Månadsarkiv: april 2008

Måste man tävla?

Som ett tillägg till mitt föregående inlägg om hur man går tillväga för att tävla en 4 åring (eller vilken häst som helst för den delen) skulle jag vilja orda lite om själva fenomenet ”att tävla”.

Om vi börjar med den unga hästen, en 4 åring för att anknyta till den senaste frågeställningen från en läsare:

Är det bra att tävla en 4 åring eller bör man vänta?

Tja, på detta finns det, som i så många andra fall, inget generellt svar som gäller för alla 4 åringar. Däremot skulle jag vilja svara att man kan tävla med DE FLESTA 4 åringar, under förutsättning att hästen ridits in på ett tämligen lätt och RÄTT sätt och att den inte befinner sig i en växtperiod.

Ett LC-program kräver ingen direkt konditon, man behöver inte rida samlat eller kunna göra några jätte-ökningar och det som krävs vad gäller böjda spår är i princip att hästen ska kunna trava och galoppera på tämligen stora ytor, dvs 15 respektive 20-meters volter.

VARFÖR kan det vara bra att tävla med en så pass ung häst?

Ja, till att börja med tror jag på devisen ”det ska böjas i tid det som krokigt ska bli”. Om man redan då hästen rids in vid säg 3 års ålder tänker att man ska tävla året därpå har man ett TYDLIGT MÅL att träna/ rida inför. Med unga hästar har jag märkt att det är ganska lätt att man annars bara flyter omkring som en flotte på ett hav utan varken mening eller mål. Man ursäktar sig med att hästen är ung, man ställer inga krav, man tolererar sådant man inte hade accepterat hos en äldre häst osv. Inget fel i det TILL EN VISS GRÄNS för så klart ÄR det skillnad på en 3-4-5 åring än en mera vuxen häst men jag är av den bestämda uppfattningen att man kan kräva en hel del även av en ung häst om man bara gör det med eftertanke, konsekvens och under korta stunder.

Om man har som mål att tävla tror jag att det är lättare att göra upp en planering, att verkligen tänka efter hur ofta man ska rida, vad man ska träna på osv och inte bara ta dagen som den kommer.

Om man redan då hästen är mycket ung smyger in olika rörelser, ridvägar osv och även försöker vänja hästen vid lite ovanligare miljöer/ situationer så anser jag att mycket är vunnet. Den unga hästen har ofta ett stort förtroende för ryttaren och har varken kunskap eller för den delen ORK att ifrågasätta så mycket.

Det är därför ofta som man snarare får problem när hästen är lite mer riden än precis i början; hästen har då hunnit ”bli varm i kläderna” och har dessutom arbetat upp en kondition.

Så jag ser alltså inget fel i att börja tävla med redan 4 åriga hästar och uppenbarligen är jag inte ensam om denna åsikt eftersom tävlingsreglementet tillåter det, om än med vissa (mycket bra) restriktioner.

Om vi ska gå över på frågan om man som RYTTARE måste tävla är mitt bestämda svar NEJ, det måste man verkligen inte.

Att tävla ska, enligt mig i alla fall, vara något trevligt/ roligt/ postitiv och det ska vara något man gör för sin EGEN skull. Ens häst bryr sig inte det minsta om den aldrig någonsin får sätta sin fot/ hov på en tävlingsbana, det är jag helt övertygad om och det är att förmänskliga hästen in absurdum om man tror att hästen har sådana tankar/ önskemål.

Det är till en viss del normalt (och ibland till och med BRA) med en liten form av nervositet inför en tävling men att verkligen må dåligt dagar innan en tävling, för att inte tala om under hela tävlingsdagen är något som jag inte anser att man bör utsätta sig för om man inte behöver. Och man behöver verkligen inte tävla! Det är ju inte precis så att man kan bli RIK på att tävla och att man därför skulle känna sig tvingad att göra det för att ha råd att ha häst, snarare blir man FATTIG(are) av att tävla än att låta bli :=)!

