Nu har vi i några dagar ”pratat” om varför det kan bli problem med en del hästar och också vad man (ibland) kan göra åt det.
Jag skulle idag vilja avsluta denna lilla ”serie” med ett inlägg från en god vän som jag tycker på ett ypperligt sätt illustrerar och bekräftar mycket av det som jag själv tror på och vill förmedla till andra.
Håll till godo med denna glädjande läsning:
Ofta ber jag mina elever kolla sina hästar när de inte beter sig helt bra eller på något annat vis är konstiga. Det kan ganska ofta bjuda till stort motstånd. Folk tar ut diverse alternativbehandlare och in i det längsta låter de bli att kolla hästen veterinärt. Många tror att halt häst = häst som linkar fram. Om det var så enkelt ändå …
Själv har jag hela våren haft en känsla av att den svarta varit lite ovillig. På träning har han knotat på. Och halt har han då inte sett ut! Men på tävling har han mer tappat sugen. Blivit väldigt spänd. Även ridning i naturen har varit på en betydligt mer spänd häst än normalt. Bytena blev sämre och sämre insåg jag också. Enstaka funkade väl ok men serierna gick långsamt och o-spänstigt. Givetvis testade jag mer motion vs mindre motion, mer mat vs mindre mat. Ingen direkt skillnad. Hästen saknade motor.
Efter en tävling då han visserligen placerat sig bra men ändå känts URTRIST så åkte jag till min veterinär på Mälarens Hästklinik.
C har inte haft några reaktioner alls i sitt liv, han är 9 nu.
Inget syntes rakt ut eller vid longering på volt men vid böjprov hade han en grad båda bakkotorna och dito bakknäna! För många ställen och för liten reaktion för att behandla direkt i lederna tyckte veterinären och gav cortison i blodet. Jag fick fylla på detta i muskeln efter 3 resp 6 dagar. Han vilade helt 2 veckor och sen lugnt ytterligare 2 veckor. Kollades därefter – reaktionerna borta.
Red som vanligt en vecka och med veterinärens goda minne så åkte vi till Mariefred och startade 3 klasser i helgen. Skulle ridit MsvA:1, Prix St:Georges och MsvB:4 men ändrade Georgen till MsvB:3 för att han skulle slippa göra piruetter mer än en dag. Kändes rätt med tanke på omständigheterna.
Jag red på en HELT ny häst! Framme till handen, lätt, lydig, avspänd och allmänt jättefin att visa upp. Kom 4a på 66,5% i MsvAn, vilket är jättebra för det är bara hans tredje start på MsvA-nivå. Vann B:3an på 72,5% och vann B:4an på 73,7%.
Så nu har jag fått ytterligare ett konkret bevis och argument till folk som månad efter månad bråkar med sina hästar för att de inte VILL (eller kan). De flesta hästar både vill och kan om de bara mår bra i kroppen!
Ja men visst är det så! Folk tjatar med sina equiterapeuter och massörer o dyl istället för att verkligen göra en ordentlig utredning. Tänk om jag följt tidigare ägares råd och fortfarande bara tagit ut massör till Tilly var sjätte vecka istället för att få behandlingar av veterinär efter konstaterad skada. Hur länge hade hon hållit då? Och hur dyrt hade inte DET blivit?
Tror att många låter snålheten bedra visheten då det första veterinärbesöket med självrisk mm kan bli ganska dyrt medan tex en massör ofta är långt billigare.
Sedan är det väl ”struts-mentalitet” också: hittar veterinären något måste hästen kanske vila länge + att man kanske anklagar sig själv för att hästen blivit kass, går man till exempelvis en massör brukar man få rida typ dagen därpå.
Har liknande erfarenhet av Hedwig då hon från att ha varit jättefin plötsligt började krångla. Sparkade efter skänkeln och småbockade i galoppen. Tappade även all bjudning på tävling. Hon såg inte heller halt ut på något sätt men när jag jämförde film från i februari och maj var det tydligt att något inte stämde
Lät böja henne och hon hade små markeringar runt om på alla fyra. Mindre än en halv grad men det räckte. Hon fick en tuppkam i blodet och skritt i skogen i två veckor. Nu är känns hon som vanligt igen. 🙂
Funderar lite … tror att en rutinerad hästägare förstår att man inte är en dålig ägare bara för att hästen behöver en veterinär. Tvärtom är det så en bra ägare gör. Den rutinerade ägaren förstår att vetten behövs för att ställa diagnos och utföra ev behandling.
En annan typ av ägare tror (helt felaktigt) att man betraktas (i egna eller andras ögon) som en dålig hästägare om man behöver ”läkarhjälp”, dvs hästen är alltid svårt sjuk när veterinär måste tillkallas. Det bär alltså emot väldeliga att erkänna något sånt.
Sedan finns det tyvärr betraktare som missuppfattar just sådana lite enklare behandlingar som något mycket större än det är. En bekant beklagade sig över ”stallkamrater” som tyckte det var för j*vligt att hon red någon vecka efter vetten hade varit där. Det var tydligen helt meningslöst att försöka förklara att det varit en ytterst liten reaktion, knappt synlig vid böjprov. Men hästen fick ju medicin, alltså var den SJUK.
Håller helt med dig Prick.
Och faktiskt har jag själv med åren fått en mer ”laid back” inställning till hältor och behandling av dessa.
Det ÄR så klart trist men dock faktiskt varken världens undergång eller tecken på att man själv eller hästen är helt värdelösa.
Numera betraktar jag min häst som en idrottsindivid och titta hur många sådana mänskliga som aldrig är skadade = i princip ingen.
Med träning följer IBLAND skador- så är det bara och inget att gå och hänga sig över :).