Idag använde jag en av mina komptimmar och begav mig till stallet lite tidigare.

Tog med mig Soya så att hon skulle kunna rida, om inte på sin häst så med honom i alla fall :).

Ännu en dag med otroligt hårda vindar gjorde att vi verkligen blev genomfläktade under vår mer än 1 timme långa tur och Soya var nog mycket glad över sitt täcke.

Archie skötte sig som vanligt utmärkt och visade än en gång hur klok han är.

Förra gången vi red ut red vi förbi en trädgård där någon har satt upp en metall-propeller av något slag på gräsmattan, troligen i syfte att skrämma bort fåglar. Denna propeller snurrade för fullt i vinden och jag trodde att Archies hjärta skulle stanna när han såg den i söndags.

Efter lite övertalning och då han märkte att Soya var helt oberörd passerade även Archie detta hemska föremål allt medan jag svor eder över all ”skit” folk har i sina trädgårdar även i en hästtät by där man borde kunna lista ut att sådant kommer att skrämma livet ur flera stackare.

Idag red vi förbi samma trädgård och Archie traskade helt obekymrat förbi- nu visste han ju att propellern inte skulle anfalla honom utan bara snurra för allt vad den var värd!

Tjooo vad det blåser! Inte helt lätt att ta några kort i det här vädret.
Nu gick det bättre :)!
Archie letar och äter löv i sin ”eftermiddagshage”.
Vår tidigare dåliga (läs: för djupa) gruspaddock ska få nytt underlag och arbetet har här påbörjats.

Just eftersom underlaget inte har varit bra har jag aldrig nyttjat denna paddock men blir den mer ridbar efter byte av materialet som den innehåller så kommer jag absolut att rida även där och inte bara använda ridhuset.
Drottningen av Grevies tron håller sakta men säkert på att byggas upp dag för dag. Här har fröken hittat resterna av Rockys hov (vilket inte är så makabert som det låter- jag menar det som hovslagaren tagit bort vid skoningen) som hon förtjust mumsar på.

Idag var vi hos Ebba som planenligt red Archie.

Det blev mycket arbete i skritt vilket inspirerade mig till ett eget inlägg om denna gångart- publiceras om några dagar.

Archie fick även träna på sin reaktionsförmåga då Ebba snabbt som en virvelvind krävde galopp, halt, ryggning och skritt om vartannat och i en ”salig röra”.

Jag var glad att jag hann klippa Archie igår, idag var det ca + 15 grader och min pålle var rejält svettig trots den avskalade hårremmen.

Ringde förresten och beställde en ny reservdel till min klippmaskin idag och om det utfaller så som jag tror kommer det ett separat inlägg om den eminenta serviceinrättning som jag anlitat.

Efter en sovmorgon till 7 åkte jag till stallet för att mocka, fixa med foder och hjälpa till med hagutsläpp.

Hemma blev det både vila och lite ”arbete”- jag lagade en jättegryta som både räckte till dagens middag åt maken och mig och till flera luncher på jobbet.

På eftermiddagen hade jag lovat att hjälpa till med hagintag och efter detta gav Soya, Arch och jag oss ut på en tur i det extremt blåsiga vädret.

Det blev mest skritt och bara lite trav och galopp i en timme och sedan fick Soya sova i bilen medan jag tog itu med helgens stora projekt: klippningen av Archie.

När jag hade klippt en tredjedel av min snälla häst gick en förslitningsdel till klippmaskinen itu och jag blev bara såååå matt!

Jag tillät mig dock inte en sekunds vrede över denna oplanerade ”sinkare” utan FLÖG in i min bil, körde i ”hundranittio” hem medan jag funderade över var min gamla klippmaskin som jag inte använt på en evighet kunde tänkas ligga.

Otroligt nog fann jag maskinen nästan direkt och bara en stund efter det stod jag åter i stallet ”i full gång”.

Låt mig säga så här: det finns skäl till att denna sax legat orörd i många år, den köptes när jag var fattig och inte hade råd med något effektivare.

Idag skulle jag inte klippa någon annans häst för tusen kronor med denna klippmaskin, det tar om inte ”hundra år” så i alla fall minst dubbelt så lång tid att klippa med den än med min vanliga sax.

Givetvis fick jag klippa om hela hästen för att slippa ränder efter de olika skären och endast tack vare att Archie stod som ett ljus lyckades jag bli färdig efter 2 1/2 timme.

Nu är min häst renrakad och len som en baby-rumpa och efteråt känns det alltid lite ”nåja…. det var ju inte sååå farligt” (fast när man är halvvägs i klippningen är i alla fall jag spyfärdig).

Rubrikens ”tur eller otur” syftar på om det MEST var att betrakta som otur att saxen pajade eller om det var en enorm tur att jag bor så nära stallet och faktiskt hade en ersättningsmaskin som gick att använda.

Jag väljer faktiskt det sistnämnda.

När jag sedan körde hem dödstrött gjorde jag, vad jag hoppas, en god gärning.

På den mörka landsvägen utmed stallet (det är en 70-väg och belysning saknas på delar av vägen) mötte jag en helt svartklädd tonåring som var ute och joggade med musik i öronen.

Jag kände mig tvungen att stanna bilen jämsides med killen och informera honom om att han löpte en enorm risk att bli påkörd- han syntes i princip inte!

Killen lovade att skaffa reflexväst och det hoppas jag verkligen att han gör!

Morgonens ridpass avlöpte väl- jag tränade på galoppombyten ganska länge och fick till de flesta fullt godkänt tycker jag.

Hemma var min föresats att bara ta det lugnt och en tupplur på mer än 2 timmar passade därför bra.

Men, man kan ju inte helt lämna allt som man inte hinner med/ prioriterar på vardagarna åt sitt öde så det blev en del städning, lövkrattning och gräsklippning- årets sista hoppas jag.

Efter denna ansträngning tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av lite mer shopping (handlade en hel del kläder igår) varför jag begav mig till shoppingcentret Nova i Lund.

Det sägs att man inte ska tro på allt man läser i tidningarna men jag borde verkligen ha tagit en artikel jag läste i Sydsvenskan för ett tag sedan på fullaste allvar.

Det stod nämligen om fullständigt kaosartade situationer i samband med parkering, in och utfart till Nova och hade jag tagit varningen på allvar hade jag inte behövt stå med motorn på tomgång i 40 minuter innan jag milimeter för milimeter och tack vare ”vassa armbågar” ska erkännas äntligen lyckades komma ut från parkeringen.

Min enda tröst var att jag fick köpt det jag ville: ett par bekväma kängor som jag kan ha i jobbet.

Högklackat i all ära men de dagar jag har många hembesök att avverka och ska gå mycket är det värdelöst.

När jag väl hade krånglat mig ut från Nova åkte jag till stallet för att släppa ut Arch och Ri, prata lite strunt med Liv och rasta snabbspringaren.

Nu tycker jag att jag har gjort vad jag ska för idag, min bok ”Vyssan lull” av Carin Gerhardsen kallar!