Hoppsan…liiite förbättringar hos Agria i alla fall och ett roligt hästnamn!

Jag har mest tyckt att det har varit försämringar med min hästförsäkring hos AGRIA den senaste tiden; först sänkte man ersättningsnivån för hältrelaterade sjukdomar för alla försäkringstagare och sedan gav man mig, eller rättare sagt Archie, vissa reservationer avseende fångrelaterade sjukdomar.

Inget att yvas över med andra ord, särskilt som försäkringen knappast blir billigare för varje år…

Men härom dagen upplevde jag i alla fall en liiiiten förbättring hos bolaget och det var när jag ringde för att fråga efter skadenumret (hade inte hunnit få det än) så att jag visste till vad jag skulle referera när jag skickade in ett kvitto på Metacam som Archie fick i samband med det första besöket för sin kotledsinflammation.

Döm om min förvåning då handläggaren som svarar i telefon säger att jag inte behöver skicka in kvittot utan det räcker med att jag uppger när jag hämtade ut medicinen och vad den kostade.

Pengarna skulle genast sättas in på mitt konto- snabbt och lätt- färdigbrett!

Verkligen smidigt måste jag säga fast ordningsmänniskan i mig tycker ändå att det känns lite….vad ska jag säga…slarvigt kanske…att bara köpa det jag säger rakt av utan ”bevis”. Alla kanske inte är lika ärliga?

Fick mig därefter ett gott skratt då jag tittade närmare på en recept på Metacam som jag fick till Archie.

Veterinären har av misstag kallat Archie för ARCIMBOLDO BOY :=)!

Var han fick BOY ifrån har jag ingen aning om men roligt var det (tyckte lättroad jag).

Idiotiska bilförare

Var det honom jag mötte?

Eftersom jag så sällan ser stallet i dagsljus nu för tiden tog jag faktiskt ledigt några timmar från jobbet för att kunna motionera hästen innan det blev kolsvart ute.
Och det var verkligen skönt att tömköra utomhus utan att behöva skynda sig men en incident i början av turen gjorde mig otroligt förbannad faktiskt.

Vi har en 70- väg precis utanför stallet och ridhuset och för att komma till de grusvägar som jag och djuren brukar ”hålla till” på så måste man korsa den.

Precis då vi ska gå över ser jag en bil på håll men eftersom Archie var lite uppspelt så fortsatte jag att gå över vägen i stället för att låta bilen passera, detta då jag bedömde att bilen hade sett oss och skulle hinna bromsa in obehindrat.

Och mycket riktigt så stannar bilen och låter oss passera men precis då vi når andra sidan så RIVSTARTAR bilen med tjutande däck (!?!?) så Archie (fullt förståeligt) blir livrädd och far iväg så jag nästan tappar honom.

Gud så arg jag blev!

Denna idiotförare kan bara tacka sin lyckliga stjärna att jag är så närsynt att jag inte kunde läsa av registreringsskylten.

Däremot såg jag att bilen svängde in på en liten väg längre fram där det kanske bor 20 hushåll men jag besinnade mig och tänkte ”let it go”.

Dels hade jag väl aldrig kunnat bevisa att det var just den bilen som utsatte mig för denna olycksrisk även om jag skulle ha hittat den och dels vet man aldrig hur en sådan idiot hade kunnat reagera vid en eventuell konfrontation.

Jag får väl ”bara” vara glad att inget egentligen hände och vara mer beredd på att man kan möta galningar i bilar framöver.

Och som ett otroligt sammanträffande läste jag vid hemkomsten nedanstående text i tidningen och jag minns att det har stått om denna idiot tidigare och att han just skyllde ifrån sig under rättegången:

”Att öka hastigheten på bilen och samtidigt tuta inför ett möte med ryttare till häst är brottsligt, anser tingsrätten i Lund.

En 54-årig man döms därför till 40 dagsböter för vårdslöshet i trafik.

Det var i oktober förra året som två kvinnor var ute på en ridtur längs Trollskogsvägen i Torna Hällestad då en bil dök upp ur en kurva hundra meter framför dem. I stället för att sakta ner farten ökade bilisten hastigheten och tutade när han var bredvid ryttarna.”

