Månadsarkiv: september 2010

Skrivet

Torsdag- en dröm på töm

I morse blev det ett rejält tömkörningspass i ridhuset och efter nästan en timme var Archie svettig över hela kroppen trots att det bara var 5 grader (!) ute.

Detta tolkade jag inte bara som att han behöver klippas (sååå långhårig är han inte i jämförelse med andra hästar) utan just att han fick arbeta ordentligt.

Jag tycker att det är synd att många använder både tömkörning och framför allt longering som lite av en ”nödlösning” när de har bråttom och då blir ju ”arbetet” därefter.

Man kan mycket väl ersätta ett ridpass med i alla fall tömkörning men då går det inte att stå och hänga mitt i ridhuset med en cigg i mungipan (jodå…det förekommer…) medan hästen gräver ett djupare och djupare voltspår (läs: dike som andra ryttare sedan blir vansinniga över) runt en.

Ska man tömköra lika länge som man brukar rida (och varför skulle man inte det, det är ju knappast jobbigare för hästen att slippa 50-100 kilo på ryggen) så gäller det att VARIERA sig, man brukar ju inte RIDA på en 20 metersvolt i en timme så varför är det ofta så folks tömkörningspass ser ut?

Själv arbetade jag i morse med bland annat skänkelvikning i skritt och trav utmed långsidorna, samlad trav på volt och långsidor samt mycket små volter i galopp.

Just idag var ridhuset fullt av hinder så mitt rörelseutrymme var minst sagt begränsat men man kan som sagt göra ganska mycket på töm och BÖR göra det också så att hästen varken blir uttråkad eller ”försliten” (det tar en del på hästen att bara snurra runt på en liten volt).

Måste som avslutning berätta hur enormt intelligent jag tycker att min hund är (ja, ja…kan småbarnsföräldrar skryta över när deras unge släppt en fis kan väl jag skryta om min hund….).

Idag hade jag hängt min jacka över en bom (ett hinder) och min lilla doggy sprang dit, hoppade mot jackan tills den kasade ner och la sig sedan på den.

Antingen var hon bara frusen (fast hon hade täcke på sig) eller så ville hon känna undertecknads doft, hi hi.

Skrivet

Dagens (djur)fråga

Idag undrar jag, liksom i tidigare blogginlägg varför djurskyddet i Sverige fungerar och värderas så dåligt?
 
Det känns som att vi ”på pappret” värnar väldigt om våra djur men att man kan undra hur det står till med den saken om man tittar bakom kulissen och ut i verkligheten.
 
Om vi börjar med att titta på dom som faktiskt blir dömda för djurplågeri så är det verkligen inte många som fälls och de som de facto lyckas bli fällda får ju knappt något straff. Varför? Är djurs liv så lite värda?
 
Det är inte att undra på om folk till slut inte vill/ vågar/ ids göra någon anmälan- ”det händer ju ändå ingenting” tror jag att många resonerar.
 
Om man inte ens kan bli dömd när man gravt åsidosatt att sköta sina djur under så lång tid att de avlider vad skulle då hända om man anmälde någon som man ser sparkar sin hund eller som knappt låter hunden komma ut?
 
Och det är nog fint och bra i teorin att vi har djurskyddsinspektörer men när dessa är så underbemannade så måste i alla fall jag fråga mig varför man ”hittar på” fler och fler lagar och regler som de ändå inte har möjlighet (läs: tid) att kontrollera att de efterlevs.
 
Den senaste lagen om ”hästars möjlighet att röra sig i sina naturliga gångarter i hagen” är ett ypperligt exempel på detta.
 
Samtidigt som lagen börjar gälla läser man ”överallt” om hur otroligt mycket djurskyddsinspektörerna har att göra och att de bara har tid att åka ut på rena anmälningar.
 
Jag känner personligen till massvis med stall med hagar där inte ens en minishettis hade kunnat galoppera omkring men ”so what”? Vem bryr sig om detta när det knappt finns tid att åka och titta till djur som inte ens varit ute på en evighet?

Skrivet

Onsdag- jag gillar när man REAGERAR!

Idag bestämde jag mig för att ta ”sovmorgon” (hah….) så i stället för att stiga upp 04.15 så lät jag inte klockan väcka mig förrän 05.00 och då hastade jag iväg till stallet för ett planerat dressyrpass.

Under detta fick jag små glimtar av Archies potential om jag bara kan få honom dit jag vill och det är väl stunder som dessa, när man långt bort i horisonten ändå ANAR (eller kanske hoppas förgäves…vad vet jag) hur bra vi kan bli tillsammans som gör att man orkar kämpa vidare men sina träningar.

