av Soyas hörntänder i överkäken hade brutits av (vi har ingen som helst aning om hur detta har gått till). Det var inte så mycket och hon verkade inte det minsta störd av det men vi ville ändå ta det säkra före det osäkra och kolla upp tanden.

Och nog blev den uppkollad alltid!

Dagens bokade besök på djursjukhuset slutade med att de behöll Soya i flera timmar, röntgade och sövde henne samt lackade hennes tand.

Summa summarum konstaterades att pulpan inte är påverkad och därför görs inget mer idag utan hon ska åter kollas upp om 6-8 månader. Är tanden inte ok då ska den rotfyllas.

Vad tror ni detta lilla kalaset slutade på?

4375 kronor varav 1539 kronor var ”material”?!?!? Materialet förmodar jag var lacken som tanden lackades med samt bandaget runt benet där narkoskatetern suttit för själva narkosen/ sederingen kostade ytterligare 751 kronor.

Ja, det är bara att konstatera att de vet att ta betalt!

Trots att jag är van vid hutlösa häst-veterinärkostnader hickade jag ändå till men vad ska man göra? Det är ju knappast något man kan fixa till själv eller något i alla fall jag skulle våga låta tiden utvisa om det behövs tittas på eller ej.

Soya själv verkar helt opåverkad av dagens händelser, har ätit bra efteråt och verkar inte ”konstig” av narkosen (min schäfertik gick in i dörrposterna flera timmar efter hemgång när hon blev opererad) så det känns i alla fall som en stor lättnad.

Skrivet

Många fler whippetbilder och länktips (hundinlägg)

Om ni inte har tröttnat på att glo på och läsa om de små vesslorna kan ni finna ännu fler bilder och läsa mer på Soyas kompisars bloggar!

http://whippetlili.se/

Här skriver Jonatan om Lilis öden och äventyr och det finns ganska många bilder från tex träffen i Vellinge i helgen.

En annan bloggare är Jeanette som tog initiativet till träffen och om hennes hundar kan ni läsa här:

http://lisabellawhippets.blogspot.com/.

Och om ni inte har fått nog ens efter att ha läst dessa bloggar så finns det från Jeanettes blogg länkar till ännu fler (titta i högermarginalen).

Skrivet

Några bilder från LC-träningen 14/7 (hundinlägg)

Ett litet urval av alla olika vinthundsraser som deltog vid dagens träning.

Från de största……

…..till de minsta!
Just italiensk vinthund tycker jag ser så ”käcka” ut med glad uppsyn. Fast de är nog lite väl ettriga för min smak och med så tunna ben som de har skulle jag vara livrädd att tex ta med dom på uteritter med Archie. Min andra greyhound bröt ju benet på 2 ställen under just en uteritt (troligen av att ha trampat ner i ett kaninhål men jag såg aldrig när det hände så jag gissar bara) så onkeligen påverkas man av en så traumatisk händelse (jag fick bära hem en skrikande hund men hästen i släptåg- det glömmer jag aldrig).

Skrivet

Ny LC-träning i Sjöbo (hundinlägg)

I kväll var det dags för en ny LC-träning i Sjöbo och även denna gången hade vi Jonatan och Lili med som sällskap.

Lili fick springa valp-varianten av LC i 2 omgångar medan Soya agerade stödhund åt en whippethane, Schnapps. Schnapps fick ett godkänt lopp så det var ju roligt att kunna hjälpa till.

Tyvärr är det med dessa träningar som när man tävlar hoppning eller dressyr. Det går aldrig att förutspå hur länge arrangemanget ska pågå och ofta tar det mycket längre tid än man planerat för.

Med LC-träningarna verkar det ofta vara olika bekymmer med utrusningen, dvs den som drar runt ”luren” (låtsasharen).

Idag hann vi inte ens med 10 lopp på 2 timmar medan man om allt fungerar som det ska nästan kan hinna med det dubbla på halva tiden.

Min tanke var från början att låta Soya springa 2 lopp som hon gjort vid tidigare träningar men eftersom klockan började bli mycket och väntetiden lång så valde vi att åka hem efter det första loppet.

