Jag har ibland hört hästägare nästan lite stolt säga att deras häst är en ”enmanshäst”, dvs det är i princip bara hästägaren som kan hantera och framför allt rida hästen. Det är vad ägaren tror i alla fall :=)!

För det första tror jag väldigt lite på snacket om enmanshästar och för det andra tycker jag att det absolut inte är något att sträva efter eller stoltsera över, snarare tvärtom. Har man lyckats SKAPA en enmanshäst (för det är enligt min erfarenhet inget som hästar blir av sig själva) så är det snarare något att skämmas över.

Själv är jag mycket glad och tacksam över att alla hästar jag ägt har varit så fogliga och samarbetsvilliga att i princip vem som helst har kunnat ha hand om dom och även rida på dom.

Ett minne kommer genast över mig….

Vid ett tillfälle när jag var och tävlade med Heron behövde jag någon som kunde hålla honom medan jag gick in i cafeterian för att handla något att äta.

Jag grabbade som vanligt tag i första bästa person utan att studera denna närmare och frågade om killen kunde hålla min mycket snälla häst vilket killen samtyckte till.

När jag står i cafeterian, från vilken man kunde se ut mot där Heron stod hör jag hur några säger med medlidande i rösten ”Ohhh….det var väl roligt för xx” och menar då att det var roligt för killen som står och håller Heron att han fick denna ”ära”.

När jag kommer ut, lite lätt konfunderad över kommentaren inne i cafeterian, inser jag att jag överlämnat Heron till en förståndshandikappad kille som glad och stolt stod och höll min underbara vän…..

Jag har låtit samtliga skötare jag haft (fast det har i ärlighetens namn inte varit så många) rida ut på mina hästar.

En av skötarna hade en riderfarenhet som i princip sträckte sig till ett 10-tal ridlektioner på en annan ridskola men när hon och jag var ute och red, hon på Heron och jag på någon lånad häst kunde man tro att hon var på väg att rida rakt in i världscup-finalen :=)! Heron spänstade på i perfekt form och tjejen satt bara och åkte runt men det såg väldigt trevligt ut :=).

Décima var så snäll att min nuvarande skötare Lina red ut henne i galoppsadel och ponnyhack: inga problem där heller!

Och även Archie går som värsta dressyrmaskinen när både Lina och Elina rider ut vilket han visade senast förra veckan då vi var ute tillsammans.

Jag skulle skämmas om jag hade en häst som konstrade och krävde en halvtimmes ”böjande och bändade” innan någon annan än jag kunde rida. Det skulle jag se som ett misslyckande för i min värld ska hästar gå på tygeln från steg 1 och tills man hoppar av.

Jag skulle heller aldrig låta skötarna rida Archie om han gick med huvudet i vädret eftersom detta enligt min uppfattning är det som sliter allra mest på en häst. Om hästen går lite bakom hand och till och med släpper bettet är detta inte alls lika slitsamt för hästens rygg som om den hela tiden strävar uppåt med huvud och hals.

Jag minns att någon tokstolle i stallet sa för många herrans år sedan:

”Åh..det är så SYND om Heron. Han måste till och med gå på tygeln när Birgitta rider ut” ??!?!?

Eftersom jag alltid haft så väluppfostrade hästar så har mitt hästägande helt klart underlättats. Visst skulle jag klara mig utan både skötare och folk som hjälper till med tex in och uttag i hagen men det skulle helt klart bli mer besvärligt, ta mer tid, kräva mer planering osv.

Förra året, dvs då Archie var 4 år gammal hände det ganska ofta att han låg och vilade sig i boxen på eftermiddagarna.
I höstas upphörde tupplurerna men sedan ca 1 vecka tillbaka har Archie åter börjat sova sin skönhetssömn.

Häromdagen gick det så långt att han låg ner i hagen vid 10-tiden då hans skötare Elina gick förbi och passade på att ta ovanstående urgulliga kort.

Det trevliga med Archie är att han är totalt orädd då han ligger ner och man kan gå in i boxen och kela med honom hur länge som helst utan att han gör en ansats till att vilja resa sig upp. Det är snarare då man, långt om länge, går ut ur boxen som han reser på sig.

Jag undrar om Archie är inne i en växtperiod? Han äter som vanligt, är pigg och glad och visar inga tecken på att må dåligt på något vis men jag tar det säkra före det osäkra och rider lite lugnare ett tag, ger lite extra kraftfoder och ökar mängden e- och b-vitamin.

Eftersom jag bara har löst lokal licens i år och gjorde samma sak förra året blir det inte några prispengar om Archie placerar sig utan i stället hederspris av olika slag.
Jag har redan hunnit få några mycket fina och/ eller användbara saker (bla en vacker glastallrik och en sprayflaska till matlagningsolja) och även sådant som bara lär bli liggande (en gummiskrapa tex, jag har redan 2 sedan tidigare).

Då Archie vann en LC förra året fick vi en säck havrefritt foder i pris men eftersom allt kraftfoder redan ingår i min stallhyra sålde jag säcken till andrapristagaren som blev glad för lite billig hästmat.

Ja, när jag tänker efter har det blivit en del roliga, tråkiga, orginella och användbara saker genom åren.

Det absolut första jag fick i hederspris-väg var då Menelli deltog i sin första tävling i hoppning hos Burlövs ryttarförening. Jag red där 2 LC-klasser (1 meter) och blev placerad i båda. I den ena klassen fick jag en RÖD hovkrats och i den andra klassen och i rättvisans och jämlikhetens namn en BLÅ hovkrats!

Herons allra första pris bestod i att man fick välja mellan en RÖD grimma eller en BLÅ grimma, jag valde den röda och använde den i många, många år.

Vid något tillfälle under tiden som Petra skötte Heron tjatade hon om att han (Heron), läs Petra, ville ha vinröda fleece-lindor. Jag gav ej vika för tjatet men döm om bådas vår förvåning då Heron på en tävling lyckades få….ja, just det….ett 4-pack vinröda fleecelindor!

Det ”lustigaste” jag fått i hederspris var nog en jättetandkräms-tub! Den varade i alla fall i en evighet vilken nog inte den CHIPSPÅSE gjorde som en annan pristagare i samma klass fick!

En kompis berättade på tal om lustiga priser om att hon fått ett presentkort på en PIZZA i pris! Sedan läste jag om några andra tävlande som fått ½ kg kaffe, en ensilagebal och ett fiskespö (!!!!) i pris. Ja, vad ska man säga :=)?

Själv tycker jag ofta att jag har haft otur i fråga om priser. Tex red jag en gång 2 1.10-hoppningar och lyckades vinna den ena. I den klassen var förstapriset en tävlingsmapp i oxblodsfärgat skinn som jag faktiskt fortfarande använder trots att den är långt över 10 år gammal vid det här laget. I den andra 1.10-klassen var förstapriset ett täcke men då blev jag givetvis 2:a och fick en joggingoverall som snarare hade passat en 2-meters karl än mig. Så några täcken har jag aldrig lyckats vinna (tyvärr).