Veckan som gått

Kan man bli annat än fullständigt HÄNFÖRD när man ser en sådan här SÖTNOS?

Ehhh…JA!!!! När sötnosen vänder på sig och visar upp sin andra, långt ifrån fläckfria sida! Fy Archie!

Jag har haft semester hela förra veckan och det har varit oerhört skönt och avslappnande. Inte nog med att jag har sluppit att åka till jobbet, jag har sedan flytten till Yddinge även lyxen att få hästen utsläppt i hagen på morgonen vilket inneburit att jag, till skillnad från då Archie bor på ridskolan, inte behövt vara i stallet 06.30.

Under den gångna veckan har jag både mentalt och fysiskt förberett Archie för en kommande viloperiod, mentalt för egen del och fysisk för hans del genom att rida lite kortare och mindre krävande pass.

Annars rullar allting på mycket bra i sommarstallet. Det enda som saknas är mer gräs, torkan gör att det inte växer och jag undrar hur de hästar som är på bete kommer att klara sig. Kanske måste man, liksom förra året, stödfodra på tex ridskolehästarnas bete?

Det problemet behöver inte jag tänka på eftersom Archie kan äta ”hur mycket som helst” från det att han tas in från hagen vid 18-20-tiden och tills han släpps ut igen vid 8 nästkommande morgon.

Min plan (om man nu ska våga sig på att planera) är att låta Archie vila helt någon vecka samt att därefter rida lite mindre än vanligt under ytterligare någon vecka.

Jag har alltid föredragit flera kortare viloperioder framför en längre av olika skäl. Dels hinner hästarna inte tappa så mycket kondition och bli feta (om de går på bete) och dels så är det svårt att ge hästen en längre viloperiod utan att flytta den från ridskolan. Eftersom vår hagtillgång där är så begränsad (Archie och Birk går oftast inte ute mer än max 6 timmar/ dag) blir det långa dagar att bara stå i stallet och ”hänga” utan någon annan motion (våra hagar inbjuder inte till någon ”rastning” över huvud taget).

Visst skulle jag kunna passa på att ge Archie en lång vila nu när jag har ett så bra sommarstall men samtidigt så tycker JAG att sommaren är den bästa tiden att rida på och jag vill gärna utnyttja både min semester och de långa dagarna till att faktiskt RIDA.

Så det får bli en kortare vila nu och sedan minst en vila till omkring november/ december. Då finns inga tävlingar, det är mörkt och kallt och långt mindre inbjudande till ridning.

Tyvärr har ju hästar dessutom en benägenhet att SJÄLVA ”ordna” viloperioder pga hältor eller andra skador så det är inte heller alltid bara vila när hästägaren vill :=(.

Dagens tävling

Idag gjorde Archie sin sista tävlingsstart innan vi båda unnar oss en liten sommarsemester.

Vi red en LA:1 hos Trunnerups ryttarförening och precis som förra året lyckades vi inte få med oss någon rosett hem trots att jag var nöjd med ritten som enligt mig var utan några större anmärkningar. Archie är en riktigt klippa! Han störs aldrig av något men denna gången fanns det förvisso inte heller något direkt att störas över.

Däremot var det oerhört kvalmigt och varmt; jag dröp av svett redan innan jag hade BÖRJAT rida.

Eftersom tävlingsplatsen ligger mycket nära (kanske 3 mil) från sommarstallet kunde jag återföra Archie till Birk i hagen mindre än en timme efter avslutad ritt och var själv hemma kort därefter (jag bor ca 6 minuters körväg från Yddinge).

Det är verkligen skönt att bo i Skåne med nära till så många tävlingsplatser. Tänker med fasa på en väninna som tidigare bodde i Kiruna och som ibland körde långt över 30-40 mil för att tävla. Själv tycker jag att det är JÄTTELÅNGT om körningen tar mer än 1 timme:=)!

