Skrivet

Hästen- kompis eller barn-substitut?

Jag funderar vidare på det faktum att vissa hästägare så hårdnackat hävdar att ett hästköp är ”för livet”, dvs man ska/får aldrig sälja sin häst.Kan denna inställning till viss del bottna i vilken relation man tycker sig ha med hästen?

Personligen ser jag min häst som närmast jämförbar med en VÄN. Och vänner kan komma och gå. Man kan vara vän med någon en längre eller kortare tid, man kan råka ut för saker som får vänskapen att brista eller så står den emot i princip allt.Och på samma sätt ser jag på min häst. Bara för att vi trivs ihop nu är det ingen garanti för att vi kommer att göra det i ”evigheternas evighet” och jag ser då inget fel i att avsluta ”relationen”.

Andra hästägare kanske mer jämför hästen med ett BARN? Sina barn väljer man inte och under normala omständigheter är de barn man har inte heller något man plötsligt väljer bort.Kanske tycker dessa hästägare att det är samma sak med hästar? Att hästar inte väljer oss och att vi, liksom med våra barn, har en skyldighet att alltid ta hand om dom?

Tja…det är bara en teori…..

För övrigt får jag rysningar och näst intill utslag då hästägare kallar sig själva för MAMMA (har nog aldrig hört någon manlig hästägare benämna sig pappa) i förhållande till hästen.Den dagen då jag skulle säga ”Hej Archie! Nu kommer MAMMA” är det dags för tvångströjan :=)!Visst är hästar underbara på många vis men att jämställa dom med människor på detta vis…näääää…..

Skrivet

Får man sälja hästar?

Konstig rubrik måhända och med ett SJÄLVKLART svar för vissa men faktum är att man tydligen kan resonera oerhört olika i denna fråga.

Eftersom jag själv sålt en häst (Décima) som jag ägde och avgudade i 8 år är svaret för mig självklart: så klart får och ibland SKA man sälja sin häst. Men jag har faktiskt också stött på helt andra resonemang hos andra hästägare!

En del anser att ett hästköp är ett ”lifetime commitment” och att INGET berättigar en försäljning av ett djur som man påtagit sig ansvaret för.En mycket fin tanke i TEORIN tycker jag men tyvärr föga tillämpningsbar i den verklighet där de flesta av oss dock lever.

Om man anser att man måste behålla en köpt häst ”no matter what” är man antingen väldigt ung, naiv eller korkad (ursäkta) , det är min åsikt i alla fall.

Till att börja med vet få människor hur deras ekonomi säkert ska se ut under hela deras levnad. Saker i livet kan inträffa (arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, whatever) som gör att man inte längre har de ekonomiska förutsättningarna att ha en häst.

Man kan också råka ut för sjukdomar och/ eller skador som gör att man under överskådlig eller livslång tid inte kan klara av att sköta/ rida den häst man en gång köpt.

När jag tänker efter så finns det faktiskt ”tusen” olika skäl till att man inte längre kan förbli den hästägare man en gång var, det kan handla om utlandsflytt, familjebildning, att man får ett svårt handikappat barn, att man blir allergisk….ja…listan kan som sagt göras oändlig.

Ett annat skäl till att man, enligt mig, bör sälja sin häst är faktiskt ren PERSONKEMI eller snarare avsaknad av densamma. Man upptäcker helt enkelt att man inte passar ihop med sin häst eller kanske till och med inte längre GILLAR den! Eller så blir man RÄDD för sin häst!

Många olika känslor kan väckas under tiden man är hästägare och precis som jag i ett föregående inlägg skrev att man bara ska tävla för sin egen skull och om man själv mår bra av det så tycker jag att man bara ska ha häst om man mår bra av det!

Att ha en tillfällig svacka är något annat och jag tror ingen hästägare dansar iväg till stallet 365 dagar om året men MERPARTEN av tiden ”måste” det kännas kul, trevligt eller i minsta fall OK.
Jag tror varken häst eller människa är betjänt av att man som hästägare är ledsen, mår dåligt, går med en klump i magen av rädsla eller hittar på vilka svepskäl som helst förs att slippa vara i stallet.Då är det bättre att sälja och låta någon annan njuta av ens fd häst!

