Dessa bilder är tagna 08.00 i söndags och det börjar redan bli ljust. Härligt!

Under veckan som gått har jag fått bekräftat det jag har haft känslan av ett tag: det blir faktiskt ljust tidigare på morgnarna nu och framför allt faller inte mörkret lika snabbt på eftermiddagen.

Jag är otroligt tacksam för varje minut som jag kan slippa mörkret efter arbetstiden och börjar bokstavligt talat skönja ett ljus i vardagstunneln. Snart behöver jag inte sluta tidigare för att kunna rida ut efter jobbet och det ser jag fram emot.

Under några dagar har vi temperaturmässigt haft det riktigt ”varmt” (ja, ja…allting är relativt)- dvs ungefär nollgradigt men sedan någon dag har kylan krupit på igen och i morse var det minus 8 grader.

Inget ont som inte har något gott med sig dock och i detta fallet är det att vi, sedan marken blev frusen, har kunnat använda våra fina gräshagar.
Grushagarna är mindre och knöligare så varje dag som Archie kan gå på ”gräs” är jättebra tycker jag.
Att jag skriver gräs inom citationstecken beror på att gräset i hagarna är i princip obefintligt men några nävar på de 6-7 timmarnas utevistelse kanske Archie lyckas få ihop.

Tiden har som vanligt flugit förbi (liiite skrämmande faktiskt) och det känns som att veckan består av måndag, fredag, lördag och söndag.

Jag var med Archie hos Ebba på måndagen och fredagen, red själv i måndags och sedan red Ebba det andra passet.

Jag önskar verkligen att jag hade råd att göra på detta viset permanent men vi får väl se när plånboken säger stopp.

Annars har det inte blivit mycket mer än det vanliga, 2 träningar för Sally, hundpromenader, läsning och tv-tittande. Mer spännande än så är inte mitt liv just nu :=).

Kommande helg hade jag extremt lösa planer på att åka till Dagstorp och tävla en LA:4 men eftersom bara 8 ekipage var anmälda när anmälningstiden skulle gå ut så brydde jag mig inte om att göra någon anmälan för egen del.
Jag har aldrig gillat så små klasser och risken att några ekipage stryker sig pga vädret är nog ganska överhängande så jag väljer att stanna hemma för egen del.
Och ärligt talat så gråter jag inga tårar för dels är det kallt att rida nu och dels finns det många tävlingar när vädret är lite snällare mot i alla fall oss frys-kycklingar.

Vad har hänt under veckan som gått?

Tja…inget särskilt faktiskt som jag kan komma på…

Just nu går nog det mesta sin gilla gång i och med att varken hundträningarna eller hästtävlingarna har kommit igång och ärligt talat längtar jag i dagsläget varken efter det först eller sistnämnda- inte under rådande temperaturer och väderlek i alla fall.

På tal om vädret så känns det just nu som att man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig när man stiger upp på morgonen; blåser det isvindar, har det snöat under natten eller kan man förvänta sig blixhalka? Eller allt på en gång kanske?!?

Jag kan aldrig känna mig säker på att komma iväg med Archie till våra träningar och det stör ju så klart planeringsmänniskan i mig och gör kanske också att jag kör även då andra hade låtit bli?

Jag fick för ett tag sedan för mig att jag behövde ett skritttäcke (lättare att ta av medan man sitter till häst än mina ländtäcken) men givetvis borde jag ha tänkt på detta lite tidigare in i vintersäsongen för nu var utbudet minst sagt magert i de affärer där jag kollade.
Antingen fanns det helt enkelt inga täcken i Archies storlek eller så var de hutlöst dyra utan att vara särskilt snygga för det.

Eftersom jag visste att Sally skulle till Ullared i lördags bad jag henne att kolla där och för första gången i världshistorien tror jag så köpte jag hästutrustning osedd (!!!) och investerade hela 100 kronor i ovanstående täcke :=)!

Jag ska i ärlighetens namn säga att det var just priset som gjorde att jag vågade ta en chansning och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle kunna slänga ett täcke som inte passade i soporna om det bara kostade en hundring.