Tillbakablickar: anmäla till dressyrtävling

Tänk vilken skillnad det är på att anmäla sig till en dressyrtävling idag och då jag började tävla för mer än 20 år sedan.

Ännu ett fantastiskt exempel på hur Internet underlättat för så många!

När jag började tävla kunde man bara hitta propositioner i de kalendrar som respektive distrikt gav ut samt i en en gemensam kalender som gavs ut av Ridsportförbundet centralt. Dessa fick man prenumerera på (om man hade råd) eller försöka att lägga vantarna på (för kopiering) hos klubben. Inte sällan var det någon glömsk eller egoistisk medtävlare som ”råkade” ta med kalendern hem från klubben och då stod man där med lång näsa.

Anmälan gjordes på speciella blanketter som man skulle skicka efter (mot betalning givetvis) hos Ridsportförbundet.
Den ekonomiska Birgitta brukade kopiera dessa blanketter trots att det egentligen inte var tillåtet.

Själva anmälan skulle postas och sedan fick man själv gå och vänta på posten eftersom program och ryttarmeddelande skickades denna väg.

Betalningen fixades på posten eller genom post/ bankgiro.

När man väl fått det efterlängtade programmet var man tvungen att ringa och STARTANMÄLA sig, detta skulle oftast göras 2 kvällar innan tävling och då gällde det att inte vara glömsk eller ha andra åtaganden inplanerade!

Avslutningsvis fick man sedan ringa ansvarig för tävlingen IGEN kvällen innan tävling, då för att höra hur den definitiva startlistan såg ut och när man kunde tänkas starta. Fasta starttider fanns INTE för 20 år sedan.

Idag går allt så mycket smidigare med hjälp av Internet! Man kan redan då man anmäler sig kolla av hur många andra som också har anmält sig till samma klasser som en själv och man ser också om det finns risk för bortlottning eller för att klassen inte ska bli av pga för få anmälda.

Man kan hela tiden följa allting via nätet och slipper ringa och störa ansvariga, riskera att inte få tag på rätt person och slippa ta hänsyn till speciella telefontider.

Även betalningen kan göras via nätet.

Sammanfattningsvis måste jag säga att det är mycket smidigare, enklare och billigare att tävla idag, i alla fall om man har tillgång till en dator.

Och det är väl det enda som kan få mig lite fundersam; ridsporten idag förutsätter nästan att man HAR tillgång till dator och vet hur en sådan fungerar!

PS: Om någon läsare minns hur det var att anmäla sig till tävlingar för ännu längre tillbaka sedan (dvs för mer än säg 20 år sedan) så skulle det vara roligt att läsa om detta.

Annars får jag fråga Birgitta vid nästa träningstillfälle. HON har varit med sedan innan jag var född :=)!

Tillbakablickar: jag får ett sugmärke!

Gårdagens berättelse om hur jag trodde att en häst-knock hade slagit ut alla mina tänder fick mig att minnas en liknande händelse ÄNNU längre tillbaka i tiden.

Ni som läst bloggen från början minns kanske att jag berättat om Flintwater, den privathäst som jag kämpade med som 16-17 åring och som sedermera blev såld till en ridskola.

Nåväl…

Under tiden som jag red Flinta hände det vid ett tillfälle då jag stod utanför hans box att han stack ut huvudet, blev rädd för något och i hastigheten råkade knocka mig ”underifrån”, nästan som en boxare.

Smällen tog mest på halsen och jag kunde efter ett tag konstatera att det såg ut som att jag hade världens SUG-MÄRKE där.

Som 16-17 åring var jag extremt skötsam och hade inte ens någon pojkvän så det där med sugmärken var ett fullständigt okänt fenomen för MIG.

ANDRA hade desto större kunskaper tydligen och tråkade mig enormt.

Ingen, och framför allt inte de av mina vänner som inte höll på med hästar, ville köpa historien om att ”nej, det är inget sugmärke, det är en häst som har slagit mig på halsen”.