Min kommentar är att det var lika gott åt denna dåre att han blev spårad och dömd. I mitt eget fall fanns inga vittnen (jag hade knappast kunnat åberopa Soya och Archie :=)) så själv hade jag nog inte kommit någon vart med en eventuell anmälan.

Kristina: hur gick det med ridningen?

I början av november fick jag ett mail från läsaren Kristina och ni kan läsa både vad hon skrev och vad jag svarade nedan.

Nu har det ju gått några veckor så jag börjar bli nyfiken på hur det har gått för dig Kristina! Har du hittat någonstans att rida?

Återkom gärna med några rader!

”Hej jag är en kvinna som älskar hästar och red i mina yngre dagar men som sedan gjorde uppehåll. Tycker din blogg är väldigt intressant, så fortsätt med det!

De här året drabbades jag av en deprission och de här senaste månaderna tänkte jag på det som senast gjorde mig väldigt glad och kom då på den tiden då jag red och gick iväg till stallet med mina kamrater , tänkte fråga dig som har så stor erfarenhet av hästar, är det möjligt att återuppta denna passionen och börja om på nytt?

Det kanske finns någon kurs för vuxna för att friska upp minnena?

Hade varit väldigt tacksam för ett svar MVH Kristina”

Mitt svar:

”Hej Kristina och stort tack för ditt inlägg.

Nu vet jag inte var i landet du bor men jag är ÖVERTYGAD om att du kan återuppta ditt hästintresse, antingen tämligen enkelt eller med en liten ansträngning, som sagt beroende på var du bor.

För att ta ett exempel från vår ridskola i Malmö (Malmö Civila Ryttareförening) så har vi ofta nybörjarkurser för vuxna och det finns renodlade ridgrupper för vuxna, både för de som ridit i många år och de som inte är så duktiga.

Om du inte bor i närheten av en ridskola skulle jag rekommendera dig att besöka något privatstall ”i krokarna”.

Min erfarenhet är att ”hästmänniskor” ofta är väldigt lätta att ta kontakt med/ börja prata med (lite beroende på hur du själv presenterar och beter dig så klart) och att du absolut kan fråga om någon kan hjälpa dig att ta upp ditt intresse utan att detta ses som konstigt eller att ingen har några tips att komma med även om de kanske själva inte har någon häst som du kan sköta/ rida.

Men som sagt; börja att kolla runt på ridskolorna. Idag finns det ett mycket stort intresse för ridning bland just vuxna så du kommer inte att bli utskrattad (så som jag trodde att jag skulle bli när jag ville börja rida 15 år gammal- jag trodde att man var tvungen att ha börjat sedan barnsben :=)).

Återkom gärna och berätta om hur det har gått eller om du har fler frågor! ”

Sömn-statistik (hundinlägg)

Det är inte bara bloggskribenten som njuter av en tupplur i soffan. Jag har fått enorm konkurrens av Soya Sömntuta…

Änu en sov-älskare! Jag ser aldrig detta djur i någon annan position än ihoprullad och med slutna ögon men bara för jag dök upp med kameran för att föreviga slöfocken så öppnade den givetvis ögonen och låtsas se pigg ut. Skenet bedrar absolut!


Jag tycker att man mer eller mindre dagligen läser om att det forskas på alla möjliga och omöjliga ämnen i världen.

En del forskning ter sig otroligt meningslös och ibland också rent av självklar (”ny forskning visar att man kan gå upp i vikt av att äta för mycket”- nähä?!?!?) men eftersom detta verkar vara helt accepterat så tänkte jag lämna förslag på vad någon som inte har något bättre för sig kan forska i:

Hundar sovvanor i allmänhet och whippetars i synnerhet!

Jag har en teori om att just rasen whippet (även greyhound för all del) starkt bidrar till att höja statistiken vad gäller ”antal sovtimmar per dag” för hundar.

Om hundar av annan ras sover i genomsnitt 12 timmar/ dygn (min gissning) så tror jag att whippetar i allmänhet sover i alla fall 16-20 timmar.

Och när ni ändå är i forskartagen kan ni ju forska fram hur många timmar en tamkatt sover (fast det har säkert något snille redan undersökt misstänker jag) !

