När Heron var 10 år gammal blev han för första gången allvarligt halt. Hovledsinflammation i båda frambenen konstaterades, han behandlades och blev tämligen snabbt ohalt. Det hann inte gå många månader förrän hältan kom tillbaka igen och åter tillfrisknade Heron inom några veckor. Den tredje hovledsinflammationen kom kanske 1 år senare och trots att Heron även då blev ohalt mycket snabbt minns jag att dåvarande chefsveterinären på Helsingborgs djursjukhus, Harry Pettersson, la armen om mig och sa ”Bli inte för glad Birgitta”. Harry Pettersson, som var oerhört förtjust i Heron (som gick att behandla utan någon som helst bedövning eller brems och charmade alla med sin personlighet) menade att det bara skulle vara en tidsfråga innan Heron blev halt IGEN och rådde mig därför att inte hoppas för mycket.

Jag la om ridningen mycket, slutade helt att hoppa och blev oerhört försiktig med på vilka underlag jag red.

De kommande 3 åren övergick Heron från att vara ”en dressyrhäst som hoppar” till att bli en utpräglad dressyrhäst som började klättra uppåt i klasserna.

Vi tävlade ganska många medelsvåra klasser med tämligen mediokra resultat (2 placeringar totalt) men det var roligt att ha nått till S:t George med en häst som jag som mål från började hade haft att kanske någon gång rida någon LA med.

Eftersom Heron tävlade oerhört mycket redan från 5 års ålder hade jag i flera år utlovat en stor fest för mina supporters i stallet den dagen Heron tog sin 100:e placering. Den dagen närmade sig med stormsteg….trodde jag….

När Heron hade tagit sin 99:e placering och på fredagen, 2 dagar innan han skulle delta i en lagdressyr där jag bedömde att han hade stora chanser att placera sig stod jag ute i vår paddock och tömkörde honom. Heron spänstade på i den ena varvet men när jag bytte varv tyckte jag att jag såg någon liten ojämnhet…eller var det inbillning? Jag stirrade och stirrade men blev inte klokare för det. Till slut ledde jag ut honom på vägen utanför paddocken och sprang rakt ut med honom och då tyckte jag att han markerade.

Jag fick givetvis ställa in tävligen och redan på tisdagen i veckan därpå stod jag inne på ATG-kliniken vid Jägersro och fick det fruktade beskedet. Herons hovleder visade nu skelettförändringar, måttliga på det ena benet och kraftiga på det andra. Första gången hans hovleder röntgades, 3 år tidigare, fanns inga förändringar.

Redan dagen efter att JAG hade konstaterat att Heron var halt började han halta även i skritt. Det var som att han plötsligt tillät sig att känna smärta fullt ut och så hade han aldrig betett sig tidigare, dvs han hade aldrig förut haltat även i skritt.

Jag fick besked från Agria om att veterinärens bedömning att hästen borde avlivas var godkänd ur försäkringssynpunkt rekordsnabbt (det tog inte ens 2 veckor) och jag ringde till den slaktare som MCR anlitat i många år, Kjell Felt så fort jag läst brevet.

Det hör till saken att jag en tid efter att Harry Pettersson berättat för mig att Heron troligen skulle bli utdömd när som helst (fast jag lyckades hålla honom ohalt i 3 år!) började tänka på hur jag skulle klara av detta rent praktiskt.

Jag hade aldrig varit närvarande vid en slakt och kände att detta var något jag borde ”öva” på (ja, jag vet…det låter som en minst sagt morbid planering) innan det var dags för Heron.

Jag var därför därefter med vid 2 olika tillfällen då lektionshästar slaktades och detta berörde mig inte alls eftersom jag inte hade några känslor för hästarna.

Den dagen då jag ringde Kjell Felt, dagen som jag så länge förberett mig på, insåg jag att jag inte var ETT DUGG förberedd och att jag skulle bryta ihop totalt om jag tvingades att närvara när Heron lämnade mig för alltid.

Vår ridskola var då (och är fortfarande) granne med polisrytteriet i Malmö och på den tiden arbetade där en hästskötare och hovslagare som vi kallade ”Böna”. Böna var en trygg, varm man som tyckte om Heron och som jag visste skulle klara av den uppgift jag själv inte var förmögen till på ett mycket bra sätt. Böna skulle utan problem leda ut Heron på gödselstacken (dit jag hade gått med Heron många gånger för att ”öva”) och hålla honom när Kjell kom. Och Heron kände Böna och var dessutom mycket tillitsfull mot alla människor och skulle utan tvekan följa med honom.