Jag vet också flera fall där en hästägare inte tycker att hästen uppfyller de krav som ägaren innerst inne har. Man kämpar i motvind i månader eller till och med år (se på mig själv och hur jag ”höll på med” Décima), man blir ledsen, tappar motivationen osv. Folk i omgivningen hejar på och tycker att man inte ska ge upp, ”det löser sig nog” osv men ibland får man inse att allt helt enkelt inte löser sig.

Även i dessa fall är det bättre att sälja än att försöka göra något av hästen som den aldrig kan bli.Att ta steget att sälja är för många oerhört stort (det var det för mig i alla fall) men har man väl gjort det tänker många ”varför gjorde jag inte detta tidigare”.Livet är kort- ta vara på det och njut så mycket det går!

Skrivet

Tillbakablickar: tiderna förändras!

Bilden underst är tagen 1982 och föreställer den padock jag berättade om i föregående inlägg, den där våra lektionshästar under en begränsad tid kunde få lite utevistelse (vi har numera sammanlagt 8 hagar och 2 paddockar till vårt förfogande).
 
På den plats där paddocken då fanns står numera en byggnad; polisrytteriets stall, se den större bilden.
 
Jag minns att vi inte kunde begripa hur en stor byggnad skulle få plats på den ytan men som synes gick det gick utan probem!

Skrivet

Tillbakablickar: vi rider till Falsterbo

Bilden ovan är tagen i juni 1982 och föreställer MCR:s lektionshästar som under ledning av Kristin Kringstad Håkansson (då instruktör och numera ridhuschef) är på väg att ridas ner till dåvarande sommarstallet i Falsterbo.
Notera att ”Kris” rider utan hjälm, det var innan vi införde hjälmtvång för ALLA på ridskolan. Innan dess var det inte ovanligt att privatryttare red utan hjälm, så även undertecknad (fy fy).

Själv är jag nummer 3 framifrån på bilden och jag rider på min sköthäst Carinus.Kris rider på en jättefin halvblodsvalack som vi disponerade via Ackordhäststiftelsen, ”Tom” efter Daktyl-Gaspari (otroligt hur man minns en del härstamningar till och med efter 25 år!).

När jag började rida på MCR anordnade MCR dagridläger i Falsterbo på somrarna. Hästarna stod i utespiltor men tillbringade också mycket tid i en stor hage vilket på den tiden var deras i princip enda hagvistelse eftersom vi på MCR endast hade en stor gruspaddock där tiden inte tillät att alla hästarna kom ut regelbundet.

Ridlägerverksamheten upphörde för över 10 år sedan och våra lektionshästar går sedan dess på 1 månads sommarbete på Vellinge ängar dit de körs i en stor hästbuss.På den tiden då vi hade ridläger i Falsterbo RED vi ner hästarna som framgår av bilden (en sträcka på ca 3 mil skulle jag tippa) och dessa ritter tog ganska många timmar i anspråk eftersom vi skrittade på asfalt merparten av stäckan. Idag hade ett sådant projekt varit ogörligt då trafiksituationen ser helt annorlunda ut.

Skrivet

Dagens träning

På lördag var det meningen att jag skulle rida både LB:1 och LA:1 hos en grannklubb men jag kunde, då startlistan publicerades igår, konstatera att jag var 18:e reserv till LB:1 = högst osannolikt att jag kommer med.

Således inriktade vi oss på LA:1-programmets rörelser idag, mest skänkelvikning och förvänd galopp.

Birgitta tyckte att Archie såg superfin ut idag, jag hade inte riktigt sååå bra känsla som det uppenbarligen såg ut men Birgitta är en hård lärare som aldrig skulle berömma ”bara för att”.

Jag diskuterade mina tankar om att anlita en kiropraktor till Archie med Birgitta. En kvinna kommer till stallet då och då och behandlar några av hästarna och alla hästägarna har varit nöjda.

Själv har jag, vad som känns för mig som en SUND skepsis mot alternativbehandlare. Man kan inte svälja allt med hull och hår och det finns mycket outbildat folk som springer runt i stallen och tar hutlöst betalt för att att komma med självpåhittade, luddiga diagnoser som vissa hästägare i sin tur sväljer som gapande fågelungar utan att ifrågasätta det minsta.

Jag har dock pratat en del med just denna kvinna, sett henne i arbete och de hästar hon behandlat så det känns som att det VÄRSTA som kan hända är att en behandling kommer att kännas som ”pengarna i sjön”. Det bästa som skulle kunna hända, och som är anledningen till att jag överväger en konsultation är att Archie får lättare att flytta sig för höger skänkel.