Med tanke på de slöa sov-bollar jag ständigt ser i stallet skulle jag tippa att även dessa djur har många sovtimmar per dygn på sitt samvete men ärligt talat…kan man klandra dom?

Att sova tillhör i alla fall för mig en av livets njutningar så om jag låter lite bitter över de lata whippetarna och deras lika slöa kattvänner så är det nog inget annat än ren avundsjuka!

Veckan som gått

Den gångna veckan har mer eller mindre varit en repris av den föregående, i alla fall häst och vädermässigt.

På hästfronten inte mycket nytt, dvs jag och Archie skrittar omkring på alla möjliga vis.

Som jag redan nämnde i ett inlägg i veckan så finns det faktiskt massor av sätt man kan variera skrittmotionen på och tur är väl det, annars hade både Archie och jag somnat av leda.

Vi tömkör inne och ute, skrittar inne och ute, skrittar kravlöst på lång tygel eller jobbar ”ordentligt” med både skolor och skänkelvikningar åt alla håll och kanter och vi varierar också betslingen från kandar till träns och hack.

Det enda vi inte ägnar oss åt är barbackaridning för där känner jag ändå att min gräns nås. ”Det finns ett skäl till att sadeln uppfanns” brukar jag säga när folk föreslår att man ska skumpa omkring på sin hästs ryggrad så detta är ingenting för mig även om Archie är både snäll och tämligen rund och ”ovass” att sitta på :=).

När jag tömkörde ute sist passade jag på att trava lite i ultrarapid, ungefär så som de som rider klassiskt brukar göra, ha ha. Obs! Det finns säkert de som rider ”klassiskt” som travar på annat vis men de filmer jag sett hittills brukar visa sömngångartrav där hästen näst intill släpar benen i marken (mina fördomar utifrån det jag SETT är som den vakne läsaren kan läsa mellan raderna ENORMA :=)).

Även Archie fick alltså börja med att trava på detta hemska vis vilket han säkert tyckte var skönt (noll ansträngning) men efter ett tag krävde jag att han skulle lyfta benen lite mer ”stunsigt”, inte som i passage för det behärskar han inte än men det är dit vi så småningom ska komma genom denna trav hade jag tänkt mig.

Samma skritt-träning kommer annars att fortsätta under veckan som kommer och sedan är det dags att börja trava lite mer.

På väderfronten finns inte heller något nytt att rapportera, jag börjar känna mig lika tjatig som det vidiga regn som förpestar min tillvaro mer eller mindre dagligen.

Trodde aldrig att jag skulle längta efter riktig kyla men det verkar vara det enda som kan stoppa regnet även om hagarna inte lär bli roliga om allt detta våta fryser på.

Trots att Archie redan är helklippt 2 gånger har han i veckan sett ut som en svart björn, i alla fall i mina ögon. De som aldrig klipper sina hästar fattar inte vad jag pratar om då han i deras ögon är hur korthårig som helst men jag håller alltså inte med.

I och med att jag bara har skrittat hittills har det gått an med den täta pälsen, särskilt som Archie aldrig skulle få för sig att rulla sig i våra vattensjuka hagar men jag ville ändå bli av med ”skiten”, om inte annat för att få en korrekt bild av gossens hull.

Ju tjockare/ längre päls desto fetare SER hästen ut och Archie har den sista veckan sett lite väl rund ut. Jag ville förvissa mig om att rondören endast var en synvilla skapad av pälsen och att Archie inte åter blivit tjock ”på riktigt” och därmed hamnar i riskzonen för ett nytt fånganfall.

Men efter en rejäl klippning kunde jag konstatera att hullet är som det ska, dvs lagom, så det var ju skönt.

Bara för att jag på frågan ”brukar du klippa benen” (ställd av en tjej i stallet härom dagen) svarade ”Nä…det brukar inte behövas…möjligen att jag klipper frambenen ner till knäna” så insåg jag vid denna tredje klippning att en benvaxning inte skulle gå att undvika om jag inte ville att det skulle se ut som om Archie hade 4 rattmuffar runt extremiteterna.

