Jag har tidigare skrivit om konstiga sammaträffanden och här kommer verkligen ett till!

En god vän som bor i Stockholm har under en längre tid letat efter en lämplig höelevator/ transportör.Och nu har hon funnit densamma! Gissa var????

Ca 5 kilometer från där JAG bor eller typ mer än 600 kilometer från där hon själv bor!

Fast som hon själv påpekade; ska man ha något som har med HÄST att göra ska man leta i SKÅNE :=)!

Så gissa vem som ska få besök till helgen :=)! Eftersom vi i snitt träffas en gång per år (stort TYVÄRR) så blir det extra kul!

Vännen har en häst som är extremt lik Archie på bild, även detta ett sammaträffande i sig då de inte är det minsta släkt med varandra på något vis.

Vi skojar ofta om våra ”svarta” gossar men nu kommer vännen få se en Archie vars hårrem skiftar i alla möjliga nyanser av gult (!), brunt och pyttelite svart.

Vi brukar också skoja om att en dag rida en vacker pas de deux med våra så lika djur, det hade säkert varit mycket fint och det hade väl varit fantastiskt om det inte bara förblir skämtsamma drömmar?

I förra veckan ställde en läsare, Malin Olsson, frågan om vilka som är mina förebilder inom ridsporten (tränare, ryttare mm).

Jag kan väl börja med att säga att jag är den typen av person som försöker att ”plocka russinen ur kakan”, dvs hitta NÅGOT hos mer eller mindre alla som har något att lära ut kring hästhållning i allmänhet och ridning i synnerhet.

Jag kanske inte kan hålla med om ALLT men oftast tycker jag att man kan få i alla fall något råd/ idé/ träningstips/ whatever hos de flesta ryttare/ tränare som har hållit på med hästar ett tag.

Sedan ska jag också villigt erkänna att jag är för lite insatt i många skickliga ryttares/ tränares metoder FULLT UT för att verkligen till 100 % kunna säga ”det här är den ultimata ryttaren/ tränaren”.

Jag minns då en mycket känd ryttare höll en av sina första clinics i Sverige och jag återvände till min dåvarande tränare full av entusiasm över hur lekande lätt allting hade sett ut. ”Glöm inte att det kan se lite annorlunda ut bakom kulisserna än vad man visar upp för en publik” var tränarens lite syrliga kommentar och jag har tyvärr gjort liknande egna erfarenheter genom åren.

Jag har sett så kallade toppryttare/ tränare dänga upp hästar så det visslade, jag har sett barrering och fullständig förödmjukning av elever mm men den sidan av myntet brukar sällan beskrivas då jag tex läst artiklar om personerna ifråga.

Om vi tittar på ordet förebilds exakta betydelse: (efterföljansvärt) exempel, föredöme (särskilt om person, uppträdande, tillvägagångssätt) och om man med förebild menar någon som man skulle vilja efterlikna/ vara så skulle jag välja nedanstående personer som exempel för egen del:

Om jag fick välja fritt vilken ryttare jag skulle vilja efterlika/ vara så skulle jag vilja vara en blandning av Kyra Kyrklund, Jan Brink och Ulla Håkansson.

Jan Brink är en av de bästa ryttarna i världen och har en toppenanläggning som verkligen tilltalar mitt estetiska sinne. Han är förutom en sann estet också vän av ordning och reda- precis som jag.

Kyra Kyrklund har förmågan att trollbinda en publik och jag inbillar mig att hon därför också är en bra tränare. Humor är viktigt och den egenskapen verkar Kyra också besitta.

Ulla Håkansson har bevisat att man kan rida på en hög nivå även högt upp i åldern och hon har dessutom lyckats ”ta fram” nya hästar upp till den hösta nivån gång på gång. Hon köper inga färdiga tävlingsmaskiner utan har tvärtom tagit upp många hästar i klasserna helt på egen hand.

Om jag vore veterinär skulle jag vilja vara Per Spångfors i Halmstad. Denne veterinär har jag själv anlitat med goda resultat och jag tycker att han, till skillnad från vissa andra kollegor verkligen tar sig an en som hästägare. Man får utförliga svar på sina frågor och känner sig omhändertagen. Per har en mycket fin klinik med avancerad utrustning och han är inte rädd för att ibland ”gå mot strömmen” i sitt arbete om han tror att detta främjar HÄSTEN (alla försäkringsbolag ersätter tex inte alla behandlingar som utförs på denna klinik).

Om jag var hästtandläkare skulle jag vilja vara Torbjörn Lundström, också en man vars tjänster jag anlitat flera gånger. Även Torbjörn är mycket pedagogisk och noggrann med att förklara allt som man som hästägare kan vilja få svar på. Dessutom är han erkänt skicklig till skillnad från andra ”skojare” som åker runt i stallarna och utger sig för att kunna behandla hästars tänder.

Två andra personer som jag vill nämna som goda förebilder är Anna Hassö och Lars Swärd.

Anna Hassö är tidigare fälttävlansryttare som ridit svår klass i många år men som nu, pga skador, övergått till dressyr. Jag har träffat Anna på många tävlingar de senaste åren och trots att vi egentligen inte ”känner” varandra (mer än att vi just tävlar MOT varandra) så hejar hon alltid glatt och pratar vänligt och trevligt som om vi vore gamla vänner. Ingen ”näsan-i vädret”-attityd där inte! Att bemöta andra medtävlare med vänlighet, intresse och utan att visa en stroppig attidtyd bara för att man själv ridit svår klass i många år tycker jag verkligen är att vara ett föredöme för även om vi som tävlar är konkurrenter så behöver man inte ta det på så blodigt allvar att man inte kan heja på varandra, utbyta tips och råd eller till och med hjälpa varandra om detta skulle behövas.

