Gårdagens diskussioner på bloggen om hästar som behöver extra salt eftersom de inte slickar på sin saltsten fick mig att minnas en ponny jag kände för en herrans massa år sedan.
 
För medan tex Archie kan låta sin saltsten helt ”damma igen” så hade detta djur motsatt problem- den åt salt som en galning!
 
Ponnyn brukade få ett sådant där stort ”salt-block” (fyrkantigt nästan i storlek med en fotboll, man brukar väl sätta ut dom på beten/ i hagar tror jag) och det käkades upp på ingen tid!
 
På den tiden var jag för oerfaren och brydde mig i ärlighetens namn inte heller- annars borde jag egentligen ha påtalat detta för ägarna, ja inte att hästen föråt sig på salt för det såg dom nog själva men att detta, lika lite som att få i sig för LITE salt inte är nyttigt.
 
Och jag kan mycket väl också tänka mig skälet till att hästen ”roade” sig med sin salt-diet; den hade helt enkelt inte mycket annat att äta.
 
Ponnyn hade någon form av luftvägsproblem vilket gjorde att den dels stod på pappers-strö och dels endast fick grönpellets att äta. Dessa tog ju inte många minuter för en glupsk ponny att äta så när dessa var nersköljda återstod endast saltblocket.
 
Ponnyn gick aldrig heller i gärshage utan endast i en gruspaddock så det skulle inte förvåna mig om den magra kosten (fast ponnyn var i gott hull förvisso) som gick så snabbt att äta upp gjorde den till en saltstensmarodör.   

Året är 1975, jag är således 9 år gammal och poserar (till vänster i bild) stolt med min goda vän Paula.

Vad kan väl passa bättre som inlägg under påsken än ett av mina första minnen av just denna högtid?

Jag var 9 år gammal och en klasskamrat som bodde några hus från oss och jag bestämde oss för att agera ”påskakärringar” i grannskapet.

Vi spökade ut oss som ni kan se på bilden ovan och begav oss sedan på vandring i trapphusen.

Hur mycket pengar vi fick ihop minns jag inte men däremot minns jag vad jag använde min andel till.

Jag promenerade iväg till Värnhemstorget där det på den tiden fanns 2 stora matvarubutiker; Tempo och Epa (som dagens City Gross ungefär).

Inne på Epa köpte jag mitt livs första skiva; en singel där Björn Skifs sjöng ”Michelangelo”.

….”kan du komma hit o ta med stafflit o måla av min vän….”

:)!

Häromdagen hände det igen och trots att jag vet varför så blev jag ändå lite förvånad- det var nämligen ett tag sedan nu tack och lov och jag skulle gärna vilja att det försvann helt och hållet.
 
Min I-phone ringde och jag kunde på displayen se att det var en stallkamrat och genast började hjärtat att dunka.
 
Innan ärendet, fullständigt harmlöst, framförts hade jag hunnit arbeta upp en stegrande puls och jag hoppas att inte uppringaren hörde att jag kanske lät lite darrig på rösten.
 
Bakgrunden till denna snabbt uppflammande telefonrädsla härrör sig från tiden då jag ägde Décima, stoet jag hade i 8 år innan jag köpte Archie.
 
Som jag har berättat om tidigare lever hon inte numera, hon dog något år efter försäljningen i kolik hemma i sitt nya stall- man hann inte ens få dit en veterinär.
 
Och där har ni orsaken till min ibland galopperande puls- Décimas kolikanfall!
 
Något år efter att jag köpt Décima som 3-åring började hon då och då få oförklarliga kolikanfall.
 
Anfallen var oftast tämligen milda och gick att longera bort så för det mesta behövde jag inte ens tillkalla veterinär utan löste (observera ordvitsen) det själv så att säga.
 
Dessa förbannade kolikanfall inträffade alltid antingen på kvällen eller helgen- givetvis höll jag på att säga för det vet väl varenda hästägare att hästen aldrig blir dåligt på icke-jourtid.
 
Hur som helst blev jag alltid varse anfallen genom att TELEFONEN ringde och att vår ridskolechef meddelade mig att Décima var dålig- IGEN!
 
Då var det bara att flyga ut i bilen, köra som en idiot till stallet och sedan försöka avgöra hur kass hästen egentligen var.
 
För det mesta verkade Décima fullständigt OK om man gick ut och gick med henne- då skulle hon stanna och beta och gick helt utan problem men man hann inte mer än ställa in henne i boxen förrän hon började skrapa och lägga sig.
 
Longering var oftast räddaren i nöden även om jag ibland fick gå upp till ridhuset både 2 och 3 gånger men, som jag också har berättat om tidigare, vid ett tillfälle var det så illa att jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus där hon blev akut buköppnad.
 
Ingen hittade någonsin svaret på varför hästen fick dessa anfall- buköppningen visade inget onormalt mer än den grovtarmsomvridning som man rättade till och jag tycker nog att jag provade det mesta för att förhindra magont hos Dessan.
 