Fråga från en läsare om att tävla 4 åring i dressyr

Till bloggen har det inkommit en intressant fråga som jag gärna vill svara ganska utförligt på.

Fråga:

Jag vill börja tävla dressyr med min 4 åring men vet inte hur det går till med unghästar. Det var många år sen jag tävlade dressyr så kan du inte berätta lite.Tack!

Svar:

Rent ”tekniskt” är det ingen skillnad på att tävla en 4 åring eller en äldre häst eftersom man till skillnad från hoppningen vanligtvis inte använder sig av särskilda unghästklasser. Således tävlar de yngsta hästarna tillsammans med övriga.

Man får börja tävla dressyr det år hästen fyller 4 men då bara rida 1 klass/ dag. Man får inte tävla högre än LB med 4 åriga hästar.

Innan du börjar tävla måste du lösa en del praktiska saker:

Man kan välja mellan att lösa lokal eller regional licens för sig själv som ryttare. Den lokala licensen kostar 165:–, den regionala 825:–. Ryttarlicens löses en gång per kalenderår.

Hästlicens, som kostar 880:– behöver inte lösas så länge hästen endast deltar i lokala tävlingar. Hästlicens löser man endast en gång (den är livslång). Läs mer om hästlicens på:

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91877

Enligt min erfarenhet och utifrån den del av Sverige som jag bor i (Skåne) klarar man sig mycket väl på lokal licens så länge man inte tävlar högre än LA:1. Den största skillnaden mellan lokal och regional tävling är att premier inte utgår när man tävlar lokalt men kan utgå (gör det oftast) på regionala tävlingar.

All information om hur man löser de olika ryttarlicenserna finner man på:

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91876

Hästen måste vara influensa-vaccinerad innan man börjar tävla, se kapitel 7

http://www2.ridsport.se/files/{2CF3DAEB-8873-4BCC-B9C3-21779C7FCB21}.pdf

Själv måste du skaffa så kallat ”grönt-kort”, detta kan du oftast göra via den ridklubb du tillhör.

http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=91908

Vad gäller din och hästens utrustning finns det skriftliga regler kring detta:

http://www2.ridsport.se/files/{1EA5AC92-7876-40DC-A140-2BB2B5DB7035}.pdf

Tänk på att du måste ha med dig en egen nummerlapp som ska fästas på hästens huvudlag eller sadel. Nummerlapp kostar ca 20-30:– och kan köpas i vilken ridsportaffär som helst.

För att hitta lämpliga tävlingar kan du titta på:

http://www.ridsport.se/svrf2000/termin/mainf.htm

De olika dressyrprogrammen finner du på:

http://www2.ridsport.se/t3.aspx?p=91619

Hur du förbereder dig ridmässigt INNAN tävling:

Även om ditt mål med att tävla inte är att vinna/ placera dig utan kanske enbart att se hur hästen reagerar i en tävlingsmiljö tycker jag att det är mest juste mot hästen att ändå vara väl förberedd.

Hästen ska kunna ridas på tygeln i trav och galopp under nedsittning och du ska kunna använda sporrar (de kan vara hur korta som helst).

Hästen ska också klara av att trava på 15 meters volter och galoppera på 20 meters volter utan att bryta av. Du ska kunna göra halt på anvisad plats.

Rid igenom hela och delar av programmet FLERA gånger innan tävlingen. Kan du inte rida programmet godkänt (dvs så att det i alla fall känns ”hyfsat”) på träning lär du knappast göra det på tävling och då är det bättre att vänta med den första starten.

Jag rekommenderar verkligen att man, om man har möjlighet, försöker åka till en eller flera olika platser som INTE är tävlingsplatser, innan man börjar tävla. Man kan tex åka och träna dressyr hos någon annan klubb/ på någon annan anläggning eller bara försöka få tillgång till ett annat ridhus/ utebana där man kan rida ett dressyrpass utan att behöva tänka på allt som dessutom hör till en tävling.

