Härom dagen slog det mig att till och med otroligt, sanslöst snälle Zack har en del ”issues” för sig- saker som JAG inte kan tycka är någonting att oja sig över men som kan få honom att hoppa högt, visa tydligt obehag eller rent av rädsla och dylikt.
I hans fall ska man tex helst inte komma dragandes med någon flugspray- har man honom lös i grimma och grimskaft och försöker spruta på detta springer han runt en i värsta longerings-stilen och står han uppbunden försöker han nästan ta sig loss från uppbindningarna.
Zack kan också vara väldigt rädd om huvudet om man vill tvätta eller borsta det- framför allt om man inte liksom tar det väldigt långsamt och steg för steg.
I transporten och troligen för att det är ett litet utrymme där han sitter fast måste man också röra sig försiktigt och utan häftiga rörelser för då kan han också bli jätterädd trots att han, som jag nämnt tidigare, är otroligt lättlastad.
Min första häst Menelli var extremt svårlastad från början- enligt fd ägaren hade hon gått över bommen som unghäst och troligen var det detta som gjorde att jag fick arbeta otroligt hårt för att få henne lastningsbar.
Heron är nog den av mina hästar som funnit sig i allt och inte varit rädd för något- det skulle vara vattenmattor och kulvertar när vi hopptränade. Jag tror att svårigheterna där förstärktes av ryttaren (undertecknad) som inte var tillräckligt bestämd och förtroendeingivande i detta fallet.
Décima var också gudasnäll med allt men AVSKYDDE att få manen ryckt- började man dra i hennes hår kunde hon nästan springa över en. Det konstiga var att man med en mankniv kunde slita av halva håret utan att hon bekymrade sig men att dra med fingrarna; nix…det gick inte för sig.
Och Archie då….nä…han var också så snäll som man bara kunde önska utom när han i ungdomen inte ville gå in i spolspiltan och vi hade långa duster kring detta.
Kreons lista på ”issues” var desto längre- framför allt när man red ut eller red fram på tävlingar.
Han kunde stanna tretusen gånger under en och samma uteritt och vägra att gå och detta beteende fick jag inte bort förrän den sista tiden jag ägde honom och efter att ha ridit ut VARJE DAG utan undantag i flera veckor.
På framridningarna vägrade han i början att galoppera (????), så även inne på banan.
När DET hade lagt sig började han i stället att sparka bakut som en dåre och det hann jag inte komma till rätta med innan han togs bort.
Men vad säger ni läsare?
Har era hästar allvarliga synpunkter på något ni gör och som absolut skulle rendera ett tryck på OGILLA-knappen?
När jag köpte min Berra för snart 17 år när han var 4 år var det mesta ett problem. Tidigare ägare som ägt honom sedan 6 månaders ålder försvarade det hela med att till exempel: -Han har aldrig kunnat stå still på gången, han har alltid sparkat med frambenen innan harn får mat, det har aldrig gått att rycka manen. Nu tror jag inte på att hästar behärskar detta från födseln utan måste uppfostras. Dessa issues har vi kämpat mot i 17 år delvis och i vissa fall helt agerat ut. Men han skrapar i vissa situationer fortfarande, hugger efter en när man knäpper bogspännet på täcket och går inte att rycka manen på. Bland anant därför har jag i min hästverksamhet bestämt att fölen ska behandlas som vuxna hästar Dvs de krav man kommer att sälla på dem som vuxna ska även gälla när de är föl. Fast under kortare stund givetvis. Det ska aldrig vara någon diskussion det är människan som bestämmer aktiviteten och hur den ska utföras i den mänskliga kontakten, Om man redan när fölet är 1 dygn tar den överallt på kroppen blir det inte något problem senare, om man vänjer det unga fölet vid att man sprejar på den är det inte heller ett problem men det gäller att det inte händer något som skrämmer den.
Mycket klokt resonerat tycker jag som själv tänker likadant.
Och jag vet att den kvinna som hade hand om Archie under hans uppväxt och tills jag köpte honom resonerade likadant.
Hon satte täcke på unghästar, spolade dom med vatten, klippte halsen osv och då blev det oftast inget drama kring dessa saker.
Jag tror ABSOLUT på tidig hantering på ett måttligt och vettigt vis. Att bara låta föl och unghästar leva ”vind för våg” kan straffa sig rejält och det är ju tusen gånger lättare att hantera ett 50-kilos föl än 600 kilo bänglig hingst.