Nu passade täcket aldeles utmärkt och även om det egentligen inte alls är i min smak (gillar inte svarta täcken) så var det bara detta som fanns och nu har jag ett täcke i alla fall.

I fredags slutade Soya att löpa och det var väldigt skönt även om hon accepterar sitt supergulliga tikskydd till 100 %.
Jag tycker att hon är sååå söt i sina badbrallor (tikskyddet är gjort i baddräktsmaterial) och har fått mig många skratt av att titta på henne men det är ju ändå lite bökigt att hålla på att ta av och sätta på detta x antal gånger varje dag och något jag gärna slipper.

I veckan läste jag också ut ovanstående böcker, den första boken på bilden är den sjunde i en serie om olika mord i Fjällbacka medan den andra är den tredje i en serie om komissarie Colt i Stockholm. Båda absolut läsvärda om man gillar den typen av böcker.

Den gångna veckan har varit den tredje och sista med ledighet under ordinarie arbetsvecka och det kommer nog att bli tungt och ovant att börja jobba heltid igen :-). En del (oftast trevliga) saker vänjer man sig fortare vid än andra….

För att i viss mån kompensera detta kommer jag att sluta tidigare 2 dagar i veckan under resten av månaden- det blir mitt sätt att uthärda vintern. Jag tycker att man får ut otroligt mer av dagen bara av att sluta 2 timmar tidigare så det är ett väl beprövat koncept för min del.
Det är bara att vara tacksam över att jag har ett arbete där detta är möjligt, det är ju tyvärr inte alla förunnat.

Vädermässigt har Skåne åter visat sig från sin mest varierade sida.
Ena dagen – 11 och vindstilla och sol, nästa dag -3, blåst och mulet och tredje dagen mycket hårda vindar och nollgradigt!

Som bekant blir det ju avsevärt kallare när det blåser och då uppskattar man ”sitt” ridhus till fullo vill jag lova.

På Archie och Soya-fronten inget nytt, den förstnämnde tränar på och den sistnämnda löper fortfarande.
”Menseriet” har påverkat snabbspringarens aptit så att hon knappt har velat äta ens skinka eller grisöron vissa dagar men snart är ordningen förhoppningsvis återställd.

Turligt nog, i detta sammanghang i alla fall, finns det nästan inga hundar i grannskapet (bara 3 tikar) eller där vi rider så Soya har kunnat springa lös trots höglöp. Bästa kompisen Enzo är kastrerad så när de träffades hade de inga tankar på annat än den sedvanliga ”kom ikapp mig om du kan”-leken.

För min egen del har veckan resulterat i bland annat ett biobesök och precis som jag rekommenderade filmatiseringen av de 2 första Stieg Larsson-böckerna kan jag nu rekommendera den tredje. Fast man bör ha sett de två första filmerna för att verkligen ha behållning av filmen (”Luftslottet som sprängdes”).
Nu ser jag fram emot premiären av ”Snabba cash” (15 januari) eftersom boken var (för mig oväntat…trodde inte jag skulle gilla den genren…) mycket bra!

Ett sadelköp blev det också efter månader av letande på framför allt Blocket.

Det har blivit en trevlig vana att jag ger mig själv dyra och uppskattade julklappar varje år; förr-förra året gav jag mig själv en bil (den bästa jag haft), förra året blev det ett nytt släp (det bästa jag haft) och sedan gav jag och maken oss själva Soya- världens finaste hund!
Ska vi basera sadelköpet utifrån ovanstående kommer Archie snart att byta karriär och bli världens bästa hopphäst! Nääää….. Tror inte det va :-)!

Även den gångna veckan var en kort arbets-dito och det var inte något som störde mig, tvärtom :=).

Vädermässigt har snön lyst med sin frånvaro (tack för det) men det har varit desto kallare med minus 11 grader som bottennotering. Archie står med dubbla vintertäcken på sig i hagen och verkar inte det minsta berörd av kylan medan däremot frys-kycklingen Soya inte gärna lämnar sängvärmen (vem kan klandra henne….inte jag i alla fall….).