Detta för att du, när du väl ÄR på tävling ska veta ungefär hur hästen reagerar i en främmande miljö och slippa oroa dig över eventuella oväntade reaktioner.

På tävlingsplatsen:

När du väl ÄR på tävling: se till att vara ute i god tid.

Både du (som kanske inte heller har tävlat på ett tag) och framför allt hästen kan verkligen behöva tid att bekanta er med omgivningarna och att få tillfälle att slappna av så gott som det går.

Om du är stressad och kommer till tävlingen i sista minuten kommer detta att smitta av sig på hästen som också kommer att bli stressad. Det kommer då inte heller att finnas tid för att lugna ner era känslor.

När du har kommit fram till tävlingsplatsen bör du kontrollera hur många startnummer du har på dig innan det är din tur. Du kan räkna ca 7 minuter / ekipage i LC och LB.

En 4 åring orkar för det mesta inte med alltför lång framridning (i trav och galopp) och mer än max 30 minuter ska du nog inte avsätta till detta (beror givetvis bla på hur länge du BRUKAR rida) . Däremot kan du skritta omkring en god stund INNAN du börjar med den egentliga framridningen, sätt av minst 10 minuter till detta.

Om hästen verkar väldigt spänd när du skrittar omkring bör du vara lite på din vakt och inte skritta omkring på långa tyglar och ”drömma”. Hästen kan i en främmande miljö vara mycket mer på tårna än hemma och det är ju inte så trevligt om man ramlar av innan man ens har kommit in på banan :=).

Inne på banan:

Hur man bemöter/ hanterar en spänd häst INNE på banan finns det säkert lika många metoder och åsikter om som det finns ryttare. Man får välja det som passar den egna hästen bäst men GENERELLT tror jag att det är bättre att försöka rida FRAMÅT och utan att stanna och göra så stor affär av det som hästen tittar på än att låta hästen glo på ”det farliga” i en evighet. Men som sagt: hästar är olika!

Själv har jag alltid samma rutin när jag kommer in på banan och det tror jag fungerar lugnande för både mig och hästen. Jag travar runt banan och upprepar med LUGN röst ”Det är braaaa” (givetvis inte så högt så att andra än hästen hör, det låter fjantigt och ”oproffessionellt” :=) .

När du har ridit klart:

Efter avslutad ritt är det inte längre läge för att dra benen efter sig utan då bör du tvärtom försöka att åka hem så snart det är möjligt. Hästen har då redan varit med om många nya intryck och är, om inte fysiskt så kanske psykiskt lite trött. För hästen är det bättre att pusta ut i den invanda hemmamiljön än att tvingas tillbringa några extra timmar i transporten för att DU vill fika i cafeterian eller titta på din klubbkamrats ritt som ska äga rum 2 timmar efter din egen.
Något som du alltid ska tänka på vad gäller häst-tävlingar är att i så stor utsträckning som det bara går göra tävlandet så lustfyllt som möjligt för hästen, då får du bäst resultat!

Försök att inte åka till tävlingar som ligger för långt bort och som innebär att hästen måste tillbringa absolut hela dagen på en tävlingsplats. En del hästar vägrar att kissa i släpet/ utomhus och kanske står och håller sig i många timmar innan ni är hemma igen.

En del hästar vill inte dricka eller för den delen äta på tävling, även det kan bli jobbigt om man är iväg en hel dag, framför allt vid mycket varm väderlek.

Andra hästar står oroligt i transporten och vill helst slippa vara där om det går att undvika.

Allt sådant får man ta i beaktande.

Ja, detta var lite tips om hur man kan börja tävla med sin unghäst. Jag har säkert glömt ”hälften” och blir bara glad för ytterligare frågor och/ eller kommentarer.

Smeknamn

”Kärt barn har många namn” finns det ju ett ordspråk som säger och jag kan inte annat än hålla med.