Det föll sig så att Kjell skulle resa bort kort efter att jag ringde och ville boka slakttid och jag fick välja på att han kom dagen efter att jag ringde eller efter 14 dagar. Jag valde det förstnämnda eftersom jag VILLE ”ha det gjort”, jag ville inte se Heron linka ner till hagen mer.

Dagen då vi bestämt körde jag som vanligt till stallet men jag klev aldrig ur bilen. Jag visste när Kjell skulle komma och jag stannade i bilen tills han körde igen. Då körde jag till jobbet, ringde Kjell och frågade ”gick det bra?” och fick ett jakande svar.

Jag hade i många år noterat hur oerhört snabbt och proffsigt Kjell gjorde sitt arbete, det tog sällan mer än 10 minuter från det att han kom till att lastbilden körde igen.

När jag är mycket ledsen och inte vill bryta ihop klarar jag inte av att prata om det som hänt med någon. Herons slakt var något jag inte med ett ord nämnde för någon på jobbet trots att alla där visste hur mycket han betydde för mig. Jag tänkte att om jag sa ett enda ord så skulle jag bryta ihop totalt och behöva sjukskriva mig av sorg.

I säkert några veckor svarade jag alltid på frågan ”hur är det med Heron” med ”jotack-det-är-bra” och bytte blixtsnabbt samtalsämne.

Våren 1989 var en av de värsta i mitt liv. Jag hade på bara några veckor upplevt mer än jag skulle önska någon; förhållandet med en tilltänkt äkta man (se inlägg ”Världens konstigaste sammanträffande”) hade tagit slut, jag fick slakta min älskade Menelli, avliva min lika älskade schäfer Ketty (som jag ska berätta mer om längre fram) och motorn på min bil hade skurit.
Jag var rent ut sagt inte i bästa skick då jag skulle försöka hitta Menellis ersättare.

Jag minns att jag hade ont om pengar för hästköp (30.000:–) och de hästar jag tittade på föll mig definitivt inte i smaken.
I ärlighetens namn var ju min sinnestämning vid denna tidpunkt sådan att jag, om jag så hade erbjudits att köpa en svårklasshäst i dressyr förmodligen hade sagt ”tja…den är ju fin….kanske….” och det fanns ytterst få hästar som ens då kostade så lite som 30.000:– och ändå var i ridbar ålder.

Efter att ha tittat på några trista djur hittade jag en annons som halvblodsklubben i Malmöhuslän hade publicerat i någon form av annonsblad (fråga mig inte hur jag hittade detta) och där stod att en häst vid namn Heron var till salu.

Heron såldes av sin uppfödare som hade gård utanför Eslöv och eftersom det inte var så långt att köra dit så gjorde jag just detta; körde dit!

Väl på plats och redan nedstämd och utan förhoppningar konstaterade jag snabbt att detta kräk skulle minsann i alla fall inte JAG köpa.

Jag hade nämligen nästan helt misslyckats att rida på Heron! Uppfödaren hade en ridpaddock precis i anslutning till stallet och Heron som vid denna tid var extremt lite riden (4 år gammal) ville inte ridas ensam i paddocken utan gå hem till vännerna i stallet. Så varje gång jag kom till den långsida som var närmast stallet tvärstannade han och vägrade gå. Uppfödaren fick gå bakom och ”tjoa på” tills Heron började trava, sedan kunde jag rida 1 varv innan samma procedur upprepades igen.

”Åh vilken ouppfostrad häst” tänkte jag argt!

Till uppfödaren sa jag ”jag hör av mig” och för mig själv tänkte jag ”vi ses aldrig mer”.

Efter några dagar fick jag ett telefonsamtal från uppfödaren som bad mig att komma tillbaka: ”Han gör inte så mer” sa han. Uppfödaren hade ridit Heron i några dagar och tydligen lyckats få hästen på andra tankar.

Mest för att det var pinsamt att avböja gick jag med på att komma tillbaka.