Jag har i flera blogginlägg kommenterat hans svårighet/ ovilja att gå undan för höger skänkel, framför allt på voltspår och i skänkelvikning i trav. I skritt går det utmärkt men så fort jag vill att han BÅDE ska trava och gå åt sidan så känns det svårt.

Om detta beror på något fysiskt ”fel” hos Archie, att jag ger fel signaler, sitter fel eller gör något annat tokigt eller det helt enkelt bara har ”låst” sig för oss: ja, det är det jag skulle vilja komma underfund med. Möjligheten finns ju också att Archie idag flyttar sig så mycket som han för stunden fysiskt förmår (utan att det behöver vara något fel på honom) , att han helt enkelt inte är tillräckligt stark?

Som sagt: kan dessa grubblerier klargöras genom ett kiropraktorbesök så kanske det är det jag ska satsa på?

Skrivet

Häst-bantning!

Jag är av den bestämda uppfattningen att MAT hör till ett av livets glädjeämnen och mina hästar har samtliga delat min åsikt.

Av samma anledning anser jag att något oftast är ”fel” om en häst inte vill äta, i alla fall om man ska generalisera. Mina egna hästar har aldrig någonsin matvägrat utan orsak och även vid tillfällen då de varit sjuka av olika anledningar har de oftast mumsat i sig med oförändrad aptit.Att vilja äta är ett SUNDHETSTECKEN och jag skulle bli mycket orolig om min häst helt plötsligt och till synes utan orsak började matvägra.

Även om jag daltar, pjoskar och pratar bebis-språk med Archie anser jag innerst inne inte att man bör förmänskliga hästar och deras beteende men i vissa avseenden tror jag faktiskt att de känner precis som vi, i alla fall när det kommer till ett så basalt behov som mat.

Hur är och känner vi människor oss när vi bantar/ är hungriga? Ja, dom flesta av oss blir griniga, lättirriterade och utan ork. Vi tänker bara på mat! Jag tror faktiskt att samma sak gäller hästar!

Av denna anledning är jag kraftig motståndare till när hästägare försöker banta sina hästar genom att dra ner på stråfodret till ett minimum (dvs under 6 kilo för ett normalstort halvblod) och jag tror dessutom oftast inte att det är DET som är lösningen för en häst med en stor mage.Och om en stor mage alltid var ett tecken på ”övergödning” borde ju rimligtvis alla de barn med uppsvällda magar som man ser på bilder från U-länderna vara proppmätta men det vet ju att så verkligen inte är fallet.

Jag har själv sett ett ypperligt exempel på en häst som i åratal hållits på en sträng diet (max 6 kg hö/ dag) men som trots det har en så stor mage att man kan tro att hästen är dräktig. Kanske skulle ryttaren snarare prova att rida mer än 20 minuter per dag för att få bort magen? DET tror jag hade hjälpt!

Framför allt i stall med begränsad tillgång på hagvistelse bör man vara extra generös med stråfoder så att hästen kan hållas sysselsatt med att i vart fall äta. Archie har tex fri tillgång på stråfoder och han rullar verkligen inte fram för det!

Ska man banta en häst bör man i absolut första hand dra ner på kraftfodret eller till och med ta bort det. Först när hästen inte får något kraftfoder, motioneras normalt men ändå går upp i vikt/ är jättetjock bör man dra ner på stråfodret.

Det jag sett hos många hästar på en sträng diet är att de är så otroligt sura. En del tigger också väldigt mycket och man kan knappt gå förbi med något ätbart utan att bli attackerad! Jättetråkigt (och farligt ibland)!

Mina egna hästar har förvisso alltid varit glada för att äta men man har aldrig haft känslan av att de skulle DÖDA för ett halmstrå utan de kan lugnt stå och invänta sin mat, förmodligen för att de på något sätt ”vet” att de tids nog kommer att bli mätta.

Jag har också i vissa fall märkt att uthungrade hästar är mer benägna att äta foder som egentligen är otjänligt av en eller annan anledning.Vid något tillfälle hade vi kortvariga problem med rått-spillning i havren. Archie tog en tugga av havren och gick sedan därifrån medan en annan häst som tillhör det bantande släktet kastade sig över fodret utan en sekunds tvekan!

Har man hagar där det växer giftiga växter kan detta sjukliga ha-begär få minst sagt tråkiga konsekvenser, likaså om hästen i sin iver att äta ALLT från marken även får i sig en massa sand och grus som kan skapa sandkolik vilket i värsta fall kan leda till en buköppning.