Denna tid på året är den mest slitsamma tycker jag som hatar mörker och kyla och även om jag hade ÄLSKAT det så finns det ju ganska mycket man INTE kan göra just pga båda delarna (att påta i trädgården efter arbetstiden går ju tex fet-bort :=)).

Den planerade träningen i tisdags blev tyvärr inställd pga att Ebba hade ”tappat rösten” och detta fick mig att fundera över hur oerhört viktigt detta instrument är för just en tränare. All världens skicklighet hjälper ju föga om man inte kan KOMUNICERA med sin elev, eller hur?

Nu när jag har varit ledig har jag kunnat rida på eftermiddagarna utan att vara för trött efter en lång arbetdag och det har verkligen varit skönt. Även om jag har karaktär nog att rida 06.00 när det BEHÖVS så är det inte det som är det ultimata om det nu var någon som trodde det :=).

Under ledigheten såg maken och jag färdigt resten av avsnitten från ”I vår herres hage”- dvd:n och det ska faktiskt bli skönt att inte drömma om veterinärer på natten och slippa den numera uttjatade signaturmelodin som har borrat sig in i min hjärna och som dyker upp jämt och ständigt.

Under ledigheten passade jag också på att hälsa på en vän som köpte hästgård förra året och även om allting är superfint och heeelt i min smak (AVUND AVUND :=)….) så fick besöket och hennes berättelser om de olika ”projekten” och kostnaderna i samband med dessa efter att gården var köpt mig att inse att man måste ha ganska mycket mer pengar än vad jag och maken har för att få det så bra som vi skulle vilja ha det.

Och kan man inte bo bra och som man vill utan få ge avkall på en massa saker (egen BRA ridbana, närhet till ridhus osv) finns det verkligen ingen vits med att gå och köpa något så dyrt och krävande som en hästgård- inte när man står så ypperligt uppstallad som jag gör nu i alla fall.

Soya har nu löpt i en vecka och det går bra eller hur man nu ska uttrycka det. Hon har ett jätegulligt tikskydd i baddräktsmaterial på sig inomhus och som tur är så acceperar hon detta utan knot för annars hade nog vår säng och våra soffor inte sett så roliga ut minst sagt.

Dagarna innan hon började löpa förra gången (i våras) blev hon jätteolydig och ”fräck” men detta beteende har jag inte sett röken av denna gången så frågan är om vårens ”fuck you” från Soya till undertecknad bara var en tillfällig lapsus eller om det HADE samband med förstående löp. Who knows?

Att folk mest läser bloggen på arbetstid och att man har fullt upp med jul och nyråsfirande motbevisades klart i veckan då ett nytt läsarrekord slogs med 883 läsningar! Keep it up säger jag!

Den gångna veckan känns som hur lång som helst, mycket ovanligt fast i en positiv bemärkelse.

Jag har varit ledig i 4 dagar och det har både varit underbart och välbehövligt och jag tycker inte att just de dagarna bara har svischat förbi så som man ju kan känna ibland.

Om vi ska börja med vädret så har det verkligen varit typisk ”skånsk vinter” om jag får säga min mening och jag undrar om man i andra delar av Sverige upplever lika stora väderomställningar från den ena dagen till den andra?

Förra söndagen gick vi exempelvis omkring i knädjup snö och Soya syntes knappt, på tisdagen fick jag ställa in träningen pga mer snö och blåst, i fredags regnade det hela dagen, på lördag morgon var det halv storm och några timmar senare sken solen.

As we speak är all snö borta men den kan enligt min erfarenhet drabba oss vilken minut som helst igen och lär väl göra det också tyvärr.

För barn och djur är det i de flesta fallen roligt med denna nederbörd, särskilt nu då ungarna har jullov men ska man ut och köra, till jobb och träning som i mitt fall är man mindre road.

Jag är ju en planeringsmänniska av stora mått och tycker INTE om inställda träningar samtidigt som jag ju inte heller vill riskera något genom att ge mig ut på vägarna.

