Skrivet

Tillbakablickar: Hur jag började rida

Ovan: mitt första medlemskort. Det har blivit en del genom åren…..

Jag började rida relativt sent, jag var redan 14 år gammal då jag anmälde mig till en av nybörjargrupperna på Malmö Civila Ryttareförening som jag förblivit trogen som medlem sedan dess.

Jag har alltid haft ett stort djurintresse och långt innan jag började rida hade jag haft en rad olika husdjur i familjens lägenhet på Kirseberg. Fåglar, hamstrar, fiskar, en sköldpadda och en kanin hann passera revy innan jag frågade mina föräldrar om jag kunde få börja rida.

Redan innan jag började ta ridlektioner så hade jag i något års tid regelbundet köpt ”Min häst”. Jag minns vilken högtidsstund det var då jag gick bort till kiosken och kunde konstatera att ett nytt nummer låg i tidningshyllan. Jag hade också slukat mängder av hästböcker (Svarta Hingsten, Britta och Silver, Jill-böckerna och många många fler) så jag kunde en hel del om hästar redan innan jag satte foten i stigbygeln första gången.

Att det blev just Malmö Civila Ryttareförening som fick äran att lära mig att rida berodde på att jag hade en klasskamrat, Charlotta Araldsson, som redan hade ridit på MCR i många år.

Jag var först tveksam till om jag skulle bli utskrattad för att jag var så ”gammal” när jag skulle lära mig att rida, jag trodde att alla andra skulle vara flickor i kanske 7-8 årsåldern men Charlotta försäkrade mig om att ingen skulle tycka att det var konstigt med en 14-åring som ville lära sig att rida.

Det jag minns bäst från min första tid på ridskolan var att jag alltid var så oerhört nervös inför varje ridlektion. Jag förstår i efterhand inte VARFÖR eftersom alla på klubben var snälla och hjälpsamma och det aldrig skedde några ”incidenter” när jag red. Men varje gång jag satt på bussen till ridskolan flög tusen fjärilar genom magen men så fort jag hoppade av hästen efter avslutad lektion så var min första tanken ”åh…när är det dags för nästa lektion”. Veckan kunde inte gå fort nog!

Mitt pinsammaste minne från denna nervösa tid var då jag skulle sadla den häst jag skulle rida, detta var kanske andra eller tredje gången jag red.

Jag var alltså hypernervös och hade sadlat hästen då en äldre kille (han var kanske 18 år, jag 14…en jätte-åldersskillnad på den tiden) sa med snäll röst:

”Hoppsan…du har satt sadeln BAK OCH FRAM” ?!?!?!? Jag trodde jag skulle DÖ, DÖ, DÖ så pinsamt var det :=).

Skrivet

Tillbakablickar!

Jag kommer under en tid framöver att skriva lite om hästar och händelser som går lite längre bakåt i tiden, sådant som hänt för uppemot 20 år sedan.

Dessa inlägg kommer att ha rubriken ”Tillbakablickar”.

Håll utikik, första inlägget kommer snart!

Skrivet

Dagens träning

Ny träning för Birgitta idag och vi började med att rida i låg, rund form där Archie skulle vara mycket lösgjord och öka och minska traven och galoppen på volt. Denna övning gick mycket bra och jag jämförde med Décima som, som jag sa till Birgitta, skulle ta 1 timme att få så fin som Archie var efter 5 minuter.

Sedan var det dags att visa upp hur vi övat på skänkelvikningar under den gångna veckan. Jag tycker att de övningar jag gjort på egen hand har fungerat mycket bra men det kände gossen inte alls för att visa upp idag utan det var mer ”oj, något kittlar mig i sidan. Kan det vara en sidförande skänkel? Nä…tror inte det. Jag fortsätter att ignorera den. Nämen…kittlandet fortsätter!!! Vad vill hon??? Gå åt sidan??? Tror inte det va! Jasså…hon envisas! Jamen då kanske jag ska kosparka lite så att hon fattar att jag inte KÄNNER för att gå åt sidan”.

Lite så höll gossen på idag….suck… Visst blev det skänkelvikning men inte alls så bra som jag vet att han kan.

Archie är för det mesta ytterst samarbetsvillig men ibland när det tar emot eller han inte riktigt förstår vad jag vill så kan det hända att han försvarar sig med att framför allt försöka byta varv, vägra fatta galopp, bryta av från galopp eller ta små luftsprång i galopp. På sätt och vis är det skönt att han KAN visa humör eftersom han för det mesta nästan är FÖR beskedlig men så klart får han inte bli istadig eller inte kunna ta en skänkel eller en spö-korrigering.

Underlaget var ganska tungt idag men vi konstaterade att Archie har en superkondis och sällan visar trötthet. Fast kanske hans protester ändå berodde på att det var jobbigt att gå i det tunga? Hur som helst är detta inget som sitter kvar till nästa dag utan då är han snarare mer samarbetsvillig än innan sina små protester.

Som avslutning travade vi i det långsammaste tempo jag kunde få fram. Detta för att introducera passagen lite. Denna övning gick jättebra.

Skrivet

Hårväxt!