Skrivet

Dagens tävling….

….blev inte av :=(!

Det var tydligen inte meningen att jag skulle tävla denna helgen!

Till att börja med har jag under hela förra veckan varit nervös inför att inte ens komma med på tävlingen eftersom ett rekordstort antal ryttare hade valt att anmäla sig.

Och redan i tisdags eftermiddag upptäckte jag att Archie hade fått ett litet sår på insidan av höger frambens skena (hände i hagen). Benet hade börjat svullna lite när jag upptäckte det och trots ett jodopaxomslag som jag satte på direkt var benet jättesvullet nästa dag. Samma dag fick jag veta att jag var en av dom som hade turen att inte bli bortlottad så DET var en bekymmer mindre i alla fall.

Den rejäla svullnaden höll i sig under torsdagen och först i fredags började jag märka en klar förbättring.

Archie har inte varit halt men svullnaden har inte gått ner helt vare sig jag har skrittat en längre runda eller travat lite grann och eftersom jag inte har velat belasta benet för mycket har jag mest tömkört och bara ridit mycket försiktigt.

Idag var benet väldigt mycket bättre men jag vet av erfarenhet att sådana här sticksårs-svullander kan sitta i ganska länge, i alla fall kan det ta tid innan den allra sista svullnaden ger med sig även om man brukar kunna rida som vanligt ganska omgående.

Eftersom Archie fodrar mycket lite framridning och knappast blir ansträngd av 20 minuters ridning var min plan att trots det lilla såret åka och tävla idag fast jag har ju så klart funderat och klämt och känt på benet under hela veckan innan jag tog det slutgiltiga beslutet igår.

Det jag tvekade på slutligen var faktiskt inte OM jag skulle kunna rida för Archie är som sagt inte halt och har inte varit sedan såret upptäcktes men mera om vi skulle klara av att rida ”godkänt” eller om det skulle kännas ”otränat” (hittar inget bättre ord just nu).

I vanliga fall vill jag gärna rida igenom programmet eller delar av det ordentligt ett par gånger under i varje fall 1-2 pass samma vecka som jag ska tävla men denna veckan har det som sagt mest blivit tömkörning på raka spår i skritt. Inte så mycket träning precis….

Sedan TROR jag att det är viktigare för mig MENTALT att ha ridit igenom programmet eftersom Archie mycket sällan känns oriden även om han skulle ha vilat i 14 dagar men som sagt….förutsättningarna inför dagens tävling var inte optimala ur min synvinkel.

Döm om min enorma förvåning då jag igår kväll blev uppringd av en person från den arrangerande klubben som meddelade att man beslutat att ställa in tävlingarna eftersom en häst i stallet stod med hög feber och man misstänkte kvarka.

Med facit i hand fanns det säkert någon mening med detta och på Archies program får det idag stå en stillsam uteritt i stället! Och just nu står han i solskenet i sin hage och är säkert inte det minsta ledsen :=)!

Skrivet

Måste man tävla?

Som ett tillägg till mitt föregående inlägg om hur man går tillväga för att tävla en 4 åring (eller vilken häst som helst för den delen) skulle jag vilja orda lite om själva fenomenet ”att tävla”.

Om vi börjar med den unga hästen, en 4 åring för att anknyta till den senaste frågeställningen från en läsare:

Är det bra att tävla en 4 åring eller bör man vänta?

Tja, på detta finns det, som i så många andra fall, inget generellt svar som gäller för alla 4 åringar. Däremot skulle jag vilja svara att man kan tävla med DE FLESTA 4 åringar, under förutsättning att hästen ridits in på ett tämligen lätt och RÄTT sätt och att den inte befinner sig i en växtperiod.

Ett LC-program kräver ingen direkt konditon, man behöver inte rida samlat eller kunna göra några jätte-ökningar och det som krävs vad gäller böjda spår är i princip att hästen ska kunna trava och galoppera på tämligen stora ytor, dvs 15 respektive 20-meters volter.

VARFÖR kan det vara bra att tävla med en så pass ung häst?