I ett försök att undvika Murphys law satte hovslagaren på juldagen på Archies skor med fasta broddar, dvs just den dagen då det ösregnade. Så förhoppningsvis blir det inga isgator de närmaste veckorna eftersom broddarna sitter på, så har det varit de 2 senaste vintrarna i alla fall. Innan dess rådde givetvis motsatsen och det fanns dagar då vi knappt kom utanför stallet pga all is.

Vad gäller ledigheten har den fördrivits så som jag vill dvs med mycket umgänge med mina älsklingar och slöande hemma :=).

Att medvetet inte fira jul på traditionellt vis med julklappar, hemlagad julmat, hysterisk stress och besök hos och av kreti och pleti är underbart befriande även om en del ögonbryn höjs. Fast för mig är huvudsaken att man själv är nöjd…sedan om andra tycker ”synd” om en (vilket jag finner enbart komiskt) så får det stå för dom.

Jag har tränat på som vanligt med Archie och Soya har fått många sköna promenader med maken och mig.

För Archies del återupptogs träningarna för Ebba efter nästan 2 månaders uppehåll och det var roligt och nyttigt att åter få ett par skickliga ryttarögon på sig. ”Långtygelridning” är åter bannlyst- denna fula ovana som jag då och då älskar att lägga mig till med.

Fast Sally gottar sig nog när hon läser detta för jag skäller ofta på HENNE om att korta tyglarna och så lever jag inte som jag lär….Nåja, ingen är felfri och abslut inte jag :=).

På tal om Sally har hon har varit och ridit för mig 2 gånger, både hopptränat och ”dressyrat” och det märks att den lille gossen trivs i vårt stora och ofta tomma ridhus.

Sedan är jag är lite av en hästpassare åt ”världsmästaren i att bajsa fint”- kallblodet i mitt stall som jag tidigare skrivit ett inlägg om.

Med tanke på hur lättmockat det är till detta djur (som förresten heter Bröta) så kan jag inte påstå att det är någon större ansträngning att se till den medan ägaren är bortrest men det är ju ändå ytterligare en punkt på min agenda.

Annars har det nog inte hänt något mer spännande vad jag kan komma på och nu hoppas jag bara på en mild, snö, regn och vind-fri vecka som även den bjuder på flera lediga dagar….underbart!!!!!

Om man måste sammanfatta den gångna veckan med ett enda ord måste det nästan bli SNÖ!

Vi är tack och lov tämligen förskonade från denna nederbörd på mina breddgrader men i veckan har det kommit ovanligt mycket av just den varan.

Först kom det lite snö, sedan ännu lite mer och så ännu mer osv och nu ligger snön nästan meterdjup i vår trädgård.

Om man kör bil är man oftast inte så förtjust i snö eftersom det begränsar framkomligheten oerhört, särskilt här i Skåne där befolkningen tycks lika chockad och oförberdd varje gång en snöflinga singlar ner.

Eftersom polisen tycks så förtjust i lättförtjänta pengar (sade hon som blivit tagen för fortkörning 3 gånger) kommer här ett tips:

Gå ut och stoppa bilarna och titta om de har sommar eller vinterdäck i dessa dagar!

Jag kan garantera att det på minst 50 % av bilarna sitter det förstnämnda vilket också i allla fall delvis förklarar varför många skåningar kör i 15 kilometer i timmen och skapar ändlösa köer med vansinnesomkörningar och därpå följande avåkningar som slutresultat.

Läste för några år sedan statistik över hur många som blivit tagna med otillåtna däck när det rådde vinterväglag och det handlade inte ens om 100 stycken!!!!

Varför????

Ja, inte f..n för att folk HAR vinterdäck utan för att poliserna själva inte vill frysa häcken av sig genom att stå och kolla bilar i smällkalla vintern.

Det är min absoluta övertygelse!

För att lämna trafiken som samtalsämne så kan jag berätta att det på både hund och hästfronten fungerar ypperligt även om det så klart är LIVSFARLIGT att fälla sådana yttranden (lagen om alltings djävlighet osv….).

