Efter att jag köpt Menelli, min första egna häst, visade det sig ganska snart att hon var något av det mest svårlastade som stått i 4 järnskor.

Bilderna ovan är tagna i juni 1988 då jag ägt henne i ca 1 år. Jag hade då kört Menelli till 1 eller 2 tävlingar och insett att hon var en häst som kunde ta 5 minuter eller 5 timmar att lasta eller så skulle jag kanske inte ens komma iväg till min tävling.

Pga ovanstående och för att vara verkligt säker på att kunna delta i en planerad tävling hos Dagstorportens Ryttarförening hyrde jag en stallplats bredvid klubben dit jag körde hästen dagen innan för att slippa vara nervös för att inte komma iväg på tävlingsdagen.

Idag kan jag nästan skratta åt denna minutiösa planering eftersom det tar ca 30 minuter att köra från MCR till Dagstorp.

På den ena bilden är det min mamma som står och håller i Menellis svans. Att hon ser så glad ut (mamma alltså) är för att vi lyckades ta oss hem samma dag som tävlingen var slut!

Det positiva med att ha ägt en extremt svårlastad häst är att jag verkligen fick LÄRA mig att lasta och sedan dess har jag aldrig misslyckats med att lasta NÅGON häst.

Efter att ha kämpat med Menelli på egen hand och med hjälp av diverse mer eller mindre seriösa metoder och lastningsmedhjälpare fick jag rådet att be Jana Wannius, som på den tiden var vår ridhuschef, om hjälp.

”Är det någon som kan hjälpa dig så är det Jana Wannius” sade man.

Sagt och gjort. Jag kopplade på min mest ”hjälplösa-flickan-röst” och ringde stammande till Jana och sa ”dom säger att DU är den ENDA som kan hjälpa mig”.

Vem kan motstå sådant smicker? Ingen karl jag känner i alla fall :=).

Jana kavlade upp ärmarna och beredde sig på en enkel match med ”den ouppfostrade hästen som ägdes av den alltför klena flickan”.

Men tiden gick, Menelli bjöd på oväntat motstånd och Jana blev rödare och rödare i ansiktet. Till slut började han svära och det var inte det konstigaste utan att han helt plötsligt svor på SKÅNSKA, denne man som pratar så ”uppländska” som man bara kan?!?!?

Men hästen kom in i transporten till slut och vi misslyckades därefter aldrig mer med att lasta henne.

Det är i korta ordalag och i skrift inte så lätt att beskriva HUR Jana fick in hästen men principen är att det ska vara otrevligt att gå bakåt eller stå still medan allt tänk framåt MOT transporten ska belönas. Dessutom måste hästen vara väl inramad om den försöker springa åt sidan (som i Menellis fall) och vi använde rejäla hinderinfångare för ändamålet. När Menelli hade sprungit omkull dessa ett par gånger och märkt att infångarna till skillnad från de människor som tidigare hjälpt till inte flyttade sig och att det gjorde ONT att springa över dom så valde hon att gå framåt, särskilt som hon fick en longeringspisk i baken om hon gick bakåt. Det var absolut inte tal om någon misshandel av något slag utan mer en konsekvens-pedagogik som jag funnit ytterst fungerande. Man kan modifiera denna metod på olika sätt men det viktiga som jag ser det är att ha gott om tid, vara lugn och verkligen berömma när hästen gör rätt samtidigt som man markerar när hästen gör fel. Att med våld slå/ dra in hästen kan säkert fungera EN gång men det man alltid ska tänka på är att det ska komma FLERA gånger.

Som ni kan se och läsa tyckte jag redan som ung om att uttrycka mig i skrift även om en lätt rodnad nu sprider sig över mina kinder då jag läser dessa ungdomens alster.

Carinus, född 1965 och efter Toddhurst XX ue Frondeur var alltså min första sköthäst.

Fördelen med att jag dyrkade honom var att jag var tämligen ensam om detta om därför alltid fick rida honom på lektionerna.

Bilderna ovan är tagna 1983, min dåvarande ”bästis” Elizabeth Larsson håller Flinta.

När jag hade ridit i kanske knappt 2 år började jag sköta en jättefin unghäst som nyss hade blivit inriden. Av denna anledning tyckte inte ägaren att det var lämpligt att jag red på hästen men turligt nog hade hon även en annan häst, den då 13 år gamle Flintwater, en valack importerad från England.

Ägaren till Flintwater hade inte som största intresse att rida om man uttrycker sig diplomatiskt, det var inte många gånger i veckan som hon satte sig i sadeln och därmed öppnade sig enorma möjligheter för mig att rida mer än 1 gång i veckan på lektion.