Som tur är står han alltid stilla som en staty var man än klipper, det är inte som med Décima som avskydde kroppsklipping i allmänhet och benklippning i synnerhet. Där fick man, med livet som insats försöka att klippa allt medan det steppades på stallgången och att klippa hennes rattmuffar (för de var man verkligen tvungen att skala bort annars såg hon inte klok ut….) tog nästan lika lång tid som resten av kroppen.

Archie är som sagt långt, långt snällare så honom klipper min sax på ”nolltid” vilket är tur då maskinen inte bara klipper som en slåttermaskin utan även låter som en sådan.

Ullaredbesöket i fredags renderade några trevliga köp som vanligt och både hemmet och Archies utrustning fick sig en liten ”upp-piffning”.

Nu myser jag med adventsljustakar i alla fönster vilket är det jag gillar bäst med julen nästan.

Julklappar slutade jag att bry mig om för länge sedan eftersom det var många år sedan som jag inte kunde köpa det jag vill ha/ behöver åt mig själv utan att behöva önska mig det som en present. Tja…med kniven mot strupen skulle jag ju kunna önska mig en ny bil tex (även om den jag har duger aldeles utmärkt) men det är ändå ingen som skulle ha råd at ge mig det så…

Julmat är för mig till 90 % att kategorisera som FRUKOST-PÅLÄGG och det är för mig en gåta hur man kan lägga så mycket pengar på att äta just pålägg.

Nä… själv skulle jag välja en god köttbit med sås och pommes frittes framför vilket dignande julbord som helst men smaken är ju bekant som baken…..delad!

Konservativa Birgitta goes wild and crazy!

Som den försiktiga och förändringsobenägna (oj vilket långt ord…19 bokstäver) person jag är tar det oftast lång tid för mig att anamma något nytt eller ett MODE.

När det gäller tex kläder kan jag först förfasas över hur gräsligt fult något är för att sedan, efter att ha sett andra bära plagget och vänja mig, själv köpa samma sak och tycka att det är snyggt.

Då strass-pannbanden dök upp tyckte jag att träns ska vara stilrena och utan detta bling-bling men ”när fan bli gammal blir han religiös” och JAG började efter ett tag tycka att utsmyckade pannband var helt ok.

Och när jag var i Ullared i fredags köpte jag äntligen det pannband jag sneglade på redan förra gången då till och med den ekonomiska Birgitta fick erkänna att TJUGO kronor för dessa var mer eller mindre gratis!

När jag väl kom till stallet och monterade på pannbandet på tränset (det sitter inte så snett som på bilden) så hände det som ibland händer efter ett Ullaredsköp; jag suckade och tänkte ”varför köpte jag inte ett till”! Suck….

Pannbanden fanns bara i brunt (därav det låga priset kanske) men även mitt kandar är brunt så nu har jag lagt in en beställning hos en stallkamrat som ska dit på onsdag :-)!

Ny lag som gäller hästpassen!

Läser i Ridsport att det 1 juli i år tydligen kommit en ny lag vad gäller hästpassen.

Hästägaren är enligt lagen ansvarig för att hästen har ett pass. Detta ska alltid finnas där hästen är, förutom när den flyttas mellan beteshagar, är ute på rid- eller körtur eller transporteras akut till veterinär. I de fallen behöver passet inte följa med hästen, men det ska kunna visas upp inom 3 timmar.

Skärpningen av lagen gör att den som har hand om hästen- hästhållaren- ska kunna visa upp passet omgående ifall en kontroll görs av länsstyrelsens inspektörer. Detta innebär att den ansvariga personen- hästhållaren- till exempel i ett inackorderingsstall ska ha tillgång till hästarnas pass.

Det är lagen om provtagning som reglerar hästpassen och den finns för att snabbt kunna vidta nödvändiga åtgärder vid ett utbrott av en smittsam sjukdom. Straffpåföljden för den som inte visar upp passet kan bli böter.

Av ovanstående följer att vi som har våra hästar inackorderade ska lämna vår hästs pass till stallägaren.

Hur många kände till detta?

Enligt den rundringning som Ridsport gjorde: i princip INGEN.

Jag hade faktiskt själv ingen aning och känner mig i ärlighetens namn inte allt för pigg på att lämna ifrån mig Archies pass.