Tränaren Birgitta och jag är överens om det mesta, dock inte om hur Archies hår ska skötas :=).

Birgitta tycker att svansen ska klippas vilket jag aldrig skulle få för mig att göra.
När jag köpte honom hade han klippt svans men tack och lov så gjorde hans otroligt snabba hårtillväxt att svansen växte ut på rekordfart.

Även Décima hade klippt svans när jag köpte henne och den växte inte ut ordentligt på flera år.

Just svansen är en av Archies ”stoltheter”; den är jättetjock och med röda slingor i det svarta. Snyggt!

Skrivet

Broddar!

I år har jag (eller hovslagaren rättare sagt) för första gången satt på små broddar som inte går att skruva ur.

Hittills har vi inte haft någon störe nytta av dom eftersom det mest varit lervälling ute men jag vet hur det är:

Har man inga broddar blir det isgata i veckor men sätter man på dom slipper man förhoppningsvis is och snö.

Även Birk har likadana broddar och vi hoppas att gossarna inte ska testa sina broddar på varandra.

Skrivet

Birk, Archies hagkompis

Så här ser Archies hagkompis ut!

Birk är en 12 årig d-ponnyvalack som ägs av Lena och Josefin Sjöberg.

Birk kom till vårt stall våren 2007 och har sedan dess varit Archies partner in crime (fast ska sanningen fram är det nog till 100 % Archie som står för ”crime-delen” medan Birk står och tittar på när träns dras in i hagen osv).

Birk rids av mamma Lena och hennes dotter Josefin, Josefin tävlar även en del i hoppning.

Birk är en tålmodig herre som inte låter sig rubbas i första taget och jag och Lena har haft många härliga uteritter tillsammans.

I hagen uthärdar han tåligt Archies ”följa-John-lekar” och låter även den stygga gossen bita honom i rumpan och/ eller dra i hans täcke utan allt för högljudda protester.

Han är snäll som ett lamm i all hantering och helt enkelt den perfekta kompisen för en odåga som Archie!

Skrivet

Hästar som gnäggar…eller inte!

Om jag ser tillbaka på de 3 senaste hästarna jag ägt, Heron, Décima och Archie så tycker jag att de är/var väldigt lika på många sätt, samma godhet, välvilja och alltid ett jämnt och glatt humör.
Men på en punkt skiljer Archie sig från de andra; han gnäggar nästan aldrig! Jag tror att Archie har gnäggat åt mig 2 gånger som jag kan minnas på rak arm. När han var yngre kunde han gnägga övergivet då han leddes ner ensam till hagen och innan han såg de andra hästarna men några glädjegnäggningar över att se sin ägare ägnar han sig aldrig åt :=).
Jag märker ju att han känner igen min röst och han tittar alltid ut och ser nöjd ut då han ser mig men det är tyst som i graven från hans strupe.
Annars är han lika kelig som de andra hästarna och man kan klappa och pussa på honom hur länge som helst utan att han verkar tycka att man är en jobbig fjortis :=).
Konstigt det där med gnäggningarna (eller frånvaron av dom snarare) bara…..
Heron och Décima var hans raka motsatser!
Då Heron hörde min röst, om jag så pratade med någon i andra delen av stallet så formligen SKEK han. Då ville han att jag skulle komma bort till honom och gärna ge honom något gott att stoppa i munnen.
Någon gång då jag hade bråttom och bara skulle växla några ord med stallpersonalen fick jag gömma mig och stå och VISKA.
”Varför pratar du så tyst” frågade folk.
”Det är för att Heron inte ska höra att jag är i stallet för jag måste rusa vidare” kunde jag svara.
Ibland hörde han mig ÄNDÅ……snacka om bra hörsel :=)!
Och lång tid efter att han var borta kunde jag sänka rösten och börja prata tyst om jag var stressad i stallet….
Décima är nog den häst som allra tydligast har visat sin glädje över mig. Varje dag så lyste hon formligen upp då hon såg mig, det var verkligen uppenbart för alla som såg det och enormt tillfredsställande för mitt ego :=).
Ett av mina finaste minnen från vår tid tillsammans var då vi var och tävlade i hoppning hos Skromberga Ryttarförening.
Efter avslutad ritt ville jag gå och läsa resultaten som man hade satt upp på en ansagstavla. Man hade dock gjort en avspärrning vid tavlan så att man inte kunde gå dit annat än utan häst. Jag hade turen att en klubbkamrat också var där och tävlade så jag bad henne stå och hålla Décima kanske 50 meter från tavlan.
Jag gick bort till tavlan, läste resultaten och vände sedan och började gå tillbaka mot Décima och min kamrat. Medan jag går ser jag hur Décima börjar gnägga tyst; vi hade ju varit ifrån varandra i säkert 2 minuter! Sådan var hon, min lilla docka.
Och i sådana stunder var hon värd alla pengar, sömnlösa nätter, slit och tidiga morgnar i världen :=).