Jag har alltid kallat mina djur (både hundar och hästar) allt möjligt förutom det som de EGENTLIGEN heter och detsamma gäller för andras djur.

Tycker jag att någons hund eller häst har ett ”opassande” namn döper jag snabbt om djuret.

En tjej i stallet har en stor hund som inte ens en BOMB hade kunnat rubba; den går alltid i sin egen värld och man skulle utan problem kunna köra över den med skottkärran utan att den ens hade märkt det. Hunden heter Kerstin men jag tycker att ”Lufsi” är lämpligare (den lufsar fram genom livet) och kallar den därför för detta.

Archies boxgranne har det smöriga namnet Honey Girl vilket inte alls passar den så den är sedan länge omdöpt till HG. Nu kallas den HG av alla och till och med ägaren själv har börjat skriva ”HG” på stalltavlan :=).

Ägarens förra häst hette förresten Beam och inte heller denna häst fick behålla sitt namn. Han blev kort och gott B!

Ägaren själv kallade våra hästar (Heron och Beam) för ”den svarte och den vite” där alltså min mörkbruna gosse var den svarte :=).

Heron är väl annars den av mina hästar som inte haft något smeknamn som associerat till det egna namnet, han hette nog mest Gubben, Snyggning och liknande epitet.

Décima kallades nästan alltid Dessan eller möjligtvis ”min solstråle”. Eftersom Heron var ”gubben” blev hon ”gumman”.På internet döptes hon till Handväskan (!!!) eftersom jag beskrev henne som en sådan: man kunde ta henne likt en handväska under armen och bara gå vart man ville. Supersnäll och totalt okomplicerad!

Archie har aldrig varit någon gubbe, dels då det redan finns en gubbe (=maken) hemma och dels då han är för ung (fast Décima var i inkonsekvensens namn aldrig för ung för att kallas gumma?). Han är ”gossen”, ”mitt olycksbarn” eller alltsom oftast ”Buse”!

Archie heter ju egentligen Arcimboldo men detta namn används aldrig mer än i startlistan då han tävlar. Han kallades Archie redan innan jag köpte honom och numera kan han även tilltalas Arch. På morgonen när jag kommer säger jag alltid ”Hej lille häst” men det är annars inget jag använder när jag pratar med/om honom då han ju faktiskt inte längre är så himla liten (var 163 cm när jag köpte honom och är väl nu 168 cm med skor) . Däremot är Archies hagkompis Birk numera ”den lille”, både i skrift och tal, eller så heter dom A och B när man skickar sms :=).

Konstigt nog är det ingen som döper om MIG trots att jag kallar få hästar och hundar vid deras rätta namn. Som ung var jag ”Biggan”, ett GRÄSLIGT smeknamn som jag är innerligt tacksam över att det gick i graven för många herrans år sedan!

Glada besked från Helene och Rulle!

För er som undrat hur det har gått för vår frågande läsare Helene och hennes häst Rulle (som var ostadig i formen) kommer här den mycket glädjande upplösningen:

Helene började efter råd från mig att rida med gummiband som inspänning tämligen omgående.
Här kommer hennes egen berättelse, läs och gläds:

Om första ridpasset med gummibandet:

