Idag har både Soya och jag gjort en ny erfarenhet; vi har varit på hundutställning!

Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig som DELTAGARE på en sådan tillställning, då jag köpte min första, otroligt vackra hund (en schäfer) hade hon ett så uppenbart exteriört fel (ena örat hängde ner) att det aldrig var tal om några utställningar och därefter har jag aldrig funderat mer på saken förrän vi hade ägt Soya ett tag och jag i jämförelse mellan henne och andra whippets tycker att hon är så otroligt fin.

Soyas uppfödare är själv domare och har inte på några vis framhållit Soya som något praktexemplar för rasen utan snarare som en jättefin ”vanlig” familjehund så jag förväntade mig inte några stående ovationer i domarringen men ville ändå få en bedömning.

Jag höll på att skriva ”en objektiv bedömning” men är det något jag lärt mig redan genom ”hästeriet” och som också bekräftats av otaliga hundmänniskor så är det att domare är allt annat än objektiva utan snarare väldigt subjektiva. Det som den ena domaren gillar ratar en annan och vice versa.

Himla synd tycker jag för tänk om ALLA hade tyckt exakt samma sak. Om jag jämför med bilar hade det ju varit suveränt om alla domare föredrog BMW framför Skoda. Och de flesta gör nog också det men så finns det ju alltid några knäppgökar som tycker att Skodan är finast!
Så även om alla gick och köpte sig en BMW så skulle man ändå inte vara säker på att vinna!

Så är det att ställa ut hundar har jag förstått och en del tycker att detta är charmen med utställningar medan jag inte alls gillar sådant lotteri.

Förvisso tror jag att det är som med dressyrtävlande: de riktigt bra hästarna placeras högt av alla domare, det är ”mellanhästarna” som kan bli väldigt olika bedömda.

I Soyas fall tror jag att hon är en ”mellanhund”, som en Volvo kanske man kan säga. Varken superfin eller hemsk exteriört :=).

Dagens utställning bekräftade mina misstankar och Soya fick ett ”blått band” vilket alla klass 2 hundar fick. Klass 1-hundarna fick röda band och fördelningen mellan dessa båda grupper var enligt min ovetenskapliga uppfattning ca 50/50. Man kunde även få ett gult band (klass 3 = tämligen usel hund) men det såg jag ingen som fick :=).

Soya dömdes av en australiensisk domare och kritiken för den invigde löd:

”Unbalanced head, lacks underjaw. Needs better bite. Nice neck. Needs better front angulation and depth of chest. Topline och underline exaggerated. Well angulated rear”.

Min spontana (sura) kommentar var: ”tur för Soya att hon klarar av att ÄTA om hon nu saknar underkäke” men jag kan inte påstå att jag i övrigt föll i gråt över kritiken.

JAG hade bara kört 30 minuter till denna utställning lite som en kul grej och en ny erfarenhet men det fanns andra för vilka evenemanget tedde sig som något långt allvarligare.

Här kommer vi till mitt andra konstaterande i rubriken, dvs att i vart fall en del utställningsfolk måtte vara masochister = självplågare :=)!

Jag bor i ett relativt golftätt område och ibland när jag har kört till hästtävlingar i pinande kalla vindar och gräsligt ösregn 07.00 en lördagmorgon är de enda levande varelser jag sett förutom folket i stallet just GOLFARNA. De slår lika oförtrutet på sina bollar som vi slår på våra hästar höll jag på att säga….men ja….ni fattar….

Innan jag kom i kontakt med både whippetracingen och nu utställningsvärlden trodde jag att vi hästmänniskor (förutom golfarna då) tillhörde den knäppaste delen av mänskligheten men det är bara att konstatera; hästmänniskorna är en ”mild bris” jämfört med hundfolket :=)!

Redan på whippetracingen pratade jag med folk som hade kört land och rike runt för att starta sina hundar i dessa löpningar som pågår i genomsnitt 10 SEKUNDER och där skillnaden mellan bästa och sämsta hund oftast inte ens är 3 sekunder! Och det finns inte 10 kronor i prispengar utan enklare hederspriser av mycket ringa värde.

Idag på hundutställningen pratade jag med flera mycket långväga gäster och de verkade inte tycka att det var det minsta varken konstigt eller ansträngande att köra 50 mil för att ställa ut sin hund. En kvinna jag pratade med hade kört hemifrån klockan 3 i morse konstaterade hon som den mest självklara sak i världen.