Skrivet

Uteridning med bilder

Igår var jag ute och red och passade då på att ta med kameran för att föreviga lite av våra omgivningar.
Utanför stallet: den vita byggnaden med blå ränder är polisrytteriet. Därefter skymtar vårt lilla ridhus som är knappa 20 x 40 meter och rakt fram med gul gavel är vårt stora ridhus med måtten 22 x 64 meter. Ovanför detta ridhus är Jägersros läktare.
Vår ridpadock, som synes oanvändbar för närvarande och tyvärr dålig att rida i större delen av året. På sommaren blir den hård och dammig och så fort det kommer mycket nederbörd ser den ut som på bilden nedan. 

Archies och Birks hage (hästen Tuffy står i den på bilden). Bakom Tuffy ser man Archies gamle hagkompis Basic till vänster och ponnystoet Lady in Red (Lillan) till höger.
Som synes är hagen snarare en swimming-pool för närvarande.
Vägen till våra hagar och till Jägersros träningsbanor. Bakom planket till höger finns Jägersros tävlingsbanor (både trav och galopp) och till höger, bakom de höga träden finns ett villaområde och en hundrastplats.
Så hästarna har verkligen en hel del att titta på!
Här börjar Jägersros träningsbanor. Dessa är guld värda året om i allmänhet och vintertid i synnerhet eftersom de alltid hålls i ett harvat och ofruset skick. En annan fördel är att våra ridhästar vänjs vid både trav och galoppekipage (notera travaren som syns som en liten prick i bildens vänstra del.

Skrivet

Vilodag

Idag har Archie sin sedvanliga vilodag. Måndagar och fredagar är numera vilodagar och då gör Archie inget annat än går i hagen.

När Archie var 3 år gammal hade han 3 vilodagar i veckan och när han var 4 hade han 2. Jag tänker fortsätta med 2 vilodagar i veckan så länge jag tycker att detta fungerar så bra som det gör.

Vanligtvis brukar jag ge den vuxna hästen 1 vilodag i veckan men jag tycker dels inte att Archie är att betrakta som fullvuxen ännu och dels så fungerar det som sagt bra med 2 dagars vila per vecka.

Archie är tack och lov en sådan häst som kan vila i 14 dagar och sedan ändå kännas precis lika lösgjord och lydig som innan vilan. Denna egenskap värderar jag mycket högt då tex Décima var en häst som behövde ridas igenom 6 dagar i veckan för att inte kännas styv och jobbig.

Skrivet

Team Archie

”Teamet runt dig: Det är viktigt att ha ett bra team runt sig själv och sin häst. Både för att utvecklas, hålla hästen frisk och få vardagen att fungera smidigt. En tränare man trivs med, en duktig hovslagare, en veterinär som man litar på (och som gärna sett hästen även när den är frisk) och en bra uppstallning/miljö för både häst och ryttare.”

Citatet ovan är hämtat från min goda vän Ann Hammarlunds hemsida (http://www.annhammarlund.se/).

Jag tänkte här berätta lite om teamet runt mig och Archie:

Om vi börjar med mina hästskötare så är det två tjejer som båda rider lektion på ridskolan sedan flera år tillbaka. De heter Lina (går 1:a året på gymnasiet) och Elina (går i 8:an).
Lina började hjälpa mig redan på den tiden då jag ägde Décima och har således hängt med i några år nu. Elina började sköta Archie för lite mer än 1 år sedan.
Båda tjejerna har ridit ut Archie några gånger och det har gått utmärkt.
Lina sköter Archie 3 dagar i veckan och Elina övriga dagar.
Lina brukar också följa med på tävlingar som gott sällskap och medhjälpare i allmänhet och fotograf och filmare i synnerhet. Många av bilderna/ filmerna i denna blogg är Linas verk.

Som hovslagare har jag sedan ca 20 år tillbaka Thomas Fredlund. Vårt långa samarbete talar väl om hur nöjd jag är.

Veterinär Henrik Bertelsen är en nyare bekantskap och jag säger till honom som jag gjort till alla andra veterinärer genom åren: ”dig vill jag helst SLIPPA träffa framöver”. Men detta beror givetvis inte på Henriks kompetens som djurvårdare utan på att väl ingen djurägare vill träffa veterinärer mer än nödvändigt.

Min tränare sedan några år tillbaka är Birgitta Nilsson, en instruktör som ställer hårda krav på sina elever men som man också kan skoja och ha givande dialoger med under lektionerna.
Birgitta började rida innan jag ens var född och har både tävlat framgångsrikt och haft många duktiga elever i alla discipliner. Varje vecka är det någon av hennes elever som kniper rosetter på tävlingar runt om i hela Skåne vilket dels beror på att hon har många tävlande elever men givetvis också på att hon är en skicklig tränare.

På ridskolan där jag haft alla mina hästar uppstallade är det Irene Mattsson som är stallchef. Det är hon som varje vardag hämtar Archie och Birk från hagen (jag släpper själv ut dom) och det är också hon som har det övergripande ansvaret när jag är bortrest. Irene är en riktig klippa och likadan ”hönsmamma” som jag så vi talar verkligen samma språk när det gäller Archies uppfostran, väl och ve.

Det känns verkligen skönt och tryggt att ha dessa människor omkring sig och det underlättar givetvis min hästhållning på många olika vis.