Jag satte på den ganska löst först och skrittade fram en stund. När han kändes hyfsat mjuk och igång så kortade jag snodden så att han hade en ”ögla” på nacken med ca 10 cm i diameter. Första metrarna blev han lite spattig och det berodde på att öglan kittlade honom på vänster örontipp för varje steg så där fick jag stanna till och ”platta ut” öglan och pilla in den under nackstycket, då blev det lugnt. Min sadelgjord hade lämpligt nog två ringar på sidorna där det var helt perfekt att fästa hakarna till snodden. Under det här ridpasset så var jag noga med att rida så som vi talat om. Jag höll fram honom i ett friskare travtempo, jag lyfte omedelbart upp hans huvud när han slank in mot bringan med nosen och snodden höll ju emot när huvudet ville upp för högt så han fick ju en tydlig ”ram” att hålla sig inom med huvudet och efter bara 10 minuter så kändes det som om han fullt accepterade det. Jag red inte så länge utan när han snällt accepterade ”reglerna” lät jag honom lunka på lång tygel och koppla av. Sedan kunde jag ju inte låta bli att rida några varv utan att koppla in snodden och minsann, han gick omedelbart ner i ”rätt form” och höll huvudet ganska still, han höjde inte huvudet en enda gång men nosen gick in något men det är ju lättare att korrigera. Jag red bara ett varv åt varje håll och en volt åt varje håll för att stämma av och när han gjort det korrekt med huvudet riktigt placerat och kännbar (underbar) ryggverksamhet så fick han skritta av, slappna av och gå med lååång hals och stretcha ryggen innan vi gick tillbaka till stallet.

Fortsättning på ridpassen:

Jag har ridit med snodden sammanlagt 3 ggr under veckan, två lite längre ridpass á 40 minuter plus en kortis där jag först red ut en timme och sedan lät honom jobba ca 10 minuter med snodden. Snodden har nu accepterats full ut. Idag hade jag den ännu lite längre än i förrgår och han behöver nu bara få en pytteliten påminnelse om var den övre ”gränsen” går. Mina upprepade och envisa uppresande tygeltag verkar också ha gjort susen. Jag rider på ett rakt tränsbett med fasta ringar, ett bett som han har tyckt om redan från början. Han går nu genast ner med huvudet i rätt form och tuggar på bettet så fort jag ber honom. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att få någon att filma honom men mina kamrater i ridhuset säger att de upplever stor skillnad och det gör även jag som ”pilot”. Lugnet har infunnit sig. Jag provade några minuter utan snodden också och även i sitt sämsta varv så stannade huvudet på plats, fast visst kände han att huvudet var ”fritt” så det får nog bli snodd på ett tag till.

Helene berättar i sitt senaste mail också om att hon har bytt sadel och att även detta känns om en förbättring.

Vis av både andras och egen erfarenhet kan jag inte annat än beklaga att inte alla ryttare verkar ha förstått sadelns enorma betydelse för behaglig ridning, både ur ett häst och ryttar-perspektiv!

Det finns säkert många hästar som hade kunnat gå långt bättre under ryttare med en annan sadel, många ryttare hade kunnat sitta och inverka mycket bättre och en hel del ryggrelaterade krämpor och hältor hade kunnat undvikas bara genom ett byte av sadel.

Jag vill tacka Helene för att hon så generöst har delat med sig av sina erfarenheter med Rulle, såväl positiva som negativa. Förhoppningsvis kanske någon annan fick en liten idé eller tips genom att läsa om henne och hennes lille häst!

Tro f..n att man är skrockfull!

Jag skulle nog betrakta mig själv som ganska skrockfull och vill inte ens berätta vilka ”idéer” jag kan få för mig i min lilla hjärna 😉 men ibland är det banne mig inte så konstigt.

För något år sedan diskuterade vi TAPPSKOR på Ryttartorget och jag kunde ju inte låta bli att skryta om att jag (dvs mina hästar) så gott som aldrig hade tappskor. Det hade kanske hänt en handfull gånger på 15 år och då var det nästan undantagslöst Heron som hade trampat av sig någon framsko vid hoppning.
Men jag hann ju givetvis inte ens skriva inlägget så kommer jag till stallet och möts av en Décima utan sko! Den hittades sedermera en bra bit utanför hennes hage och måste ha flugit i en väldigt vid båge för att hamna där!

Och igår ”pratade” vi om stallbandage på samma hästsida. Jag skrev att jag nästan aldrig använde mig av stallbandage annat än vid skador/ hältor och att jag inte fann några som helst anledningar att stall-bandagera en ”fullt frisk 5 åring” (läs: Archie)! ”Givetvis” möts jag av en häst med megasvullet ben och ett mikroskoptiskt sår på samma framben när jag kommer till stallet på eftermiddagen och stallbandaget, med ett rejält jodopaxomslag var ett faktum. Suck…..

