Ni vet väl vad man menar med ”ketchup-effekten”?

Först kommer inget, sedan inget och sedan ALLT på en gång…ungefär.

Lite så känns det som att det är på morotsfronten just nu.

Jag (och flera med mig) beställer morotssäckar (20 kg?) som levereras till stallen en gång var 14:e dag.

I onsdags kom en ny leverans.

Jag har också en bekant som gör sin praktik hos en frukt och grönsakshandlare. Varje gång vi träffas så försöker bekanten truga på mig allt från purjolökar en masse till äpplen, nektariner, päron, citroner…you name it!

Jag är för det första ingen storkonsument av bekantens utbud och känner för det andra att jag inte vill utnyttja bekanten. Men det går nästan inte att säga nej.

För att i alla fall få något som jag kan ha NYTTA av sa jag vid ett tillfälle att om bekanten tvunget ville ge mig något så kunde jag ta emot morötter till min häst.

I tron att detta skulle glömmas bort slappnade jag av men bekantens minne är det tydligen inget fel på för nu bombarderas jag av och till att jättekartonger fulla med fina morötter till Arch.

I fredags var det dags för ny leverans och när jag synade karongen såg jag ett otroligt märkligt sammanträffande. På kartongen stod det förtryckt något i stil med ”Möllegårdens frukt” och just MÖLLEGÅRDEN är namnet på mitt och makens hus!!!

Hur som helst; i fredags hade jag alltså 20 kilo morötter som jag hade beställt via ridskolan OCH bekantens jättekartong med morötter.

Vad tror ni jag fick i pris hos Bollerups rid och körklubb?

En säck morötter så klart :=)!

Så om någon är sugen på en morot vet ni vem ni kan vända er till; Archie, the king of carrots!

Varför jag undrar om hästar kan läsa är pga en sak som hände på tävlingen.

Jag har nu i bloggen flera gånger påtalat att Archie har den irriterande ovanan att vägra att gå in i transporten såvida inte någon (i värsta fall jag som då både håller i grimsakft och lina i vars en hand) visar honom hans vinröda longeringslina. Man behöver knappt nudda honom med linan runt baken men utan den är han fullständigt fastfrusen.

Jag har förvisso tänkt att om det är ens ENDA problem att man har en häst som fodrar en longeringslina vid lastning så kan man vara lycklig men det har ändå retat mig att min till synes kloka och lätthanterliga häst skulle få en sådan ”idé” för sig. Jag som är lastningsexpert och allt :=)!

Och tro inte att jag inte har försökt att lasta utan…jodå, ständigt… men eftersom jag inte är så road av att titta på en fastfrusen staty brukar jag ge upp tämligen snabbt och hämta linan. Då går det ju på 3 sekunder.

När vi var i Bollerup fick jag åter för mig att prova att lasta utan lina och tro det eller ej men Archie traskade rakt in bägge gångerna!

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han hade läst mina klagovisor på bloggen och därför ville visa mig att han minsann inte är omöjlig :=)!

I gårdagens blogginlägg skrev jag om ryttare som ibland skyller egna och/ eller hästens tillkortakommanden på dressyrdomaren.

Något som jag också tycker är väldigt vanligt bland de som har yngre hästar, säg upp till 7 års ålder är att man ständigt måste påpeka att hästen är sent/ sparsamt tagen av en eller tusen olika anledningar, som för att markera att ”egentligen så hade min häst kunnat gå ÄNNU bättre om bara inte bla bla bla hade varit/ hänt”.

Man skyller på att hästen har haft föl, den har varit halt flera gånger, ryttaren har varit sjuk, inte hunnit med, inridningen blev försenad, hästen kom in en växtperiod osv osv. Förklaringarna (ursäkterna) är oändliga.

När man säger att hästen är 6 år ”men egentligen som en 5 åring pga bla bla bla” så undrar jag efter vilken MÅTTSTÅCK man mäter när man fäller ett sådant yttrande?

