Veckan som gått

måndag

Även under den gångna veckan har jag av och till varit lite smått förvirrad kring vilken veckodag det egentligen har varit- jag har märkt att det lätt blir så när man är ledig så ”hattigt” som i alla fall jag har varit de senaste 3 veckorna men missförstå mig inte- jag är GÄRNA ledig på detta vis!

De få dagar jag jobbade gick snabbt och det var väldigt lugnt på både min egen arbetsplats och i Malmö i allmänhet tycker jag.

Under den gångna veckan blev det 2 dressyrpass, ett på egen hand och ett för Christina, ett hopp-pass, en vilodag i början av veckan och så har jag skrittat ut 3 hela dagar, både i onsdags och både helgdagarna.

Jag kunde inte vara mer nöjd med hur Vicke har utvecklats den sista tiden och därför har jag också haft lite svårt att låta honom vila men nu har hans semester påbörjats och jag får bara hoppas att han nöjer sig med den och därefter inte tar egna ledigheter så som hästar ibland tenderar att göra.

Vädret är fortsatt ”plusgradigt” och temperaturerna ligger runt 5-6 grader dagtid vilket så klart passar en frusen person som mig väldigt bra.

Jag kan gå i tjock tröja och väst i stallet (läs: slippa den klumpiga jackan) och rida ännu mer lättklädd i ridhuset, dvs utan väst.

Vad täckesnarkomanerna tänker ha för täcken på sina hästar i ridhuset när det (gud förbjude) blir många minusgrader kan jag bara undra över i mitt stilla sinne- jag är i princip ensam om att inte ha NÅGOT täcke på Vicke där och han verkar klara det lika bra som mina tidigare fålar.

Har hört att det SKA bli kallare och känner mig redo med både broddar på Vicke och termoridstövlar, täck-kjol och andra varma plagg väntande i garderoben- vi får väl se om och när de kommer till användning.

En stallkamrat sa lite klagande att hon på grund av det varma vädret inte har fått använda sitt nyinköpta vintertäcke men jag tänker att både hästens och de egna kläderna ”inte äter bröd” utan kan bli liggande utan att det stör- förr eller senare kommer dom ju till användning :).

Söndag- mörkt

Ja, idag har det verkligen varit mörkt ute hela dagen faktiskt- ändå går vi tack och lov mot ljusare tider sedan några dagar tillbaka.

Men när jag tittade ut vid 7.30 i morse var det fortfarande helt svart ute och det ljusnade som sagt inte särskilt mycket allt eftersom dagen förflöt.

Även idag skrittade jag och Vicke ut en timme- det gäller att passa på när man är ledig.

Vi tog samma runda som igår och det hände inget av intresse att skriva hem om.

Lite om att ”lämna bort” sin häst och ett blogg-tips

Idag blev jag tipsad om en nystartad blogg där jag mycket igenkännande läser detta inlägg.

Jag kan absolut instämma till 100 % då jag under mina mer än 30 år i häst-intressets våld  har sett exakt samma exempel som skribenten tar upp kan hända om man lämnar bort sin häst till någon för utbildning.

Och det må väl vara hänt att man som tex ”utbildare” låter sina hästskötare (som ibland är väldigt duktiga…och ibland inte…) rida på kundernas hästar men vad jag vänder mig emot är att jag är tämligen övertygad om att detta många gånger sker UTAN ägarens goda minne.

Har man kommit överens om att ”3 av veckans 7 dagar är det min hästskötare Lisa som rider” så absolut FINE men om det sker fast hästägaren, kanske naivt, tror att det är utbildaren som sitter på hästen 4-6 dagar i veckan, nej, då är det inte fine enligt mig.

Samma sak vad gäller tex hagar.

ATT det finns hagar betyder verkligen inte per automatik att den för utbildning inlämnade hästen ska få gå i dessa så som den är van och det är också fine, om man vet förutsättningarna.

Men man är farligt ute om man tror att alla, även seriösa utbildare som tar hutlöst betalt, har samma syn på det här med hagvistelse som man själv.

Kanske får hästen inte alls gå i hagen dagligen eller så tycker utbildaren att 2 timmar i denna är mer än good enough- det har jag sett många exempel på.

Så jag säger som inläggs-skribenten ovan och som man också tipsas om i en pågående tråd på Bukefalos: ta referenser och åk ut och gör ”oanmälda” besök- du kan bli mer överraskad än vad du tror!

Och framför allt: se till att avtala om dina önskemål SKRIFTLIGT i förväg så att ingen i efterhand kan skylla på att ”jag trodde….” utan alla ska VETA vad som förväntas- så blir det lättare att både lämna bort hästen och att framföra sitt missnöje OM man inte tycker att saker sköts så som man önskar.

Vilken underbar historia!

bild

Strongest Dad in the World by Rick Reilly

Eighty-five times he’s pushed his disabled son, Rick, 26.2 miles in marathons. Eight times he’s not only pushed him 26.2 miles in a wheelchair but also towed him 2.4 miles in a dinghy while swimming and pedaled him 112 miles in a seat on the handlebars – all in the same day.

