Idag har jag varit hos Olof och tränat- vi red igenom MSV C:1 och en del linjer ur MSV B:5.
Innan dess, dvs under framridningen blev jag påmind om Vickes och min första tid ihop- då när jag inte kunde sitta ner på honom mer än 2 meter i taget….typ.
Det tog tid att inse att detta berodde på en i övrigt osynlig spändhet- och när Vicke slappnade av blev han helt normal att sitta ner på och har så förblivit.
Men idag stod vattenspridaren framme och trots att den var avstängd var Vicke helt övertygad om att den skulle mörda honom- och gjorde inte spridaren det skulle några bommar och plank som låg utanför banan göra det.
Han blev jättespänd, flåsade som en blåsbälg med dunkande hjärta och jag var helt slut efter 15 minuter- bara av att försöka sitta på honom.
När Olof kom och tog bort spridaren blev Vicke sig själv igen och jag kunde börja andas normalt och sitta avslappnat.
Man kan ju undra över varför min annars så snälla häst kan få sådana psykbryt- förra året när Olof försökte rida med spridaren på banan (avstängd) slutade det hela med att vi fick ta bort den och jag fick LEDA Vicke runt banan med Olof på ryggen flera varv innan han kunde rida ”utan ledare”.
Ja dessa djur!
Och för 30 år sedan hade jag blivit tokig av ilska och säkert gett Vicke ett rapp i röven eller två men idag fattar jag att det inte tjänar något till alls- tvärtom.
Är man genuint rädd blir man inte avslappnad av stryk….
Senaste kommentarer