Vissa saker ska tydligen inte diskuteras….

Nu får jag bara hoppas att svullnaden ”bara” beror på det lilla såret (som sitter på insidan av frambenet och således inte är åsamkat av Birk i alla fall) och att inte Archie även har smällt i/ skadat benet på annat vis. Han var för ovanlighetens skull försedd med lindor vid gårdagens träning så DÄR kan han inte ha skadat benet i alla fall. Såret påminner vädligt mycket om det sår som Décima fick och som beskrivs i inlägget ”Décima får en senskada?” (fast han är inte öm) och det är som sagt bara att hoppas på samma snabba och enkla läkning.

Dagens träning

Idag kom jag ihåg att ta med mig en longeringspisk till ridhuset, något jag tänkt på tidigare men glömt bort och inte kommit på förrän jag väl suttit på hästen.

Min tanke var att se hur Archie skulle reagera om tränar-Birgitta ”hjälpte till” med pisken från marken i olika rörelser, tex sidvärtsrörelserna som ju kan vara lite sega att genomföra, ffa åt vänster (för höger skänkel).

Jag har provat denna med-hjälp tidigare och måste säga att jag tycker att den kan vara bra och berättigad ibland även om hästen givetvis inte ska lära sig att ”jaha, nu står det någon på marken och piskar på, DÅ måste jag skärpa mig men så fort den personen försvinner kan jag falla i sömn och göra som jag vill igen”.

Jag fick den respons jag hade hoppats på: Archie blev genast mycket snärtigare i steget så fort Birgitta klatschade till med pisken en gång och sedan var det en fröjd att rida travökningar :=).

Skänkelvikningarna och framför allt sidvärtsförflytting på volten för höger skänkel gick INTE bra. Av någon anledning tror jag vi/ Archie har låst oss/sig där men jag vet inte riktigt varför.

Har provat att flytta Archie i sidled vid tömkörning och då går det lika lätt åt båda hållen men ibland då jag ska göra det uppsuttet så blir det protester åt vänster, särskilt om jag försöker att verkligen tvinga honom åt sidan. Då börjar han nästan undantaglöst att galoppera i stället eller så slår han mot spöt om jag använder det.

Om jag kräver mindre tvärning och mer ”smyger” åt sidan går det bättre och under vissa träningspass går det helt utan problem men ibland så blir det som sagt som förgjort.

Serpentiner i galopp har jag bara ridit vid 2 tidigare tillfällen men detta gör Archie fullständigt okomplicerat och utan att försöka slå om eller tappa balansen. Skönt! Men så har serpentiner i galopp också alltid varit lite av ett paradnummer för mig, liksom allt som har med förvänd galopp att göra (till skillnad från bytena…suck..).

Gårdagens tävling!

Igår var Archie och jag och red en LB:1 hos Staffanstorps ridsportförening som jag skam till sägandes bor otroligt nära men som jag ändå bara besökt vid ett tidigare tillfälle, då Décima som 4 åring tävlade i något som kallades ”Visa häst vid hand” (hon blev 2:a).

Klubben är liten till både medlemstal och yta och med litet ridhus (20 x 40) så det har inte funnits många tillfällen för mig att tävla där.

För en gångs skull fick jag med mig en kamera så jag kunde ta lite kort, se nedan.

I klassen var 7 placerade och Archie blev 5:a vilket jag var mycket nöjd med som vanligt. Ritten kommer väl inte att gå till historen som en av de bästa men det är otroligt skönt att Archie nu är på den nivån att han kan ta placeringar även när han inte går det bästa han förmår.

Till dagens snyggaste häst utser jag (förutom Archie förstås) en NORDSVENSK TRAVARE (!!!!) som också deltog. En jättefin häst som enligt ryttaren hade gjort några travstarter tidigare. Jag såg aldrig ekipaget annat än på framridningen (och då skrittade de) men det är alltid kul att se vackra, ovanliga raser.