Dick’s also pulled him cross-country skiing, taken him on his back mountain climbing and once hauled him across the U.S. on a bike. Makes taking your son bowling look a little lame, right?

And what has Rick done for his father? Not much – except save his life.

This love story began in Winchester, Mass., 43 years ago, when Rick was strangled by the umbilical cord during birth, leaving him brain-damaged and unable to control his limbs.

”He’ll be a vegetable the rest of his life,” Dick says doctors told him and his wife, Judy, when Rick was nine months old. ”Put him in an institution.”

But the Hoyts weren’t buying it. They noticed the way Rick’s eyes followed them around the room. When Rick was 11 they took him to the engineering department at Tufts University and asked if there was anything to help the boy communicate. ”No way,” Dick says he was told. ”There’s nothing going on in his brain.”

”Tell him a joke,” Dick countered. They did. Rick laughed. Turns out a lot was going on in his brain.

Rigged up with a computer that allowed him to control the cursor by touching a switch with the side of his head, Rick was finally able to communicate. First words? ”Go Bruins!” And after a high school classmate was paralyzed in an accident and the school organized a charity run for him, Rick pecked out, ”Dad, I want to do that.”

Yeah, right. How was Dick, a self-described ”porker” who never ran more than a mile at a time, going to push his son five miles? Still, he tried. ”Then it was me who was handicapped,” Dick says. ”I was sore for two weeks.”

That day changed Rick’s life. ”Dad,” he typed, ”when we were running, it felt like I wasn’t disabled anymore!”

And that sentence changed Dick’s life. He became obsessed with giving Rick that feeling as often as he could. He got into such hard-belly shape that he and Rick were ready to try the 1979 Boston Marathon.

”No way,” Dick was told by a race official. The Hoyts weren’t quite a single runner, and they weren’t quite a wheelchair competitor. For a few years Dick and Rick just joined the massive field and ran anyway. Then they found a way to get into the race officially: In 1983 they ran another marathon so fast they made the qualifying time for Boston the following year.

Then somebody said, ”Hey, Dick, why not a triathlon?”

How’s a guy who never learned to swim and hadn’t ridden a bike since he was six going to haul his 110-pound kid through a triathlon? Still, Dick tried.

Now they’ve done 212 triathlons, including four grueling 15-hour Ironmans in Hawaii. It must be a buzzkill to be a 25-year-old stud getting passed by an old guy towing a grown man in a dinghy, don’t you think?

Hey, Dick, why not see how you’d do on your own? ”No way,” he says. Dick does it purely for ”the awesome feeling” he gets seeing Rick with a cantaloupe smile as they run, swim and ride together.

This year, at ages 65 and 43, Dick and Rick finished their 24th Boston Marathon, in 5,083rd place out of more than 20,000 starters. Their best time? Two hours, 40 minutes in 1992 – only 35 minutes off the world record, which, in case you don’t keep track of these things, happens to be held by a guy who was not pushing another man in a wheelchair at the time.

”No question about it,” Rick types. ”My dad is the Father of the Century.”

And Dick got something else out of all this too. Two years ago he had a mild heart attack during a race. Doctors found that one of his arteries was 95% clogged. ”If you hadn’t been in such great shape,” one doctor told him, ”you probably would’ve died 15 years ago.”

So, in a way, Dick and Rick saved each other’s life.

Rick, who has his own apartment (he gets home care) and works in Boston, and Dick, retired from the military and living in Holland, Mass., always find ways to be together. They give speeches around the country and compete in some backbreaking race every weekend, including this Father’s Day.

That night, Rick will buy his dad dinner, but the thing he really wants to give him is a gift he can never buy. ”The thing I’d most like,” Rick types, ”is that my dad sit in the chair and I push him once.”

There comes a time in life, when you walk away from all the drama and people who create it. You surround yourself with people who make you laugh, forget the bad, and focus on the good. So, love the people who treat you right. Think good thoughts for the ones who don’t. Life is too short to be anything but happy. Falling down is part of LIFE…Getting back up is LIVING…Have a great life.

Lördag- nertrappning

Som jag berättade igår ska Vicke få lite vila från sitt arbete som dressyrhäst.

För att inte bara ställa av honom från den ena dagen till den andra (även om man säkert kan göra det utan problem vid kortare vilor) har jag skrittat ut en timme idag.

Vädret var vackert och för årstiden varmt och Vicke lika pigg som alltid.

Nu ska jag göra något jag inte gjort på ”hundra år”- en sockerkaka 🙂  ….eller två?

EDIT: Det blev 2 och dom blev farligt goda.

Märker ni skillnad?

Jag ska verkligen inte ropa hej och det är ganska lång tid kvar på vintern men nog tycker jag att det märks att denna måste ha varit en av de mildaste på väldigt länge.

Om inte annat syns det på våra uppvärmningskostnader, läs: elräkningen som dimper ner varje månad.

Den är numera ungefär halverad mot tidigare vintrars och det gör ju ganska mycket på sig om man betalar 3000 eller 1500 i månaden tex.

Märker ni samma skillnad hos er?