Jag undrar hur många som kommer att bry sig om denna lag och min personliga gissning blir: INTE MÅNGA.

Vad tror ni?

Nytt Ullaredsbesök!

Trots att Soya inte är någon storkonsument av leksaker är det svårt att låta bli att köpa något när man kan få hur fina grejer som helst för en tia eller maximalt en tjuga :=).

Som synes är utbudet ganska stort och jag har köpt 2 fina koppel här sedan tidigare. Jag vägrar att köpa läderkoppel för 2-300 kronor i ”fina affären” när man här finner näst intill likvärdiga för 69 kronor. Så sällan som jag har Soya kopplad (ha ha) lär de hålla i en evighet:=).

 

Denna avdelning skulle nog Soya tillbringa all sin tid vid. Grisöron är favoritgodiset och det blir alltid några påsar med denna delikatess (hmmm….) när jag är i Ullared.

För 4:e gången i år var jag idag i Ullared och som vanligt flög timmarna iväg allt medan kundvagnen fylldes.

Denna gången handlade jag faktiskt ”bara” för 2700 kronor, mycket beroende på att det bara hade hunnit gå 2 månader sedan mitt senaste besök här.

Min fd hästskötare Petra som var initativtagare till just denna resa handlade långt mer och frågade redan innan vi satt i bilen på väg hem ”när ska vi åka nästa gång”.

Vi enades om att en resa i slutet av mars nästa år kan vara lämplig :=).

Idag köpte jag mest saker till hemmet eftersom det ju faktiskt finns gränser för hur mycket man kan köpa till både hunden och hästen även om mycket är ohyggligt billigt. Men man kan inte lagra hur många täcken som helst tex och jag lyckades denna gången att blunda när jag gick förbi just dessa :=).

Archie fick faktiskt bara nya stigbygelplattor för 15 kronor (som han säkert kommer att uppskatta jättemycket) och ett snyggt pannband för 20 kronor.

Själv köpte jag en stalljacka för 199 kronor och en ridväst för samma belopp. Mina favoritridbyxor som inköptes i våras för strax över 300 kronor var nu prissänkta till 249 kronor och jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ytterligare ett par :=).

Soya fick 3 leksaker, en hel del godis i olika former och en kloklippare som HON säkert kommer att uppskatta jättemycket.

Till hemmet köpte jag förutom de sedvanliga hygien och städartiklarna handdukar, en kastrull, lite badrums-tillbehör (matchande toalettborste, tandborstmugg och tvålpump), liiite julpynt (ljusslinga till en träd utanför vårt hus, en jättefin el-ljusstake och röda blockljus) och flera lampskärmar.

Till mina underbara (NOT!!!!) cykelturer i regn och mörker köpte jag ytterligare en pannlampa för 29 kronor (bra att ha i reserv tänkte jag), ett cykelsadel-överdrag i fårskinnsimitation för 20 kronor och en reflexväst som också kostade en tjuga.

”Vad är det som är så roligt med Ullared” frågade maken mig innan jag begav mig på shoppingen (han skulle inte gå in där ens under pistolhot) och jag försökte förklara att Ullared för mig är som en kombination av IKEA, Hööks, Hennes & Mauritz och ICA MAXI. Nästan allt som man finner i dessa affärer finner man även i Ullared men till långt billigare pris och samlat på ett ställe.

Jag har i princip aldrig varken tid eller ork att springa i affärer om jag verkligen inte måste ha något (som exempelvis mat) och de timmar som många av mina vänner lägger på att strosa runt på stan och kika runt i olika affärer lägger jag på annat (hästen och hunden framför allt).

Därför gillar jag Ullared där jag på några timmar kan avverka alla inköp som andra kan/ vill lägga dagar på i andra affärer.

En låååång presentation av undertecknad (på begäran)

Härom dagen fick jag ett mail från en nytillkommen bloggläsare, Vanja som ville veta lite mer om vem jag är.

Och bara för dig Vanja kommer här en lång utläggning om vem du har att göra med:

Som sidan tydligt markerar heter jag alltså Birgitta, är 43 år gammal och boende i Staffanstorp, en liten håla strax utanför Malmö.