Dagens roligaste uttal stod speakern för som bägger gångerna kallade Archie för AKRIMBOLDO. I och för sig förståeligt eftersom han är efter AKRIBORI. Annars brukar folk mest ha bry med om hans namn uttalas med TJE-ljud eller K-ljud, i alla fall de som inte vet att han kallas för Archie.


Jag har precis anlänt och hittat en TORR parkeringsyta vis av förra tävlingens fadäs då jag fastnade i leran!


Framridningen. Trodde Archie skulle titta på de gula häckarna men han brydde sig inte.


Ridhuset. Domaren dömde från ett bås på läktaren.


Hallå där! Kommer du och stör mitt i maten? Archie ägnade största delen av tävlingsdagen åt att alternera mellan att sova och att äta ur sin, som alltid, välfyllda matsäck.

Kommentarer från läsare och mina svar till dom!

Det har kommit in diverse kommentarer från läsare om mina inlägg och 3 av dom har jag hunnit besvara.

Läs mer under inläggen ”Tillbakablickar: hästmode”, ”Några av världens kanske bästa hästprylar” och ”Glömsk, vimsig hästägare och snäll hovslagare”.

Ytterligare svar kommer i nästa vecka då vi bland annat ska få veta hur det går för Helen och Rulle som nu rids med gummiband!

Stall och häst-tid

Om man skulle räkna efter hur många timmar man tillbringat i stallet i sitt liv skulle det bli mycket tid har jag kommit fram till.

Själv är jag i stallet minst 50 veckor om året, ibland till och med mer. Enda gången jag inte är i stallet är (av förklarliga skäl) då jag är BORTREST.

Är jag hemma har jag ALDRIG (helt sant) låtit bli att åka ut till stallet i varje fall en stund.

Jag är dessutom nästan alltid i stallet 2 gånger om dagen, en gång på morgonen (innan jobbet) och en gång på eftermiddagen (efter jobbet).

Däremot är det många, många år sedan jag ”levde” i stallet, dvs tillbringade i princip all ledig tid där, så som vissa hästägare/ hästmänniskor faktiskt tenderar att göra.

Själv skulle jag utan tvekan säga att hästintresset är min största ”hobby” (snarare en livsstil) men jag har också ett mycket stort behov av att göra andra saker även om det ibland inte är märkvärdigare än att ligga i soffan och se på tv eller läsa en bok (jag läser säkert 50 böcker om året och har alltid gjort).

Eftersom jag alltid haft ”annat” som jag varit tvungen att eller vela göra så har jag också alltid varit en ”effektivitets-minister” i stallet och kunna organisera mitt hästägande så att jag har hunnit med det jag velat utan att känna att annat blivit lidande.

Jag har alltid arbetat heltid och dessutom ofta haft extraarbeten av olika slag, jag har sedan 5 år tillbaka ett hus med trädgård och min man vill också gärna se mig någon gång även om han också har egna intressen. Han skulle INTE acceptera att jag kom hem vid 20-21 varje vardagkväll och jag skulle själv aldrig orka att ha det så.

Som det ser ut idag är jag 9 av 10 gånger hemma senast 17.30 vilket dels beror på att jag kan sluta redan vid 16.00 och dels eftersom jag nästan alltid rider på morgnarna.
Jag är alltid i stallet när det öppnar, dvs 6.30 (på helgerna 6.00).

Om jag rider tillbringar jag ca 2½ timme i stallet/ dag, 2 timmar på morgonen och ½ timme på eftermiddagen. Om Archie har vilodag (2 dagar i veckan) är jag i stallet 1 timme på morgonen och ½ timme på eftermiddagen och jag passar då på att arbeta in lite tid på jobbet.