Soya var som vanligt fullständigt exalterad under hela tiden vi var i Sjöbo och jag tyckte nästan lite synd om henne där hon drog och slet i kopplet i sin iver att ”hjälpa till” när de andra hundarna sprang. Min vanligtvis så snälla och timida hund är verkligen inte att känna igen under dessa träningar så ni som tror att hon alltid skäller, hoppar runt som en galning och verkar allmänt galen ska veta att detta är så långt ifrån hennes vanliga ”jag” som bara tänkas kan.

En extra rolig dimension till dessa träningar tycker jag är att man får lära känna en del raser som man annars aldrig ser lite närmare.

Hur ofta ser man skotsk hjorthund, irländsk varghund, italiensk vinthund och faraohundar tex? Så gott som aldrig, utom då på dessa träningar alltså.

Det är inte helt lätt att lyckas ta kort medan man håller en sjövild Soya i näven men jag lyckades faktiskt att knäppa några foton som jag kommer att publicera inom kort.

Skrivet

Whippetträff i Vellinge! (hundinlägg)

Delar av gänget in action!

Vem vinner denna dragkamp? Ska Soya visa att ”gammal är äldst” eller låter hon en snorVALP vinna?

He he…I´m the boss!

Jag brukar faktiskt alltid tycka att min egen Soya är vackrast av alla whippets vi möter men den här får nog dela förstaplatsen med henne! Jag blev oerhört förtjust i denna 3 år gamla tik (Java) från Sommarhagens kennel.
Mindre förtjust blev jag av att höra att Java planeras bli mor. Hur i hela fridens namn ska jag kunna stå emot den frestelsen? Vi ska ju bara ha en hund har vi bestämt! Fast man bestämmer ju så mycket här i livet…..

Här agerar Soya fotomodell för ett täcke som jag misstänker att en av mina arbetskamrater skulle dö för. Hon är en älskare av allt som är rosa, även vad gäller hundtillbehör :=). Själv delar jag inte denna passion :=)!

Och detta är Soya, redo för combat. Min egen lilla soldat!
 
 
Idag har Soya och jag varit på en spontant arrangerad whippetträff ordnad av en annan whippetägare boende i Vellinge som helt riktigt tyckte att det kunde vara roligt för våra små rejsare att träffa likasinnade.
Det blir ju sällan någon riktig lek mellan en whippet och en hund av annan ras eftersom den andra hunden oftast inte orkar springa ens hälften så fort och länge som en vinthund.
 
Idag samlades 8 whippets och bekräftade till fullo det jag hävdat med bestämdhet: man kan sammanföra en bunke vilt främmande whippets utan att så mycket som ett hårstrå kröks, någon man definitivt inte kan göra med alla raser.
 
Soya kände bara en hund sedan tidigare, valpen Lili som åkte med oss till träffen tillsammans med sin ägare Jonatan och som nog snart har växt om henne- Lili alltså, Jonatan är redan lång så det räcker :=). Lili gör alltså inte skäl för sitt namn, snarare borde hon kallas för STORI :=).
 
Det blev mycket lek och jagande av varandra och diverse leksaker och alla verkade ha hur kul som helst.
 
Vi, fotfolket, ägnade oss åt lite utbyte av tips och erfarenheter kring allt från tikskydd till olika täckesmodeller (dvs precis som då hästfolk träffas) samtidigt som vi avnjöt en god fika.
 
Efter 3 timmar åkte vi nöjda hemåt med en ny träff inplanerad om bara 2 veckor.

Skrivet

Licens!!!!! (hundinlägg)

Idag tog Soya sin LC-licens vilket var otroligt kul! På bara 2 träningstillfällen och inom loppet av 8 dagar dessutom så det gick verkligen snabbt och smidigt.

Förra lördagen sprang hon med en licensierad tik och idag fick hon först springa med en hanhund och sedan en tik.

Alla loppen gick utmärkt och Soya verkade tycka att det hela var otroligt kul!

Hon är knappt att känna igen när hon är på whippetrace eller LC-träningar, den milda och tysta hunden förvandlas till en hoppande och skällande furie som inget hellre vill än att jaga trasan.