Vid mitt nästa besök ville uppfödaren visa att Heron även kunde hoppa och han satte upp en slana mellan 2 stubbar, hindret var väl 60 centimeter högt. Över detta mini-hinder flög Heron med en krum och av reumatism värkbruten man som hängde över halsen, ca 1 meter över hindret.

”Tja….kan han hoppa så med HONOM så ska han nog kunna hoppa med mig också” minns jag att jag tänkte.

Kan som en parentes nämna att Heron därefter och så länge han levde ALLTID hoppade med mycket god marginal. Det var inte ovanligt att han hade 30 centimeter till godo på även mycket höga hinder.

Nåväl…

Jag minns inte om jag provred igen eller bara konstaterade att istadigheten var borta men jag var fortfarande tämligen ointresserad. Jag var som sagt så ledsen över allt som hänt mig på senare tid att jag inte var förmögen att glädja mig åt något och enda anledningen till att jag ens letade häst just då var för att fördriva tiden och slippa tänka på allt det eländiga som hänt.

För att slingra mig ännu en gång sa jag till uppfödaren att jag skulle köpa hästen om ”min” veterinär fick veterinärbesiktiga hästen. Elak som jag var tänkte jag att denne veterinär, som var känd för att inte släppa igenom NÅGON häst, säkert skulle finna något fel på Heron som skulle göra att jag kunde dra mig ur affären.

Döm om min förvåning när veterinären efter longering, böjprov och allt som hör en besiktning till sa något i stil med ”ja, men det ser ju bra ut det här”. Jag ville bara skrika ”TYST” men orden var sagda och jag insåg att jag nog skulle bli hästägare på nytt trots allt.

Min tröst med detta hästköp var att Heron kostade 30.000:– och att man som tidigare nämnts knappt kunde köpa en vettig häst för dom pengarna. Jag tänkte för mig själv att jag alltid ganska lätt skulle kunna sälja Heron till någon annan om han efter ett tag inte föll mig i smaken. Att han kunde hoppa hade jag ju redan konstaterat.

När Heron kom till vårt stall var jag fortfarande tämligen ointresserad av mitt eget köp. ”Gud så söt han är” sa några i stallet när han kom. ”Tycker ni? Det tycker INTE jag” sa jag uttråkat.

Jag minns också att jag tänkte om Heron ”du ska inte tro att du kan ta Menellis plats för det kan du ALDRIG”.

Men….jag har alltid fäst mig oerhört snabbt och oerhört mycket vid alla djur jag ägt och det tog inte många dagar förrän Heron var och förblev min bästa vän under nästan 10 år framöver. Kanske gjorde just de speciella omständigheter under vilka han köptes att jag tyckte så mycket om honom eller så var det helt enkelt så att Heron var en häst som man inte kunde göra annat än att älska.

När jag var 20 år gammal (dvs för 22 år sedan) fick jag plötsligt för mig att jag ville köpa egen häst.
Jag hade då ridit på ridskola i 6 år samt även skött och ridit några privathästar samt en hel drös travare på Jägersro travbana.

Om inte minnet sviker mig helt köpte jag den första hästen jag åkte och tittade på! Jag kan i vart fall inte minnas att jag provred någon annan häst :=)!

Det jag minns var att hästen i fråga i annonsen (ur Ridsport) beskevs som

1. skimmel
2. familjehäst

Jag såg framför mig en vit häst med lite gula kissfläckar (så såg lektionshästarna ut i vårt stall på morgonen eftersom alla stod i spiltor på den tiden) och ”familjehäst” var i min föreställningsvärld lite samma sak som en promenadhäst som egentligen varken dög till hoppning eller dressyr. Fördomar? Jag?

Varför jag ens åkte och tittade på en häst som jag hade utmålat på detta vis i min fantasi kan man verkligen undra men det gjorde jag och den syn som mötte mig blev därför tämligen chockartad.
Jag fick nämligen se den dittills snyggaste grå-skimmel jag sett i mitt liv och hästen kunde dessutom gå både hoppning och dressyr utifrån de (ringa) krav jag hade på den tiden.

Som den klassiska förstagångs/nybörjar-köpare jag var bestämde jag mig mer eller mindre på plats för att köpa hästen och rådfrågade ingen (jag var ju såååå kunnig själv).

Som lök på laxen skrev jag under en ”hemmagjord” köpehandling där det stod ungefär så här:

”Köparen är väl medveten om att hästen har en lättare allergi som kan yttra sig i hosta vid utfodring med dammigt foder eller ridning i dammiga miljöer”.