Lars Swärd är en man jag nämnt i tidigare blogginlägg. Lars var tränare av hinderhästar sist jag träffade honom, dvs för mer än 15 år sedan.Vad jag gillade med Lars var att han var extremt noggrann med hästarnas skötsel och välbefinnande och att han inte var rädd för att släppa ut sina duktiga ”tävlingsmaskiner” i hagen. En sådan hästmänniska är värd alla framgångar som han också hade.

Avslutningsvis tycker jag att alla är förebilder som sköter sina hästar väl, som rider konsekvent, lugnt och utan aggressioner och som kan och vill dela med sig av sin kunskap.”Ridskicklighetsmässigt” har jag som förebilder de som GÅNG PÅ GÅNG får fram bra hästar. ”Alla” kan få fram EN bra häst men att göra detta flera gånger skiljer i mitt tycker agnarna från vetet.

Tack vare er kära läsare slog vi/ ni publikrekord förra månaden med 1393 läsningAR (tyvärr inte läsARE).

Rekordet innan var 1377 och sattes i maj.

Totalt har sidan i snitt 35 läsningar om dagen sedan januari.

Efter så många månaders intensivt skrivande börjar min fantasi tryta och jag efterlyser därför ämnen att skriva om, diskutera, glädjas och/ eller förfasas över.

Ingen som har någon idé? HÖR AV ER!

Annars rullar allting på med allting.

Efter ca 10 dagars intensiv sommarvärme har det regnat i natt och nu är vädret lite mulet. Jag har tillbringat många timmar i solstolen och även hästarna har haft det bra eftersom det fläktar skönt i deras hage och insekterna håller sig lugna.

Jag är glad över att vi inte haft hästarna på ridskolan över sommaren; förra året var deras hage en stor sjö efter massor av dagars regnande och i år hade den intensiva värmen säkert inte varit så behaglig eftersom det dels inte finns något att äta i hagen (om man inte lägger ut mat och den brukar dom rata i värmen) och det dels är väldigt vindstilla just där hagarna ligger = ett riktigt värmegryt.

Birks ägare har återkommit från sin semester och mitt uppdrag som hästpassare är slut. Jag har haft det så behagligt med de goda gossarna och det fina vädret att jag skickade sms till Lena och sa att hon gärna kunde stanna borta längre :=)!

Idag hade jag den första lektionen för henne och Birk och den visade att det är sant som man säger: hästar tappar ingenting efter en kortare vila. Han gick hur bra som helst!

Nej, det ska inte handla om GÖDSEL i dagens blogginlägg utan om det som tyvärr kommer ut ur vissa människors munnar i tid och otid!

Jag har berört ämnet tidigare då jag berättat för er hur vissa i mitt stall tydligen bestämt sig för att om jag så hoppar på deras halsar så ska de inte låtsas om att jag tävlar och än mindre fråga hur det har gått (se inlägg från 13 maj kallat ”avudsjuka”).

Det inlägget handlade alltså främst om avundsjuka och jag undrar om inte detta är ganska nära besläktat med fenomenet skitsnack, dvs om man är avundsjuk så ökar också tendensen/ sannolikheten för att man ska ägna sig åt skitsnack?

Att jag tar upp ämnet idag beror på att en bloggläsare, fullt förståeligt, beklagade sig för mig och berättade hur en stall-”kamrat” hade fällt rätt så otrevliga kommentarer om hennes häst, men som så oftast då skitsnack är inblandat, inte till henne personligen. Skitsnack får man oftast höra på omvägar men det gör det inte desto mindre otrevligt på något vis. Tvärtom blir man väl oftast mer arg när människor inte vågar säga till ens ansikte vad de tycker och tänker.

Skribenten frågade mig om detta var något typiskt för ”hästfolk i Sverige” och tyvärr tror jag inte det (hennes erfarenhet var att det var annorlunda utomlands där folk var mer hjälpsamma och trevliga).

Jag tycker mig ha märkt att sådana där ”förståsigpåare” som skribenten råkat ut för finns överallt.

Pratade med min man om detta fenomen och vi kunde konstatera att även i den grupp som delar hans intresse (flyg-historia) finns sådana typer. Det finns en förening som heter Flyghistoriska föreningen, min man kallar den flyg-HYSTERIKERNA :=).

Skämt å sido så tror jag att det i alla ”grupper”, oavsett vilket hobby el dylikt som man ägnar sig åt, finns folk som vill trycka ner andra för att må bra. OFTAST är det folk som inte lyckas så himla bra själva faktiskt. Är man erkänt skicklig brukar man inte känna behov av att trycka ner andra eller snacka skit.

Helt ovetenskapligt och generaliserande undrar jag om inte skitsnack är värre bland kvinnor, men vad vet jag?

Hur som helst finns det enligt mig inte mycket mer att göra åt detta tråkiga fenomen än att försöka hålla sig utanför och att inte bry sig.

Genom att hålla sig utanför undviker man att hamna i den häftiga skotteld som ibland kan uppstå och man behöver inte välja sida vid konflikter. Har man deltagit i skitsnacket finns dessutom risken att ”en fjäder blir en höna” och att ord som man oförsiktigt yttrat dels sprids som rö för vinden och dels får en helt annan innebörd innan historien är över.

Att inte bry sig kräver en del styrka, det känner jag i alla fall som blir som en tigrinna då någon hoppar på min häst eller har något elakt att säga om min ridning/ skötsel av densamma.

Men det bästa är att bemöta allt skitsnack genom att blanda sig och om det gäller en själv att inte bry sig. Då tröttnar skitsnackaren snabbt och ger sig förhoppningsvis av till tacksammare offer!

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.