Just idag har JAG själv vilodag vilket inte händer så ofta men som jag har börjat tillämpa.
Jag åker då bara till stallet en gång på lördagen eller söndagen (på morgonen) och låter hästskötarna fixa med intag och skötsel på eftermiddagen. På så vis får jag lite mer egentid och slipper känna mig så bunden till stallet. Jätteskönt!

När folk frågar mig vad jag ska göra på min semester brukar jag skämtsamt (fast det ligger lite sanning i det ) svara: ”Allt som jag brukar, fast LÅNGSAMMARE”.

Eftersom jag har ett tight tids-schema i stallet både på morgonen och eftermiddagen är det sällan som jag står och borstar i evigheter eller pratar med andra folk i stallet UTAN att samtidigt göra annat också. När jag har semester går jag däremot omkring i stallet och verkligen drar benen efter mig, pratar ihjäl stallpersonalen osv. DET skulle jag önska att jag hade mer tid till även till vardags och skulle jag bli ekonomiskt oberoende så är det precis så mina dagar hade sett ut :=)!

Glömsk, vimsig hästägare och snäll hovslagare!

Igår eftermiddag då jag kom till stallet kunde jag konstatera att Archie hade trampat av sig en framsko. Hann ”stirra” upp mig en del innan jag (inom 5 minuter, hmmm….) fick tag i min snälle hovslagare som lovade att komma dagen därpå efter Archies hagvistelse på förmiddagen.

Hovslagaren bad mig också att försöka leta upp tappskon på vilket jag svarade att detta var att betrakta som ett ”mission impossible” med att jag visst skulle göra ett försök.

Jag slirade ut i hästarnas hage och spände ögonen i leran, vattenpölarna och de flera centimeter djupa och vattenfyllda hovavtrycken. Nada, nothing, niente, men det hade jag inte förväntat mig heller!
Vandrade hemåt med ridskor som nu vägde något kilo mer pga all lera som hade fastnat på dom, glad över att i vart fall ha hittat en av Birks boots väl nergrävd i leran och som vi varit av med ett tag.

I morse gick jag som vanligt ner med hästarna till hagen klockan 06.50 (fick ju tyvärr ställa in min planerade hoppträning pga tappskon, snyft, snyft….) och först DÅ återvänder mitt tydligen avdomnade minne!

Dagen innan då jag gick ner med hästarna till hagen hade det ju faktiskt hänt något ovanligt!

Jag har vanligtvis en utmärkt pli på både Archie och Birk och de VET att de ska gå IN i hagen även om jag står utanför och tar av dom tränsen. Likaså skulle det aldrig falla dom in att försöka springa UT från hagen även fast jag alltid lämnar insläppet vidöppet då jag går in för att hämta dom.

Men igår fick Archie för en gångs skull för sig att leka lite (hmm….) och i stället för att följa efter Birk in i hagen (den snälle hästen skulle aldrig ens drömma om något annat) så svängde han helt sonika av och började beta på gräsvallen mittemot hagen. När jag närmade mig för att hämta tillbaka honom var han inte dummare än att han förstod att detta skulle innbära slutet på gräsätandet så han började gå snabbare och snabbare för att slutligen ta några galoppsprång på gräsvallen. Denna vall är alltså extremt brant (se bild ovan) och där sprang Archie upp och ner i det jättehala gräset. Tack och lov pågick denna cirkus bara någon minut (Birk stod under hela tiden i hagen och märkte nog inte ens vad som försigick utanför) och Archie lät sig ganska snabbt fångas in för att återbördas till hagen. Och det var det, det…

Fast i morse slogs jag plötsligt av tanken att det kanske var DÅ som skon hade trampats av och inte alls i hagen som jag trott.

”Det kostar inget att kolla” tänkte jag och jag hann inte mer än tänka tanken så såg jag skon djupt nergrävd och helt skev i leran på vallen!

Så i eftermiddag har jag förhoppningsvis en häst med 4 skor på fötterna, redo inför helgens tävling på söndag!