Dagens tävling

Efter dagens tävling känns det som att Archie och jag är på rätt väg i våra LA-starter; fler och fler saker börjar känns bättre/lättare att göra och betygssätts högre. Detta gäller framför allt serpentinerna i galopp och halterna ur galopp.

I LA:3 var vi endast 5 poäng från placering vilket var roligt eftersom det var många fina hästar som startade varav inte alla blev placerade (så vi var i gott sällskap :=)).

I LA:4, ett program som jag endast ridit en gång tidigare och som jag på sikt tror kommer att passa och mycket bra skrapade vi inte ihop lika många poäng vilket bland annat berodde på att inte bara skänkelvikningarna blev svaga utan även bakdelsvändningarna (betyg 5). Bakdelsvändningar kan Archie göra bra men det är en svår rörelse att känna om den utförs exakt rätt tycker jag. Det är inte alltid man känner om hästen står ett steg med bak och det var det som hände idag.

Fick 2 trevliga kommentarer från mina medtävlare och det är ju alltid kul :=)!

Den ene, en mycket sympatisk och välridande kille uttryckte sin förvåning över att Archie bara är 6 år. ”Jag trodde han var minst 10 år” var hans kommentar.

Den andra var från en tjej som berömde min blogg och det är faktiskt inte första gången folk på tävlingsplatser kommenterar den (i positiva ordalag- de vågar väl inte annat, ha ha). Trevligt med läsare som ger sig till känna tycker jag som börjar tröttna på alla ”anonym” som figurerat sedan jag startade bloggen.

Nu tränar vi vidare med inriktning på min sits som måste förbättras. Faktiskt kan jag på rak arm inte påminna mig någon domare som egentligen kritiserat den men sitsen är ju (tyvärr för min del eftersom jag inte sitter optimalt) grunden för den mesta i ridningen. Kan man inte inverka rätt är det svårt för hästen att göra rätt, en självklarhet kan tyckas men man behöver bli påmind ibland!

Vad det handlar om för min del är att jag måste räta upp mig och göra mig längre i sadeln, dra tillbaka axlarna och pressa ner hälarna. Inte heller får jag sitta och flaxa med skänklarna! Vi får väl se om/ när jag lyckas med detta projekt!

Det finns fler snälla hästar än Archie (så klart!) :=).

Titta på den här fina hästen:

http://www.youtube.com/watch?v=PqU-AIqmeDM

Egentligen är jag faktiskt inte sååå imponerad som vissa säkert blir av att se filmen.

För mig är det snarare en bekräftelse på att man kan lära/ vänja sin häst vid väldigt mycket ”konstigheter” om man bara tar sig tid och gärna börjar med hästen i unga år.

Jag minns när jag vid ett ösregn för många år sedan red ut på Heron och hade ett paraply ovanför min skalle. Vissa tyckte att Heron var sååå duktig som inte brydde sig om paraplyet, själv tänkte jag inte ens tanken att han skulle göra något annat än acceptera det.

En (gammal) affärsidé: fotograf på dressyrtävlingar

Fick nyss titta på några foton som en av arrangören ordnad fotograf hade tagit på en ryttarkollega när hon tävlade dressyr.
Mycket trevligt initiativ tycker jag och min fråga är: varför förekommer inte detta oftare?
Jag tror att det hade varit mycket uppskattat av ryttarna och lönande för fotografen.
Även om man idag kan ta mycket fina kort med digitalkameror så är det ju inte alla som ens har någon med sig (jag åker tex ensam 9 gånger av 10) och kanske ännu mindre någon som
a) har en kamera
b) kan ta snygga ridkort (det är ju liite svårare att fota en häst i rörelse än en som står stilla mot en ”lugn” bakgrund).
Så det är mitt tips till någon extraknäckssugen duktig kamera-ägare: ut på dressyrtävlingar med dig!
Bilden ovan är faktiskt exempel på just det jag tipsar om; dvs att tjäna pengar på att ta kort på tävlingar.
Kortet är taget under en 120-hoppning på Lomma Ridklubb och jag hade faktiskt inte ens en aning om att där fanns en fotograf på plats förrän jag fick hemskickat kortet på en provkarta med erbjudande om att köpa en uppförstoring.
En rolig detalj med just detta kort är att jag hoppar med blommiga trägårdshandskar (!!!) på mig, fast det syns inte på kortet. Jag tyckte de var sköna att rida i och på hopptävlingar är det ju inte ”lag” på hur handskarna ska se ut *SKRATT* !

Vad gör man när domaren inte kommer?