De okunniga som påstår att man plågar/ tvingar hundar till denna form av löpning vet verkligen inte vad de talar om för dels vill 99 % av alla hundar springa och dels kan man knappast tvinga en hund som inte vill att springa. Hur ska man göra det liksom? Hoppa upp på dess rygg och piska på med ett ridspö kanske :=)? Knappast!

Soyas internet-vän valpen Lili var också med idag och fick prova på bebis-varianten av LC, dvs att bara springa kanske 100 meter efter trasan. Lili förstod direkt vad som förväntades av henne och det blir säkert inga problem med riktiga löp.

Väldigt kul att tjejerna har funnit varandra och de var hur söta som helst när de låg ihop-kringlade i bilen, Soya liggandes på Lilis ena ben och Lili med den andra frambenet uppkört i Soyas ansikte :=).

Nu kan vi alltså börja tävla i LC och om jag får gissa blir den första tävlingen i Sjöbo i slutet av september. Det finns inte så många tävlingstillfällen om man inte vill åka land och rike runt och jag är inte riktigt där än känner jag. Skulle Soya visa sig vara en supertalang kanske jag ändrar mig (säkert) men än så länge håller vi oss till Skåne med omnejd.

Jag försökte förresten hitta några bra filmer på youtube som visar hur LC-löp går till men tyckte inte att jag fann några. På de flesta filmerna ser man överhuvudtaget inte att hundarna jagar något utan det ser bara ut som att de rusar runt helt planlöst :=).

Skrivet

Blåslagen Birgitta och svårslagen Soya!

Gårdsvisningen idag gick INTE bra!

Själva huset var otroligt fint invändigt men vi såg flera oroväckande sprickor i både fasaden och grunden och det var väl framför allt det + att stallet var väldigt ”spartanskt” som gjorde att jag inte ville fundera mer på detta objekt. Maken var mer intresserad eftersom han struntar i hur stallet ser ut men själv tyckte jag som sagt att det var lite väl enkelt även för min smak och då tycker jag ändå inte att jag har några jättekrav på just stalldelen.
Men här fanns inget vatten indraget, sadelkammaren var inte i själva stallet utan i ett oisolerat rum bredvid (man fick alltså gå ut från stallet för att komma dit) och loftet…..ja…DET är en historia för sig…

Upp till loftet kunde man komma från utsidan av stallet genom en trätrappa med 5 eller 6 steg. Jag såg redan när jag skulle kliva UPP på loftet att trappsteg 4 tror jag det var fattades. Men det gick ändå att ta sig upp och jag kikade in i det tomma loftet där det hängde plastskynken lite här och där. Dessa skynken fick mig att undra om det kanske läckte in- varför låter man annars ful plast dingla omkring från taket?

När jag skulle gå ut från loftet hände det otroliga! Ett av trappstegen brakade ihop under mina 60 kilo och jag föll handlöst till marken, tack och lov ett fall på knappt 2 meter.
Jag skrapade upp ena armen och fick några blåmärken på samma sidas ben men i övrigt blev jag bara chockad och förbannad!

Oturligt nog var det ingen som såg min flygfärd, maken stod lite längre bort och mäklaren var inne i själva boningshuset. Jag upplyste dock mäklaren om det inträffade och vi insåg båda att ingen mer kunde titta på loftet för nu fattades det för många trappsteg upp dit!

Ja, man kan verkligen undra över detta?!?!? Synd att det inte hände i USA, då hade jag kunnat stämma husägarna på en miljon eller två :=).

Skämt å sido men det var ju faktiskt rena turen att jag föll så ”bra” som jag gjorde. Tänk om jag hade brutit armen eller rent av nacken i fallet!

Samtidigt undrar man ju hur ofta säljarna själv brukar gå upp på loftet om trappan har tillåtits att murkna på detta vis?

Nä…trots att hagarna som hörde till stallet var så underbara att man nästan grät så kände jag ändå att det var för mycket jobb med detta ställe.

