Kanske har jag blivit känsligare med åren men jag fick tårar i ögonen av att se flera av dessa underbara bilder!

Ni som följer även stallkatternas öden och äventyr på bloggen vet att vi just nu har 3 stycken: hanen Gullis (gul), hanen Katten med Hatten (svart) och honan Skyggis (grå).

Medan Hatten har fått sin namn enbart för att jag tycker att det låter så roligt (sa Birgitta 6 år) så avspeglar de andra katternas namn hur de ÄR.

Gullis är således gullig och Skyggis är…exakt: skygg. Extremt och irriterande skygg ska jag kanske säga med tanke på att hon har funnits i stallet i vart fall under de 4 åren jag huserat där.

Men nu håller någonting på att hända!

Min stallkamrat Marielle som tillsammans med sina föräldrar främst ska ha cred för att Hatten numera är så tam som han är har nu börat träna även med Skyggis och undernas under: kattskrället låter sig klappas av henne!

Jag är mäkta imponerad eftersom jag själv har gjort totalt fruktlösa försök genom åren- inte ens en sekundsnabb beröring har detta egensinniga djur tillåtit mig, eller någon annan för den delen.

Men Marielle har uppenbarligen andra gåvor och jag undrar nu mest om vi måste döpa om Skyggis i framtiden och vad hon i så fall ska heta- KELIS kanske :)?

Minns ni att jag i förra veckan begick ett mycket omvälvande misstag när jag tog fel på min egen Gullis och en vilt främmande katt i vårt stall?

Nu har jag sett honom sammanlagt 4 gånger, senast igår och idag och tro mig…det går inte att närma sig kattskrället :)!

Han måste ha fått en sådan chock första dagen då jag bara gick fram och grabbade tag i honom för nu är han som sagt inte det minsta medgörlig utan springer undan.

Jag hann med nöd ta ett kasst kort på honom bara för att visa er hur väldigt OLIK han är Gullis!

Var jag HELT lost i förra veckan eller vad var det med mig?

”The Stranger”- orange med massor av vitt

Gullis- gul (hade han inte varit så gullig hade jag kanske döpt honom till GULIS)

Igår morse när Gullis som så ofta dök upp när jag var i stallet noterade jag hur otroligt fin han hade blivit.

Jag tyckte att hans päls hade fått en helt annan färg (!), liksom mer orange (han är ju annars gul) och hans ansikte såg ut att ha fått en större yta av vit teckning.

Jag lyfte som vanligt upp honom, gosade med honom mot mitt ansikte och informerade honom om hur väldigt fin han var och han såg ut att hålla med :).

Lite senare dök en stallkamrat upp och jag kunde inte låta bli att nämna Gullis förvandling för henne på vilket hon undrade om det verkligen var han 🙂 och inte en annan katt.

”Nej, du tänker på den SVARTA katten som var så lik Hatten och som vi trodde var hans pappa som smög omkring här ett tag” svarade jag ”men han är död”.

Stallkamraten (själv kattägare) framlade en teori om att Gullis teckning i huvudet kanske såg större ut i och med att hela katten har *harkel* ”breddat sig” (han har blivit väldigt mycket tjockare 🙂 ) och så var det inte mer med det.

I morse mötte jag åter Gullis i stallet och eftersom han verkade lite hungrig så fick han en näve torrfoder som han satte sig att knapra på medan jag gjorde i ordning Vickes foderspannar.

Döm om min CHOCK när jag i ögonvrån ser ”Gullis”, dvs en HELT ANNAT KATT smyga omkring i stallet- den katt jag igår höll i min famn och gosade med i tron att det var Gullis?!?!?!?

Nu när man såg båda ganska nära varandra insåg jag att de verkligen är väldigt olika (tro f..n att jag tyckte att Gullis såg annorlunda ut igår *ASGARV*)- precis som tex Kreon och Vicke, fast de PÅMINNER om varandra har de både olika storlek, färg och tecken och det är exakt samma sak mellan Gullis och den främmande katten.

Främlingen är mycket större, orange och inte gul och har som sagt mycket mer vitt i ansiktet.

Nu blev han rädd och sprang iväg innan jag hann forska mer i om han har någon märkning eller annat och ska jag vara ärlig så hoppas jag att han inte kommer tillbaka- fast det verkar ju inte så sannolikt?

Vi har ju redan 2 hankatter i stallet och en tredje är INTE önskvärd av NÅGON, möjligen av mig som tycker han är jättefin. Men även jag är så klart rädd att det nu ska bli fight på hög nivå och det vill ju ingen.

Men fatta att JAG, jag som har hållit Gullis i mina armar tusen gånger inte såg att jag höll i fel katt igår?!?!?

Det bara bevisar hur hjärnan kan spela en spratt när man liksom är så säker på något.

Jag har för övrigt gjort samma misstag med två fuxar på ridskolan en gång- jag släppte både ut och tog in den ena i hagen i tron att det var den andra hästen utan att inse mitt misstag- bara för att de hade bytt box!

Och tack gode gud att den här främmande katten ”måste” vara tam- tänk om han hade varit helt vild och jag hade försökt att grabba tag i honom som jag gör med min snälla Gullis.

Jag höll till och med mitt ansikte mot honom….nej, jag är fortfarande helt chockad faktiskt :).

Här smiter han iväg innan jag hann torka av linsen på telefonen….

Ni som har häst kring Grevie- någon teori vems han är?