När jag tittade på när Ebba red Archie i måndags blev det ganska tydligt för mig vad jag behöver arbeta mycket mer med för Archies del.

Om jag ska vara vara spydig får jag väl säga att det är synd att han inte är en KVINNA för som karl tycks han inte klara av att LÄTT göra 2 saker samtidigt (typ BÅDE gå framåt och åt sidan med bibehållen bjudning) och man ser också att hans reaktionsförmåga verkligen behöver speedas upp.

Det tar liksom för lång tid mellan olika moment- exempelvis om man gör halt och sedan vill rygga så är där några hundradelars fördröjning som jag vill arbeta bort.

Om det nu är: halt….Birgitta ger hjälper för ryggning…det går någon sekund under vilken man tror att Archie har kopplat bort en aldeles…och sedan kommer det en ryggning så vill jag att det ska vara mer SMACK!!!! PANG!!! BOM!!!!- Jag ska knappt hinna göra halten förrän Archie ska fråga ”Och nu, och nu,….vad ska vi göra nu…hallå…”.

Där är han för bortkopplad än så länge och det är något jag ska jobba med för jag tror absolut att det går.

Sedan hade det så klart varit roligt och lättare om det redan fanns inbyggt i hans system så som det finns hos vissa andra hästar men men….man kan inte få allt.

Blev förresten smått rörd när jag öppnade ridhusdörren för att gå tillbaka till stallet och såg stallägaren komma gående emot mig (han är aldrig någonsin i ridhuset på morgonen).

”Har det hänt något” undrade jag och då frågade han mig detsamma för han är så van vid att jag är färdig med ridningen långt tidigare och när han såg att bilen stod kvar blev han orolig att det hade hänt något.

Jag förklarade att jag tagit en liten sovmorgon men tackade för omtanken.

Nu har ju jag en mycket snäll häst men jag har många gånger tänkt att jag hade kunnat bli liggande i ridhuset ganska länge om jag ramlade av- ingen kommer på någon timme i alla fall- så det känns skönt med ”vakna” ( i dubbel bemärkelse) stallägare som håller lite koll.

Skrivet

Vad har hänt inom ridsporten?

Min stallkamrat Liv (Aramis här på sidan) lämnade några intressanta synpunkter som svar på ett helt annat blogginlägg men jag tycker att de dels är värda ett eget inlägg och dels skulle jag vilja höra er syn på saken.

Själv håller jag med till punkt och pricka- gör ni? Dvs har ni gjort samma erfarenheter och reflektioner?

Så här skriver Liv att hon tycker att ridsporten har stagnerat (jag skulle kanske inte använda just det ordet men instämmer som sagt till 100 % i påståendena) och mina kommentarer är i fet, kursiv stil:

Stagnera i den bemärkelse att det:

– i princip är totalt omöjligt att hyra ut boxplatser (för många bra anläggningar? eller färre ryttare?)

Anledningen till detta tror jag är att det har vuxit upp stall, ridhus och ”anläggningar” som svampar de senaste åren.

Man behöver bara läsa på Blocket för att förstå att utbudet är enormt liksom konkurrensen.

För 20 år sedan hade i princip ingen ridskola/ större anläggning 2 ridhus- idag är det snarare regel än undantag.

Privatridhusen har också brett ut sig explosionsartat så att locka med ridhus idag förslår inte långt- man måste ha annat att ”komma med” också.

– verkar nästintill omöjligt att sälja hästar nu för tiden (vet hur många som helst som står med hästar de inte får sålda).

Jag känner absolut igen detta. Det KAN bero på att många säljare har en orealistisk uppfattning om sin hästs OBJEKTIVA förmåga och att de därför sätter priset därefter (läs: hästen är för dyr och därför vill ingen köpa den).

– nästan är tomt på de flesta tävlingar (arrangörer stryker efteranmälningsavgifter i hopp om att få fler anmälningar).

Jag förstår inte vad detta beror på men har gjort exakt samma erfarenheter.

– nästan ingen hör av sig på medryttarannonser (trots att bra hästar finnes och att det inte är fråga om någon större summa pengar)

Nu har jag inte annonserat efter en medryttare för egen del men jag vet att dessa inte alltid är helt lätta att finna.

– många ryttare verkar enbart ägna sig åt rena rama soffliggarfasoner (det vill säga man varken rider eller motionerar sin häst till någon reda).