Ja, till att börja med tror jag på devisen ”det ska böjas i tid det som krokigt ska bli”. Om man redan då hästen rids in vid säg 3 års ålder tänker att man ska tävla året därpå har man ett TYDLIGT MÅL att träna/ rida inför. Med unga hästar har jag märkt att det är ganska lätt att man annars bara flyter omkring som en flotte på ett hav utan varken mening eller mål. Man ursäktar sig med att hästen är ung, man ställer inga krav, man tolererar sådant man inte hade accepterat hos en äldre häst osv. Inget fel i det TILL EN VISS GRÄNS för så klart ÄR det skillnad på en 3-4-5 åring än en mera vuxen häst men jag är av den bestämda uppfattningen att man kan kräva en hel del även av en ung häst om man bara gör det med eftertanke, konsekvens och under korta stunder.

Om man har som mål att tävla tror jag att det är lättare att göra upp en planering, att verkligen tänka efter hur ofta man ska rida, vad man ska träna på osv och inte bara ta dagen som den kommer.

Om man redan då hästen är mycket ung smyger in olika rörelser, ridvägar osv och även försöker vänja hästen vid lite ovanligare miljöer/ situationer så anser jag att mycket är vunnet. Den unga hästen har ofta ett stort förtroende för ryttaren och har varken kunskap eller för den delen ORK att ifrågasätta så mycket.

Det är därför ofta som man snarare får problem när hästen är lite mer riden än precis i början; hästen har då hunnit ”bli varm i kläderna” och har dessutom arbetat upp en kondition.

Så jag ser alltså inget fel i att börja tävla med redan 4 åriga hästar och uppenbarligen är jag inte ensam om denna åsikt eftersom tävlingsreglementet tillåter det, om än med vissa (mycket bra) restriktioner.

Om vi ska gå över på frågan om man som RYTTARE måste tävla är mitt bestämda svar NEJ, det måste man verkligen inte.

Att tävla ska, enligt mig i alla fall, vara något trevligt/ roligt/ postitiv och det ska vara något man gör för sin EGEN skull. Ens häst bryr sig inte det minsta om den aldrig någonsin får sätta sin fot/ hov på en tävlingsbana, det är jag helt övertygad om och det är att förmänskliga hästen in absurdum om man tror att hästen har sådana tankar/ önskemål.

Det är till en viss del normalt (och ibland till och med BRA) med en liten form av nervositet inför en tävling men att verkligen må dåligt dagar innan en tävling, för att inte tala om under hela tävlingsdagen är något som jag inte anser att man bör utsätta sig för om man inte behöver. Och man behöver verkligen inte tävla! Det är ju inte precis så att man kan bli RIK på att tävla och att man därför skulle känna sig tvingad att göra det för att ha råd att ha häst, snarare blir man FATTIG(are) av att tävla än att låta bli :=)!

Skrivet

Fråga från en läsare om att tävla 4 åring i dressyr

Till bloggen har det inkommit en intressant fråga som jag gärna vill svara ganska utförligt på.

Fråga:

Jag vill börja tävla dressyr med min 4 åring men vet inte hur det går till med unghästar. Det var många år sen jag tävlade dressyr så kan du inte berätta lite.Tack!

Svar:

Rent ”tekniskt” är det ingen skillnad på att tävla en 4 åring eller en äldre häst eftersom man till skillnad från hoppningen vanligtvis inte använder sig av särskilda unghästklasser. Således tävlar de yngsta hästarna tillsammans med övriga.

Man får börja tävla dressyr det år hästen fyller 4 men då bara rida 1 klass/ dag. Man får inte tävla högre än LB med 4 åriga hästar.

Innan du börjar tävla måste du lösa en del praktiska saker:

Man kan välja mellan att lösa lokal eller regional licens för sig själv som ryttare. Den lokala licensen kostar 165:–, den regionala 825:–. Ryttarlicens löses en gång per kalenderår.

Hästlicens, som kostar 880:– behöver inte lösas så länge hästen endast deltar i lokala tävlingar. Hästlicens löser man endast en gång (den är livslång). Läs mer om hästlicens på:

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91877

Enligt min erfarenhet och utifrån den del av Sverige som jag bor i (Skåne) klarar man sig mycket väl på lokal licens så länge man inte tävlar högre än LA:1. Den största skillnaden mellan lokal och regional tävling är att premier inte utgår när man tävlar lokalt men kan utgå (gör det oftast) på regionala tävlingar.