Mycket bra – haller helt med dig, Anna! Och hade turen att kopa Archie som aring fran en kvinna som resonerade exakt sa. Darmed kan man gora ALLT och vadsomhelst med Archie. Kan faktiskt inte komma pa nagot han inte gar med pa eller ar speciellt radd for. Jag kan t o m lugna honom med bara min narvaro om han ar orolig, vilket ju ar ovanligt – manga hastar som blir nervosa nar alla artsfrander forsvinner, skulle ju inte lata sig lugnas av att en manniska ar narvarande (det ar iaf min erfarenhet). Har inte provat att rycka manen pa honom visserligen, da han ar arab och har naturlig man, men sakerligen skulle han ga med pa det. Det enda han verkligen inte gillar ar att bli blot om fotterna, men om han inte har nagot val sa gar det alltid att hoppa eller ga ingenom vattnet, om an med uppsparrade ogon och fladdrande nasborrar, haha! Gossen! Ar man en okenhast, sa ar man! 😀
Kan inte begripa varfor folk inte vanjer sina hastar vid sprejflaskor redan fran folalder, irriterande! Har ju kopt en 4aring nu, och efter ett ar hos mig borjar han lugna sig och ar nu inte radd for sjalva sprejandet – det gar bra att spreja med flaskan nara honom (pa en borste/trasa) och sen applicera, och det gar aven bra att spreja pa man och svans, men om sprejet hamnar pa kroppen, da blir han valdigt orolig och vill ivag. Aven skrackslagen for ficklampor i morkret, huuur kan det vara sa laskigt?! 😀
Rycka manen kan jag förstå att hästarna bryr sig om. Vem vill få sitt hår avslitet liksom? Kan jämföras med att plocka/slita dun på ankor, anser jag (debatten för några år sedan). Däremot har jag har haft flera hästar som är rädda för själva ljudet från flug- eller pälsglanssprayen!
Nej, man kan INTE jämföra det med att rycka dun på ankor. Du kan bara inte anse massa utan att först ta reda på fakta. Jämför det med att noppa ögonbryn, vissa tycker att det gör ont och vissa känner inget alls. De hästar som inte känner av det kan man rycka annars får man låta bli. Däremot är det alltid väldigt smärtsamt för ankor, men om du har noterat det så har ankor inte päls, de har fjädrar. Läs om fjäderdräkten och kolla på fjädersäckar och fjäderpennor. Det är ju inte så att man ryckte några dun på varje fågel, man skalade hela fågeln.
Jag får nog instämma med Minstral- jag har haft hästar som stått blickstilla och inte brytt sig det minsta av att få manen ryckt. Det finns ju människor också som är extremt ömhåriga och andra (jag) i vars hår man kan slita med en borste hur som helst.
Har däremot svårt att tro att någon fågel skulle gilla att få dunet avryckt över hela kroppen.
Min häst tycker det är skönt att få manen ryckt.
På vår ponny är det helt omöjligt att försöka göra rent juvret. Hon kickar som fan då, vad för man åt det? :/
Min foderhäst gillade tydligen inte heller det förr men nu somnar hon nästan när man gör det. Har en egen teori om att det är för att hon fått föl nu och efter det är hon van vid att haft nån som bökat omkring där.
Minns också att Decima inte gillade att man tog på hennes öron när de var blöta. Jag lyckades ju knappt fånga henne i hagen en gång efter att det regnat – hon slängde sig bak så fort grimman nådde öronen!
Min häst vägrar låta sig böjas under böjprov, henne får veterinären ge lugnande innan om det ska bli något böjprov.
Oj, det har jag aldrig hört om en häst som har gjort 😀 Är det bara böjprov hon vägrar? Eller ogillar hon stretchning och kratsning också?
Nej det är endast vid böjprov. Den första veterinären jag var hos i aug. detta år tyckte att slag och sparkar skulle lösa problemet, ni kan ju gissa hur det gick…
Har en kompis vara häst också vägrade låta vet göra böjprov så det slutade med att de fick åka hem o göra böjprovet en annan dag fast min kompis fick böja ÅT vet. Utan anmärkning och hästen blev såld.
Jag som alltid haft hästar som gått fram överallt har ju fått min beskärda del av tittighet från bara EN häst. Ella. Fifan. Men skam den som ger sig. Bara odramatiskt avsittning, leda förbi, sitta upp och klappa har hjälpt. Nu är hon bara lite spänd emellanåt. Och ja, hon har betett sig lika stört när hon gått i hagen med andra hästar. Men nu har hon visst blivit vuxen.
En ponny jag hade vägrade gå i vatten allt som oftast. Trist när man tävlar fälttävlan, men ibland gick även det bra och det blev rosett.