För ett tag sedan höll en dressyrtävling på att inte ens bli av för min del.

Dressyrdomaren dök helt enkelt inte upp!

När jag tänker efter har detta faktiskt bara hänt mig en gång tidigare på ca 20 års tävlande och då minns jag faktiskt inte om det var så att domaren inte dök upp över huvud taget men att man kallade in någon annan eller om domaren kom till slut, väldigt försenad.

Hur som helst är det ju verkligen tur att detta är ett näst intill okänt fenomen, eller hur :=)?

Tänk att köra långväga till en tävling och så kommer ingen domare…..

Har ni råkat ut för något liknande?

Hihi…bloggen kan tydligen ”användas” till mycket

Som jag redan varit inne på ”tusen” gånger så kan man verkligen inte veta vem och i vilket syfte olika saker på Internet, som tex min blogg, läses.

Fick detta lite lustiga mail nyss:

Hej,

Mitt namn är xx och jag jobbar med en tv-serie som handlar om Ullared/Gekås och dess personal och besökare (programmet görs i samarbete med Gekås). Vi letar efter olika besökare som vi kan följa på deras shoppingresa till Gekås. Jag hittade din blogg och att du och din ridklubb brukar åka till Ullared. Planerar ni att åka till Gekås i sommar? Vår inspelningsperiod sträcker sig mellan 22 juni – 26 juli. För mer information om tv-programmet se: http://www.gekas.se/Nyheter/UllaredsomTVserie/tabid/213/Default.aspx

Jag har besvarat mailet med att ridskolan faktiskt var i Ullared så sent som förra helgen så någon ytterligare resa är inte inplanerad innan hösten. Annars hade vi kanske blivit tv-kändisar :=)?

Rider vi för lite? Ja förmodligen, men se upp för maratonryttaren!

På frågan om ”vi” (normal-hästägaren, om det nu finns en sådan) rider för mycket eller för lite på våra hästar skulle jag, om jag var tvungen att generalisera, svara att vi rider för lite.

Eller…”för lite” är kanske inte en helt korrekt benämning utan snarare att vi hade kunnat rida ÄNNU MER, om vi ville/hade tid med.

Om man tittar till stall som drivs ”professionellt” så motioneras hästarna där ofta mer än 1 gång per dag men där har man också personal anställd för detta ändamål.

Vi ”vanliga” ryttare hade också kunnat rida fler dagar i veckan/fler gånger om dagen/ längre ridpass per gång men ofta är det väl TIDEN som sätter käppar i hjulet?

Och de hästägare som har tiden; förtidspensionärer, sjukskrivna och ålderspensionärer har många gånger inte orken att rida så mycket/ofta/länge.

Titta på våra ridskolehästar! Det finns väl nästan ingen ridskola där hästarna bara rids en gång per dag utan snarare 2 till 3 gånger dagligen. Och i alla fall ridskolehästarna på ”min” ridskola brukar hålla sig både friska och leva länge hos oss.

Jag tror att man kan rida mycket mer om man vill bara man gör det med eftertanke och variation.

Vad man däremot får akta sig noga för är de personer som jag kallar maratonryttare!

Maraton= enformig motion tills man stupar :=) = inget bra för hästen!

Om man som hästägare väljer att ägna sig åt maratonridning på sin egna häst är det för hästen tråkigt nog men kan dessutom orsaka diverse skador men då är det ett ”val” som man gör som ägare. Men jag har tyvärr också stött på medryttare som varit maratonryttare och där ägaren från början förts bakom ljuset angående hur mycket hästen egentligen rids.

Minns en hästägare som drabbades av en maratonmedryttare i stallet för x antal år sedan. Andra i stallet började notera de evighetslånga dressyrpassen som maratonryttaren ägnade sig åt och gjorde hästägaren uppmärksam på detta. Då hästägaren frågade maratonryttaren hur länge denna hade ridit blev svaret ungefär ”inte mer än en timme” så vi började ”klocka” (ta tid på) ridpassen. Och denna timme visade sig snarare vara minst 1 ½ och utan ”förmildarande” skrittpauser på lång tygel.

Oavsett om man som maraton-medryttare anser att hästen ”behöver” denna form av evighetsridning måste det ju ändå få ankomma på ägaren till hästen att avgöra lämpligheten i och eventuella önskemål om riding på detta vis, eller?