Och ärligt talat….jag kan faktiskt inte klandra dom :=)!

Märkliga sammanträffanden

Har ni också råkat ut för extremt märkliga sammanträffanden?

Härom veckan bestämde jag mig för att under en rast på jobbet bege mig till Blodcentralen för att ge blod. Jag hade kallats för blodgivning några dagar tidigare via mail och då jag gick igenom gamla mail såg jag kallelsen, insåg att jag hade en ledig lucka och bestämde mig för att cykla dit eftersom det bara tar 2-3 minuter från jobbet.

Just som jag hoppar upp på cykeln så ringer min mobil och då jag svarar frågar en kvinna som ringer BLODCENTRALEN (!!!!!!) om jag har möjlighet att komma och ge blod eftersom det uppstått ett akut behov.Var inte det konstigt så säg?????

Och detta mycket märkliga sammaträffande fick mig att tänka på ett nästan lika märkligt dito som utspelade sig för många, många år sedan.

En morgon då jag skulle släppa ner Heron och hans dåvarande hagkompis Amirant i hagen (Heron kan väl ha varit 4-5 år gammal kanske) blev de skrämda av något på gatan som löper parallellt med vägen till hagen och båda hoppade till rejält.Någon av hästarna, jag har faktiskt förträngt VEM, knockade mig rakt i huvudet och min första känsla var att flera av mina tänder hade slagits ut. Det var extremt otäckt!

När jag vågade känna efter insåg jag att endast en tandflisa på en av kindtänderna hade brutits loss. Vilken lättnad!

Men var kom det otroliga sammanträffandet in?

Jo, jag hade samma morgon en TANDLÄKARTID för den årliga kontrollen och det var till den jag var på väg efter hagutsläppet!!!! Så jag behövde inte vänta många minuter innan jag kunde få min spruckna tand lagad och den lagningen håller än idag, ca 20 år senare!

Mina läsare

Som bloggskribent vore det konstigt om man inte var i alla fall liiite (eller mycket) nyfiken på vem som egentligen läser ens alster.

Jag tycker att det är roligt med så många läsare som möjligt och har själv försökt att göra så mycket reklam för sidan som jag har kunnat.

En del läsare känner jag väl, min goda vän dressyrryttarinnan A som jag omnämt flera gånger, Birks ägare Lena och Jossan (mor och dotter), hästskötaren Lina för att ta några exempel.

Jag har också en räknare på bloggsidan där man kan se hur många läsare jag har per dag, vecka, månad osv. Man kan också se hur dags folk läser inläggen och därför vet jag också att jag har någon eller några nattliga besökare som nästan undantagslöst läser bloggen mitt i natten!

Annars verkar det statistiskt som om många läser bloggen på arbetstid (hmmm….) och på helgerna är det nästan alltid färre läsare.
Nu under sommaren märks en liten nedgång (semestrar?).

Vad folk läser mest är svårt att säga men inläggen ”Dagens träning” har fått betydligt fler läsare sedan det blev en liten debatt om mitt spö och min sporranvändning.

Personligen kanske jag inte hade varit såååå intresserad av andras träningar så vad detta ökande intresse beror på kan jag bara spekulera i?

I helgen var jag och tävlade och kom då i samspråk med en konkurrent, S. ”Ja, vi har sååå svårt för skänkelvikningarna på tävling” sa jag och fick det överraskande svaret ”Ja jag vet, det har jag läst på din blogg”.

Naturligtvis blev jag nyfiken och ville veta hur S hittat till min sida och fick då förklaringen att S googlat på sitt eget namn och därigenom hamnat på min sida eftersom jag där hade publicerat en resultatlista där vi båda presenterades.

Jättekul när folk på olika vägar hittar till sidan så klart men det gäller att vara på sin vakt också :=)!

Jag har sedan barnsben haft en vass tunga och också många bestämda åsikter som inte alltid gillats av alla. Eftersom jag vet att verkligen VEM SOM HELST kan komma att läsa allt som jag skriver om här i bloggen är jag extremt noga med att bara publicera sådant som jag verkligen kan stå för.