Soya har inte kissat inne något mer och inte heller börjat löpa så varför hon valde vårt vardagsrumsgolv som urinoar vid 2 tillfällen nyligen kommer kanske att förbli en gåta.

Archie tränar på och känns jättefin och det är väl det jag vågar säga om den saken :=).

Hagarna är nu täckta med massor av snö och hästarna verkar trivas med det.
Jag blev glad när jag igår kunde konstatera att Archie, efter 6½ timme i hagen, inte stod och hängde vid grinden utan såg hur nöjd som helst ut trots att det hade snöat ganska rejält på honom.

Jag är mycket nöjd över att det i stallet finns flera likasinnade som vill ha ut hästarna så länge som möjligt och oavsett väder eftersom detta är så viktigt för mig samtidigt som Archie inte är så flock-obunden att han skulle tycka om att gå helt ensam medan alla andra stod i stallet.

På det viset var det underbart med en i det avseende ”störd” häst som Décima som glatt hade framlevt sina dagar utan att se skymten av en artfrände resten av sitt liv. Väldigt praktiskt för en hästägare men som sagt inte helt normalt…

Mer snö är utlovat till veckan som kommer och jag misstänker att träningen på tisdag som jag sett så mycket fram emot hänger ganska löst….tyvärr…

Fick själv köra in till ridskolan och ha lektion med Sally där i stället för i ”mitt” ridhus i lördags eftersom dörren till deras transport hade frusit fast.

Med facit i hand var det nog tur för det hade inte varit så trevligt att köra med hästtransport när det snöar så mycket och över huvud taget är det ju dumt att ta onödiga risker vilket både jag och Sallys mamma konstaterade. Det kommer fler träningar….

Som synes finns det gott om snö. På bilderna Archie främst med sina stallkamrater Tage och Lady i bakgrunden. Och denna gången är jag SÄKER på att det faktiskt är dessa namngivna hästar men bara för att jag själv släppte ut dom :=)!

Under veckan som gått har jag fortsatt med min igångsättning av Archie. Vi rider nu 35-45 minuter per pass och har även börjat galoppera så smått.
Jag försöker att rida varierat och träna på ”allt” som vi behärskar och vad gäller exempelvis bytena fungerar de bättre än någonsin. Inga tendenser till hopp och skutt och galoppen är oförändrad före, under och efter bytet så det känns väldigt positivt.

Archie är som alltid otroligt snäll och jag märker ingen skillnad på hans humör eller beteende nu när han inte går för fullt.

Att bralla, försöka sticka iväg osv har aldrig funnits i hans sinnevärld och även om jag ibland vid ren dressyrträning skulle önska lite mer ”elektricitet” är jag väldigt glad att slippa sådana former av överskottsenergiyttringar.

Själv känner jag mig som alltid vid denna tid på året trött och sliten och det beror inte på något annat än det ständiga mörkret och usla vädret.

För att till viss del kompensera att jag så ofta är i stallet då solen antingen inte har hunnit gå upp eller redan har gått ner har jag börjat att ta några timmar ledigt 1-2 arbetsdagar per vecka för att hinna rida medan man fortfarande ser hästen framför sig.
Det är otroligt skönt att kunna ha denna flexibilitet på jobbet och det är något jag värderar högt.

Nu ser jag fram emot att återuppta träningen för Ebba och ett första pass är bokat till den 22:e. Jag gillar INTE att träna för mycket på egen hand faktiskt utan vill gärna ha en tränares öga på mig, inte bara för att jag alltid har tyckt att det är ROLIGT att träna utan också för att förvissa mig om att jag inte hittar på några tokigheter på egen hand.

I lördags var jag på en ponnyhopptävling och tittade när Sally red och det var roligt att för en gångs skull slippa känna att jag själv var tvungen att prestera utan jag kunde bara gå omkring och mysa.

Min egen säsong börjar i månadsskiftet januari/ februari men då finns det inte så mycket tävlingar att välja bland. Dessutom kan ju vädret ställa till en del oförutsett så även om man hade TÄNKT att åka någonstans så kanske det inte blir av.

