Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?

Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.

Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.

Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.

Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.

”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.

Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?

Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?

Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.

Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.

Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.

Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.

Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.

En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.

Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.

Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.

Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.