Mitt ena efternamn, Manojlovic, som jag är född med härstammar från forna Jugoslavien varifrån mina föräldrar invandrade året innan jag föddes och det andra, Karlsson tog jag när jag gifte mig för lite mer än 3 år sedan.

Jag och mannen i mitt liv sedan lite mer än 7 år, Micke (säljare med stort flyghistoriskt intresse) bor i eget hus strax utanför Staffanstorp, annars har jag bott och arbetat i Malmö hela livet.

Med Micke och mig bor sedan snart 1 år tillbaka den svarta whippettiken Soya (som för att krångla till det egentligen heter Per-Mobile Zingy Beauty men även kallas för Pippi, Mimmi, Mishi och Kicki).

Min förkärlek till smeknamn brukar skapa viss förvirring IRL då folk kan få för sig att jag har flera hundar men jag lever verkligen efter devisen ”kärt barn har många namn” och ”kärt barn” är nog det minsta man kan säga om Soya. ”Total besatthet” är nog de ord som närmast kommer mina och makens känslor inför detta 14-kilos djur.

Soya är en så kallad omplaceringshund vilket i alla fall i vårt fall låter ”värre än det är” eftersom det verkligen aldrig varit det minsta lilla ”fel” på vår älskling.

Omplaceringen berodde helt enkelt på att den familj som först köpte Soya inte kunde ha kvar henne pga sjukdom och vi, som ville ha en vuxen hund kunde inte ha fått en bättre sådan.

Soya snabbspringare blir 2 år i januari och är köpt som en ren sällskapshund men har trots detta redan provat både lure coursing och att springa på hundkappbana. Planen är att tävla lite nästa år men det får bli i mån av tid. Intresse hos Soya saknas i varje fall inte, att springa på detta vis tycks vara något av det bästa hon vet.

Innan jag går över till den som den här sidan egentligen borde handla mest om, min häst så kan jag bara orda kort om mitt arbete.

Jag är sedan lite mer än 20 år socionom (auktoriserad sådan till och med) och har i många år arbetat med försörjningsstöd (det som gemene man fortfarande kallar för socialbidrag som det hette tidigare) på Rosengård, en av de tyngst belastade stadsdelarna i Malmö

Sedan 6 år arbetar jag i stället på Boendeenheten inom stadsdelen Södra Innerstaden och mina arbetsuppgifter består främst i tillsyn av lägenheter och gruppboende för bostadslösa personer som genom oss fått denna form av boende (lägenheterna hyrs av klienterna i andra hand medan stadsdelen står för kontraktet).

Jag har alltid trivts oerhört bra med mitt arbete som är både omväxlande och fritt och är mycket tacksam över detta.

För att återgå till häst-delen så äger jag idag en 6 årig valack efter Akribori-Bellini som heter Arcimboldo (efter en italiensk konstnär som levde på 1500-talet) men som kallas för Archie eller kort och gott Arch.

Archie är en näst intill svart valack (som blir fult brun på sommaren dock :=)) som är ca 167 cm hög.

Archie är enda avkomman till sin moder Bellisima som själv tävlade lite dressyr innan hon fick Archie.

Archie köpte jag i Borås-trakten när han var precis fyllda 3 (sommaren 2006) och min plan har hela tiden varit att ha honom som tävlingshäst i dressyr.

I dagsläget har vi redan fått över 30 placering varav de bästa resultaten har varit segrar i LA:1 och en 3:e placering i LA:4.

Jag tränar för Ebba von Essen på Hviderups Gods varje vecka och är oerhört nöjd med detta.

Innan jag köpte Archie hade jag ett fuxsto efter Zephyr-Rex. Décima, 170 cm, ägde jag i ca 8 år och sålde då hennes tungfel gjorde att vi aldrig riktigt ”fick till det” i medelsvår dressyr. På denna nivå fick vi bara 2 placeringar men sammanlagt blev det nog ett 50-tal placeringar på lägre nivå, framför allt i LA.

Décima köpte jag som 3 åring och hon skulle idag ha varit 14 år om hon hade levt. Hon dog dock av någon form av kolik något år efter att jag sålt henne.

Kort innan jag köpte Décima hade jag fått ta bort min valack Heron, väldigt lik Archie bortsett från att han var 173 cm. Heron var efter Flyinge Herkules-Hostrup och köptes av mig när han var 4 år och nätt och jämnt inriden.