I lördags hade vi också julshow i stallet och jag tycker att det var en utmärkt prestation att få ihop 6 olika show-inslag med enbart privatägda hästar då vi ju inte har någon ridskoleverksamhet på anläggningen.

Söndagen tillbringades till stor del i stallet eftersom det var min tur att ha ”jour” vilket man har var 7:e söndag.

Att ha jour innebär att man ska fodra 7 hästar klockan 07.00, kring 14.30 samt 19.00 samt att släppa ut samma hästar vid 08.00 och ta in dom vid 14.30.
Denna form av stallarbete är verkligen långt ifrån den mängd obligatoriska pass man har i många andra privatstall så det känns inte det minsta betungande faktiskt.

Även Soya fick sin beskärda del av socialt umgänge under helgen då vi var på den sedvanliga whippetträffen i Malmö i söndags. Sammanlagt 6 busar lekte och hade roligt tillsammans och det är både kul och intressant att studera vilka roller i en flock olika hundar tar och/eller får.

Till skillnad från vissa knäpphundar (dock ej whippets :=)) som ”hugger först och frågar sen” är Soya otroligt försiktig och väljer hellre att springa ifrån en hund som verkar otäck än att ”snacka om saken”.

När vi har varit många hundar på träffarna har det varit ganska tydligt att Soya är mer av en ”betraktare” som springer lite vid sidan av än en av dom som ska armbåga sig fram och höras och synas mest.

Nu när en unghund (Bella) har börjat delta i träffarna märks det ofta att Soya har ”kaxat till sig” eftersom det nu finns NÅGON som HON kan bossa över. Soya är inte stygg på något vis men markerar ganska tydligt och ofta att ”jag är äldre än du”. Tack och lov verkar Bella inte allt för bekymrad över Soyas dominanshandlingar och hon kan också själv springa fram och försöka ”få igång” Soya när hon är på det humöret.

Till veckans blomma utser jag hyacinten. En billig växt som kan köpas på många ställen, som är lättskött och luktar gott. Har man trädgård kan man plantera ut löken när hyacinten blommat färdigt och med lite tur kommer den tillbaka i trädgårdslandet nästa år.

Veckans stämningsskapare måste väl, på denna tiden av året bli elljustakarna som lyser upp i mörkret. Denna lite ovanligare modell köpte jag i Ullared i förra veckan.

Veckans mest läsvärda var denna spänningsroman av Harlan Coben. 7 böcker finns utgivna på svenska och jag kan varmt rekommendera alla.

Jag kan nästan inte slita mig från en Harlan Coben-bok och denna läste jag ut på en dag.

Veckans sämsta bok är detta alster av en för mig dittills okänd författare, Ann-Mari Tormalm.

Det är inte ofta jag lämnar en bok oläst, det händer kanske 1 gång på 50-80 gånger men denna var faktiskt för trist på alla vis. Bye bye med andra ord!

Veckans film var denna, den andra filmen i Stieg Larssons trilogi om Lisbeth Salander.

Jag sträckläste böckerna och tycker att filmatiseringen av i varje fall de 2 första böckerna (har inte sett den tredje än) är utmärkta.

Veckans ren-sovare är Archies boxgranne som har en kliniskt städad box dygnet runt eftersom den bara bajsar OCH kissar på ett ställe i boxen. Alla mockares dröm och en mini-konsument av strö.

Veckans ”jag kör så det ryker” var den idiot till bilförare som först stannade för att släppa förbi Archie och mig när jag tömkörde över en väg för att sedan rivstarta med skrikande däck innan jag knappt hunnit över på andra sidan så jag nästan tappade hästen. Fullständigt livsfarligt så klart och man undrar hur (eller snarare OM) föraren tänkte. Jag tvivlar…..

Veckans tjejträff ägde rum i söndags då Soya träffade sina 3 whippet-väninnor och invigde….

….veckans leksak! Ypperlig för den klen-armade!

Slutligen har vi veckans älskling nummer 1 och……

veckans älskling nummer 2!

Den gångna veckan har mer eller mindre varit en repris av den föregående, i alla fall häst och vädermässigt.