All information om hur man löser de olika ryttarlicenserna finner man på:

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91876

Hästen måste vara influensa-vaccinerad innan man börjar tävla, se kapitel 7

http://www2.ridsport.se/files/{2CF3DAEB-8873-4BCC-B9C3-21779C7FCB21}.pdf

Själv måste du skaffa så kallat ”grönt-kort”, detta kan du oftast göra via den ridklubb du tillhör.

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91908

Vad gäller din och hästens utrustning finns det skriftliga regler kring detta:

http://www2.ridsport.se/files/{1EA5AC92-7876-40DC-A140-2BB2B5DB7035}.pdf

Tänk på att du måste ha med dig en egen nummerlapp som ska fästas på hästens huvudlag eller sadel. Nummerlapp kostar ca 20-30:– och kan köpas i vilken ridsportaffär som helst.

För att hitta lämpliga tävlingar kan du titta på:

http://www.ridsport.se/svrf2000/termin/mainf.htm

De olika dressyrprogrammen finner du på:

http://www2.ridsport.se/t3.aspx?p=91619

Hur du förbereder dig ridmässigt INNAN tävling:

Även om ditt mål med att tävla inte är att vinna/ placera dig utan kanske enbart att se hur hästen reagerar i en tävlingsmiljö tycker jag att det är mest juste mot hästen att ändå vara väl förberedd.

Hästen ska kunna ridas på tygeln i trav och galopp under nedsittning och du ska kunna använda sporrar (de kan vara hur korta som helst).

Hästen ska också klara av att trava på 15 meters volter och galoppera på 20 meters volter utan att bryta av. Du ska kunna göra halt på anvisad plats.

Rid igenom hela och delar av programmet FLERA gånger innan tävlingen. Kan du inte rida programmet godkänt (dvs så att det i alla fall känns ”hyfsat”) på träning lär du knappast göra det på tävling och då är det bättre att vänta med den första starten.

Jag rekommenderar verkligen att man, om man har möjlighet, försöker åka till en eller flera olika platser som INTE är tävlingsplatser, innan man börjar tävla. Man kan tex åka och träna dressyr hos någon annan klubb/ på någon annan anläggning eller bara försöka få tillgång till ett annat ridhus/ utebana där man kan rida ett dressyrpass utan att behöva tänka på allt som dessutom hör till en tävling.

Detta för att du, när du väl ÄR på tävling ska veta ungefär hur hästen reagerar i en främmande miljö och slippa oroa dig över eventuella oväntade reaktioner.

På tävlingsplatsen:

När du väl ÄR på tävling: se till att vara ute i god tid.

Både du (som kanske inte heller har tävlat på ett tag) och framför allt hästen kan verkligen behöva tid att bekanta er med omgivningarna och att få tillfälle att slappna av så gott som det går.

Om du är stressad och kommer till tävlingen i sista minuten kommer detta att smitta av sig på hästen som också kommer att bli stressad. Det kommer då inte heller att finnas tid för att lugna ner era känslor.

När du har kommit fram till tävlingsplatsen bör du kontrollera hur många startnummer du har på dig innan det är din tur. Du kan räkna ca 7 minuter / ekipage i LC och LB.

En 4 åring orkar för det mesta inte med alltför lång framridning (i trav och galopp) och mer än max 30 minuter ska du nog inte avsätta till detta (beror givetvis bla på hur länge du BRUKAR rida) . Däremot kan du skritta omkring en god stund INNAN du börjar med den egentliga framridningen, sätt av minst 10 minuter till detta.

Om hästen verkar väldigt spänd när du skrittar omkring bör du vara lite på din vakt och inte skritta omkring på långa tyglar och ”drömma”. Hästen kan i en främmande miljö vara mycket mer på tårna än hemma och det är ju inte så trevligt om man ramlar av innan man ens har kommit in på banan :=).

Inne på banan:

Hur man bemöter/ hanterar en spänd häst INNE på banan finns det säkert lika många metoder och åsikter om som det finns ryttare. Man får välja det som passar den egna hästen bäst men GENERELLT tror jag att det är bättre att försöka rida FRAMÅT och utan att stanna och göra så stor affär av det som hästen tittar på än att låta hästen glo på ”det farliga” i en evighet. Men som sagt: hästar är olika!

Själv har jag alltid samma rutin när jag kommer in på banan och det tror jag fungerar lugnande för både mig och hästen. Jag travar runt banan och upprepar med LUGN röst ”Det är braaaa” (givetvis inte så högt så att andra än hästen hör, det låter fjantigt och ”oproffessionellt” :=) .