Ni som läst länge har kanske också noterat att jag bara omnämner personer/ hästar i GODA ordalag vilket inte ska förväxlas med att jag gillar allt och alla.

Nej, om det finns skit-domare, illa-ridande ryttare och gräsliga hästar (och det finns det) så sparar jag dessa kommentarer för mig själv. Det finns ingen anledning till att skaffa sig ovänner eller göra människor ledsna och besvikna i onödan.

Jag skulle nog kunna fördubbla antalet ”tillbakablickar-inlägg” om jag inte därigenom riskerade att ”hänga ut” en del mycket….tja….”märkliga” ryttare, hästägare och näst intill otroliga historier förknippade med dessa.

Däremot är jag alltid ärlig så till vida att jag ALDRIG ljuger om jag tillfrågas om en persons åsikt om egna personen eller dess häst, för att ta ett exempel. Jag skulle aldrig säga att en häst är fin om jag inte tycker det, då är jag hellre tyst och låter kanske tysnaden tala i stället.

Och eftersom jag är en ivrig dressyrtävlare så skulle jag aldrig få för mig att tex kritisera en domare i bloggen. Man vet aldrig vad detta skulle kunna få för konsekvenser och jag är inte intresserad av att ta reda på det heller.

Dagens träning

Eftersom jag har semester sedan igår tyckte jag att jag kunde bespara tränar-Birgitta att komma till oss redan 07.30 som brukligt utan vi valde en eftermiddagstid i stället.

Detta var sista träningen innan Archie får någon veckas vila och vi red igenom delar av det LA:1 program jag ska rida på söndag, dvs skänkelvikningar, volter, travökningar och förvänd galopp.

Jag har glömt att nämna detta förut men jag har sedan någon vecka tillbaka inspirerats till att försöka rida fram en lite bättre trav på Archie.

Min goda vän dressyrryttarinnan A köpte för ett tag sedan en häst som i vart fall på bild är EXTREMT lik Archie. Önskvärt vore att deras trav också var extremt lik, då hade JAG varit mycket glad, dvs om Archies trav var lika bra som väninnans hästs.

Nu vill jag verkligen inte påstå att Archie har en DÅLIG trav men sporrad av A:s redogörelser för hur hennes häst svävar fram med lätthet har jag bestämt mig för att i vart fall försöka förbättra Archies trav även om den kanske aldrig blir så bra som A:s hästs.

Så jag har slutat att bara ”åka omkring” i traven utan fösöker nu i alla fall bitvis att själv sätta takten och öka schwungen när Archie travar. Och det går faktiskt riktigt bra!

Jag visade Birgitta hur jag tränar detta idag och hon instämde i att Archie travar mycket bättre nu på det sätt som jag rider.

Sedan orkar Archie inte spänsta på i den här ”nya” traven hur länge som helst men jag tror att det kommer att komma mer och mer naturligt för oss båda allt eftersom.

Även travökningarna har blivit bättre enligt Birgitta men min känsla för stunden är tyvärr mest att jag sitter och skumpar HÅRT ovanpå hästen. Inte bra!

Efter träningen släppte jag tillbaka Archie och Birk i hagen och det var som vanligt roligt att studera deras interaktion.

Hagen bredvid gossarnas har nu börjat användas eftersom det kom en ny häst idag och Birk ville gärna kolla läget; det syntes tydligt.

Lika tydligt syntes det att Archie inte alls tyckte att Birk skulle kolla på någonting, han ställde sig hela tiden mellan staketet och Birk och när inte det hjälpte föste han helt sonika bort Birk genom att lägga huvudet och halsen på Birks rumpa.

När vi började släppa ihop Archie och Birk var det inte så uttalat vem av dom som bestämde/ville bestämma men det är nu väldigt tydligt att snorungen Archie, kanske med storlekens rätt, är boss (fast innerst inne tror jag att Birk LÅTER honom bestämma för han skiter helt enkelt i vilket).