För nästan 4 miljoner vill jag inte börja med att renovera stall och boningshus utan vi får helt enkelt leta vidare.

Efter denna strapats var det dags för mig och Soya att köra till det mycket närbelägna Veberöd där det skulle LC-tränas (LC= Lure Coursing).

Soya har varit med på en liknande träning som hennes uppfödare Tommy höll i tidigt i våras så hon hade ett hum om vad det hela gick ut på även om den banan var mycket kortare och inte så ”snirklig” som dagens .

Idag fick hon springa 2 lopp varav ett räknades som ett godkänt träningslopp (man måste då låta hunden springa med en rutinerad hund, gärna en med licens) och bägge gångerna skötte hon sig GALANT!

Nu återstår 2 godkända lopp till innan man kan ansöka om licens för att få tävla och om vi har tur så kan detta klaras av nästa helg i Sjöbo där man också ordnar en träning på söndagen.

Detta var första gången vi var på brukshundsklubben i Veberöd och första gången vi träffade de vinthundsmänniskor som samlats och som vanligt blev det en mycket trevlig upplevelse. Alla är så vänliga och hjälpsamma och Soya fick mycket beröm, både för hur hon skötte sig på banan och för sitt lite ovanliga (helsvarta) utseende. Matte lapade i sig allt beröm som en katt medan Soya verkade njuta otroligt av att få springa efter trasan.

Jag träffade också en kvinna som jag mailat med tidigare angående ”whippet-promenader” i mina trakter, jag hade ingen aning om att hon skulle vara där men hon hörde väl när jag pratade med/ om Soya och kom fram och undrade: ”är det det här som är Staffanstorps-Soya”. Väldigt kul och bara ännu ett bevis på hur liten världen är.

Nu pustar vi ut, jag lätt blåslagen, innan vi ska åka till stallet för en liten ridtur i solskenet.

Skrivet

Utslagen men inte nedslagen- Soya på nät-date!

Kort efter att jag hade köpt Soya insåg jag att det skulle bli svårt med att hitta ”lek-kamrater” åt henne.
Dels finns det som tidigare nämnts inte så många hundar i vårt närområde och dels orkar nästan ingen hålla Soyas höga tempo vilket gör att hon snabbt tröttnar på att leka med slöisen.
När jag hade konstaterat detta skrev jag ett inlägg på ett whippetforum där jag efterlyste kompisar åt Soya och jag fick snabbt svar från en kille i Lund (grannstad till Staffanstorp där vi bor) som precis hade köpt en valp.

Vi lät det gå några månader medan valpen växte till sig innan vi träffades idag och det blev verkligen ett lyckat möte som synes av bilderna ovan (tagna av Lilis ägare).
Soya fick möta om inte sin överman (snarare över-kvinna) så i varje fall en likasinnad doggy som det gick att springa fort med utan att den tröttnade som tidigare bekantskaper.
Lite trött var hon allt i bilen på vägen hem men efter 1½ timme med en annan whippet är det inte heller så konstigt.
Ja, jag har sagt det förr och säger det igen- Internet är bra till mycket!

Skrivet

Tillbakablickar: mer om min hund Ketty!

Ni som är i min ålder minns säkert Enid Blytons ”fem-böcker” om 4 ungdomar och en hund i England som löste olika ”mysterier”.

Men minns ni också böckerna om 5 ungdomar och en schäfer i Paris som i mångt påminde om fem-böckerna fast Paris-ungdomarna var något äldre?

Hur som helst fascinerades jag väldigt av ”sex-böckerna” höll jag på att skriva….hmm…de SISTNÄMNDA böckerna (tror faktiskt att deras titlar var något i stil med ”Vi sex mot nya äventyr….” typ) och dessa böcker fick mig att längta efter en egen schäfer, precis som den i böckerna (den hette KAFI minns jag så väl).

Mina föräldrar, eller rättare sagt min far har alltid varit av åsikten att en hund hör hemma i en hundkoja om man har en gård/ ett hus och att hund och lägenhet är 2 element som inte bör förenas. Därav fick jag aldrig ha en hund medan jag bodde hemma trots att jag hade varit överlycklig om jag fick en.