Själv var jag, om jag ska rannsaka mig själv, en maratonryttare i perioder då jag var nybliven hästägare. Inte så mycket för att det var ROLIGT att rida (fast det var det också!) utan snarare för att jag pga egen oskicklighet och hästens ”icke-optimala” förutsättningar inte fick igenom det jag ville i ridningen. Jag trodde i min enfald att saker och ting skulle ”falla på plats” om jag bara satt och red (läs: nötte) på en stor volt i typ en timme i sträck….naivt!

Nu, i eftertankens kranka blekhet tror jag inte att maratonridningen hjälpte varken mig eller hästen och jag får bara vara tacksam att jag inte slet ut det stackars djuret!

Dagens träning

Dagens träning blev i mångt en repris av kategori 1 träningen för 14 dagar sedan, säkert till viss del beroende på att vi bestämde oss för att lämna skänkevikningarna åt sitt öde ”for now”.

Både Birgitta och jag tror dessutom att annat arbete, där man kommer till just arbete, kommer att stärka Archie så att även han i sinom tid kan korsa sina små ben.

En ryttarkollega skrev ett uppmuntrande mail till mig i förra veckan där hon lät meddela att hennes häst, som nu ändå är på George-nivå med många placeringar i MSV också hade mycket svårt för skänkelvikningar i sin ungdom så Archie är inte unik på något vis. Och denna häst gör nu, när han är äldre, starkare och mer utbildad hur fina skänkelvikningar som helst så ryttarkollegan tyckte att jag ett tag i alla fall skulle koncentrera mig på att göra ”annat” ännu bättre och låta skänkelvikningarna bero. Ett mycket bra råd tror jag!

Allt tragglande med skänkelvikningarna har ju dessutom inte gjort dom så superba som de borde vara efter så mycket träning om hästen inte hade haft svårigheter med dom utan vissa träningspass tycker jag snarare att Archie blivit sur, ibland på gränsen till….tja…istadig är ett så oerhört laddat ord…men ja…”jäkligt olydig” om jag säger så. Detta har kunnat visa sig i att han till slut inte har velat gå åt sidan över huvud taget utan snarare gått emot skänkeln eller annat trams. Sådant beteende vill jag inte ha!

Men idag flöt alltså allting på jättefint och vi koncentrerade oss på bakdelsvändningar som vi inte gjort på ett tag, på travökningar under lättridning så att Archie verkligen skulle få upp ryggen samt diverse övergångar, förvänd galopp osv. Hela passet reds i en längre och lägre form för att ”länga ut” kroppen. Jag har inga problem med att sedan korta upp hästen och rida i en högre form men märker att Archie trivs av att gå på detta vis och verkligen sträcka ut.

I eftermiddag blir det hagvistelse utan täcke för första gången för i år och därmed också spolspilta och schamponering efteråt :=).

Vädret har varit härligt med mycket sol i många dagar nu men morgnarna är fortfarande kalla med till och med lite frost vissa nätter.

Veckan som gått

Under veckan som gått har jag satt en definitiv punkt för den otäcka vintern genom att för egen del packa ner raggsockar och långkalsonger och för Archies del tvätta och lägga in alla vintertäcken längst in i stallskåpen. Det är lika trevligt att slippa alla dessa tunga, leriga täcken varje vår och det ser onekligen prydligare ut i stallet utan dom.

Ridmässigt har det inte inträffat några sensationer men däremot har Archie överraskat mig genom att äntligen inse att han ägs av en självutnämnd lastningsexpert :=)!

Archie har i princip alltid varit mycket lättlastad men…och detta har varit ett orubbligt men…bara med hjälp av hans älskade longeringslina.

Med lina = häst som marscherar in i släpet utan en sekunds tvekan oavsett om det är jag som både lastar och håller i linan samtidigt (har säkert sett lite lustigt ut) eller om det är Nathalie, 9 år som håller i linan :=).

Utan lina= bokstavligen cementerad häst som vägrar att rubba sig åt något håll (tja…möjligen bakåt då).

Eftersom Archie har skött sig så otroligt bra på alla tävlingsplatser vi varit på har jag inte velat förstöra den goda stämningen genom att framhärda att han ska gå in utan lina, inte när det har fungerat så ypperligt med.

Och visst…”alla sätt är bra utom de dåliga” men det har ändå både förvånat mig och retat mig lite grann att han skulle var så fäst vid den jäkla longeringslinan.

Men nu i helgen har Archie alltså äntligen insett att en lastningsexperts häst måste föregå med gott exempel och dansa in i transporten utan några osm helst hjälpmedel och det tackar jag för.