Det är alltid Archie som kommer fram först när hästarna ska tas in, jag har aldrig ens sett Birk försöka bryta denna turordning.

När det blåser och/ eller regnar så står Archie som ett jätteparaply över Birk; det finns onekligen fördelar med en större kamrat!

Veckan som gått (skryt, skryt, skryt)

Jag har under förra veckan flera gånger slagits av hur ”vuxen” Archie har blivit, inte bara rent ”kroppsligt” där han nu troligen är färdigvuxen (ca 168 cm) och långt ifrån den lille (163 cm), smäckre 3 åring jag köpte för 2 år sedan.

Jag betraktar honom inte alls som en unghäst längre, vilket i sig är fel, men så som han beter sig är det inte heller så konstigt.

Archie har alltid varit väldigt snäll och ”långt framme” för sin ålder, folk har reagerat på att han är så väluppfostrad och lydig och jag har ibland undrat vad det säger mest om: de som kommenterat hans ”snällhet” eller Archie själv.

För i min värld så SKA hästar vara som Archie. De ska inte hålla på med ¨ifrågasättande” och en massa protester av olika slag, säger jag GÅ så ska hästen GÅ och säger jag STANNA så ska den STANNA, typ.

Men nu är det så till och med jag reagerar!

Archie är så stabil, harmonisk och lätthanterlig och jag är mycket stolt och nöjd med honom.

Jag har, bara för att ta några exempel, helt slutat att fundera över om han tex kommer att bli rädd för något vid uteridningar eller om det kan bli besvärligt att åka ensam till en tävling.

Vistelsen i Yddinge har verkligen öppnat även mina ögon för hur duktig Archie är, tidigare har jag tagit mycket för givet eftersom vi varit i vår invanda hemmamiljö.

Att Archie stod i Yddinge förra sommaren bidrar säkert mycket till att han accepterat allt där så bra även om jag bara red 4-5 gånger då. Men jag kan ju nämna att gamle, stensäkre Birk har fått en del ”idéer” sedan HAN kom till Yddinge även om han också var med förra sommaren. Han kan mycket väl titta till och ibland även HOPPA TILL för saker som han tycker ser konstiga ut.

Förra veckan tränade jag för Birgitta, jag red ut ensam och i sällskap med Birk, jag hopptränade (för första gången utomhus) och allt gick som en dans. Archie var stabil som en klippa trots att det rimligen BORDE vara skillnad på att rida i trygga ridhuset på MCR mot att rida utomhus, i hård vind (en av dagarna) och/ eller med en massa ”konstiga” saker som hela tiden dyker upp, hörs eller syns: lös hund, katter, en anka som är överallt (även i hans box ibland), fladdrande ensilageplast, traktorer och andra jordbruksmaskiner, en mängd hästar (även föl) som han aldrig träffat förut mm mm.

Jag inser, som så många gånger förut, hur fort tiden går och hur kort tiden är mellan ”rå unghäst” och en häst som man kan göra i princip ALLT med.

Det enda jag SÅ KLART fortfarande inte kräver av Archie är att han ska utföra vissa dressyrrörelser som han inte är fysiskt och psykiskt färdig för, inte heller kräver jag den samling och schwung som jag är övertygad om kommer att komma med TID och träning.

Så…nu får det vara färdig-skrutet om Archie för idag (fast någon gång kan man väl få kosta på sig det också :=)?

Dagens tävling…..

…ägde rum hos Trolleholms ryttarförening och fick mig än en gång att inse hur himla fort tiden går.

När jag kom dit kändes det som att jag hade varit där ganska nyligen men jag fick inse att det var mer än 2 år sedan och då med Décima.