Ganska snart red jag på ”Flinta” flera gånger i veckan och även om hästen var oriden och ingen dressyrhäst precis så var det på denna häst jag verkligen lärde mig att rida. Jag fick möjligheten att genom ”trial and error” och litervis med svett (både egen och Flintas) lära mig att rida en häst i form, göra olika dressyrrörelser korrekt mm.

När jag red på lektion på lektionshästarna så kunde jag ibland få en ”aha-upplevelse” men eftersom det var en hel vecka till nästa pass så hann ju känslan försvinna och det var bara att börja om från början igen. Dessutom hade jag, då jag red lektion dels en begränsad tid (60 minuter) och kanske 12 andra ryttare att ta hänsyn till.

På Flinta kunde jag rida flera gånger i veckan, ensam i ridhuset och hur länge jag ville.

Flinta var en envis rackare med en kondition som hade kunnat knäcka den bästa ryttare men jag var envis och red tills det mer eller mindre svartnade för ögonen.

Minns att jag brukade rida i det ena varvet tills jag hade så ont i armen som höll i yttertygeln att jag inte länge stod ut. Då bytte jag till det andra varvet och red där tills den andra armen höll på att ramla av och så höll jag på och skiftade fram och tillbaka.

Men övning ger färdighet och efter ett tag så kunde jag rida Flinta fint på tygeln till ”allas” förvåning. Ingen hade ditills sett hästen gå ”dressyr” och jag var mäkta stolt.

Mitt värsta minne från tiden med Flinta var en gång då han inte ville gå som jag ville och jag i rena ilskan red i 2 timmar i sträck. Hästen hade som sagt en superkondis och vek sig inte för något, trodde jag i alla fall.

Någon timme efter min maratonritt råkade jag titta till Flinta i stallet och då formligen RANN svetten av honom. Minns att jag såg svetten rinna ner för hans panna!
Gissa vem som blev LIVRÄDD att jag hade skadat hästen för livet?
Jag gick ut och gick och gick och gick i höstkylan tills svetten hade torkat och red aldrig mer i 2 timmar!

Storyn med Flinta fick ett sorgligt slut då ägaren efter många år fick för sig att sälja hästen, då ca 15 år gammal, till en ridskola.

Flinta som ditills varit en i mina ögon stålhäst som aldrig varit halt eller sjuk fick så fort han kom till ridskolan diverse krämpor och slaktades efter bara en kort tid.

Bilden är tagen då Micke och jag gifter oss i vår trädgård.

En sak som jag och min man Mikael definitivt inte har gemensamt är mitt hästintresse. Ändå har jag på sätt och vis detta intresse att tacka för att vi över huvud taget träffades. Tänk som det kan bli!

Micke och jag ”träffades” till att börja med genom att vi började chatta på Internet sommaren 2002. Ganska snart skrev Micke att hans dotter var väldigt hästintresserad och att han sökte efter någon ridskola där hon kunde börja rida. Jag var inte sen att rekommendera ”min” ridskola MCR där jag hade Décima uppstallad och föreslog lite lagom slugt att vi ju kunde träffas i stallet för att han skulle kunna bilda sig en uppfattning om ridskolan.

Väl på plats föreslog jag en långpromenad i solskenet med Décima som förkläde med tanken att om Micke verkade trist eller knepig så kunde jag snabbt avsluta det hela med att säga att Décima ville gå hem till stallet igen! Promenaden blev mycket trevlig, vi hade mycket att prata om och satt länge efteråt på en restaurang och diskuterade allt mellan himmel och jord. När Micke körde tillbaka mig till stallet där jag hade lämnat min bil undrade han om jag inte skulle ta en promenad med Décima nästa dag IGEN och jag som ALDRIG brukade gå ut på några längre vandringar med hästen överhuvudtaget (fast det visste ju inte han, ha ha) svarade blixtsnabbt att ”javisst, SJÄLVKLART ska jag och Décima gå ut på promenad imorgon igen” och Micke var sååå välkommen att följa med.

Ja, ibland är det tur att inte djur har talförmåga för Décima hade nog frågat vad jag sysslade med där vi 2 dagar i rad lullade runt med Micke i släptåg.

Men….vandringarna lönade sig i alla fall…..Micke och jag förlovade oss efter 9 månaders bekantskap (då hade vi redan hunnit köpa vårt hus) och gifte oss på min 40-årsdag den 7 oktober 2006.

Ovan: mitt första medlemskort. Det har blivit en del genom åren…..

Jag började rida relativt sent, jag var redan 14 år gammal då jag anmälde mig till en av nybörjargrupperna på Malmö Civila Ryttareförening som jag förblivit trogen som medlem sedan dess.

Jag har alltid haft ett stort djurintresse och långt innan jag började rida hade jag haft en rad olika husdjur i familjens lägenhet på Kirseberg. Fåglar, hamstrar, fiskar, en sköldpadda och en kanin hann passera revy innan jag frågade mina föräldrar om jag kunde få börja rida.