Som jag redan har berättat i tidigare inlägg träffade jag redan som 17 åring (snart 18) en 22 år äldre karl och det dröjde inte länge innan vi flyttade ihop.

När jag och Rolf, som mannen hette, hade bott ihop ett tag kom Rolf hem från Jägersro (där han arbetade i ett travstall) en dag och satte sig vid telefonen. Jag hörde hur Rolf erbjöd en av våra vänner en schäfer som han hade hört att en familj ville skänka bort och mina öron spetsades till max. Innan samtalet var över hade jag avbrutit Rolf flera gånger med orden ”men den kan ju VI ta”.

När samtalet var över fortsatte jag min bearbetning av Rolf och efter ett tag sa han orden jag aldrig kommer att gömma: ”tjatar du lite till så har du snart hunden här”.

Och det hade jag !!!!!!!!!!!!!!

Redan nästa dag (om jag minns rätt) gick jag till Rolfs arbetsplats (travstallet) och hämtade Ketty, min aldeles egna hund.

Ketty var underbart vacker tyckte jag, men visade det sig, oerhört olydig och en matvägrare till på köpet.

Storyn med Ketty var att en familj från Stockholm hade tagit emot henne som foderhund från Statens huundskola och efter tester där, när Ketty var 1 år gammal och hundskolan konstaterat att Ketty var så vek att hon inte dög till något i deras regi, så fick familjen behålla Ketty.

Familjen kunde dock av olika anledningar inte behålla Ketty (de hade ytterligare en hund) och de dumpade henne till sina släktingar i Skåne som alltså frågat Rolf om han visse någon som ville ha en hund gratis.

Den första tiden med Ketty var extremt tålamodsprövande, både när jag var ute med henne och hemma.

Ute vägrade hon att komma/ låta sig fångas in och jag som alltid har varit en koppelmotståndare av stora mått och därför hade hunden lös fick bita ihop och svära många eder varje dag.

Jag kunde aldrig veta när drottning Ketty behagade att komma och många gånger fick andra människor hjälpa mig att fånga in henne för se- till andra människor gick hon oftast glatt!

Väl hemma efter en lång promenad följde TIMMAR (helt sant) av intensivt flåsande och jag minns att jag sa till Rolf att vi nog hade fått Ketty för att hon hade någon form av hjärtfel. Maken till flåsande har jag aldrig upplevt, hon låg och nästan skakade av flämtningar!

Vad maten beträffar ville Ketty oftast inte äta, i alla fall inte så som jag serverade maten, dvs i en hundskål. Om man matade henne med SKED kunde hon nedlåta sig till att ta några tuggor men så fort man sköt skålen framför henne vände hon bort huvudet.

Om vi hoppar några månader fram i tiden och under resterande tid som Ketty levde (hon blev 5½ år gammal) så kan man nästan inte tro på ovanstående beskrivningar av min hund.

Ketty blev super-dresserad, hon kunde gå lös överallt och hon var alltid med när jag red eller körde travarna på Jägersro. Ketty fick också en superkondition av allt häst-springande och hon kunde rusa omkring i över 1 timme i full fart för att sedan komma inomhus och direkt stänga munnen utan att ett enda flås kom över hennes läppar.

Vad gäller maten blev hon en all- och storätare utan dess like; förmodligen tack vare all motion hon fick.

Ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om denna underbara hund som under 4 år var min följeslagare ÖVERALLT.

Jag har massor av hästbilder där man på nästan varje kort ser Ketty NÅGONSTANS, om så än bara som en liten skugga i ett hörn, en del har jag redan visat och det kanske kommer fler vad det lider.

Om jag måste nämna EN negativ sak med Ketty, efter att hon väl lärt sig att lyda och äta så var det hennes myckna päls.
När hon fällde som värst hade vi hundhår överallt, en gång hittade jag till och med ett i Bregott-paketet när jag öppnade locket.
När hon låg på våra mattor och sedan reste sig såg det nästan ut som att det fortfarande låg kvar en hund på golvet, så mycket hår kunde det lossna och efter Katty sa jag ”aldrig mer en hund med mycket hår”. Och det löftet har jag ju hållit med mina ”sämskinns-hundar”, greyhoundarna och nu Soya the whippet. Vackrare och mer lättskött päls går inte att finna, jag borstar henne ALDRIG och ändå har vi nästan inte ett hårstrå någonstans.