Detta har jag ansett länge så det är inget nytt enligt mig. Sedan tror jag inte att hästen mår dåligt av att inte bli riden på (om den får utevistelse genom att gå i hage många timmar) men man kan inte heller förvänta sig resultat på träningar/ tävlingar om man ”hattar” med sin ridning och inte har någon form av seriös plan.

Kanske har dagens människor så mycket annat i sina liv att de helt enkelt inte hinner/ prioriterar sin häst/ ridning 7 dagar i veckan?

Skrivet

Favorit i repris: Om livet vore svart eller vitt- i stället är det orättvist!

Idag fick jag en trevlig kommentar från ”Filippa” som skriver att hon sitter och läser igenom min blogg från början (då har hon att göra eftersom det vid det här laget har blivit över 1600 inlägg).
 
Filippa kommenterade ett inlägg som jag gjorde för snart 2 år sedan och detta fick mig att gå tillbaka och läsa det.
 
När jag läser gamla inlägg händer det då och då att jag tänker ”nämen, usch…är det verkligen JAG som har skrivit detta eller är det Birgitta 7 år som har varit framme och kladdat”.
 
Men just detta inlägget tycker jag faktiskt var så bra och framför allt SANT att det tåler att läsas om, så även om eget beröm luktar illa så får ni finna er i att jag publicerar det än en gång:     
 
När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta eller utbilda sig.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller aggressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR (och hundar)!

Skrivet

Dagens (häst)fråga

Är det inte konstigt att alla ridskolor kräver att alla (även vuxna) rider med hjälm medan voltigeträning sker utan något som skyddar huvudet?

Man har ju till och med för de som tävlar dressyr skärpt kraven vad gäller hjälmanvändning så att man numera måste använda hjälm även i medeslvår klass men som sagt så tränar och tävlar man i voltige utan hjälm?

Jag undrar hur många ekipage som ramlat av under en dressyrtävling i medelsvår klass i Sverige de senaste 10 åren?

Jag gissar att svaret är typ 10 personer på 10 år (personligen har jag aldrig sett det eller hört talas om någon som gjort det).

Men att ”hoppa omkring och samtidigt göra konster” på en häst i full galopp anses tydligen inte lika farligt- eller?

Skrivet

Tisdag- äntligen vilodag

Ja, så kanske Archie tänker, han är ju inte precis bortskämd med dagar helt utan någon som helst motion (hagvistelse räknar jag mer som vila än något annat).

Jag tror inte att hästar mår dåligt av daglig motion om än varierad och inte lika ansträngande varje dag så därför är det tunnsått med de ”rena” vilodagarna.

Jag har ju också både tiden och lusten att rida varje dag så då ser jag ingen anledning att lägga in vilodagar titt som tätt.

Nu sitter jag i soffan och tycker synd om mig själv- dagens tandläkarbesök då tandköttsfickor skulle mätas har satt sina spår.

Jag har ont i hela munnen som känns halvt inflammerad- inte konstigt när en tandläkare har stuckit hårt runt varje tand med något nålaktigt instrument.

Förresten slogs jag där (hos tandläkaren) av tanken att det verkligen är tur att vi får välja våra yrken (nåja, mer eller mindre).

Själv skulle jag tex aldrig vilja rota runt i folks munnar, hur välskötta de än var och det ska gudarna veta att det finns gott om motsatsen.

Samma tanke slår mig också varje gång jag flyger: tänk att flygvärdinna en gång var ett riktigt drömyrke för många tjejer.

Nä….att ställa frågan ”kaffe, te” sjutusenfemhundra gånger under ett arbetspass är JAG verkligen glad att jag slipper!

Skrivet

Dagens (I-lands)fråga (en till)

Varför är apparaten som tar emot returflaskor ur funktion just den dagen då du äntligen har gitit samla ihop alla gamla flaskor och burkar som har legat och skräpat i bilen, på jobbet och i förrådet?
 
Och varför är apparaten förvisso lagad nästa gång du åter uppbådar kraft att ta itu med detta trista projket men ockupperad av byns fotbollsungdomar som just den dagen vill panta alla burkar som de har lyckats samla och tigga ihop under månader? 

Skrivet

När det är dags för det svåraste beslutet

Har ni , liksom jag, stött på problemet med djurägare som själva inte tycks inse att deras djur borde få avsluta sina dagar på jorden?

Jag har tyvärr sett det flera gånger och även om jag absolut inte försvarar det, tvärtom, så har jag en viss förståelse för det.

Det tycks väldigt vanligt att både den egna avkomman (ens barn) och djur man äger för en själv framstår som långt mer världsunik, vacker, begåvad, you name it än för någon annan och likaså verkar man vara den sista till att se/ inse/ erkänna att/ om det skulle vara något ”fel” på ens älskling.