På hästfronten inte mycket nytt, dvs jag och Archie skrittar omkring på alla möjliga vis.

Som jag redan nämnde i ett inlägg i veckan så finns det faktiskt massor av sätt man kan variera skrittmotionen på och tur är väl det, annars hade både Archie och jag somnat av leda.

Vi tömkör inne och ute, skrittar inne och ute, skrittar kravlöst på lång tygel eller jobbar ”ordentligt” med både skolor och skänkelvikningar åt alla håll och kanter och vi varierar också betslingen från kandar till träns och hack.

Det enda vi inte ägnar oss åt är barbackaridning för där känner jag ändå att min gräns nås. ”Det finns ett skäl till att sadeln uppfanns” brukar jag säga när folk föreslår att man ska skumpa omkring på sin hästs ryggrad så detta är ingenting för mig även om Archie är både snäll och tämligen rund och ”ovass” att sitta på :=).

När jag tömkörde ute sist passade jag på att trava lite i ultrarapid, ungefär så som de som rider klassiskt brukar göra, ha ha. Obs! Det finns säkert de som rider ”klassiskt” som travar på annat vis men de filmer jag sett hittills brukar visa sömngångartrav där hästen näst intill släpar benen i marken (mina fördomar utifrån det jag SETT är som den vakne läsaren kan läsa mellan raderna ENORMA :=)).

Även Archie fick alltså börja med att trava på detta hemska vis vilket han säkert tyckte var skönt (noll ansträngning) men efter ett tag krävde jag att han skulle lyfta benen lite mer ”stunsigt”, inte som i passage för det behärskar han inte än men det är dit vi så småningom ska komma genom denna trav hade jag tänkt mig.

Samma skritt-träning kommer annars att fortsätta under veckan som kommer och sedan är det dags att börja trava lite mer.

På väderfronten finns inte heller något nytt att rapportera, jag börjar känna mig lika tjatig som det vidiga regn som förpestar min tillvaro mer eller mindre dagligen.

Trodde aldrig att jag skulle längta efter riktig kyla men det verkar vara det enda som kan stoppa regnet även om hagarna inte lär bli roliga om allt detta våta fryser på.

Trots att Archie redan är helklippt 2 gånger har han i veckan sett ut som en svart björn, i alla fall i mina ögon. De som aldrig klipper sina hästar fattar inte vad jag pratar om då han i deras ögon är hur korthårig som helst men jag håller alltså inte med.

I och med att jag bara har skrittat hittills har det gått an med den täta pälsen, särskilt som Archie aldrig skulle få för sig att rulla sig i våra vattensjuka hagar men jag ville ändå bli av med ”skiten”, om inte annat för att få en korrekt bild av gossens hull.

Ju tjockare/ längre päls desto fetare SER hästen ut och Archie har den sista veckan sett lite väl rund ut. Jag ville förvissa mig om att rondören endast var en synvilla skapad av pälsen och att Archie inte åter blivit tjock ”på riktigt” och därmed hamnar i riskzonen för ett nytt fånganfall.

Men efter en rejäl klippning kunde jag konstatera att hullet är som det ska, dvs lagom, så det var ju skönt.

Bara för att jag på frågan ”brukar du klippa benen” (ställd av en tjej i stallet härom dagen) svarade ”Nä…det brukar inte behövas…möjligen att jag klipper frambenen ner till knäna” så insåg jag vid denna tredje klippning att en benvaxning inte skulle gå att undvika om jag inte ville att det skulle se ut som om Archie hade 4 rattmuffar runt extremiteterna.

Som tur är står han alltid stilla som en staty var man än klipper, det är inte som med Décima som avskydde kroppsklipping i allmänhet och benklippning i synnerhet. Där fick man, med livet som insats försöka att klippa allt medan det steppades på stallgången och att klippa hennes rattmuffar (för de var man verkligen tvungen att skala bort annars såg hon inte klok ut….) tog nästan lika lång tid som resten av kroppen.