Med tanke på att Soya sover i vår säng och att övrig tid spenderas i soffan hade vi inte kunnat ha ett hårigt djur- då hade pedanten i mig stegrat sig för mycket :=).

Skrivet

Tillbakablickar: Utlovade kort på min schäfer Ketty


Maken har sedan ett bra tag tillbaka köpt en ny scanner som jag inte har orkat sätta mig in i hur den fungerar.
Men igår, innan han skulle resa bort i några dagar, hann jag rafsa ihop några kort ur ett av flera fotoalbum på mina djur. Troligen inte det bästa urvalet men det får duga…

Så här såg min första hund, schäfertiken Ketty (egentligen ”Hundskolans Oranja”) ut. Jag fick henne när hon var ca 1 år gammal och hade henne tills hon avlivades ca 5½ gammal pga höftledsfel.

Jag kan än idag, kanske 1 gång om året drömma om Ketty och att jag studerar henne när hon springer. I drömmen inser jag att hon inte längre haltar av sitt höftledsfel och jag uppfylls av en enorm lättnad och lycka.

En mycket vacker långhårig schäfer och som jag brukar säga: ”Håller ni inte med har ni ingen smak” *SKRATT*.

Hade det inte varit för örat och att hon var något för stor för att vara tik hade det varit kul att prova att ställa ut henne.
En liten gåta till alla MCR-läsare: ser ni var kortet är taget? Det såg exakt likadant ut då för över 20 år sedan som idag.

Ketty och undertecknad i sina glans dagar (juni 1987). Notera de vita tubsockarna (då på var mans fot) som jag stoppat in joggingbyxorna i så fint och den på den tiden mycket moderiktiga frillan (permanenten- även den i var mans hår) .

Denna bilden tycker jag så tydligt illustrerar hur det var att äga Ketty. Hon var med mig ÖVERALLT och jag har massor av kort där hon syns trots att det egentligen inte alls är ”meningen”.
Jag (hjälmlös som alltid) står och håller min egna Menelli (till höger) och Amirant, min vän Cecilia Hermanssons häst.
För er som känner till MCR med omgivningar kan jag som kuriosa berätta att kortet är taget i själva ”Gröna Dalen”, backen där man kan klättra är direkt till vänster om oss. På den tiden, innan alla vägbyggen osv red man dit på ett helt annat sätt än idag.

Även här ser man Ketty, den allestädes närvarande. Enligt baksidan av kortet är vi hos Sydslättens ryttarförening i Anderslöv den 22 oktober 1988. Direkt bakom Ketty ser vi åter Cecilia i rollen som hästskötare och bakom henne Menelli. Notera yllefilten över Menelli! Inköpt på Myrorna vill jag minnas.

Här ska jag tävla i hoppning hos Trolleholms ryttarförening på en tävlingsplats de inte använt på många år.

Notera de tidigare omtalade chapsen!


Avslutningsvis ett kort på min andra hund, greyhounden ”Sladden” (hette egentligen Zulu Last men fick smeknamnet av att han var nummer 11 som kom ut ur sin mamma!). Även denna hund fick jag ”gratis” (för 50 öre) i vuxen ålder (1½ år gammal) då han ”sprang för långsamt” för sina kapplöpningsintresserade ägare.

Kortet är taget i juli 1989 på en strand i Falsterbo och illustrerar (även om det syns dåligt) dels hur liten och klen Heron var (5 år gammal) innan han blev ca 173 cm hög och dels hur jag alltid hade med mig hundarna överallt, alltså även när jag red. Ser förresten att jag inte hade någon hjälm- det var innan vi införde hjälmtvång på ridskolan.
Jaha…detta var en liten nostalgitripp….blev lite rörd faktiskt men hoppas att ni gillade det ni såg :=).