Jag har hört föräldrar skylla på att deras barn är ”sena” när det för alla andra i omgivningen står fullständigt klart att barnet har någon form av handikapp, jag har sett hundar som knappt kunnat GÅ av sjukdom/ ålder men där ägaren påstått att hunden bara har lite tillfällig träningsvärk osv.

Vid ett tillfälle frågade jag den slaktare som brukade ombesörja denna otrevliga syssla i vårt stall om det inte hände att folk väntade för länge med att avliva sina hästar och det kunde han verkligen skriva under på.

”Vissa får man inte ut ur boxen” minns jag att han sa.

Och hur ska man ”tackla” dessa blinda djurägare som inte förstår att de plågar sina djur?

Enligt min erfarenhet finns det nästan inget så känsligt som att ”angripa” någons djur och att föreslå det yttersta- att någon skulle DÖDA sitt djur- ja, det undrar jag hur man som LEKMAN kan göra på ett bra sätt?

Om en veterinär säger åt en djurägare att det är dags tror jag att de flesta ändå lyssnar och tar det föreslagna beslutet men om ”vi andra” skulle komma med samma förslag är min erfarenhet att risken är stor att öron stängs, att man blir ovänner och att man helt enkelt inte kommer någon vart.

Hunden jag berättade om i inlägget om stacklet (den som slet itu detsamma) är ett bra exempel tycker JAG på ovanstående dilemma.

Denna hund (en stor blandras) var vi flera som ansåg inte levde ett bra liv av många olika anledningar.

Hunden var exempelvis så aggressiv mot andra hundar att den aldrig gick att lita på och trots att den hade munkorg attackerade den till exempel min ena greyhound på ett sådant sätt jag på fullt allvar trodde att dess sista stund var kommen.

Vid det tillfället var det nog endast munkorgen och att ägaren lyckades springa fram till hunden och slå och sparka den det hårdaste jag sett någon sparka sin hund som gjorde att min hund överlevde och det var en mycket traumatisk upplevelse för både mig, min hund och den andra hundens ägare som efteråt grät förtvivlat över sin hunds beteende.

En tid därefter DRISTADE jag mig till att i EXTREMT FÖRSIKTIGA ordalag försöka plantera tanken att det bästa för hunden kanske vore om den fick somna in men trots det ”mjuka” sättet jag sa detta på slutade det hela med att personen tog så illa vid sig att jag var som luft för personen under säkert ett halvår eller mer trots att vi möttes dagligen.

Jag hade framfört den värsta åsikt man kunde tydligen och trots att min avsikt var god tog det alltså väldigt lång tid att reparera vår relation.

Sedan dess har jag varit tyst och inte sagt något till djurägare med på olika sätt sjuka djur, inte om de inte har frågat direkt förstås och då har jag alltid varit ärlig.

Men för mig är det ett dilemma, absolut, och jag hoppas att den dagen mina egna djur skulle bli så ”skraltiga” att det är dags att andra ska våga säga till mig om jag nu inte skulle vilja inse det själv.

Skrivet

Måndag- björnen har återvänt

Innan jag körde iväg till Ebba idag kunde jag konstatera att det inte återstod några direkta spår efter min klippning av Archie för några veckor sedan- han börjar åter bli björnpälsaktig och framför allt benen, som jag inte klippte, ser snart ut som riktiga rattmuffar.

Så nu vet jag vad jag ska roa mig med i helgen…

Hos Ebba var det hennes tur att rida och det såg lika trevligt ut som vanligt och hon var nöjd med Archie.

Dock höjde hon ett varningens finger för Archies vikt och menade att jag får se till att han inte blir…..smalare :).

För mig som älskar att mata djur (som man känner sig själv känner man andra- jag älskar OCKSÅ mat :)) är det inga problem med att öka fodergivan vid behov så det kändes skönt att få den kommentaren faktiskt och inte dess motsats.

På vägen hem hände preciiiiis det jag kommenterade i lördagens ena blogginlägg med följande ord:

Varför måste vissa till VARJE pris köra om ens hästtransport (även om man redan ligger över högsta tillåtna hastighetsgräns) för att därefter lägga sig på bromsen direkt så att JAG ”måste” köra om DOM?!?!

En skåpbil kämpade med uppbådande av sina sista krafter med att köra om mig varefter den slängde sig in framför min huv och började masa sig fram.

Givetvis fick jag genast köra om eländet som nog fick motorhaveri (hoppas jag i alla fall) efter den ansträngningen!