Jag provade att byta från halm till spån, jag hade en stor vattenspann hängande i boxen för att hon skulle dricka mer, hon fick mycket stråfoder, motion och så mycket hagvistelse som det bara gick att åstadkomma på ridskolan och jag tog bort allt kraftfoder och ersatte det med ett speciellt foder (”Mash”) som skulle vara bra för känsliga magar, jag gav matolja, betfor, linfrökaka- ja listan kan göras hur lång som helst.
 
Men anfallen kom med oregelbundna intervall- de gick aldrig att förutspå eller i efterhand ”vara efterklok” på.
 
Det enda som hände var att jag fick världens telefonskräck när jag såg att det ringde från stallet och dom gångerna kunde jag knappt lyfta luren och prata- så mycket bultade hjärtat och så rädd blev jag.
 
Nu var det ju inte så att ALLA samtal från stallet handlade om att min häst hade kolik men det kunde jag ju inte veta i förväg och till slut fick jag förklara för ridskolechefen (som oftast var den som ringde i olika ärenden) att jag mer eller mindre höll på att dö av skräck varje gång numret kom upp i displayen.
 
Den förstående ridskolechefen började därefter vid kommande samtal att säga en fullständigt ihoptryckt mening utan en sekunds paus mellan orden, allt för att jag inte skulle hinna elda upp mig och då lät det ungefär så här:
 
”HejBirgittadetärLottadetharintehäntdinhästnågot”.
 
Tyvärr hann jag ju bli rädd ÄNDÅ eftersom numret visades när hon ringde men tanken var god även om min rädsla aldrig gick över så länge jag ägde Décima.
 
Sedan jag köpte Archie, och det är nu snart 5 år sedan, har jag för det mesta lyckats arbeta bort den där skräcken för samtal från stallet och de kommer numera i princip aldrig heller eftersom nästan alla skickar sms.
 
Men ibland ringer någon och ibland slår mina primintiva mekanismer till och jag undrar om det någonsin kommer att sluta?                       

Som ni säkert har förstått är min lilla Soya mer eller mindre ofelbar i mina ögon och det finns inte mycket hon kan ställa till med som jag ogillar.

Men en sak är vi inte överens om och det är vurmandet för att rulla sig i illaluktande saker, ibland SKIT på ren svenska.

Jag kan inte förstå att det ska vara så attraktivt och även om det inte händer så ofta så är det ju verkligen inte trevligt och det slutar alltid på samma vis: med en snabbspringare i badkaret, indränkt i schampo.

Man skulle tycka att Soya skulle ha lärt sig något av badkarsscenerna men tyvärr icke.

Senast i helgen, då vi red i skogen hände det igen.

När vi var nästan färdigridna och framme vid bilen stannade hon till och verkade nosa intresserat på något.

Jag skrittade vidare i förvissningen om att hon skulle komma efter och det gjorde hon också men hon såg då inte ut som hon gjorde 2 minuter tidigare.

Soyas lilla reflexväst var plötsligt inte så iögonfallande gul utan hade förmörkats av något jag från hästryggen trodde var LERA.

Och kanske var det någon form av gyttja men i så fall den mest stinkande ni kan tänka er och tyvärr var det inte bara västen som hade fått
sig en släng av ler-sleven utan Soyas hals var också vackert insmord.

Nåväl….denna stink-incident fick mig att tänka på en annan bajs-rullare som jag ägt tidigare, min schäfer Ketty vars preferens främst var
ank-skit (!).

Om ni inte vet det luktar ankskit….ja, just SKIT och jag vet inte hur många gånger jag fick försöka att få ren den LÅNGHÅRIGA Ketty från detta elände.

Ketty tyckte bäst om att rulla sidan av huvudet i ankskiten och just där hade hon extra mycket päls så det satte sig verkligen ordentligt.

Det värsta jag varit med om i äckel-rullning är jag säker på dock hände av misstag och det var inte bara äckligt utan riktigt obehagligt.

Jag hade varit ute och gått med Ketty vid en liten bäck som hon var nere och doppade sig i och när hon kom upp ur vattnet blev hon efter en stund otroligt sprallig och sprang runt som en tok.

Det ska sägas att Ketty vanligtvis var väldigt lugnt och verkligen inte en hund som rusade runt som skjuten ur en kanon och jag och mitt sällskap hade först väldigt roligt åt denna plötsliga glädjeyttring som vi inte kunde förstå varifrån den kom.

Men när vi hade slutat att skratta och tittade närmare på hunden insåg vi att hon var täckt av någon oljeliknande vätska och det var väl denna som SVED på huden och fick hunden att bete sig så märkligt.

Vid en titt ner i bäcken såg vi att det flöt just olja (eller i alla fall något snarlikt) och då fick vi väldigt brått hem för en ordentlig hundtvätt kan jag lova.