Det finns väl inget som säger att hästen ska vara på ett visst sätt när den är 3, 4, 5 eller 6 år. Det beror ju på ”tusen” olika faktorer, inte bara på hur många gånger man har suttit i sadeln.Vad är det förresten som säger att hästen per automatik hade varit längre kommen med MER ridning?

Sedan beror det ju för all del också på med VAD man jämför:

För att ta min egen Archie som exempel så betraktas han säkert av amatörryttaren som väldigt långt kommen eftersom han redan har massor av placeringar upp till LA trots att han bara är 5 år och då han dessutom började tävla redan som 4 åring.

En proffsryttare skulle däremot säkerligen inte tycka att Archie var speciellt ”framme” för sin ålder: DE (proffsryttarna) tränar sina hästar på ett helt annat sätt än vi amatörer (om man ska generalisera).

Förresten tycker i alla fall jag att det är,om inte naturligt,så mer eller mindre ofrånkomligt att unga hästar ibland måste ställas av pga diverse sjukdomar, skador och annat.

Den unga hästen har dels inte ett så utvecklat immunsystem och drar lättare på sig olika infektioner, förkylningar osv och har dessutom sämre kontroll på sin kropp än en vuxen, fullt utvecklad häst = större risk att skada sig fast ingen sitter på.

Sedan är det väl vanligare att unga hästar går i större flockar än vuxna tävlingsindivider = också större skaderisk.

När man tävlar i vilken bedömningssport det än må vara (som dressyr tex) så är det lätt att falla för frestelsen, eller okunskapen för den delen, att skylla de egna tillkortakommandena på domaren.

Domare är bara människor och eftersom de inte är programmerade som en dator (tyvärr/ tack och lov- välj själv) så finns alltid risken att en domares ”subjektiva smak”, medvetet eller omedvetet påverkar bedömningen.

Men: detta brukar jämna ut sig i längden….man blir kanske mer generöst bedömd av vissa och snålare av andra.

Dessutom skulle jag vilja påstå att det oftast inte är domaren det är ”fel” på utan helt enkelt ekpaget som (be)döms.

Jana Wannius sa en gång på en hoppträning något som för mig blivit lite av ”bevingade ord” till ett ekipage där hästen vägrade framför ettt hinder och killen i ilska piskade hästen:”STRAFFA INTE HÄSTEN- RID BÄTTRE I STÄLLET!!!!”

Och samma sak skulle jag vilja säga till vissa dressyrekipage: skyll inte på domaren – rid bättre i stället!

Då och då uppkommer debatter om huruvida ”udda” raser (kall eller varmblodiga travare, frieser, araber osv) blir orättvist bedömda på tävling ”bara för att de inte sprätter med benen som halvbloden” ungefär.Utifrån det JAG har sett genom åren vill jag även här påstå att det inte är ekipagen som blir felaktigt nerdömda utan ryttarna som helt enkelt rider för dåligt på en för klassen för låg nivå.

Jag har sett ekipage som kanske har sett hur ”häftiga” ut som helst på framridningen men inne på banan har det mest varit ”pannkaka” av hela ritten. Och då spelar det ingen roll vilken ras man sitter på!

Att sedan säga att vissa raser är mer lämpade (eller OLÄMPLIGA) än andra för dressyr tycks vara som ett rött skynke för vissa så DEN debatten ger jag mig inte ens in i :=)!

Gåta:
Hur bantar man en häst 50 kilo på 1 timme?

Svar:
Man klipper den :=)!

Spontanitet är inte en egenskap som jag förknippas med men i eftermiddags i stallet fick jag en plötslig ingivelse och beslöt att göra det jag märkt gör en viss skillnad i hästens hull (visuellt i alla fall): jag klippte Archie för tredje gången i höst.

Nu kan jag lika gärna säga det direkt; hade jag inte haft en egen klippmaskin och en häst som står som en staty vid klippning hade jag troligen låtit bli men faktum är att Archie, trots den objektivt sett skrattretande korta pälsen redan innan klippning ändå blir svettig när jag rider i ridhuset.

Vi har i Malmö-trakten fortfarande ca 10 plusgrader de flesta morgnar/förmiddagar och vårt stora ridhus är extremt välisolerat. Även jag svettas och kan rida i t-shirt trots att jag i grunden är mycket frusen av mig.

