Idag hade jag med mig Molly till stallet, något jag ska börja med mer frekvent här än vad som var möjligt på den förra anläggningen jag stod.
Där låg stallet precis utmed en 70-väg och jag fick hålla en sådan koll på att Molly plötsligt inte gav sig ut så det blev mest jobbigt att ha med henne.
Här börjar anläggningen med en lång allé och doggy har hittills bara visat att hon är precis utanför eller inne i stallet- dvs precis där jag vill ha henne.
Dagens ridpass var en träning för Olof och nu är vi på finlir-stadiet där vi idag fokuserade på ”mellandelen” 🙂 .
Jag tycker att det är ganska vanligt att man rättar in fram eller bakdelen eller i vart fall liksom håller koll på var dessa befinner sig i förhållande till varandra 🙂 men det är inte lika vanligt att man försöker påverka mellandelen, eller?
Hur som helst, enligt Olof skjuter Vicke ut hela den delen lite i vänstervarvet och åt höger, detta är inget som jag känner eller ser och det handlat inte om några större saker men är ändå ett tecken på att vänster bak inte är så aktiverat som det ska vara vilket jag långt tydligare märker på att jag har svårt att få ett ärligt stöd i vänstertygeln.
Det där med vänstertygeln är ganska genomgående och något Olof också känner och jobbar med så det är varken inbillning från min sida eller något som man quick-fixar utan det har att göra med oviljan att bära vikt på vänster bak.
Åter igen är detta små nyanser som det otränade ögat knappt ser men det måste ändå arbetas med för hållbarhet och utveckling.
Hur som helst så blev det ett jättebra pass där det hjälpte mig så mycket att vi pratade om detta och Olof förklarade hur det såg ut från marken.
Jag har varit så fokuserad på vänstertygeln och framdelen men om mellandelen är en aningen utanför sin optimala linje så hjälper det knappast att försöka få bättre stöd i den tygeln.
Flummigt värre i text men huvudsaken är att Vicke både kändes och såg jättefin ut och att jag har fått värdefull input att jobba med.
Efter stallbesöket var jag försenad till ett verkstadsbesök och detta stressade mig så pass att jag vimsade till det helt.
Till att börja med visade det sig att verkstaden låg en bit längre hemifrån än jag hade räknat med och när jag efter att ha lämnat bilen och till fots trött och hungrig kom fram till vår ytterdörr kunde jag bara konstatera att jag hade råkat lämna med husnyckeln ihop med bil-diton.
Det är då man är väldigt tacksam över att man har en snäll man som kommer från jobbet inom en kvart trots massor av arbete för hade jag behövt att släpa mig och Molly tillbaka till verkstan tror jag att jag hade skrikit av frustration på vägen (nu när jag tänker klart på saken kunde jag faktiskt ringt efter en taxi….).
Ja, ibland blir man trött på sig själv även om jag brukar ha fullt fokus.
Nu väntar efterlängtad middag!
Senaste kommentarer