Redan innan jag började ta ridlektioner så hade jag i något års tid regelbundet köpt ”Min häst”. Jag minns vilken högtidsstund det var då jag gick bort till kiosken och kunde konstatera att ett nytt nummer låg i tidningshyllan. Jag hade också slukat mängder av hästböcker (Svarta Hingsten, Britta och Silver, Jill-böckerna och många många fler) så jag kunde en hel del om hästar redan innan jag satte foten i stigbygeln första gången.

Att det blev just Malmö Civila Ryttareförening som fick äran att lära mig att rida berodde på att jag hade en klasskamrat, Charlotta Araldsson, som redan hade ridit på MCR i många år.

Jag var först tveksam till om jag skulle bli utskrattad för att jag var så ”gammal” när jag skulle lära mig att rida, jag trodde att alla andra skulle vara flickor i kanske 7-8 årsåldern men Charlotta försäkrade mig om att ingen skulle tycka att det var konstigt med en 14-åring som ville lära sig att rida.

Det jag minns bäst från min första tid på ridskolan var att jag alltid var så oerhört nervös inför varje ridlektion. Jag förstår i efterhand inte VARFÖR eftersom alla på klubben var snälla och hjälpsamma och det aldrig skedde några ”incidenter” när jag red. Men varje gång jag satt på bussen till ridskolan flög tusen fjärilar genom magen men så fort jag hoppade av hästen efter avslutad lektion så var min första tanken ”åh…när är det dags för nästa lektion”. Veckan kunde inte gå fort nog!

Mitt pinsammaste minne från denna nervösa tid var då jag skulle sadla den häst jag skulle rida, detta var kanske andra eller tredje gången jag red.

Jag var alltså hypernervös och hade sadlat hästen då en äldre kille (han var kanske 18 år, jag 14…en jätte-åldersskillnad på den tiden) sa med snäll röst:

”Hoppsan…du har satt sadeln BAK OCH FRAM” ?!?!?!? Jag trodde jag skulle DÖ, DÖ, DÖ så pinsamt var det :=).

Jag kommer under en tid framöver att skriva lite om hästar och händelser som går lite längre bakåt i tiden, sådant som hänt för uppemot 20 år sedan.

Dessa inlägg kommer att ha rubriken ”Tillbakablickar”.

Håll utikik, första inlägget kommer snart!

Även Décima har lyckats ”bräcka” en godkänd hingst, om så med en ynka poäng, se ovan.

Fördelen (???) med att bo och tävla i Skåne är att man får chansen att tävla mot många av våra mest namnkunniga ryttare och hästar i både hoppning och dressyr. Många är de godkända hingstar som Heron mött (och slagit) genom åren (Uskudar De Malais, Vermuth, Eighty Eight Keys mfl) liksom hästar som sedermera gått en långt framgångrikare karriär till mötes, som tex Ulla Håkanssons Bobby.

Som synes gick det bra för min DRESSYR-häst på kvalitetsbedömningen (hon blev även 9:e bästa dressyrhäst). Lite kul att titta tillbaka på vilka hästar som deltog! Bronx vann sedermera hela rikskvalitetstävlan vilket förvånade oss som såg honom föga (vilken fin häst!!!!…) Hästen Olympia är numera boxgranne med Archie och ägs fortfarande av min vän Jimmy Norstedt. Matilda var den häst som jag valde mellan då jag skulle köpa Décima, båda stod i samma försäljningsstall. På kvalitets var Décima överlägsen till min stora glädje men med facit i hand blev Matilda en framgångsrikare tävlingsindivid, i alla fall under de år jag såg henne kamma hem rosett efter rosett.
Macbeth visades av en träningskamrat, Peter Bengtsson som jag inte kände DÅ men som flera år senare introducerade mig för min fantastiska tränare Birgitta Nilsson. Macbeth exporterades flera år senare till Dubai efter att ha haft flera framgångsrika säsonger upp till MSV dressyr. Och så slutligen Miss Tiford som kom som lektionshäst till vår ridskola efter några år och som fortfarande finns kvar.

Min första häst Menelli med vilken jag inledde min tävlingskarriär. Bilden är tagen 1988 på Örestads Ryttarsällskap där vi tävlade dressyr. Menelli ägde jag i ca 1½ år och hon slaktades 1989, 8 år gammal pga strålbenshälta. Samma år köpte jag Heron, då 4 år gammal.

Lite tävlingsresultat som jag hittade i mina gömmor.

Förr förde jag noggrann statistik över tävlandet (se delar av Herons statistik för 1991 och notera antalet starter. Vi låg inte på latsidan precis men hans jämna resultat över året visar, anser jag, att tävlandet inte tröttade honom precis).