Hästen köptes (jag var ej med på besiktningen) och kom till MCR genom att säljaren körde dit den.

”Alla” i stallet föll som furor över hästens utseende, den var verkligen vrålsnygg. Tom vår dåvarande ridskolechef Jana Wannius som sett det mesta i hästväg lovordade min vackra häst.

När jag hade ägt den vackra hästen i en knapp vecka började den hosta, detta trots att det var sommar, vackert väder och jag varken gav den mögligt foder eller red i något dammigt ridhus.

Jag upptäckte dessutom tämligen omgående att hästen och jag inte passade ihop, i alla fall kändes det så för mig DÅ. Hästen var ganska tittig tyckte mesiga jag och hoppade till för minsta lilla grej när vi var ute och red. Jag var ständigt på helspänn och livrädd att ramla av.

Mina kokande känslor för hästen svalnade som i ett frysfack då den både hostade och fjantade sig och jag ville bara att den skulle försvinna bort, bort, bort.

Jag ringde säljaren och ville reklamera köpet och säljaren gick med på att vi skulle träffas tillsammans med en veterinär som JAG hade valt ut innan någonting avgjordes.

Det som gjorde mig fundersam var att säljaren kom till vårt möte i stallet med sin lastbil vilket jag tolkade som att han mer eller mindre var beredd på att åka hem med hästen.

Veterinären som jag anlitat kunde till min bedrövelse inte alls 100 %-igt fastställa varför hästen hostade just då och sa att det lika gärna kunde vara en form av förkylning pga den nya stallmiljön (hästen kom från ett stall med en handfull hästar och till ett 70-hästars stall) som av kroniska besvär.

”Men jag vill ÄNDÅ lämna tillbaka hästen” sa jag tjurigt och till min enorma lättnad tog säljaren tillbaka hästen utan vidare diskussion.

Så blev jag snabbt och lätt befriad från mitt hästköp som annars kunde blivit en dyrköpt läxa. Jag kan aldrig tänka mig att jag rent juridiskt hade kunnat lämna tillbaka hästen på så lösa boliner, i vart fall inte efter så kort tid. Och att ha en häst uppstallad i flera månader för att se om hostan bara berodde på en kanske ovanligt svårläkt förkylning eller var något kroniskt; ja, det hade varken varit roligt eller billigt för mig, då en fattig student som levde på studielån.

Jag upptäckte efter en tid att hästen såldes vidare till Malmö Ridklubb och där blev deras mycket uppskattade voltigehäst (!!!) under många år. Hästen deltog tom i VM som hölls i Stockholm några år senare och finns även som FRIMÄRKE!!!!!

Några år efter försäljningen till Malmö Ridklubb träffade jag en av hästens skötare på en hopptävling. Jag passade då givetvis på att fråga hur det var med den vackra hästen och fick till svar att man hade STORA problem med hästens luftrör.

Så jag har alltså varit ägare till en häst som gått VM! Hur många kan stoltsera med en sådan merit?

För att göra historien än lite mer uppseendeväckande kan jag berätta hur jag än en gång upptäckte hur liten framför allt HÄST-världen är.

Många, många år efter denna hästaffär började jag ”hålla till” på ett diskussionsforum om hästar på Internet (se mer om detta i separat inlägg).

Döm om min förvåning när säljaren av min första häst också började frekventera samma sida efter några år. Vår ”gemensamma nämnare”, den vackra hästen diskuterade vi aldrig mer.

Jag har under min mer än 20 åriga tid som hästägare hunnit köpa 4 hästar.

Om dessa ytterst genomtänkta och kloka affärer (absolut inte!!!!) tänkte jag berätta i några inlägg framöver.

Håll utkik!

Kortet ovan är taget i december 1993. På den tiden hade jag varken tillgång till Internet, scanner eller mail men ville ändå skicka ett julkort till mina vänner.

Vad göra? Jag tog helt sonika ovanstående kort, körde 20 exemplar i kopiatorn (färg-kopiator fanns ej på den tiden, i alla fall inte på min arbetsplats)och skrev sedan på de svart-vita (fula!) kopiorna:

”SNÖN LYSER VIT PÅ TAKEN, ENDAST HERON ÄR VAKEN”.