Min pålle totalvägrade transportskydd – han fick total panik bara vid åsynen av dem. När jag köpte honom gick han inte in i en transport heller, men med mycket tålamod och lustiga övningar fick jag honom till slut att kunna åka – naken. Han gick dock inte in i stallet ens om en av de andra ryttarna hade lagt fram eller tagit på sin häst transportskydd. Först några månader innan han dog fick jag reda på varför: när han i sin ungdom importerades till Sverige så välte transporten på båten. Karlarna som ansvarade för hästtransporteringen drog ut honom liggandes på sidan, ställde transporten upp igen och tyckte sedan att det var en bra idé att slå häststackarn tills han gick in i den igen. Den historien förklarade en hel del hos pållen – ärr, transport(skydds)rädsla och skräck för män – och var också anledningen till att han vid ankomsten till Sverige aldrig blev någon framgångsrik fälttävlanshäst som han varit innan och som var syftet med köpet – det är ju svårt att tävla med en häst som inte kan åka transport 🙂
Det där med flugspray verkar dock vara populärt som hatobjekt, jag vet inte hur många stallkolleger som har hästar som dansar runt dem så som du beskriver när det ska sprayas 🙂
Med sparyen tror jag att det är ljudet.
Minns att någon av mina tidigare hästar var rädd för sprayen tills jag började sjunga/ prata högt medan jag sprayade- då stod hästen stilla.
Ax lärde jag bli sprayad genom att träna när hon var våt. Hon ogillade både ljudet och känslan av dropparna som träffade torr päls – det kändes inte alls lika obehagligt om hon redan var blöt. Inte så konstigt egentligen, är ju lite samma sak på en själv.
Resonerade samma – P har inte problem med ljudet, men just kanslan. Men att spreja pa honom nar han ar vat funkade iaf inte… Hm.
Förresten har jag ju faktiskt redan hunnit upptäcka en issue även hos coole Vicke.
När jag skulle provrida satte ryttaren på honom vita lindor runt om.
När han sedan skulle börja GÅ gick han med bakbenen lyfta uppe i taket- lääääänge.
Jag har ”så klart” sett hästar göra detta med transport-skydd men aldrig med helt vanliga lindor faktiskt. Och vilka benlyft 🙂 !!!!
Så gör Hugo med vanliga bakbensskydd – och han har sådana på sig vid varje ridtillfälle. Jag undrar om han någonsin kommer sluta med det… Annars har han inte jättemånga olater för sig – men väl en del egenheter. Till exempel tycker han att det är ruggigt skönt när jag rycker manen eller kör ner borsten så långt ner i öronen som det går. Han är även pinsamt förtjust i att få skapet rengjort. X är däremot öronskygg, han accepterar att jag flätar uppe vid öronen men han är inte helt glad åt det. Am har en hangup på får. Bräker de så bevisar de att de är farliga, bräker de inte så smyger de troligen på henne.
Konstigt nog går det bra med höga skydd på Vicke men alltså inte lindor ?!?!? Fattar ingenting :)!
Heron älskade att bli klippt- han tyckte nog att det kliade skönt och liksom nästan PRESSADE sig mot maskinen. Samma sak med att få öronen klippta- det var vårt sätt att kela på?!?!?
Ztarlet har serious issues med sadeljorden. Jag måste spänna ett hål på vänster sida, ett på höger, ett på vänster, ett på höger, osv. Allra bäst går det om jag gör annat emellan varje spänning. Att spänna två eller fler hål på en gång resulterar i en skitsur huggande häst. Har testat olika sadlar och olika sadeljordar, men det kvittar.
I övrigt är det inte mycket hon motsätter sig.
Min allra finaste häst hade ju ETT ryck (som kanske kunde klassas som många i praktiken) för han var TITTIG, men man visste aldrig på riktigt VAD han skulle titta på. Bara just det att det var saker som befann sig lågt ner, typ vattenmattor, kulvertar etc. Jo förresten, murar också till att börja med men det löste jag ganska enkelt (= införskaffade en egen 🙂 ). Men tittigheten just NEDÅT kvarstod för evigt, så länge han levde.
Han kanske hade synfel..? Ja vem vet. Ibland blev han bara tveksam, ibland blev det de där snedstegen upp i luften ni vet, men alltid handlade det om låga saker, så tja, vem vet. HÖGA hinder var ju aldrig något krux, men allt på marken: ”squeeal like a pig”, ungefär.
Djur är märkliga, fast folk ännu märkligare. 🙂