Så jag ”klippte till” idag och genast såg Archie mycket smäckrare ut och då inte bara pga de ca 200 gram hästhår som jag lyckades skrapa av honom.

Min erfarenhet är faktiskt att hästar med vinterpäls kan se i vart fall lite fetare ut än vad de egentligen är så jag skulle verkligen inte rekommendera någon att börja banta sin häst innan man har tagit av vinterpälsen och sett vad som faktiskt döljer sig därunder.

Så här i Ryttargalans sista skälvande minuter återstår bara några få priser att delas ut och vi börjar med dom som inte får så fina priser av mig:

Årets surkart är (var) FIDO, en anonym skribent som skrev vassa och insinuanta kommentarer till mina inlägg ända tills jag lät meddela att jag skulle cencurera otrevliga inlägg framöver. Sedan dess har inte en bokstav kommit från denna person.

Årets mask skänker jag till alla som slentrianmässigt avmaskar (= sprutar in GIFT) sina hästar vare sig det behövs eller ej. Jag vet folk som avmaskar hästar som inte gått i gräshage på 10 år och jag undrar i mitt stilla sinne om de tror att mask-angrepp är ett luftburet virus?

Årets fläkt ger jag till hästarna tillhörande de ryttare som envisas med att rida med ländtäcke i varma ridhus. Ni behöver kylas ner!

Årets rulle silvertejp ges till alla som envisas med att släpa med sig gnyende/skällande/hoppande hundar på läktarna. Silvertejpen kan ni med fördel vira in valda delar av hunden med så att den inte stör.

Nog med trista priser nu och vi går över till:

Årets dammsugare måste bli Birk som har en förmåga att finna, om inte en nål i en höstack så ett höstrå på en gödselstack.

Årets lärkvingar sitter på undertecknads kropp! De flaxande skänklarna har fångats på film och efter att ha skådat detta elände så FÖRSÖKER jag numera att sitta mer stilla med skänklarna.

Årets fyrhjulsdrift har jag önskat mig vid ett par tillfällen i år. Även om jag älskar min automatväxlade V 70 så hade fyrhjulsdrift absolut underlättat vid vissa tillfällen då jag hamnat i diverse sörjor på tävlingsplatser.

Årets finaste hage finns på Yddinge Farm där Archie och Birk tillbringade sommarlovet och dit vi hoppas få återvända nästa sommar.

Även årets anka, Ankis finns på Yddinge Farm. Min älskling…..

Årets fotograf är hästskötar-Lina som både fotograferat och filmat oss in action.

Till årets tidning utser jag Hippson som till skillnad från många liknande alser innerhåller mycket läsvärt.

Årets hästaffär måste bli Ullared (GE-Kås). Ni som har möjlighet att åka dit bör absolut ta chansen. Täcken och ridbyxor (för att ta två av mååånga exempel) är extremt prisvärda och av bra kvalité.

Årets stämningshöjare är vita lindor. Vira på 4 stycken på hästen och du känner dig genast mycket proffsigare (och rider förhoppningsvis därefter).

Årets äpple ger vi Archie eftersom våra egna och grannens äpplen börjar ta slut efter 4 månaders idogt fodrande. Vem har sagt att hästar inte bör äta äpplen?

Årets look-alike är min vän Anns häst Clöver, även kallad Archie 2 (Archie i sin tur kallas av oss ibland Clöver 2). På bild går det nästan inte att skilja dom åt!

Årets bantingstips för de som har svårt att hålla vikten är att köpa en extremt dyr ridkavaj och/ eller ridstövlar som passar PRECIIIIS, dvs sakerna blir oanvändbara om man går upp 50 gram i vikt. Har man lagt 5000:– på ett par stövlar så ser man till att kunna använda dom (tror jag).

Årets julklapp gissar jag blir de gräsligt fula Malin Baryard-stövlarna som verkar sitta på var och varannat ponnybarns fot. Tack och lov slipper man se dessa hutlöst dyra gummi-skor på dressyrtävlingar!