På den tiden tyckte jag att detta var JÄTTE-PÅHITTIGT :=)!

I juli 1992 deltog jag och Heron i en hopptävling på Stortorget i Malmö, dvs mitt i centrala stan!
Tävlingen var en del i en hästsportvecka som Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, ordnade flera år i rad i syfte att öka intresset för ridning och visa upp ridsporten för de som kanske annars inte naturligt kom i kontakt med hästar.

Hopptävlingen var en ”företagshoppning” där olika företag skulle tävla mot varandra och jag fick då representera vad som på den tiden var Östra Socialförvaltningen, idag Rosengårds Stadsdelsförvaltning.
Egentligen fick alla företag betala en viss summa för att vara med och i gengäld fick de också reklamskyltar runt banan men jag fick ju säga till arrangören att socialbyrån där jag jobbade dels inte kunde bidra med några pengar och dels definitivt inte ville göra reklam för sin verksamhet :=).
Så i stället för att betala fick jag någon form av skriv-uppgift som skulle hjälpa Malmö Ridklubb i sin marknadsföring.

Trots att mitt ”företag”, dvs egentligen Malmös skattebetalare aldrig sponsrar något så lyckades jag utverka att min arbetsplats skänkte mig ett schabrak på vilket ”Östra Socialförvaltningen” var broderat. Det var faktiskt enormt på den tiden och jag vårdade detta schabrak ömt i många, många år.

Den klass jag deltog i var någonstans mellan 1.10-1.20 och jag var felfri i både grundomgång och omhoppning och blev 2:a (av 6 deltagare).

Jag hade innan vi satt upp i sadlarna varit lite fundersam över hur Heron skulle reagera över den minst sagt ovana miljön där läktarna dessutom var extremt nära hinderna men Heron var som vanligt sitt underbara bussiga jag och gick som om han aldrig gjort annat än vandrat på stadens gator.

Det var en underbar känsla att rida runt på Stortorget och mina arbetskamrater som kommit dit för att heja pratade om denna händelse i många år därefter.

Sommaren 1994 lastade jag Heron i min transport och åkte på en mini-semester till en klubbkamrat vars familj hade sommarhus på Öland. Vi var väl där i ca 10 dagar om jag minns rätt och hann tävla hoppning hos både Hyltans och Nybro ryttarförening.

Kortet föreställer Heron och min kamrats häst Mir då de går i en av hagarna som hörde till gården.

Samma dag som jag körde hem talades det i radion non-stop om Mattias Flink, den värnpliktige killen som dagen innan skjutit ihjäl flera personer.

Sommaren 1991 erbjöds jag och min stallkamrat Agneta Gustavsson att högtryckstvätta hela vårt stall på ridskolan, dvs ca 70 spiltor och boxar.
Det var verkligen ett smutsigt arbete och man fick hälla litervis med schampo i håret för att ens kunna arbeta upp lite lödder.
Vi var täckta av fågelskit och annat som man inte vill tänka på från topp till tå och det var endast tanken på den goda förtjänsten som gjorde att vi stod ut :=).

På en av bilderna ovan har jag hela armen djupt nerstucken i ett avlopp. Minns att jag var livrädd att en råtta eller något annat djur skulle bita mig trots att jag ser så glad ut på bilden (jag tänker väl på lönen kan jag tro).

1991 övertog jag och en stallkamrat, Agneta Gustavsson, driften av MCR:s cafeteria.

Jag, som då var singel, hade inga problem med att tillbringa de flesta kvällarna i stallet (det hade jag gjort ändå)och min ditills ur-usla ekonomi fick ett enormt uppsving.
Jag minns att jag och Agneta aktade oss för att berätta för folk hur mycket vi egentligen tjänade eftersom vi var övertygade om att cafeterian i så fall skulle tas ifrån oss (vi betalde ingenting till klubben för att få driva den och all vinst var vår egen).

Vi levde verkligen livets glada dagar i några år och jag kunde plötsligt köpa ny sadel, nya ridstövlar, lösa lånet på min dåvarande hästtransport mm mm utan att behöva fundera. En ny och mycket angenäm upplevelse.

Allt eftersom tiden gick minskade lönsamheten och då klubben efter några år ville ge en annan person chansen att driva cafeterian kändes det som att jag hade gjort mitt inom restaurangbranschen.