Läste nyligen ett blogginlägg som sjöng lösdriftens lov (detta utan att bloggaren själv hade provat detta uppstallningsalternativ) och även jag tycker att det ”på pappret” KAN, jag säger KAN vara ett utmärkt alternativ för vissa hästar, kanske till och med mycket, mycket bättre än att ha dom på box.

Problemet som jag ser det är att jag inte vet någon som de facto HAR sin ridhäst på lösdrift och då är det svårt att egentligen veta hur bra det är i verkligheten.

Givetvis förstår jag att det är många parametrar man måste ta hänsyn till och det är liksom inte bara att slänga ut x hästar tillsammans och tycka att ”oj så mycket billigare och mer lättskött allting blev” (vanliga argument jag hört) men som sagt; jag vet ingen som provar detta koncept just nu.

Så min fråga till er läsare är: har någon av er sin RID-häst på lösdrift och hur tycker ni att detta fungerar? Vad är bra och vad är dåligt? Något som inte överensstämde med era förväntningar?

För ett tag sedan var jag och tittade på en saluhäst (inte åt mig) och bland mycket annat blev jag väldigt förvånad då hästen (vuxen) visades longerad oskodd.

Jo…hästen gick på bete förvisso men om man nu ska sälja en häst så kanske man bör avsluta betesperioden och FÖRBEREDA hästen på vad som komma skall eller för all del vänta med att annonsera ut hästen.

Nu visade det sig att hästen var så sulöm att den gick med mikroskopiska, jätteförsiktiga steg och i världens undertempo dessutom och då undrar jag hur jag som köpare ska kunna veta hur mycket av detta som är hästens ”rätta jag” med korrekt skoning?

Gick enligt mig över huvud taget inte att bedöma detta då jag själv har en extremt sulöm häst och vet hur han skulle gå om man tog av hans framskor.

Gissningsvis skulle en presumtiv köpare tänka att hästen var totalt olämplig för dressyr och Vicke själv skulle väl näst intill falla omkull av smärta om han råkade trampa på en sten så nej…visa upp en sulöm häst torde ju utgöra värsta fiaskot, eller?

Jag har en god vän som i detta nu letar ny häst och jag nickade igenkännande när jag läste hennes klagovisa: ”Ja, men det är ju så trååååkigt att titta på hästar…och så tar det så mkt tid i anspråk, det tar ju lika lång tid att åka och titta på en kass som en som är bra. Vill ju bara att det ska stå en ny i stallet snart.”

Och så tyckte ju jag också att det var när jag letade häst; TRÅKIGT!

Hade man bara vetat att ”om X veckor kommer det att stå en jättepassande häst i boxen” så hade det säkert varit roligare men det är ju något man absolut inte kan förlita sig på, eller hur?

Jag tänker mig att det säkert är roligare att leta häst om man redan HAR en fin häst och alltså söker ytterligare en men när boxen gapar tom och man kanske till och med måste betala stallhyra (i min väns fall 2500:–/ månad) så är det lätt att man känner sig stressad.

När man dessutom ”vet” att man kommer att åka ut och titta på X hästar där man i sitt stilla sinne undrar saker som ”är den här säljaren på riktigt” och ”det här kan OMÖJLIGT vara samma häst som i annonsen” så är man kanske inte så sugen på att lägga tid, engagemang och bensinpengar på diverse utflykter runt om vårt avlåååååånga land?

Vad tycker ni?

Har ni tyckt att det har varit roligt eller tråkigt att leta häst? Varför?