Årets trippelpris, en tavla av den italienske konstnären Arcimboldo, en videofilm med skådespelaren Miki Manojlovic och en bok om Karlsson på taket (boken kan bytas ut mot en tub Karlssons klister) ger jag till alla speakers som förtjänstfullt lyckats uttala både mitt och Archies namn utan att vricka tungan. Vill ni inte ha trippelpriset kan ni byta ut detta mot en weekend i Vadstena och titta på klostret grundat av min namne, den heliga Birgitta.

Slutligen vill jag ge årets bukett rosor till alla de som hejar på mig och Archie, som alltid har ett vänligt ord över och som inte visar missunnsamhet, avundsjuka eller skadeglädje. Ni är bäst!

Idag har turen kommit till ryttare och hästar att få sina priser och först ut är en av bloggens huvudpersoner: Arcimboldo himself!

Eftersom Archie är lite speciell så får han inte ETT pris utan flera stycken, det är han värd!

Årets Black Beauty är således Archie! Tydligen har barn i stallet uppmärksammat gossens likhet med den gamle vagns och kolgruvehästen ur böckernas och filmens värld!

Årets Svarta Hingsten är också Archie och jag måste personligen säga att JAG tycker att Archie har fler likheter med denna underbara romankaraktär är med Black Beauty. Tror också att Archie hade föredragit att galoppera i full fart (hmm…) med undertecknad barbacka på ryggen än att arbeta nere i en mörk gruva.

Årets sidförande skänkel daskar vi i högersidan på Archie så att han lär sig att flytta sig i skänkelvikning. Den bristande förflyttningen har kostat oss flera placeringar :=(.

Årets kylväska ger vi också till Archie som med sitt ISKALLA lugn har traskat genom ”eld och vatten” på olika tävlingsplatser medan många konkurrenter ”gjort i brallan” av rädsla för allt mellan himmel och jord.

Årets longeringslina kommer att glädja Archie mycket eftersom han uppenbarligen inte kan leva utan den, i alla fall inte vid lastning.

Årets servett/näsduk kommer också till stor användning och då kanske undertecknads jacka, Birks täcken och allt annat som råkar komma i vägen för Archies löddriga mun (som han bara MÅSTE torka av) får vara i fred.

Slutligen ger vi Archie årets rosettskåp så att han kan få plats med sina många rosetter som han så idogt har tjänat ihop.

Kanske skulle vi även låta Archie ta årets ärevarv eftersom han hittills, trots nästan 30 placeringar, aldrig har varit närvarande vid en prisutdelning. Han föredrar att sova i transporten och överlåter dylika ceremonier åt mer lättroade konkurrenter.

Ryttarna kan också behöva få lite priser och därför ger vi årets kavaj till den ryttare som vid Vellinge hästsportförenings tävlingar i höstas blev diskvalificerad när hon red in utan detta plagg på banan. Ryttaren trodde att det var en lokal tävling vilket det alltså INTE var.

Årets vattenflaska ger vi alla ryttare som tävlade hos Trelleborgs ryttarförening i somras då det var ungefär tusen grader varmt utomhus (och tävlingen var inomhus).

Årets regnrock ger vi till alla de stackare som intet ont anande åkte till Tågarp i somras och möttes och drabbades av KONSTANT hällregn under precis hela utomhustävlingen.

Årets telefon är en lämplig gåva till alla ryttare som struntar i att dyka upp på tävlingsdagen och inte ens kan höra av sig för att meddela detta (kanske saknar de just en telefon?).

Årets pannlampa uppskattas säkert av alla som inte har samma möjligheter som undertecknad att rida i ett fint ridhus eller sluta tidigare på jobbet för att hinna rida innan mörkret lägrar sig.

Slutligen skänker vi årets mobila spegel (när någon börjar saluföra sådana) till undertecknad som i somras, utan tillgång till detta hjälpmedel upptäckte hur mycket hon tyckte om att spegla sig!

Nu börjar galan lida mot sitt slut men imorgon ska vi dela ut lite blandade priser till både folk och fä!