Skåneryttarna verkade ha ett uppdämt behov av att tävla trots (eller tack vare?) sommarledigheter för många, till LB:2 hade över 70 ekipage anmält sig och klassen fick delas. Även till flera andra klasser var listan på reserver lång.

Archie skötte sig som vanligt bra men fick inga rosetter med sig hem, varken från LB:2 eller LA:3.

I LB:2 närde jag en förhoppning om att kanske bli 7-8:a (det var 9 placerade om jag minns rätt) men domaren var av en helt annan uppfattning och gav oss mycket lägre poäng (typ 20) än vad vi brukar ha i denna klass. Kritiken bestod i att domaren tyckte att jag skulle ha Archie mer böjd i volterna och hon tyckte dessutom att han hade en ”stram överlinje”. Själv var jag som sagt nöjd och det är ju huvudsaken.

I LA:3 gick det bättre än sist vi red detta program så bara det gjorde mig glad. Skänkelvikningarna på tävling fungerar fortfarande inte men tex serpentinerna och halterna ur galopp var förbättrade.

Efter tävlingen körde jag tillbaka Archie till Yddinge och släppte direkt ut honom till Birk som såg mycket nöjd ut över att få återförenas med sin kompis.

Jag ser med spänning fram emot i vilket tillstånd jag ska finna Archie när jag åker ut för att hämta in dom i kväll. Igår var Archie kliniskt ren på ena halvan av kroppen och fullständigt insmetad med lera på den andra. Som tur var hade jag hästskötaren Lina med mig som fick ge Archie en välbehövlig varmvatten-dusch. Jag hoppas dock att jag slipper göra detsamma idag.

(Gossen var REN!!!! när jag kom 20.00. Tack för det!)

Upp-plockningstvång

Redan då min första tränare byggde eget ridhus för kanske 15 år sedan så kom jag för första gången i kontakt med fenomenent ”upp-plockningstvång”, dvs kravet på att ta upp gödsel efter hästen i ridhus.

Min tränare var noga med att hålla sin ridhusbotten så fri från gödsel som möjligt och krävde därför att man skulle plocka upp all spillning efter ridpasset; ett utmärkt förslag tyckte jag redan då och presenterade detsamma för ansvariga på vår ridskola.

Förslaget mottogs inte med någon entusiasm över huvud taget men jag minns ej vad argumentet emot detta var trots att vårt ridhus på den tiden fylldes med långt mer gödsel på en månad än vad tränarens skulle ha fyllts på 1 år.

Tänk själva hur mycket 40 lektionshästar, 20-30 privathästar och 20 polishästar kan producera om de alla går någon eller många timmar i ridhuset mer eller mindre varje dag!

Hur som helst så fanns det ju EN fördel med att vi inte hade upp-plockningstvång: man slapp helt enkelt att ha något ”jobb” med att städa efter sin häst och det var ju praktiskt för mig som hade en häst, Décima, som ALLTID la 1-2 högar per pass.

I samma veva som jag sålde Décima kom det helt plötsligt ett beslut om upp-plockningstvång även på ridskolan. Jag vet inte vem som kläckte idén DENNA gången men man hade väl förmodligen äntligen insett det ekonomiska (och hälsofrämjande) i att inte ha en massa gödsel som förstörde ridhusbotten.

Det som jag finner så komiskt idag är inte att MITT förslag sågades medan någon annans helt plötsligt befanns hur bra som helst (trots att det är/ var exakt samma förslag) utan det faktum att sedan upp-plockningstvånget infördes för 2 år sedan har jag behövt att ”lyda” det maximalt 5 gånger!

Archie tycks, till skillnad från 99 % av alla hästar jag mött i mina dagar, ALDRIG vara i behov av att ”lätta på trycket” under ridning. Däremot kan han gå raka vägen in från ridhuset och bajsa i boxen eller hagen. Extremt märkligt men väldigt praktiskt!

Tack Archie :=)! (Att jag sedan kan fylla 2 stora skottkärror med gödsel varje morgon är en heeeelt annan historia……)