När du har ridit klart:

Efter avslutad ritt är det inte längre läge för att dra benen efter sig utan då bör du tvärtom försöka att åka hem så snart det är möjligt. Hästen har då redan varit med om många nya intryck och är, om inte fysiskt så kanske psykiskt lite trött. För hästen är det bättre att pusta ut i den invanda hemmamiljön än att tvingas tillbringa några extra timmar i transporten för att DU vill fika i cafeterian eller titta på din klubbkamrats ritt som ska äga rum 2 timmar efter din egen.
Något som du alltid ska tänka på vad gäller häst-tävlingar är att i så stor utsträckning som det bara går göra tävlandet så lustfyllt som möjligt för hästen, då får du bäst resultat!

Försök att inte åka till tävlingar som ligger för långt bort och som innebär att hästen måste tillbringa absolut hela dagen på en tävlingsplats. En del hästar vägrar att kissa i släpet/ utomhus och kanske står och håller sig i många timmar innan ni är hemma igen.

En del hästar vill inte dricka eller för den delen äta på tävling, även det kan bli jobbigt om man är iväg en hel dag, framför allt vid mycket varm väderlek.

Andra hästar står oroligt i transporten och vill helst slippa vara där om det går att undvika.

Allt sådant får man ta i beaktande.

Ja, detta var lite tips om hur man kan börja tävla med sin unghäst. Jag har säkert glömt ”hälften” och blir bara glad för ytterligare frågor och/ eller kommentarer.

Skrivet

Smeknamn

”Kärt barn har många namn” finns det ju ett ordspråk som säger och jag kan inte annat än hålla med.

Jag har alltid kallat mina djur (både hundar och hästar) allt möjligt förutom det som de EGENTLIGEN heter och detsamma gäller för andras djur.

Tycker jag att någons hund eller häst har ett ”opassande” namn döper jag snabbt om djuret.

En tjej i stallet har en stor hund som inte ens en BOMB hade kunnat rubba; den går alltid i sin egen värld och man skulle utan problem kunna köra över den med skottkärran utan att den ens hade märkt det. Hunden heter Kerstin men jag tycker att ”Lufsi” är lämpligare (den lufsar fram genom livet) och kallar den därför för detta.

Archies boxgranne har det smöriga namnet Honey Girl vilket inte alls passar den så den är sedan länge omdöpt till HG. Nu kallas den HG av alla och till och med ägaren själv har börjat skriva ”HG” på stalltavlan :=).

Ägarens förra häst hette förresten Beam och inte heller denna häst fick behålla sitt namn. Han blev kort och gott B!

Ägaren själv kallade våra hästar (Heron och Beam) för ”den svarte och den vite” där alltså min mörkbruna gosse var den svarte :=).

Heron är väl annars den av mina hästar som inte haft något smeknamn som associerat till det egna namnet, han hette nog mest Gubben, Snyggning och liknande epitet.

Décima kallades nästan alltid Dessan eller möjligtvis ”min solstråle”. Eftersom Heron var ”gubben” blev hon ”gumman”.På internet döptes hon till Handväskan (!!!) eftersom jag beskrev henne som en sådan: man kunde ta henne likt en handväska under armen och bara gå vart man ville. Supersnäll och totalt okomplicerad!

Archie har aldrig varit någon gubbe, dels då det redan finns en gubbe (=maken) hemma och dels då han är för ung (fast Décima var i inkonsekvensens namn aldrig för ung för att kallas gumma?). Han är ”gossen”, ”mitt olycksbarn” eller alltsom oftast ”Buse”!

Archie heter ju egentligen Arcimboldo men detta namn används aldrig mer än i startlistan då han tävlar. Han kallades Archie redan innan jag köpte honom och numera kan han även tilltalas Arch. På morgonen när jag kommer säger jag alltid ”Hej lille häst” men det är annars inget jag använder när jag pratar med/om honom då han ju faktiskt inte längre är så himla liten (var 163 cm när jag köpte honom och är väl nu 168 cm med skor) . Däremot är Archies hagkompis Birk numera ”den lille”, både i skrift och tal, eller så heter dom A och B när man skickar sms :=).

Konstigt nog är det ingen som döper om MIG trots att jag kallar få hästar och hundar vid deras rätta namn. Som ung var jag ”Biggan”, ett GRÄSLIGT smeknamn som jag är innerligt tacksam över att det gick i graven för många herrans år sedan!