Gårdagens pay-and-jump fick mig att längta tillbaka till min fullständigt avsomnade hoppkarriär en smula. Tänk så härligt att slippa fläta innan tävling! Det är för mig det onekligen tråkigaste momentet med hela tävlandet trots att jag har en lättflätad häst som står blickstilla.

Och på pay-and-jump behöver man inte ens ha vita rydbyxor och/ eller kavaj utan man kan rida med en tjock tröja eller till och med jacka om man fryser. Perfekt!

Nu tror jag inte att jag skulle vilja att dressyrryttare gick klädda hur som helst när de tävlade dressyr men det finns onekligen fördela med att slippa frysa när man rider :=).

Den allt annat än förvånade hopphästen!

Eftersom jag lyckades hitta ytterligare en pay and jump ”nästgårds” så tog jag tillfället i akt att hoppträna lite idag.

Och se på f…n!

Till denna gång hade Archies hopp-polett verkligen ramlat ner för nu var han inte det minsta konfunderad över att han skulle hoppa inne i ridhuset utan han gjorde det hur fint som helst.

Om han hade en positiv inverkan på mig, jag på honom eller vi på varandra låter jag vara osagt men denna gången tyckte jag att hoppningen flöt på mycket bättre trots att det var 1 hinder mer på denna bana och att det fanns några lite mer ”tittiga” hinder än sist då banan bestod av de enklaste räcken och oxrar man kan tänka sig.

Ett stopp i första klassen då Archie sprang förbi ett hinder mot vilket jag red an lite slarvigt var det enda ”missödet”, i övrigt var det felfria ritter och det var hur kul som helst att hoppa.

Med en så duktig häst (han blev ju lovande hopphäst på kvalitets- min tilltänkta dressyr-dito :=)) kan man säkert fråga sig varför jag inte satsar lite mer på hoppningen men jag känner mig själv. Så fort hinderna hade blivit lite högre hade jag börjat rida hur konstigt som helst och jag tycker inte att det är juste mot hästen eller för den delen någon mening med att åka runt och få en massa taskiga språng där hästen till slut säkert hade tappat all hoppglädje. Så vi håller oss på vår bebis-nivå så länge vi båda tycker att det är kul och det var det alltså verkligen idag!

Åhhh….dessa jäkla skänkelvikningar (tävlingsrapport)

”Som vanligt” höll jag på att skriva fick vi ingen rosett med oss idag heller (red en LA:3) och boven i dramat är ju de jäkla skänkelvikningarna som Archie har så svårt för.

12 poäng från placering var vi och hade vi i vart fall fått betyget 6 på båda, inte fått ett ovanligt men inte desto mindre retligt omslag i den ena galoppökningen samt fått ett högre betyg på vad som helst som har dubbel koefficient så hade dom poängen varit ihoptjänade.

Annars var jag nöjd med våra prestationer inne på banan så det finns det inte mycket mer att orda om.

Nu ska jag bara rida en LA:3 till som jag redan är anmäld till (nästa helg), sedan ska jag ta en paus från detta program som hela tiden passat oss så dåligt.

Fast det var onekligen trösterikt att se att INGEN av de 7 första ekipagen jag tittade på gjorde sina skänkelvikningar så mycket bättre än vi. Så vi är inte ensamma i alla fall….

Nu ska jag faktiskt sluta att lägga så mycket fokus på skänkelvikningarna utan i stället satsa på att rida/göra allt ”det andra” desto bättre, precis som en ryttarkollega så klokt tipsade mig om. I sinom tid kommer nog skänkelvikningarna också att sitta som de ska precis som vissa andra saker som varit svåra från början men som nu känns lätta (galoppserpentinerna tex) utan att jag har behövt traggla ihjäl oss med det.

Eftersom rosetterna fullkomligt haglade över oss förra året då vi mest red LB är det lätt att som utomstående nu undra ”vad som står på” när inga nya rosetter regnar in.
Men det är också lätt att glömma att konkurrensen i LA i mycket, mycket tuffare än i LC-LB och att min häst dessutom faktiskt bara är 6 år gammal. Décima tävlade LA långt högre upp i åldern utan att plocka placeringar varje gång så jag är van vid både ”solar och pannkakor”.

Fast jag kan ju inte heller låta bli att undra över var alla dessa superfina hästar kommer ifrån; dom såg jag sällan till när jag tävlade på en lägre nivå. Kanske är det så enkelt att vissa inte börjar tävla med sina hästar förrän de är just färdiga för LA? Så vet jag att min första tränare tex gjorde, dvs hon tävlade aldrig lägre än LA med sina hästar.