Nej, nej….jag har inte tröttnat och annonserat ut busen.

Men så här såg den annons ut som gjorde att JAG inte kunde åka och titta på honom fort nog och ”the rest is history” :=)!

Notera Archies dåvarande mankhöjd (163cm)! Han är idag minst 167-168 cm (mättes till 167 cm med skor på kvalitets i september förra året och jag tror att han har växt lite sedan dess).

Idag ställer jag mig två frågor, retoriska sådana eftersom jag inte förväntar mig några svar :=)!

Min första fråga till mig själv är:VARFÖR har jag inte använt mig att det ypperliga hjälpmedlet chambonen tidigare?

Har nu longerat med chambon 2 dagar i rad och det är en fröjd för ögat att se Archie jobba så att muskerna hoppar :=)!De första minuterna med chambonen påkopplad verkade Archie inte riktigt förstå dess inverkan men efter några minuter hade han förstått att det var lång och låg form som var det eftersträvansvärda och han jobbade på otroligt bra. Rena skolboksexemplet!

Andra dagen longerade jag över bommar på marken så att gossen fick lyfta lite på fötterna och även detta gick mycket bra.

Min andra fråga för dagen är: VAR är alla insekter? Inte så att jag VILL se/uppleva dom- tvärtom, men jag tycker det är lite konstigt att de helt lyser med sin frånvaro.Eftersom ”mitt” stall ligger i en storstad har vi aldrig haft några större insekts-mänger men vid den här tiden på året brukar man ändå märka av dom. I år har jag inte sett en fluga eller något annat kryp för den delen.

Tänkte på det även i helgen då jag tävlade i Ringsjön eftersom där alltid brukar vara flygfän och insektesmedel brukar vara prio 1 när man åker dit. I lördags var det fullständigt insektsfritt vilket aldrig hänt tidigare.

Som sagt: konstigt men SKÖNT (så länge det varar)!

Eller så är det precis som med broddarna: sätter man inte på dom så blir det en isig vinter men ber man hovslagaren att montera på dom kan man ge sig tusan på att de aldrig kommer till användning. Så var det för Archie ochj Birk i vintras, dvs broddar runt om och typ EN dag då dessa gjorde nytta och fyllde sin funktion.Och eftersom jag köpte världens finaste flug-luvor till hästarna nyligen så vore det bara helt naturligt :=) om de aldrig kommer till användning….. (inte mig emot dock).

Jag har idag fått en kommentar från en läsare gällande mina/ Archies problem med skänkelvikningen åt vänster (för höger skänkel):

Jag har läst din blogg ett tag och kan inte låta bli att fundera över dina problem med den ena skänkelvikningen. Jag kan inte se att du har uppenbara problem med några andra rörelser. Hade din häst haft något fysiskt problem som gör att den inte kan/vill utföra skänkelvikningen åt ena hållet så borde han ha problem även i andra rörelser. T.ex så borde du ha problem att få honom att spåra på böjt spår, han borde vara märkbart ”sämre” i den ena galoppen m.m. Jag tvivlar inte på att han har en svagare sida (vilket alla hästar har) som gör att han har svårare att utföra vissa rörelser i ett varv, men att just skänkelvikningen i ena varvet är så uppenbart ”dålig” kan jag bara få till att det är ett ryttarfel (i kombination med att detta är hans svaga sida förstås). Jag tror att du sitter fel på honom i denna skänkelvikningen. Du tror att du ger honom hjälper för att flytta honom sidvärts men i själva verket så säger din kropp något helt annat till hästen. Flyttar du din tyngdpunkt så rubbar du hästens egna balans. Hästen vill alltid vara i balans och följer därför ryttarens tyngdpunkt för att hitta tillbaka till sin balans. All ridning går ut på detta med jämvikt och balans och hästen följer alltid ryttarens vikt. Rannsaka dig själv och din kropp när du rider för att kontrollera om du ger honom rätt signaler. Börja i skritt för att kontrollera att han följer din vikt när du ändrar tyngdpunkten. Utför din kropp en skänkelvikning så gör också hästen det. Tänk dig att du står på marken utan häst och du ska flytta dig sidvärts, då ändrar du din tyngdpunkt för att överhuvudtaget kunna röra dig åt sidan. Tänk likadant när du sitter till häst. Du flyttar inte hästen för skänkeln utan det är din kropp som flyttar sig och hästen följer med. Be din tränare kolla, hon ska ju kunna se hur du lägger din vikt. Lycka till!

En MYCKET bra kommentar som jag är benägen att instämma i till 100 %. Jag har ju själv varit inne på detta spår tidigare, dvs att det kan vara ett rent ”ryttarfel” som gör att Archie har så svårt att gå i sidled.

