Inspirerad av en diskussion startad på ett vinthundsforum funderar jag på det här med varför ”man” tävlar.
I just vinthundskretsar tycker jag att jag har stött på något ganska ovanligt om jag jämför med tävlande inom ridsporten; många är villiga att åka ”hur långt som helst” (30 mil är inget ovanligt) för att tävla med mediokra hundar som har liten chans att vinna/ placera sig och där dessutom vinsterna/ priserna är skrattretande, till och med med ridsportens mått mätt (och då är hästfolket långt ifrån bortskämda).
Vinthundsfolket verkar ofta ha en väldigt stark gemenskap som överväger hundarnas prestationer- det är så att säga viktigare att umgås med likasinnade än vilka resultat den egna hunden egentligen uppnår.
Man tillbringar gladeligen en eller flera nätter i husbilar, tält och andra enklare logier bara för att hunden ska få springa i inte ens MINUTER ibland och för till och med mig som offrar så mycket för min häst är detta näst intill obegripligt.
Jag slutade ju också väldigt snabbt att tävla med Soya på rundbana eftersom hon alltid kom outstanding sist- jag kunde inte uppbringa någon glädje över detta trots att HUNDEN verkade ha hur kul som helst.
Själv var jag nog för smittad av mitt ridsporttävlade och kände att jag varken ville lägga tid eller pengar på något så utsiktslöst som en framgångsrik rundbanekarriär för Soyas del och därför la jag ner det projektet.
Men alla är vi olika och finner nöje i olika ting och det är här dagens fråga kommer in:
Ni som tävlar, i vad det än må vara; hundsport, hoppning eller dressyr: hur viktigt är det för er att vinna/ placera er?
Tillhör ni kategorin som tävlar mot er själva och struntar i om ni ALDRIG kommer hem med en rosett?
Skulle ni kunna tänka er att byta ut (läs: sälja) en hund/ häst som inte motsvarade era tävlingsförväntningar?
Ser fram emot en intressant diskussion så sätt igång och skriv!
Skrivet
Senaste kommentarer