I förra veckan läste jag en intressant diskussion på Internet (http://www.bukefalos.com/) som handlade om huruvida man som hästägare skulle samtycka till att ens häst blev buköppnad om veterinären ansåg att detta behövdes.
Många som deltog i diskussionen ansåg att en buköppning är ett så pass ”drastiskt” (och icke att förglömma KOSTSAMT) ingrepp att de hade avstått.
Detta fick mig att tänka tillbaka på min egen hittills enda och förhoppningsvis första och sista erfarenhet vad gäller buköppningar:
Ett av mina bekymmer under de år jag ägde Décima var hennes känsliga mage.Av någon för mig fortfarande okänd anledning fick hon relativt ofta känningar av kolik.
Vanligen då Décima fick ont i magen började hon med att skrapa i boxen. Om man då tog ut och gick med henne var hon till synes oberörd, kunde stanna och beta tex men så fort hon fick gå in i boxen fortsatte skrapandet och hon la sig ofta också ner.Det som hjälpte var att longera henne intensivt under en kortare eller längre period och efter att hon hade lyckats krysta ut en eller flera bajshögar mådde hon ofta utmärkt tills nästa gång det var dags igen. Ibland gick det nästan år mellan anfallen men det kunde lika gärna handla om månader.
Sista gången Décima hade kolik i min ägo var också den värsta gången.
Jag kom som vanligt till stallet klockan 06.00 en lördag i början av oktober och vandrade ner med Décima till hennes hage som var den som var belägen längst bort från stallet. Vi har inte våra hagar i anslutning till stallbyggnaden utan måste gå några minuter för att nå de olika hagarna och till Décimas hage tar det ca 7 minuter att gå.
Under vår promenad märkte jag ingenting och jag gick som vanligt in i hagen för att hälla över Décimas kraftfoder i den tunna som fanns i hagen för detta ändamål.Vanligtvis följde Décima mig som en hund; jag brukade släppa lös henne redan utanför hagen och hon gick alltid direkt bort till tunnan för att äta.Denna gången gick Décima åt rakt motsatt håll i hagen och bara denna rörelse fick mig att sekundsnabbt ana att något var fel.
Och nog var det fel alltid! Décima hann inte mer än gå in i hagen förrän hon visade att hon ville lägga sig ner.Jag slet snabbt ut henne ur hagen och hon försökte åter att lägga sig ner och då förstod jag instinktivt att jag nog denna gången inte skulle kunna bota koliken med lite longering.Jag ringde till Helsingborgs djursjukhus medan jag vandrade tillbaka till stallet och de sa att de var beredda på att jag kom.
Väl i stallet kopplade jag släpet i raketfart, lastade in Décima och gasade iväg. Jag har nog aldrig varit så rädd under en bilfärd! Décima, som i vanliga fall knappt märktes då hon åkte transport höll på att sparka itu släpet, så kändes det i alla fall!Jag försökte köra så fort jag vågade samtidigt som jag tänkte förvirrade tankar kring att Décima kanske skulle lyckas slå sig ut ur transporten under färden eller kanske bara ramla ihop och dö innan jag hann fram.
När jag nådde djursjukhuset sparkade Décima fortfarande som en galning och jag hann knappt få ut henne ur transporten förrän hon mer eller mindre av sig själv rusade in i stallet, in i en box och la sig ner.
En veterinär kom och vi hade världens problem med att över huvudtaget kunna undersöka Décima som bara ville lägga sig. Vi kämpade med att hålla henne på benen och var genomsvettiga av ansträngning.Veterinären konstatarade snabbt att en buköppning var nödvändig och jag fick skriva på alla erfoderliga blanketter innan Décima rullades iväg för operation. Jag blev ombedd att åka hem och man sa att man skulle ringa när operationen var färdig.
Jag åkte tillbaka till stallet, mockade och försökte sysselsätta mig för att skingra tankarna men det var stört omöjligt. Jag kunde inte tåla mig utan åkte tillbaka till Helsingborg utan att ha hört något därifrån.Efter mer än 5 timmar på operationsbordet fick jag äntligen beskedet att allt hade gått bra och att Décima nu hade vaknat upp ur narkosen. Man hade hittat en grovtarmsomvridning men nu verkade allting bra och man kunde bara hoppas att tarmarna skulle komma igång som de skulle.
Décima stannade på djursjukhuset i 6 dagar och eftersom läkningen av såret under magen gick planenligt fick hon åka hem med ordinationen skritt för hand i 30 minuter, 2 gånger om dagen i 8 veckor.Jag skulle ljuga om jag sa att veckorna gick snabbt. Tvärtom sniglade sig dagarna fram och jag tröttnade mycket snabbt på att släpa på en Décima som uttråkat drog benen efter sig när vi var ute och gick. Tack och lov kom jag relativt snabbt på att jag ju kunde tömköra i stället för att leda och genast blev våra ”pass” roligare och tiden gick snabbare. Efter de 8 veckorna kom jag snabbt igång med ridningen igen och jag tror att våra tömkörningspass gjorde stor nytta vad gällde att bibehålla Décimas kondition, lydnad och lösgjordhet.
Det meterlånga ärret under magen läkte oerhört snabbt och man kunde till slut knappt se det.
Någon förklaring till tarmomvridningen fick jag heller aldrig och tack och lov fick Décima inga fler mag-känningar under tiden jag ägde henne.
Jag är i efterhand oerhört glad och tacksam över flera faktorer som jag tror räddade Décimas liv:
– att jag hade tillgång till egen bil och släp så att jag kunde köra iväg inom loppet av en halvtimme.
– att jag hade en lättlastad häst.
– att jag hade en försäkring som gjorde att min del av den totala veterinärkostnaden på ca 60.000:– uppgick till endast 2000:– (självrisken). Jag måste vara helt ärlig och säga att det inte hade varit självklart för mig att ur egen ficka bekosta en så pass dyr operation där utgången dessutom inte alltid är given (läs: lyckad).
– att jag hade hästen uppstallad relativt nära ett djursjukhus som har möjlighet att utföra denna typ av operation.
– att jag litade på min magkänsla och körde iväg direkt trots att jag många gånger tidigare lyckats häva kolikanfallen utan att ens tillkalla veterinär.
– att jag över huvud taget hann se att Décima var dålig innan jag gick ut ur hagen. Det var beck-mörkt ute och inga andra hästar skulle släppas ut de närmaste 2 timmarna i alla fall. Tänk om Décima hade hunnit dö i hagen innan någon upptäckte henne!!!!
Ja, ibland måste man ha tur…och det hade vi onekligen den gången!
Senaste kommentarer