Precis som skribenten ovan också är inne på så tror jag inte ”bara” att det är ett ryttarfel utan Archie HAR säkert svårare för skänkelvikning pga antingen en ”allmänt svagare sida” eller kanske ett svagare bakknä eller någon annan ”enskild kroppsdel” som antingen är svag eller (gud förbjude) SKADAD.

Archies vänstergalopp var tidigare (fram tills årsskiftet) märkbart sämre. Då var högergaloppen MKT bra för hans ålder, han kunde galoppera mycket samlat och även gå i en fin förvänd galopp. I vänstergaloppen var man tvungen att ha mycket mer ”fart”, han kunde inte alls samla sig så som i den högra galoppen.

DÅ var det som att den vänstra galoppen egentligen var så som galoppen ”ska” vara på en 4 åring medan den högra galoppen var ovanligt bra.

Efter årsskiftet (efter en viloperiod) har den vänstra galoppen kommit ikapp den högra märkbart. Den högra galoppen är fortfarande bättre (dvs MKT bra) men den vänstra är inte så långt efter.

Vad gäller att flytta sig för höger skänkel så gör Archie det relativt lätt i skritt (tappar dock ”farten” lite) men alltså mycket svårt i trav. I galoppen går det lättare än i trav men svårare än i skritt.

Sedan så ska jag ju vara ärlig och säga att inte heller skänkelvikningen för vänster skänkel är ”bäst i världen”, där har vi också en del att jobba på men visst är skillnaden mellan höger och vänster störande stor, det tycker både jag och min tränare.

Jag märker TYDLIGT att jag sitter JÄTTESNETT i sadeln när jag ska försöka att flytta Archie i sidled i trav för höger skänkel men detta upplever jag som att det är Archie som PLACERAR mig snett, inte att jag sitter snett från början. Han skjuter över mig på höger sida och jag måste verkligen ”hoppa tillbaka” i sadeln efter ett tag.

Jag ska ABSOLUT ge ännu mer akt på hur jag sitter i sadeln framöver. Förhoppningsvis så kan jag genom att både själv sitta mer korrekt och genom stärkande rörelser få bukt med detta problem.

Om det ÄR en skada som i dagsläget endast yttrar sig på detta sätt (jag gör ju inga piruetter tex där det SÄKERT hade utkristalliserat sig ännu tydligare) så lär det ju visa sig ju mer jag försöker träna bort det.

Till skillnad från många som tävlar tycker jag INTE om prisutdelningar, i alla fall inte till häst.

Jag gör ALLT för att slippa ta med hästen till prisutdelning (ska inte avslöja mina ”undanflykter här :=)) och ska sanningen fram har Archie, med sina hittills 16 placeringar (varav 3 segrar!) aldrig varit närvarande vid en sådan ceremoni. Heron (99 placeringar) och Décima (ca 50 placeringar) frekventerade inte heller prisutdelningarna speciellt ofta och jag tror inte att de sörjde detta det minsta.

Anledningen till min avoghet mot detta fenomen är att jag alltid har strävat efter att göra tävlandet så lustfyllt, enkelt och bekvämt som möjligt för mina hästar. Jag försöker att åka till tävlingsplatser som ligger nära ”mitt” stall, jag undviker att stanna borta längre än nödvändigt och jag vill inte dra ut hästen ur släpet i onödan.
Ingen kan få mig att tro annat än att hästen föredrar att stå i släpet och mumsa på hö framför att i hast lastas ur, få på sig sadel och träns och sedan galoppera 1 varv inne i ridhuset efter rosettutdelning.

En del ryttare påstår att deras hästar VET att de har varit duktiga när de står och tar emot rosetten men sådant förmänskligande köper jag inte. Visst kan hästen känna att ryttaren är nöjd och glad men ANLEDNINGEN till detta är jag fullständigt övertygad om att hästen inte har hjärnkapacitet nog att koppla ihop, så jag tror inte att hästen tänker typ ”Yippi…nu står jag här och får en rosett eftersom jag gjorde ett så bra dressyrprogram för 3 timmar sedan då jag slog alla andra ekipage”. Nääää….Man kan få sin häst att känna sig nöjd och tillfreds på många andra sätt än genom att dra ut den på en prisutdelning :=).

En annan anledning till att jag undviker prisutdelningar till häst är faktiskt skaderisken. Jag har flera gånger sett hästar fara omkring lite okontrollerat och det skulle ju verkligen kännas hemskt att komma hem med en häst som visserligen fick en rosett men samtidigt blev sparkad och halt efter en tävling.

