Idag gjorde jag något jag gör extremt sällan- inte ens några gånger om året faktiskt; jag tog in Vicke från hagen ”i förtid”, dvs innan alla hästarna togs in.

När regnet hade vräkt ner i nästan 2 timmar och jag dessutom visste hur hans hage ser ut- bara en enda stor vattenpöl med djup lera så tyckte jag faktiskt att han skulle ha det bättre i sin torra box.

Som tur var så var en av stallets hästar redan inne- annars hade jag inte vågat lämna honom ensam och jag gissar att dom båda var tacksamma över att få komma in.

Vicke såg helt världsfrånvänd ut när jag sprang ner till hagen- stod med huvudet djupt nersänkt och jag  gissar som sagt att han inte kände någon större sorg över att tas ur detta meditativa tillstånd.

Jag är ju annars den största förespråkaren för att hästarna ska få vara ute så mycket det går men en sådan här dag- nej tack! Det fick räcka med de 3 timmarna han trots allt var ute.

När regnet vräker ner, vätan har gått igenom täcket och det inte finns något annat att göra än att stå och glo rakt upp och ner då kan man få göra ett undantag utan dåligt samvete tycker jag.

Igår när det var så himla fint väder tänkte jag att jag BORDE rida ut men jag hoppades på lika fint väder idag.

Det blev det verkligen INTE kan jag säga- tvärtom har det regnat och/ eller blåst mest hela dagen.

Eftersom det ändå inte var särskilt kallt och jag framför allt redan har varit i ridhuset 4 dagar i rad ansåg jag att det var hög tid att rida ut- dåligt väder eller inte.

Tack och lov är Vicke inte…tja….Kreon tex…för med det monstret hade jag inte ens vågat lämna stallplanen i den hårda vinden medan Vicke traskade iväg om än med lite tveksamma steg.

Vi var ute i nästan en timme och enda gången då gossen ”sa upp sig” var då vi närmade oss ett hus på vars tak en jättepresenning var uppsatt och piskade helt hysterisk i vinden.

Då tyckte även jag att vi INTE behövde rida förbi detta spektakel och som sagt- hade jag suttit på Kreon hade jag inte suttit här och kunnat skriva dessa rader….

Vi red även på en väg där jag aldrig har ridit med Vicke förut och även här tänkte jag tillbaka på min tidigare galenpanna.

Enda gången jag red på just denna väg med Kreon fick han nämligen något oförklarligt psykbryt och började sparka bakut helt hysteriskt och hur länge som helst.

Jag var livrädd och trodde aldrig att jag skulle komma hem i ett stycke och MED hästen och jag kan ju säga som så att jag aldrig mer red på just DEN vägen…

Vicke däremot traskade på som om ingenting var oroväckande alls trots att vinden piskade oss från alla håll och kanter….snälla häst.

Vi hade sådan tur att det inte började regna förrän vi var kanske 100 meter från stallet och det var jag mycket tacksam över eftersom det därefter kom rejält med nederbörd och ÄNNU hårdare vindar en stund.

Det var väldigt skönt att komma in i stallet och ännu skönare att krypa ner i soffan med en filt om sig och ett värmeelement påslaget bredvid och nu funderar jag bara på hur jag ska få ut Soya i detta (o)väder.