FACT: At Rome in 1960, Australia’s Bill Roycroft broke his neck in the cross-country phase of the team eventing. But he discharged himself from hospital the next day to complete his showjumping round and help Australia claim the gold medal.

Detta (som bilderna ovan gör sig lustiga över) är ETT skäl till varför jag nog aldrig kommer att skaffa eget stall trots att jag verkligen har haft det som en dröm i perioder.

Men jag har hört så många med egna gårdar som knappt har tid att rida några gånger i veckan, än mindre varje dag, så som jag vill.

Eller…tid har de möjligen (?) men knappast lust och ork efter att först ha jobbat heltid och sedan fixat med alla de miljoner små och stora saker som krävs när man har eget stall.

Sedan finns det både ”övermänniskor” med outsinlig energi och de som har förenklat sitt hästeri genom lösdrift osv men nej, jag tror inte att jag hade tyckt att det hade varit ROLIGT att slita så som jag misstänker att det hade blivit i mitt fall.

Det andra skälet till varför jag inte längre suktar efter en egen gård är att jag har insett hur mycket det inte bara tar av ens TID utan minst lika mycket av ens pengar.

Och jag är varken en höginkomsttagare eller har en man som vill sponsra mitt intresse så även där faller det.

Pratade om detta med en person som HAR en egen anläggning och vi var rörande överens om att inackorderingar ofta inte har en susning om ALLT som faktiskt kostar, inte bara foder och strö typ.

Salt och snöskottning, vattning av ridhus, harvning av detsamma, el till alla möjliga utrymmen, gödselbortforsling, gödsling av hagar, lagning av allt möjligt som kan och GÅR sönder, ständigt, ja listan kan göras lång.

Och är man så ohändig som jag och dessutom har en massa KRAV (ridhus med bra underlag tex) tja…då vet jag inte hur jag skulle ha råd med både eget stall och att köra iväg med hästen flera dagar i veckan för att rida i det där perfekta ridhuset som jag själv inte skulle ha råd att ha.

Nej, jag har insett att jag har det bra som jag har det och är väldigt nöjd med det faktiskt.

Ja, detta är ju ett ämne jag har berört tidigare- hur som rubriken säger ökad konkurrens KAN ge bättre service.

Jag märker det extremt tydligt både vad gäller sjukvården för hunden och hästen och det är mycket glädjande.

Som jag redan har berättat är jag kund hos en veterinärklinik där jag oftast kan få en tid inom några dagar till en vecka, något som var otänkbart när jag köpte min första häst för runt 25 år sedan.

Då fick man nästan alltid vänta i minst 2 gastkramande veckor- ingen rolig situation!

På den tiden hade jag också hund och även om jag inte minns hur det var med just väntetiden för att få komma på besök så kommer jag mycket väl ihåg vad som utspelade sig när man kom till den bokade tiden, i alla fall på djursjukhuset i Malmö.

Hade man fått en tid klockan 9 kunde man nästan garantera att man inte skulle få prata med veterinären förrän klockan 10 och så var det i princip utan undantag.

En evig väntan i först väntrummet och sedan lika länge i något undersökningsrum dit man blev hänvisad.

Och visst kan en timmes väntan te sig som ett I-landsproblem men har man tex en hund som är jättestressad över att ens behöva vistas i sjukhusets lokaler och/ eller man har fått ta sig ledigt från jobbet- tja…då är en timme ganska lång tid.

Numera tycker jag att effektiviteten är en helt annan och bemötandet ÄNNU proffsigare.

Veterinärvård har aldrig varit en billig historia och kan dessutom många gånger vara traumatiskt, inte bara för djuret utan minst lika mycket för ägaren så i alla fall jag välkomnar alla förbättringar som kan få båda parter att må bättre.

Min tolkning av varför jag upplever att det ÄR så mycket bättre numera handlar som sagt dels om något så enkelt som en ökad konkurrens där man ”måste” bemöta kunden bra för att behålla den men givetvis också att utvecklingen har gått framåt, både vad gäller det rent medicinska men också vad gäller att utbilda och anställa inte bara veterinärer utan alla som jobba med djur som vet hur man ska bemöta en djurägare på bästa sätt.