Tvätten hjälpte helt och hållet och Ketty fick inga men av händelsen, kanske för att hennes mycket tjocka päls ändå skyddade ganska mycket.

Men att hälla ut olja i en bäck där barn ofta leker och folk går med sina hundar är naturligtvis vansinne och kunde ha gått riktigt illa.

Härom kvällen låg jag och tänkte på att jag skulle hoppa med Archie morgonen därpå och i detta sammanhanget började tankarna vandra tillbaka till bronsåldern (eller möjligen järnåldern), dvs på den tiden jag var någonstans mellan 20 och 30.

Heron, min underbara häst, hade av någon anledning en otrolig aversion mot att hoppa vattenmattor av alla de slag och även om denna hindertyp inte förekom i de lättare klasserna så dök (observera ordvitsen) de upp titt som tätt i takt med att hinderna blev högre.

Högt hinder som hästen dessutom helst av allt inte vill hoppa är som alla hoppryttare vet en dålig kombination och jag gjorde givetvis vad jag kunde för att försöka bota Herons motvilja mot det blåa på marken som han var så misstänksam mot.

Jag är 13 år äldre än min dåvarande hästskötare Petra (samma Petra som numera oftast ackompanjerar mig på mina Ullaredsresor) så när jag var 26 var Petra således 13 år gammal.

Vi kom oerhört väl överens och till mitt ”försvar” får jag säga att det var Petra som var ovanligt mogen för att vara 13- inte jag som var en urbarnslig 26-åring, i alla fall inte för det mesta :).

Vid ett tillfälle kom Petra på den eminenta idén att vi kunde träna Heron på att hoppa över ljusblåa sopsäckar- hennes föräldrar hade nämligen sådana till sin sophantering (de bodde i hus).

Sopsäckarna kunde man ju vika till ett så smalt vattenhinder som man önskade till skillnad från de vattenmattor som vi hade på ridskolan och som var ganska breda.

Så- på detta viset tränade vi! Över utlagda sopsäckar med bommar över. Vattenmatts-skräcken blev aldrig till fullo botad men vi tog oss över många mattor på tävling och fick fina framgångar under flera säsonger så en dum metod var det inte- och tänk så billig dessutom!

Jag ”måste” i sammanget förresten berätta om en långt mer korkad…hmmm…..”träning” som vi också fick för oss att göra vid ett tillfälle och här måste jag hävda (fast jag egentligen inte minns) att detta MÅSTE ha varit Petras idé för en mogen 26-åring skulle knappast komma på något så korkat som att vi skulle hoppträna Heron över….hmmmm….PETRA!

Petra skulle enligt plan lägga sig under ett lågt hinder som jag skulle hoppa över och varför detta skulle förverkligas kan jag inte förstå än idag.

Hur som helst gick det utmärkt. Petra är idag en välutbildad kvinna med bra arbete, man och barn så hon kan inte ha tagit någon skada av att varken bli hoppad över av en häst eller andra tokigheter som hon fick vara med om under sina mer aktiva hästår med undertecknad (fast dom håller vi tyst om, eller hur Petra:)).

Kan som avslutning också berätta att Archie hoppar vattenmattor i sömnen och det finns det också en förklaring till.

Eftersom både Heron och Décima inte tyckte om denna hindertyp (till Décimas motvilja bidrog med största sannolikhet att jag själv hade blivit så osäker efter åren med Heron) ville jag vänja Archie utan att påverka honom negativt och dessutom ge honom de bästa förutsättningarna att ta sig över- oavsett hur han kom på hindret.

Så han fick LÖSHOPPA vattenmattor redan som 3-åring och har som sagt aldrig tyckt att detta hinder är det minsta lilla konstigt. Ett tips till andra absolut!

Mitt sista hundpassaruppdrag omfattade inte en utan faktiskt 2 hundar som tillhörde samma ägare.

Mimmi och Wulf (Wulli kallad) var verkligen varandras motsatser; medan Mimmi var en kokett liten pudel som var som en lätt liten fjäder att hantera var Wulli en stark, fräck och olydig dobermann som jag ibland nästan var lite rädd för.

Jag var redan på den tiden, dvs långt innan jag själv skaffade hund, en koppelhatare som tyckte att hundar ska få springa fritt och nog fick både jag och hundarna springa!

Wulli, det kräket gjorde oftast som han själv ville och visade sin uppskattning mot min välvilja till att släppa honom lös med att verkligen utnyttja tillfället- han sprang och sprang och sprang och brydde sig föga om när JAG ansåg att det var dags att gå hem.

Någon gång gick det att fånga in honom men NÄR…..DET kunde man däremot aldrig veta.

Att jag befattade mig med ett sådant (o)djur är idag obegripligt men uppenbarligen hade jag på den tiden ett långt större tålamod eller så behövde jag pengarna?