Heron ägde jag i nästan 10 år och fick ta bort pga förändringar i hovlederna.

Det var med Heron som min tävlingskarriär inleddes på allvar och vi hann tävla hundratals gånger i både hoppning och dressyr.

Allt som allt blev det 99 placeringar varav en handfull i 130-hoppningar och Medelsvår B-dressyr men vi gjorde också en del starter i S:t George där vi dock aldrig placerade oss.

Den första hästen jag köpte hette Menelli och var ett fux-sto efter Ambassadeur- Ganesco och henne ägde jag i ca 1 ½ år. Även denna häst fick problem med benen och fick tas bort.

Vi hann tävla i hoppning och dressyr (lätt klass) lite grann och Menelli var en bussig häst som jag tyckte väldigt mycket om.

Summa summarum har jag alltså haft 4 egna hästar om man räknar bort en häst (Flash efter Oskmolnet-Jovial ) som jag bara ägde i några dagar och lämnade tillbaka till säljaren pga hosta.

Alla hästarna har stått uppstallade på ridskolan Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida knappt 15 år gammal och jag har förblivit klubben trogen sedan dess och fram tills för 2 månader sedan då jag flyttade Archie till Grevie Hästcenter som ligger bara någon kilometer från vårt hus.

Anledningen till flytten berodde inte på något vis på någon kontrovers på ridskolan där jag alltså huserat i över 20 år utan på att det helt enkelt blev mycket mer praktiskt (och långt, långt billigare) att ha hästen närmare bostaden.

Jag kommer dock att fortsätta att tävla för MCR och har även fortfarande kontakt med många hästägare därifrån.

På tal om andra hästägare kan jag bara kort kommentera några som jag ibland nämner vid namn i bloggen och som är ”undantagen som bekräftar regeln” att jag inte ”hänger ut” folk med namn. Det är ju inte alla som är intresserade att figurera på Internet hur som helst och det måste man respektera.

I min blogg händer det således att jag nämner Lena som tillsammans med sin dotter äger D-ponnyn Birk som i några år var Archies hagkompis på MCR. Lena och jag har många gemensamma roliga uteritter på vårt samvete och vi kommer att fortsätta att rida ut tillsammans även nu efter min flytt fast det inte blir lika ofta.

Sally med ponnyn Mulle (som egentligen heter Timon) är en 13-årig tjej som har ridit för mig ett tag och vi har också alltid roligt tillsammans. Mulle är en mycket duktig hopp-ponny (C) som tävlar upp till LA.

Corre som kommenterar här på bloggen ibland har sin häst Searching Shadows i samma stall som Birk och Timon står i (dvs på MCR).

Lina har varit Archies hästskötare under hela tiden på MCR och skötte även Décima innan jag sålde henne. Lina går på gymnasiet och är privat en duktig filmare och fotograf som bidragit till många kort och alla filmerna som publicerats på bloggen.

Många av de som kommenterar inläggen på bloggen känner jag mer eller mindre väl IRL (Aramis, Ann, Keb, Eva tex) och andra har jag ingen aning om vem de är. Lika kul med alla läsare hur som helst och jag hoppas att du Vanja stannar kvar och fortsätter att både läsa och kommentera!

Engagerade läsare!

Vid enstaka tillfällen får jag kommentarer kring något inlägg som jag skrev för typ tusen år sedan eller i vart fall för flera månader sedan eller så…

För ungefär en vecka sedan fick jag en sur kommentar kring ett inlägg som jag skrev redan 22 december förra året (!!!) ”Favorit i repris? Argt inlägg från en läsare om hästleksaker” och när jag gick tillbaka och läste inlägget och alla kommentarerna (ca 20 stycken inklusive mina svar) fick jag mig några goda skratt.

Roligt att något så trivialt som hästleksaker kan roa OCH oroa folk så :=)!

Det är nog en av de livligaste debatterna vi haft här på bloggen och nej…jag har inte ändrat åsikt i frågan.

Är YTTERST tacksam över att ingen i ”mitt” lilla stall har något ”oväsenförande” i boxen som stör gnällspiken undertecknad.