Jag är tyvärr ofta usel på att dokumentera genom fotografering men idag tänkte jag var duktig och göra just detta. Maken har 3 (TRE) digitalkameror och givetvis fick jag med mig den som INTE fungerar så jag missade ett för mig unikt tillfälle att ta kort som verkligen hade varit värda att publicera.

Jag såg så många vackra, roliga, konstiga hundar och dito ägare :=)!

Som den supernovis jag är fascinerades jag av att så många utställare hade egna TÄLT med sig där de kurade med sina hundar och tretusen sjuhundra tillbehör (borstar, täcken, filtar, koppel osv).

Redan då jag köpte Soya fick jag från flera olika håll veta att ”vinthundsfolk” verkligen håller ihop och hjälper varandra oerhört mycket och detta har jag själv upplevt på de träningar jag deltagit i. Om man är nybörjare kan man ställa hur knäppa frågor som helst och få jättebra svar, råd och tips och jag upplevde exakt samma sak idag.

Jag pratade exempelvis med en kvinna som hade en GIGANTISK hund (såg ut som Scooby Doo ungefär) och på min fråga vad det var för en ras (vilket jag undrade på fullt allvar) fick jag veta att utställningsgreyhounds tydligen kan vara så stora (jag har själv haft kapplöpnings-dito).

Av Scooby-Doos ägare fick jag många bra råd inför vårt ”framträdande” och i gengäld gav jag tipset att låna ut hunden till ponnyridning för att tjäna en extra slant. Mindre barn hade med lätthet kunnat grensla denna vackra och milda jättehund :=).

Ja som sagt, dagen var onekligen intressant på många vis och även om min hund tydligen saknar underkäke vidhåller jag å det bestämdaste att hon är finast i världen ändå, Volvo-hund eller inte! (Och både maken och jag kör Volvo btw :=)!!!!!)

Jag har flera gånger stött på ”fenomenet” att när hästtjejer av en eller annan anledning slutar att rida/ säljer sin häst så börjar de med hundar i stället.

Och även om jag själv absolut inte har några sådana planer så kan jag förstå varför man väljer att satsa på de långt behändigare hundarna.

Utifrån egna och andras ibland trista erfarenheter har jag listat 10 fördelar med att ha en hund framför att vara hästägare:

1. Du kan ha hunden i ditt hem och till och med i din soffa och/eller säng.

2. Som hundägare är din SITS helt oväsentlig.

3. Om du har hund behöver du aldrig grubbla över termer som skänkelvikning, galoppombyten, samling, uppresande tygeltag och dylikt.

4. Du behöver aldrig anlita en sadelutprovare till din hund. Eftersom hundar inte har sadlar behöver du inte heller oroa dig över att hunden ska ändras så i kroppen att du behöver stoppa om den eller i värsta fall sälja/ byta ut sadeln.

5. Du behöver aldrig mer jaga onåbara/försvunna/ försenade hovslagare. Inte heller behöver du gråta över tappskor eller frukta att din hund ska få fång.

6. Vad gäller väder behöver du aldrig fundera över om för mycket regn/ sol/ hagel/ whatever ska förstöra hela eller delar av årets skörd och att hö, havre och/ eller halmpriset ska stiga och / eller att det ska bli brist på ovanstående.

7. När du ska åka någonstans med din hund så kan du ta med den både på bussen och i bilen vilket du inte kan med hästen.

8. Har du någonsin hört talas om någon som har blivit sparkad av sin hund? (Att man däremot kan bli biten minst lika illa som av en häst är en annan historia).
Inte heller kan du bli avkastad av din hund (jo…möjligen om du ramlar av din cykel om du cyklar med hunden och den drar iväg i kopplet).

9. Som hundägare behöver du inte ha speciella kläder och skor så som ridstövlar, hjälm, spö, sporrar och säkerhetsväst.

10. Gödselhanteringen och ”mockningen” när man har hund är betydligt lättare att ta hand om än om man har en 600-kilos häst.

Blir tjejer/kvinnor extra knepiga i humöret alternativt totalförvandlade när de har mens?

Själv har jag tagit p-sprutor i så många år (och då har man ingen mens- halleluja för världens bästa uppfinning) så jag minns inte hur jag själv betedde mig men helt klart är i alla fall att hundar, dvs tikar, blir förändrade när de löper.

Idag var jag för ovanlighetens skull en tämligen ARG hundägare och anledningen skyller jag inte på något annat än just att Soya löper.