Slutligen är det så på de tävlingar som jag deltar i att det oftast är ”de närmast sörjande” som står på läktaren när vi ryttare tar emot våra pris. Det är inte precis ett folkhav som står och gör vågen och jag kan inte tänka mig att det för den begränsade publiken spelar såååå stor roll om hästar är närvarande eller inte.

För EGEN del tycker jag att det är kul att få pris och jag hoppas verkligen att jag får delta i många, många prisutdelningar till innan jag avslutar min ryttarkariär!

”Där konsten tar slut tar våldet vid” säger man ibland medan andra hävdar, om inte att ”den man älskar agar man” så i var fall att ”lite stryk har ingen dött av”.

Ja, det finns alla varianter…

Själv får jag väl erkänna att jag var mer hetsig i ungdomen och kunde då också straffa hästar utan att egentligen tänka efter vad jag ville med detta.

”När fan blir gammal blir han religiös” säger man också ibland och då har jag väl blivit, om inte religiös så i vart fall klokare, lugnare och gör mer genomtänkta saker. Jag tycker fortfarande att det kan vara berättigat att slå till en häst ibland och till mitt ”försvar” hävdar jag att det är så hästar själva uppfostrar varandra.

MEN: man ska veta vad man gör och VARFÖR man straffar hästen. Man ska också vara säker på att reda ut situationen och inte utsätta sig själv för någon fara.

Jag ser ibland hästägare som i välmening (läs: de vill inte ”bråka”) låter sina hästar göra mer eller mindre som de vill. Skulle hästen göra något som ogillas så säger ägaren som mest med något höjt tonläge ”Nej fy Kalle”. Men frågan är: VET Kalle att han har gjort fel och framför allt; kommer Kalle att upphöra med sitt beteende?

Enligt min erfarenhet är svaret på båda frågorna oftast NEJ! Ägaren har helt enkelt inte tydligt nog markerat att hästen har gjort fel.

Hästar är oftast skickliga på att pejla av med vilka människor man kan göra lite som man vill med och vilka det inte ens är lönt att testa.

Jag tror att många problem vad gäller både ridning och framför allt hantering egentligen handlar om ett LEDARSKAPS-problem, dvs att hästen inte vet eller bryr sig om vem som är ledaren. Eller så har hästen FÅTT BLI ledare!

Lastning är för mig ett klassiskt ledarskapsproblem. Det KAN finnas andra orsaker till att en häst är svårlastad (ett trauma kopplat till trånga utrymmen, tidigare dåliga erfarenheter av att åka transport osv) men det vanligaste är att hästen inte respekterar att ägaren (= ledaren) vill att hästen ska gå in i transporten. Så enkelt är det i min värld!

När hästar inte står stilla på stallgången, när de inte vill låta sig spolas av med vatten, när de drar i grimskaftet när man leder dom, när de inte vill komma in från hagen, när de ”hytter” med bakbenen när täcket läggs på….ja, jag skulle kunna ge en miljon exempel på ledarskapsproblem!

Så klart förespråkar jag INTE att man ska SLÅ in respekt/ lydnad i en häst men om hästen uppvisar ett oönskat beteende MÅSTE man åtgärda det och inte tro att det ska gå över av sig själv för det gör det oftast inte utan blir snarare värre med tiden.Och om det inte hjälper med milda metoder får man ta till grövre artilleri vid behov.

Exempel: man är ute och går med sin häst och hästen försöker dra iväg. Först börjar man med att endast ta tag i grimskaftet något kraftigare. Får man respons så lättar man på trycket och går lugnt vidare. Men händer ingenting får man ta tag HÅRDARE! Och händer ingenting då heller; ja, då får man till slut kanske RYCKA tag i hästen. Men har man påbörjat någon form av korrigering/ uppfostring så måste man slutföra densamma. Man kan inte bara prova att ta tag i hästen, få noll respons och sedan för sig själv konstatera ”Nähä…det hjälpte inte. Vad tråkigt”.

Känner man sig osäker ska man inte tveka att fråga mer kunniga om hjälp; hellre än att listan på saker man inte kan/ vågar/ vill göra med sin häst bara växer.

När jag själv köpte häst förstod jag inte hur vanligt det tydligen är att även människor som själva ÄGER hästar har så mycket oro och rädslor i kroppen som är förknippade med hästen och hanteringen/ ridningen av densamma.Själv har jag svårt att förstå att man kan fortsätta med en hobby/ livsstil som skapar olust. Att hålla på med hästar ska vara roligt och lättsamt, inget man ska må dåligt av. Då måste man göra något åt saken och eftersom majoriteten av hästar ÄR snälla i min värld så behövs det oftast inte så mycket för att få harmoni i sin häst-hobby.