Archie är som sagt långt, långt snällare så honom klipper min sax på ”nolltid” vilket är tur då maskinen inte bara klipper som en slåttermaskin utan även låter som en sådan.

Ullaredbesöket i fredags renderade några trevliga köp som vanligt och både hemmet och Archies utrustning fick sig en liten ”upp-piffning”.

Nu myser jag med adventsljustakar i alla fönster vilket är det jag gillar bäst med julen nästan.

Julklappar slutade jag att bry mig om för länge sedan eftersom det var många år sedan som jag inte kunde köpa det jag vill ha/ behöver åt mig själv utan att behöva önska mig det som en present. Tja…med kniven mot strupen skulle jag ju kunna önska mig en ny bil tex (även om den jag har duger aldeles utmärkt) men det är ändå ingen som skulle ha råd at ge mig det så…

Julmat är för mig till 90 % att kategorisera som FRUKOST-PÅLÄGG och det är för mig en gåta hur man kan lägga så mycket pengar på att äta just pålägg.

Nä… själv skulle jag välja en god köttbit med sås och pommes frittes framför vilket dignande julbord som helst men smaken är ju bekant som baken…..delad!

I slutet av veckan blev jag, något förvånad, varse att de lackar mot jul. Mataffären var full av både hyacinter, amaryllis och annat ”juligt” och när jag räknade efter insåg jag att det bara är lite mer än en månad kvar till denna, den största högtiden i Sverige.

Själv har jag aldrig varit någon direkt julfirare men det är ju aldrig fel med några lediga dagar under denna vidriga årstid.

I onsdags var jag och Archie på kliniken i Bollerup och Archie blev både vägd, vaccinerad och framför allt ”friskförklarad”. En ytte-pytte-reaktion fanns förvisso kvar i kotan på höger fram vid böjprov men bedömingen är att jag ändå kan börja sätta igång honom som vanligt om några veckor och skritta fram tills dess. Otroligt skönt tycker jag och säkert också Archie som under den korta konvalescensen bara gick i hagen och leddes och troligen fann detta lika tråkigt som undertecknad. Promenader i beckmörker har aldrig varit vår grej….

Nu skrittar vi på, jag bakom Archie och han med tömkörningsgjorden på sig, mer om detta i separat inlägg i veckan.

I helgen tänkte jag passa på att utnyttja dagsljuset som jag inte ser på vardagarna i stallet men efter en underbar lördag med sol så återkom det gräsliga regnet under hela söndagen och jag såg mig tvingad till att krypa tillbaka till ridhuset igen, detta efter att ha varit på en hundträff i konstant regn (ni kan ju tänka er vad Soya tyckte om det, dvs INTE).

Bloggläsarna tycks fler och fler och kommentarerna likaså vilken givetvis är jättekul. Jag har fått flera tips på andra bloggar man (jag) kan läsa och det är också trevligt.

Vädret är som nämnts som det är; för det mesta mulet och regnigt och än så länge tycks experimentet med asfaltkross i grushagarna ha fallit mycket väl ut. Hästarna har ett torr plats att stå på och vill de ut och vandra i ”dyngan” får de skylla sig själva.

Annars har det inte hänt så mycket spännande att rapportera om som jag kan komma på och gör jag det så blir ni de första att få veta :=)!

På fredag är det åter dags för en Ullaredstripp, denna gången med en av mina ”gamla” hästskötare Petra. Hon är om möjligt ännu mer ”frälst” än jag så i hennes sällskap behöver man inte skämmas för sin vurm för detta shopping-Mecka.

Annars har väl serien Ullared som går på tv 5 nu fått de som tittar att tro att alla som åker dit är ”Ufo:s”, så framställs ju merparten av deltagarna i alla fall.

Men men….det är väl sådana orginal man får engagera om man ska göra sevärd” (hmmm…..) tv; hur roligt hade det varit att visa:

”Och här går Birgitta Karlsson som är på jakt efter ett nytt täcke till sin häst Archie. Hunden Soya har redan fått några rullar bajspåsar och Birgitta själv har försett sig med ett 3 pack boxertrosor”.

Nä…precis…..inte roligt alls!