Jag vill inte påstå att Soya är världens lydigaste hund som lyder min minsta vink men vardagslydnaden fungerar utmärkt och har gjort sedan vi fick henne.

Men redan 2-3 dagar innan Soya började löpa uppvisade hon ett extremt olydigt beteende flera gånger; hon bara gav sig iväg från stallet och sprang in på Jägersros tävlingsbana; fullständigt både blind och döv för mina rop och lockelser. Tack och lov hände detta en söndagmorgon då banan är stängd men eftersom Soya dels aldrig gjort på detta vis förut och det dessutom kan bli extremt farligt om hon fortsätter med det så blev jag ganska arg. Jag fick gå och hämta henne TRE gånger då hon från att i ena sekunden ha stått bredvid mig inne i stallet helt plötsligt bara for iväg som en oljad blixt och in på banan (en stäcka på kanske 100 meter från vårt stall men med ett staket som hundar kan krypa under emellan).

Några dagar senare började hon alltså löpa och då blev hon plötsligt superuppmärksam och lydig och klarade tex av att ligga lös mitt inne på utebanan då jag höll lektion för lilla Sally. Och Sallys ponny har energi! Men hur mycket han än travade och galopperade omkring runt Soya så låg hon bara helt stilla och jag var mycket nöjd med henne.

Idag var det dock åter dags för en helomvändning!

Efter avslutat dressyrpass i ridhuset var min plan att skritta ut en kortare runda med Soya som sällskap. Arch och jag gick och hämtade henne i bilen som så många gånger förut och sedan började vi skritta ifrån stallet.

Vi hann inte många meter förrän Soya plötsligt klistrades fast i marken och vägrade att röra sig. Jag ropade, visslade, röt men icke! Hunden förblev limmad vid marken och när jag vände om så började hon springa tillbaka till stallet i full fart.

Dessa fullständigt avstängda öron och en helt likgiltig blick för mina kommandon gjorde mig så arg att jag plötsligt slogs av något jag sett på internet i veckan och som jag DÅ tänkte:

”Herregud…så korkat….rida med en hund i longeringslina….det måste ju vara hur krångligt och omständigt (och farligt) som helst”.

Men nu flög fan i mig och jag beslöt mig för att lära Soya vem det är som bestämmer (det är den som betalar- fråga Archie….det fick han veta på ett mycket tidigt stadie).

Så jag hoppade av hästen, sprang efter Soya in i stallet, tog en longeringslina, kopplade fast hundf..n, hoppade upp och red iväg. Då var det minsann inte mycket med den tidigare så olydiga hunden för hon travade så fint så fint bredvid den lika fint travande Archie. Efter en stund fattade vi galopp och det gick precis lika bra. Här måste jag åter ge en eloge till min snälle häst som finner sig i det mesta.

När vi var kanske 500-800 meter från stallet hoppade jag av, kopplade lös Soya och sedan red vi hem lika odramatiskt som så många gånger förut.

Jag var väldigt nöjd med Soya i hela 10 minuter, dvs tills det var dags att ta ner Arch och Birk till hagen. Denna tur följer Soya med på minst en ibland flera gånger i veckan och hon springer alltid lös bredvis hästarna utan att ge sig av på några längre avstickare.

Även idag följde hon med ut från stallet så fint men efter ca 5 meter så var hon försvunnen! Grrr!!!!

Jag insåg att odjuret hade sprungit tillbaka in i stallet så det var bara att vända hästarna, ställa dom utanför stallet och rusa in för att leta efter den eländiga hunden.

Jag hittade henne nästan direkt men då hon såg mina framstormande steg så blev hon rädd och försökte springa ifrån mig. Jag fick dock tag i henne ganska snabbt, fick på kopplet och fick ge mig ut för att se var mina hästar hade tagit vägen under tiden.

Som de dresserade men matglada monster de är hade båda förflyttat sig från dörröppningen och till en grässluttning 20 meter längre bort och stod och åt när jag kom med dumma Soya.

Därefter avlöpte promenad och hagutsläpp utan vidare incidenter och jag kunde pusta ut.

Löpingen kommer säkert att fortgå i minst en vecka till och nu är jag beredd på allt!

Kan som en parentes berätta att jag ägt 2 ston, Menelli och Décima, och att ingen av dom NÅGONSIN visade något förändrat humör/ beteende när dom ”hade mens”. Lite ovanligt har jag förstått men väldigt, väldigt bra- det insåg jag då och inser ännu mer nu efter att ha fått ta del av Soyas cirkuskonster! Suck……….